ATT VÅGA KÄNNA

Igår insåg jag en sak. Att jag kanske omedvetet hela tiden väljer att sysselsätta mig med något, för att inte känslorna och sorgen ska hinna ikapp en. Det var nu längesedan jag grät och bara saknade Mamma och Mormor. Längesedan jag stannade upp och kände efter. Längesedan jag kände saknaden av min familj. Den där tryggheten. Men igår när jag inte gjorde särskilt mycket, så var det lättare för de där känslorna att bubbla upp. Jag lyssnade på Niki & The Dove som påminde mig så mycket om april och början av maj 2016. Då mormor fortfarande levde och våren var i full blom. Jag minns de optimistiska känslorna. Ni vet de vårkänslorna man alltid har, när det pirrar till i magen som om man vore nykär, när man hör allt fågelkvitter utanför fönstret och känner de första riktiga värmande solstrålarna mot sin hud. Men den där underbara känslan delas alltid av den där vaga obehagskänslan då dessa underbara känslor även påminner om den där morgonen i maj för snart 9 år sedan, eller den där kvällen i slutet av maj för snart två år sedan.  Jag vill kunna känna mig sårbar och bara krypa upp i mammas knä och vila huvudet mot hennes lår. Jag vill att hon skulle säga "allt löser sig!" och vifta med handen likt en våg, precis som hon alltid gjorde. Men det går inte, och det gör så jävla ont. Snart är det 9 år sedan hon gick bort, och tiden skrämmer mig på något sätt, för att tiden separerar oss allt längre bort. Jag vet att det inte är så, och att det snarare är tvärtom, men det gör mig så ledsen att jag inte får dela med mig av mitt vuxna liv med henne och att tiden vi hade tillsammans flyter allt längre bort. Trots all smärta är det så oerhört viktigt att tillåta sig vara ledsen och gråta. För det känns alltid en gnutta bättre efteråt.