En kaffepaus med Fredrik Strage

En kaffepaus med Fredrik Strage

En kaffepaus med Fredrik Strage som berättar om livet som skribent, sin samlarmani och likheterna mellan honom och Carrie i Sex and the city.

Det började med en klubb där Fredrik Strage som åttaåring recenserade James Bond-filmer på skrivmaskin. Men det var på musiktidningen Pop som allt tog fart på riktigt. Fredrik Strage fick en praktikplats på tidningen en januarimånad för drygt två decennier sedan.

Idag är Fredrik Strage en av Sveriges främsta och mest välkända musikjournalister. Han har skrivit tre böcker, varit skribent på ett flertal tidningar och arbetar idag som krönikör för Dagens Nyheter och med podcasten “Hemma hos Strage”. Att Fredrik lever och andas musik är det ingen tvivel om, han tycks veta allt inom ämnet upptäcker jag under samtalets gång. Han sitter mitt emot mig i en (av sina tvåhundra) band t-shirts och samtalar mycket öppet och ärligt.

Men Fredrik menar på att hans målsättning är att inte behöva arbeta. Han anser att det han gör är för roligt för att benämnas som ett jobb.

Då jag beställer två kaffe hör jag hur paret bakom mig viskar “Där är han från Nyhetsmorgon, Fredrik Strage”. Medan paret sneglar nyfiket mot bordet där Fredrik har tagit plats får jag en av mina frågor besvarade; blir du ofta igenkänd på stan?

Vem är Fredrik Strage?

– Jag är rädd att jag är ganska uppfylld av mitt arbete. Det är klart att jag också är förälder och vän till människor, men mitt jobb färgar av sig i väldigt hög grad även på de rollerna eftersom jag använder dem i mitt skrivande. Jag skriver väldigt mycket om mina vänner. Min fru säger att jag är som Carrie i Sex and the City, eftersom jag skriver om mina polare hela tiden. Faktum är att Carries krönikor är ganska värdelösa, men jag har haft henne lite som förebild rent metodisk. Jag älskar hur hon sitter i skräddarställning i sängen med sin laptop framför sig och skriver. Jag vill sitta ihopkrupen i en soffa med datorn i knät.

Vi fortsätter att prata om skrivandet och Fredrik berättar att han är föräldraledig och planen är att han ska jobba två dagar i veckan. Men det är svårt att tacka nej då det trillar in förfrågningar om diverse spännande projekt, vilket leder till att två arbetsdagar lätt mynnar ut i fler.

– Mina krönikor stjäl så mycket energi, det är dem jag lägger ner mest tid på. Jag är ofta ett nervvrak på tisdagskvällar när jag måste komma på en idé. Målsättningen är att inte behöva jobba. Innerst inne känner jag, nej det här är inte ett jobb. Det är att ha massor av kul och sedan att få skriva om det. Ett jobb är när man sitter i kassan på Coop eller kontrollerar tunnelbanebiljetter. Jag har haft kul de senaste tjugotvå åren.

Foto: Rasmus Foltmar

Berätta om din resa från Linköping till “medie”-Stockholm?

– Jag trivdes i Linköping när jag bodde där, det fanns massor av skivaffärer och konserter att gå på. Det fanns till och med en acid house klubb, redan sommaren 1990. Jag var den enda från min klass som sedan flyttade till Stockholm. Jag flyttade hit för att läsa idéhistoria och sedan även medie och kommunikationsvetenskap. Det var en väldigt märklig kurs, något man läste när man inte kom in på journalistlinjen. Men den passade mig bra, jag hade väldigt kul. Det var en blandning av journalistik, kommunikation och populärkultur.

Fredrik berättar att hans familj flyttade en del i och med hans fars anställning vid Handelsbanken. Först till Växjö och efter en relativt kort tid till Nässjö, där han för första gången blev bekant med Dregen som gick i klassen under honom. Dregen blev i efterhand gitarrist i bandet Backyard Babies. Trots att familjen inte stannade i Nässjö har deras vägar korsats även i efterhand. Dregen medverkar bland annat i ett poddavsnitt av “Hemma hos Strage”.

När Fredrik flyttade till Stockholm för att studera kände han ingen i huvudstaden.

– Jag minns hur jag gick på konserter och pratade med folk för att få lite vänner. När Pet Sounds låg i Vasastan gick jag och såg “Blue for two”. Jag började prata med en kille som bandade konserten, jag var ganska kontaktsökande. Jag fick vänner genom att gå fram till folk som hade bandtröjor på stan. “Åh vilken snygg t-shirt” Sen blev man polare.

”Studiebesök på Marvel Comics 1982”

 

Hur är medieklimatet nu jämfört med när du började din karriär?

– Det är extremt mycket svårare att försörja sig som skrivande journalist idag än det var då. Men å andra sidan produceras väsentligt fler och även bättre texter idag. Det jag saknar är de stora glassiga tidningarna som var en så viktigt del till varför jag valde att skriva. Min längtan att få se ord jag hade skrivit tryckta i de stora glassiga tidningarna var jättestark.

”Här tittar jag på tv.”

 

Vilken artist var den första du intervjuade i din karriär?

– Freddie Wadling, när han spelade i Linköping i slutet på 80-talet med sitt band “Blue for two”. Jag gick dit och ville egentligen bara ha en autograf från honom.

Bara ett par månader tidigare hade Fredrik frågat Joakim Thåström om en autograf, som han beskriver var lite sådär “Stockholms dryg”. Så när Freddie Wadling dyker upp får Fredrik, som vid den här tidpunkten var sexton år gammal, en idé. Varför fråga om en autograf? Istället hittade han på en historia som han lyckades sälja in, nämligen att han var där som reporter för skoltidningen.

– Så plötsligt sitter jag där i egenskap av reporter! Jag får sedan frågan om jag vill följa med på efterfest, som äger rum på självaste hotellet. Det var första kvällen som jag drack alkohol. Vi satt där på hotellrummet och jag ställde frågor till honom. Det blev en intervju som refuserades av skoltidningen. Ingen ville ha den. Men det var lite den kvällen som jag kom på att det skulle vara kul att intervjua artister.

”Jag bredvid R Kelly i Chicago 2000.”

 

Hur skulle du beskriva din klädstil?

  Jag älskar, älskar verkligen, älskar band t-shirts. När jag flyttade till Stockholm var jag däremot en person som bar brun kavaj och svart polo. Jag odlade en lite mer ”intellektuell look” på den tiden. Jag kan fortfarande ha svart polo idag men det var när jag började lyssna på Ramones på 90-talet, som jag blev förhäxad av hur Joey och Dee Dee Ramone bar upp slitna jeans och band t-shirts.

Fredrik har även på senare tid börjat samla en del på skinnjackor.

– Jag har utvecklat en fetisch för skinnjackor, lite av ett fyrtioårskris-beteende. Ganska nyligen spelade jag skivor och fick betalt i form av en skinnjacka, som var helt fantastisk.

  

Berätta om ditt intresse för samlande!

– Ibland frågar folk “Är det inte väldigt manligt det här med att samla?”. Men varenda tjej jag har dejtat har haft tusen skor i garderoben och det är ju inte för att de behöver alla skor. Utan det är ju ren samlarmani! Det finns ingen som helst skillnad.

Fredrik samlar på bandtröjor, Lana del Rey vinyler, färgade vinyltolvor med Depeche Mode, Nitzer Ebb vinyler, skräckfilms soundtracks från 70-talet, South Park prylar, VHS kassetter från Video Invest (ett gammalt svenskt videobolag som gav ut skräckfilmer), serietidningar från Marvel och så skinnjackor då.

”Här sorterar jag min samling Marvel-serier 1982”

 

Vad önskar du dig i julklapp?

 – Det har kommit en fet coffee table bok om Mute Records, skivbolaget där Depeche Mode låg. Den skulle jag jättegärna ha. Eller en vintage bandtröja med AC/DC! Jag har ingen AC/DC t-shirt, det vore snyggt. Det ska helst vara en gammal urtvättad med intorkat hårdrockare-svett.

 

Topp tre bästa låtar?

Nancy Sinatra & Lee Hazlewood – Some Velvet Morning

Lana del rey – Gods And Monsters

The Ramones – Pet Sematary

 

Topp tre bästa filmer?

Trollkarlen från OZ

Sunrise

True Romance

  

Smultronställen i Stockholm

Sophies Canele

 Franskt kafé på St:Eriksgatan 81.

”Deras mandelcroissanter är de godaste jag ätit. Även kaffet är utsökt.”

 

Sturehof

”Sturehof levererar alltid  oavsett tid på dygnet.”

 

Dovas

”Jag är väldigt förtjust i ”sunkställen”.”

 

 

 Text: Tiffany Rickardsson

 

 

 

 

 

Relaterade artiklar

Lämna en kommentar