Stan mellan mord, självmord & naturlig död
Läs mer om Zürich här eller här.
Rodeobloggen
Dasecas hemlighet
Craig!
Intervjuade en upprörd person nyss som inte kunde förstå hur Daseca och di Genius kunnat äga hela 2008 UTAN BASGÅNGAR. Han var helt hur kan folk omfamna jamimusik UTAN BAS?
Älskar ju båda, mest Stephen McGregor dock, men det är roligt att det känns som om det lika gärna skulle kunna ha varit dem Timbaland skrev "I'm a real producer, you're just the pianoman" om.
Exempel:
Genius Chiney K riddim
Dying riddim
Stinkin rich
Romance
Look gal riddim
Palmas mest trogna Balihugroupie
Fyrverkerier ovanför Riddarholmen i går. Vet inte vad de firade. Från mitt fönster går det också att se byggnaden som under 30-talet var Nazitysklands ambassad.
Drrtyhaze - Superhigh (Ilya Santana remix)
There's a certain kind of girl that you care about so much. You say I don't care what you guys do to me but her – don't touch.
Agnes arm, min arm.
Min hand, Agnes hand.
INGEN får glömma att lyssna på Agnes Braunerhielm på radio just nu. SR P3.
Länk.
There's a...
Min mamma och jag delade sovrum under mina tonår. I vänstra hörnet stod hennes säng, ovanför hade hon klistrat upp ett par tre vykort med olika budskap. Sammanfattat kan man säga att de antingen gick ut på att ta vara på livet eller på att ta vara på dagen (jag tycker det första är smartast, aldrig fattat det där med att just "dagen" hela tiden måste fångas).
I högra hörnet stod min säng. I mitten hade vi en bokhylla. Även jag ville ha urklipp uppsatta över huvudkudden, därför hade jag rivit ut en snygg madonnabild på Jesus och så ett billboardat citat från en intervju med en ljummen Englanddesigner, uttalat i det antagligen första modetidningsnummer jag någonsin läst. Det gick:
"There's a kind of sexy that maybe only other girls think is sexy. That boys don't necessarily find sexy. I think that's the kind of sexy I like."
Papperslappen fick sedan sitta kvar, togs aldrig ner.
Jag har försökt minnas vad jag rent konkret tyckte om så mycket i de raderna att jag ville somna vid dem varje kväll. En sak är att de var väldigt representativta för hur jag levde då, i 14-årsåldern. Ni vet vänskap som inte är så tea party, utan mer hård. Om man bara lever med tjejer, sover med dem, super med dem, extraknäcker på sjuka jobb för att få pengar till nästa helg med dem och gråter i telefon med dem, måste det väl någonstans avspeglas i hur man ser ut? Som att man klär sig för varandra?
Eftersom jag nu, sju år senare, är så sjukt långt ifrån det livet man kan komma borde jag lägga upp alla plagg jag använde då bredvid de jag använder i dag och spalta upp skillnaderna. Det skulle bli lite: how does loneliness look?
Lurad in i fånglägret
Innan har jag tänkt att jag kanske har en smak jag följer, men när jag tittar tillbaka på saker som varit betydelsefulla eller tröstrika för mig under de senaste två åren inser jag att det enbart är items som marknadsförts med färgen orange.
Hm.
Ännu mer Terry Callier att somna till: Just my imagination (ladda ner)
Om disco
Sidan Teknikmagasinet.se är det ställe i Sverige som allra mest delar min syn på vad musik är. Under en försäljningsflik som döpts till just "musik" listar de på sin hemsida bara två kategorier: "disco" och "instrument". Diktatoriskt har de bestämt att de två lägena är allt musik kan vara. Ofta tänker jag att de när som helst kommer lägga till "sorgliga jamaicanska hits med supermycket bas i" som tredje kategori, bara för att överbevisa hur likt varandra vi tänker.
En enskild svensk faktor som däremot inte delar min syn på musik är journalistkillen Marcus Joons som skriver i Sonic. Detta har visat sig sedan en mindre hjord vinylätande diskjockeys för bara ett par år sedan kom på vad man kan göra när man tröttnat på att handla skivlass efter skivlass för att en gång per år klippa sönder en av skivorna till ett bootleg: man kan börja producera helt (eller halvt) ny discomusik!
Hur har Marcus följt det här? Ok. Först publicerar han en lång intervju med kompositören Lindstrom, den minst diskjockey:iga av alla discoskaparna och därför ungefär lika enkel för rocktidningar att ta till sig som pophybrider i stil med Glasscandy och Chromatics är, men samtidigt en man som definitivt, with no doubts, kommer från en dansmusikvärld. Som smygit kring den norska dansanta nittiotalsjazzscenen, somnat i armarna på landets mest gräsrökande housedj:s, tragglat med trista beatmakare vid kusten och under pseudonym gett ut saker på Jazzid. Porträttet igenom snurras versioner på samma tes: Lindis gör inte dansmusik, han bryr sig egentligen inget om klubbar, Lindis är musikalisk på allvar, Lindis vill sitta i bergen – komponera och lyssna på folkmusik, Lindis har stråhatt – inte keps, Lindis vill göra så kallad lyssningsmusik and here this: hans singlar går både att dansa till OCH att betrakta som RIKTIG musik, som konst. Weeho. En revolution är hos oss. Disco? Are you kidding to think something so ytligt om mig? Hello. Det här är SÅ över disco, berättar Marcus. Vilket Sonic Youth redan konstaterat för många, många år sedan.
Intervjucitaten från Lindstrom är säkert korrekta. Problemet är att alla som intervjuat en eller två dansproducennter i sitt liv vet att den FÖRSTA mening varenda en av dem kommer att säga är: jag gjorde den här skivan för att man ska kunna lyssna i hörlurar, jag vill inte bara göra redskap för DJ:s, jag vill vara mer än så.
Det ligger i sakens natur att de kommer prata så. Det betyder inte att det de gör inte är dansmusik.
Att framställa Lindstrom som någonting "annat" än simpel bruksmusik för klubbar är att ha noll kunskap om discons historia. På vilket sätt skulle att ta in rock, folkmusik, afrikanska trummor eller psykadeliska tongångar göra en låt till MER än dansmusik? Den kombinationen är ju exakt vad disco är, kommer vara och alltid har varit. Finns den skogshuggarbugg som Lindstrom pratar om inte i tjugufem år gamla singlar? Finns den inte i hans kollegors singlar? Come on. Hört Anambra liksom? Vem tror på allvar att äldre partyproducenter INTE lyssnade på rocktrubadurer då och då?
I följande Sonictryckta discoartikel av Marcus avhandlas det svenska utlandsälskade bandet Studio. En duo som passar perfekt in i det sound de producerande discomakarna vaskat fram och förfinat men som dessutom kombinerar det med lite svengelskt Göteborgsindiesång för att hylla sina Valandsrötter. Vilken annan musik får de porträtteras bredvid de med när de ska sättas in i sammnhang i texten? Gamla popband vars estetik de gillar eller nygammal disco vars sound de gillar? Nepp. Marcus väljer att presentera Studio tillsammans med ovannämnda Chromatics samt med bombastiska electrohouseduon Booka Shade. Vad Booka Shade och Studio sägs ha gemensamt? "Ett mörker", föreslår artikeln. Svenska Dagbladet var inne på en liknande linje i sin argumentation om var Studios sound kommer ifrån. Det är inte en ljudbild som influerats av aktuell elektronisk disco, av DJ:s som nyligen besökt Studiokillarnas egna klubbar. Referenser är nämligen ytligt. Istället kommer soundet av "närheten till havet", tyckte SvD.
Sedan har vi då förra numret av Sonic. Nu är vi framme vid den värsta Marcusartikeln. Det handlar om en text som vill svara på frågan: "vad är balearic?" Ja du, kan svaret kanske vara att det är ett ljudläge som hittas i en viss typ av produktioner – oftast kommersiella, lite fåniga gamla poplåtar eller chilly knarkande dansmusik – och som passar för DJ:s att använda när de vill skapa ett suggestivt sug i sina set?
Nej nej, såklart inte. Sonicsvaret är att begreppet är någon stort, ogripbart, svävande, abstrakt flygandes mellan rosévin och havsklippor som en böljande filosofi. Gee.
Och så det här jävla tjatet om bomullsbyxor.
Såklart kommer de flesta av nya musikstilar att generera storstadskids i barer som spelar lite lösa låtar ur den stilens, i det här fallet nydiscons, repertoar för att det känns nytt och kul, men som kanske inte kopierar hela världsbilden som producenterna bakom står för. De laddar inte ner all den rock, house, calypso, reggae, pop och disco som discodj:s bygger sina sets, sina klubbar och sin smak på utan nöjer sig kanske med ett par av de enligt dem mest aktuella kompositörernas egna nydiscoalster. Inget konstigt med det men att som skrivande person låta DE små kompisgängen representera vad 2000-talets disco är vore som om Agnes Braunerhielm inte skulle åka på modeveckor, aldrig köpa Vogue, aldrig läsa gamla modebiografier utan bara sitta still på Slussens tunnelbanestation som tjuren Ferdinand, anteckna vad hon såg och sedan utifrån det skriva sina analyser av var modet står just nu.
Prins Thomas försörjde sig under sin uppgång på att spela skivor på företagsfester och på house-afterski i norska fjällen. Både han och jättebra norsken Blackbelt Andersen fortsatte att vara anställda på Migrationsverket i Oslo långt efter sina genombrott. Skateboard slash ravemänniskan Brennan Green tog sin första DJ-anställning på en strippklubb i Toronto, enbart spelandes deep house mellan olivoljeinsmörjda trötta lår. De flesta av de här killarna är människor över 30 som äter pizza varje dag, har spelat skivor varje helg sen de var tonåringar, drar dåliga sexskämt i studion och har utvecklat sin musiksmak genom ändlösa rader av just referenser: inte genom poesi om Ibizas stränder. Inte så, men det har inte varit så många chinos i omlopp hos dem. De är bara duktiga producenter.
Vilken människa som helst skulle på tio minuter fatta vad en balearisk ljudbild är. Sätt ett par typiska låtar bredvid varandra och du hör rätt direkt en gemensam linje mellan dem. Det är inte särskilt svårt att fatta att det är ett SOUND. Inom dansmusik är nämligen LJUDET och hur olika spår KOMBINERAS till SAMMANHÄNGANDE musik ganka viktigt. Hur svårt ska det vara att ta in?
Det skojigaste klagomål jag hört gentemot nyproducerad disco kommer från just samma människor som babblar om chinos och det är att det är "avsexualiserad klubbmusik". Kanske har de varit på en livsstilsklubb i Sverige och blivit besvikna. Det är absolut förståeligt men ni måste förstå att det är bara att byta till en bättre klubb! Alla genrer har dåliga DJ:s och dåliga fester – undvik dem bara! De allra flesta av ansedda skivspelande discomänniskor kombinerar den mest flummiga, lugna sidan med gammaldags uptempodisco. Vet ni varför? För att de gör normal dansmusik. Jepp. Det är ju den musiken allt de gillar bottnar i. Och att kritisera vanlig gammal disco för att vara för lite sexfixerad är antagligen den roligaste kritik jag hört i hela mitt liv.
So, what do we do to undkomma jobbiga beskrivningar av bra klubbmusik? Tja, jag skulle vilja ta tillfället i akt och rekommendera www.teknikmagasinet.se.
Ingen i Colombia vill ha Hugo Boss
ABBA-Björn Ulvaeus om tjuvar:
Det som försiggår i den svarta ekonomin förutsätter fysiska kontanter. Hälaren kan inte ägna sig åt byteshandel. Kokaodlaren i Colombia har förmodligen ingen användning av min sons Bossbyxor. Han har säkert redan byxor och skulle inte drömma om att arbeta i fjorton dagar för att kunna köpa ett par.
Hahahahahahaha.
Fanns en bra poäng i texten dock: Hugo Boss är verkligen det första man kopplar till märken som är vad man – förutom kokaodlare, för de har redan byxor – köper efter att ha "arbetat i fjortat dagar". Alltid resonerat så. Mitt första Hugo Boss-plagg valde jag ut i Malmös bästa butik Marty (Collezoni kommer på andraplats) efter att för första gången ha gjort något välbetalt i två veckors tid. Sen köpte jag en handduk från Lexington i butiken bredvid men den gav inte samma känsla.
