Musik & politik

I love you Genius!!!!

För att anknyta till de texter Niklas Elmér skrev, de om att min favoritmusik är för intern, så skrev han en annan sak tidigare i år om att dagstidningars och kvällstidningars val att låta musikskribenter bevaka lite av USA-valet inte var cool för att det gör politiken opolitisk.

En sak jag tänkt om det är: behöver inte bred svensk politisk bevakning och bred svensk musikbevakning just nu exakt motsatta saker?

Inom alla beskrivningar som går att läsa om musik, internet eller ej, skulle jag hjula av lycka om jag fick ta del av mer allvarligt menad distans. Inga tips om kompisars "grymma" edits, inga artiklar om artister på redaktörens bästa väns skivbolag, inga analyser av klubblivet baserat på en enda bar i samma stad som skribenten råkar bo i, inga resonemang stulna från pressreleaser, kanske inte ens texter där den intervjuade själv fått bestämma särskilt mycket över hur han vill presentera sig utan helt enkelt får acceptera en liggplats i en aktuell världsbild. Och framförallt, i en aktuell musikvärldsbild.

Medan det hos de lite löst politikintresserade människorna tycks vara distansen som är själva problemet. Nu pratar jag inte om specialister utan om en annan sort. En klunga som lugnt kan vara upphetsade över amerikanska val och banker men som samtidigt känner att det är ok att de behandlar personer de jobbar med illa, att det inte spelar någon roll vilka företag de samarbetar med och som inte bryr sig att de inte vet någonting om Sverige.

Like this: jag vill att musikintresset slutar prata med sina kompisar och slutar beskriva sitt närområde och jag vill att politikintresset slutar romantisera frågeställningar långt bort och istället tar fucking hand om varandra.

På grund av allt det här skulle årets bästa låt, för mig, aldrig kunna vara en jag fått i sociala reggaeforum, personligt bränd hemma hos någon producent, smugglad ner i min jackficka i discokällare eller skickad till en rodeo punkt net-mailadress. Den var tvungen att komma utifrån, stå vid sidan om mitt liv, titta ut lite försiktigt över det och tigga om min uppmärksamhet. När den till slut gav sig till känna var det Laden, en ung kille i ett av Kingstons finare villaområden, som sjöng den.

"Time to shine" förlåter alla gånger andra varit taskiga i år. Alla gånger någon suttit mitt emot en vid en skrivbord och skällt sköljs liksom bort av piano/rytm-introt. Och sen texten. För mig är den nummer ett på 2008-listan.

Laden - Time to shine (stream)
Laden - Time to shine (ladda ner från mig)
Laden - Time to shine (akustisk)

Producerad av, yep, producerad av di genius så klart. Vem trodde ni. Vem skulle ta hem året om inte han.