++rebirth++

Adressbyte? Typ...
Jag är en hunnd igen.

fysik

Lisa var är du?

röd

"It's damned if you don't, it's damned if you do"

karaktär

Vem
som
helst

1

Känner mig inte missförstådd ens känner bara att jag får skylla mig själv och att jag måste träffa Lisa snart.

Vill:
1. ha bra sex
2. se världen 

nej

Men förstår ni inte! Jag är inte ute efter att förändra mig själv eller att "odla min andliga dimension", jag vill inte bli frälst!
Vad är en dygd och vad är en synd? När det inte finns en konkret utgångspunkt, inget mål och ingen tro på någon gud, hur kan det då finnas moral.
Det är lika mycket djup bakom all ytlighet, det är lika mycket ytlighet bakom allt djup. Allt är bara inneboende drifter och kroppsliga begär och vad är det för mening med att kämpa emot sin natur?
Men nej, jag vill inte dö, jag älskar att livet är fult.
Men det gör liksom ont någonstans djupt djupt in.
Arvssynd?
Ha!
Varför kan inte allt bara få vara meningslöst? Jag vill inte fly.

clown

Jag kan i viss mån se var olika val kommer att ta mig men jag lägger inte längre något som helst värde i dem. Inför den objektiva meningslösheten är varje tanke/handling/känsla exakt lika fåfäng. Det går inte att bygga åsikter på ingenting, det måste finnas en grund men även en sanning, om än högst personlig, att sträva efter och jag har tappat alla koncept. Det enda jag tror på är psykologisk egoism och att man aldrig kan fly från sitt arv.
ALLT är lika ytligt och bara olika sätt att definiera sig själv och ja, jag är så himla äcklad av min egen existens, jag föraktar mig själv så mycket att jag inte orkar titta i spegeln, jag hatar att jag bara är ett djur.
Jag känner mig så malplacerad, i varenda situation, det har liksom långsamt blivit mitt normaltillstånd och av en så slutgiltig karaktär att jag inte kan minnas eller ens föreställa mig att det har varit på något annat sätt förut.
Jag saknar hunnd men jag skulle aldrig kunna återvända dit, regnet försvinner inte bara för att man ställer sig under ett tak.
Varje extrasteg i behovshierarkin är ett privilegium, att kunna ha åsikter utifrån ett moraliskt perspektiv är en jävla lyx! Jag vet inte vilka personliga motiv som driver mig eller var jag är på väg, jag bara blundar och går, det kanske är en usel utväg men det är det enda alternativet jag har just nu.

virgins and suicides

Hej?

livet osv.

Stjäl ord som hade kunnat komma från min egen mun/hur allt känns: "som en tjockis som ätit massa kakor. (jag vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv" (Lisa F, vapendragaren)

ett två tre

På en inte särskilt avlägsen plats avfyras ett skott, det är här berättelsen börjar, i en stad som vid tidpunkten för händelsen likaväl hade kunna ligga på andra sidan jordklotet. Men som nu trots allt inte gjorde det.

“Hej. Det är jag som är horan. Förvänta er ingenting av mig, i gengäld förväntar jag mig ingenting av er.”

Kaspian hade en svart cape på sig första gången jag såg honom. Jag blev inte kär. Inte så där, att man “faller”. Tvärtom stod jag för en gångs skull ganska stadigt med två kängbeklädda fötter på jorden. Hela situationen var så fantastiskt skev. Men jag gick till honom. Jag satte mig på knä. Jag tryckte mina mörkröda läppar mot hans handrygg.

“Hej. Det är JAG, som är horan.”

Och över våra huvuden grydde dagen så kall och så grå.