Hejdå Alek!
Hejdå alla. Nu i kväll slutar jag på den här välbehövliga tidningen. Min älsklingsframsida av alla har varit bilden ovan, där Alek Wek ler. Jag har avskedsfest till Stockholm fredagen den 27 februari i Södra Bar, högst upp i Södra Teatern. Massa Queen Majesty-musik kommer finnas till hands. Det är från 21 till 02 om ni vill komma.
Annars så glöm inte att ta hand om er. Glöm inte att ofta maila Rodeoredaktionen och önska Lakshmi Menon på omslaget, att vaka över deras nummer plus att – samtidigt – se till att aldrig vara i närheten av personer som Jeremy Scott för det finns ingenting ungt över det, det är bara tärande. Ni förtjänar mycket bättre.
Här är det finaste jag vet, och vad jag lyssnat på från första till sista dagen jag jobbade här:
Junior X - Plead my cause
Min lillasyster fick gå hem tidigare från skolan i dag eftersom vi var tvugna att diskutera. Kan det stämma att det verkligen är en annan kvinna än hans flickvän Rihanna som medelmåttiga superstjärnan Chris Brown arresterats för att ha misshandlat?
Offret är “oidentifierat“.
Nu har vi till och med frågat svarsmaskinen internet utan att hitta en enda korrekt informationslänk. Någon som har? Ingen verkar veta. Men vi har alltid misstänkt att beslut om att byta samarbeten med Vybz Kartel och Sean Paul mot samarbeten med skojiga stylister oftast är ett litet steg i fel riktning. Vi tycker R ska göra nya Vybzlåtar medan Chris är upptagen med rättegång.
Hur som helst, det här är en snabb låt om bättre kärlek just nu:
Spanish livetagning av Fleetwood Mac - Big love
Finns det någon jurist som brukar hänga här? En fråga i så fall: när den enkla servitris till 24-åring man hyr ett hem av inte bara får hem loggor från sin vanliga stora kompiskrets av spara! låna! betala!-vänner utan också allt oftare från polisen: finns det anledning att börja tro att man snart kommer behöva flytta då?
...Richards. Fint med håriga amar och sidenhårband.
Korslänkning:
Johan skriver också om HD-rundfrågningen. Han tycker som kommentatorn här tidigare. Ser fram emot när tidningen sammanfattar om ett par dar.
Tidigt i morgon bitti måste jag flyga till riksdagen på m vs s debatt om ifall Sverige nu nödvändigtvis måste tillverka kläder, eller om vi kanske kan få slippa. Kan rapportera här? Gillar när det blir mycket landsledning i livet.
Här är en passande sexfilm för alla som gillat CK One.
När jag hamnar i diskussioner om Stephen ”di Genius” McGregor, tonårsriddimproducenten som den här Rodeosidan allt som oftast tjatar om, brukar de utspela sig i hörn på Sveriges bästa reggaeklubbar och kretsa kring frågan: hur mycket FÅR reggae och dancehall egentligen närma sig r&b bla bla bla bla. Det är bara det att jag kan inte förstå varför genresoldaterna inte räds ännu mer än bara EN fusion. Varför de i så fall inte skräms av att Genius är en så komplett popmusikhistoria, så top of the pops, så mycket kattunge att han kanske skulle passa allra bäst i, säg, Lily Allens knä, ett så brett producentgeni att till och med rockvärlden borde komma på tanken att sno honom till sig snart.
Nysläppta syskonhiten heter We nuh like dem och framförs alltså med storebror Chino. Lyssna här, och fokusera på att följa musiken i bakgrunden snarare än på rösterna:
http://www.imeem.com/people/8azYA_y/music/Eq0uYIex/chino_we_nuh_like_dem_ft_di_genius/
Förklaringen till gitarrerna, takten och alla mjuka små täcken som singlar ner över melodin som fallskärmar finns uppritad på en svart tavla med vita kritor där syskonen gemensamt ritat upp musikhistorien mellan pedagogiska pilar:
Ser ni vad det står? DISCO, PROG ROCK, HARD ROCK, GRUNGE.
---> -----> ----> ---->
Det är Chinos skivomlag till The Formula och ingenting McGregorsyskonen inte tycker är värt att nämnas finns med.
Förstår ni att Stephen McGregor och hans gäng alltså sitter i ett överklassområde utanför Kingston och producerar åt rånromantiserande superstjärnor, men ändå, på samma gång, lanserar sådant här? Älskar Genius mer än allt.
Arbetsplatsen I grew up at and always used to cling to, through all times, when I was entusiastisk som en mjuk liten fågelunge as well as when I slept in Denmark like an elder US Airways-bird – HD/NST – listar alla svenska riksdagsledamöters egenhävdade favoritlitteratur, konst, scenkonst, film och musik i en massiv enkät.
http://hd.se/kultur/2009/01/25/politikernas-baesta/
Funny! Läs.
En stor del av politikerna uppger att deras största konstögonblick är när de tagit del av sina närmsta vänner och familjemedlemmars ideella uttövanden. Älsklingssaker som riksdagsledamöterna listar i sina enkätsvar är till exempel ”mina barns teckningar”, ”det jag själv skapar”, ”när en släkting som är skulptör visade mig sina skulpturer och berättade om dem”, ”upplevelser från när jag själv sjöng i gosskör” och så vidare. Alltså samma beteende som alla som sorterar eller ger ut popkultur hela tiden anklagas för, och lever upp till.
(Och vår motsvarighet till svar som:
”Min största scenupplevelse var nog när jag för några år sedan på Södra Teatern såg en föreställning med personer som hade Downs syndrom som medverkande. Kommer dessvärre inte ihåg namnet på föreställningen.”
är väl www.myspace.com/bmoredjscottieb? Ok, det var ett skämt.)
Sedan är väl informationen också nyttig att ta in för oss som ett tag försökt arbeta i ett klimat där den här gamla meningen ”pop culture today is four things: globalization, capatalization, class and culture” blivit allt mer sann.
I läsningen av landets ledares smakpreferenser går det nämligen inte att undvika övertygelsen om att det förutom att det oändligt nödvändiga i att straight journalistiskt beskriva och sortera ut existerande företeelser, också kan få vara berättigat att aldrig sluta prata om varför någonting är bättre än annat.
I New York Times kritiserar Guy Trebay Milanovisningarnas försiktiga och sejfa kollektioner. Han citerar Tom Kalendrian, modechef på Barney's i New York:
“Being safe, I can understand the logic, but it’s a bad strategy,” he said. “We’re in the fashion business here. People want something they don’t have. They don’t want to see basics.”
Samtidigt läser jag på JC Report om att många modeintresserade ställer sig frågande till reportage om "billigare mode" eller mer förnuftig stil. Mode har alltid varit eskapistiskt och frågan är om det inte är än mer så i en tid då många förlorar jobbet. Som vanligt har vi Karl Lagerfeld som slår huvudet på spiken:
"If you want only things you can afford, it's boring. It's great to see things you may not buy—because you don't have the money—but it is very ugly to think they shouldn't exist because you can not buy them."
Som alltid med modet finns det alltid delar av branschen som ligger i framkanten och som snappar upp stämningar innan de förverkligas. En strikt, åtstramad och hård look var något som Balenciaga och Yves Saint Laurent visade redan i mars förra året, en sorts klärvojant bild av det som komma skulle. På samma sätt kan vi förvänta oss en längtan efter eskapism att lysa igenom, om inte till damvisningarna, så till sommarens herrvisningar. Kanske kan den förhoppning som en nytillträdd amerikansk president har tänt blomma ut om det visar sig att Bush-eran slutligen är över och USA också hittar tillbaka till sin kärna.
Jag tittade nyligen på den spanskfödde designern Miguel Adrovers kollektioner från tidigt 2000-tal och fann dem fortfarande oerhört moderna, för att de verkade som om de var kläder gjorda för en värld som blir mer och mer globaliserad, och ändå urbana. De kändes inte koloniala, inte heller exotiserande. Det tycktes mig som en framkomlig väg, men det återstår att se om modevärlden för så radikala tankar.
Sover nu. PS. Tack för blommorna Agnes.
Om 24 timmar kommer den här veckans roligaste text ligga på min grannrodeosida. Uppe i morgon, häng vaksamma över startsidan bara.
Tills dess är Agnes och hennes kommentatorers stegvisa modehus för modehus-genusgeggande det bästa ni kan hitta på det här stället:
”Smal midja på killar, vilket leder till att de får höfter, vilket leder till att en av herrkroppens största tabun löses upp, alltså det om höfter och rund rumpa på killar!”
Läs dem.
Min Stora Nygatan – är medveten om att alla städer har vars en, menar Malmös nu – omöjliggör rapporter från andra platser för Rbloggiesidan just nu eftersom den håller mig inomhus i koma dygnen igenom. Twilight Zone, mitt granninternetställe, har börjat dra till sig bråkgäng som skriker rakt ut varje gång någon i husen intill skulle kunna få för sig att sova. De är jättearga, men framförallt är de aldrig tysta. Särskilt när de fryser skriker de, så jag brukar mäta morgonens temperatur efter deras ljudnivå. Det finns inga backar eller höjder i Malmö – är du i, säg, Lindängen och går rakt fram så kan du fortsätta hur länge som helst utan att marken någonsin böljar och utan att bostadshusen någonsin ebbas ut – så människor blir lite rastlösa av att bo här ibland. Det är lite som att ha slagit läger på en rak sprinterbana.
Nästa »
