Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.
Hur klädde vi oss tidigt 2000-tal? Eller snarare; hur skulle vi ha klätt oss tidigt 2000-tal? Enligt informationsfilmen från 1930 var det glödlampeaccessoarer, värmeanpassande bälten, och, oh my, ingen kjol! I alla fall när dåtida designer får drömma 70 år in i framtiden. Men, intressant nog, har de i vissa fall rätt om vi jämför med dagens mode; filmen lyckas pricka in en antydan till Margiela-axlar, samt knutfrisyren, de klacklösa skorna, transparenta material, för att inte glömma skägget samt den bärbara telefonen. Men glödlampan i håret, dvs lysande håraccessoarer, här ligger de före oss - varför har ingen tänkt på det? Medan bröllopsklänningen i glas och skärpet med små candy for cutie-fack är något som gärna får hålla sig undan vår tidsålder.
Vad den något skeptiska speakerrösten berättar om kreationerna:
"Some of the most famous fashion designers of the US today have been asked to forecast what Eve will look like in A.D. 2000.
One idea is the dress that can be adapted for morning, afternoon or evening. It’s the sleeves what does it!
According to another artist, one dress of the future will consist of transparent net, the net, eh, probably to catch the male. Apparently, in A.D. 2000 we should be having a hair rising time.
Another designer goes so far as to believe that skirts will disappear entirely. Shoes will have cantilever heels, and an electric belt will adapt the body to climatic changes.
The lightly clad woman of tomorrow – Ohh, Swish! – will move in an atmosphere that is scientifically kept at the right temperature.
The future bride in a wedding dress of glass. What the groom will wear apart from a worried look isn’t to mention.
A dress of aluminium with a sash to change it for afternoon or evening. And an electric headlight - to help to find an honest man.
As for him – if he matters at all – there won’t be any shaving, collars, ties or pockets. He will be fitted with a telephone, a radio and some containers for coins, keys, - and - candy for cutie. "
Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.
Det var i slutet av juli förra året som Hillary Clinton dök upp i världens mest menlösa urringning. Kanske skyllde senatorn på att det var en varm dag, men det är inte belägg nog för denna poänglösa v-ringade överdel. Den där tröjan, i sin sorgliga enkelhet, lyckades belysa samtliga problem Hillary har med sin presidentkandidatur. Modejournalisten och Pulitzerprisvinnaren Robin Givhan var snabb med att påpeka hur urringningen varken kommer i sällskap med självkänsla, medveten oomph eller klassisk chicness. Den ser snarare ut som ett misstag, där publiken känner sig obekväm, påtvingade rollen som ofrivilliga voyeurer. Givhan skriver, ”…it was more like catching a man with his fly unzipped. Just look away!” Artikeln skapade ramaskri i USA och plötsligt handlade alla nyhetsinslag om Hillary och hennes urringnings vara- eller icke vara.
Därmed hade Givhan igen, på sitt stilfulla vis, lyckats omvandla modekritik till samhällskritik.
Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.
– Do designers dictate hemlines?
– If people take dictation. Not everyone can take it, you know?
I sin självbiografi D.V.ägnar Diana Vreeland, den legendariska redaktören för Vogue och Harper’s Bazaar som fiktionaliserades i filmen Funny Face, ett par hundra sidor till att bättra på myten om sig själv. Som till exempel när hon går på bio och hamnar bredvid Josephine Baker som är där med sina geparder (hon ska ha tagit dit dem för att se geparderna i filmen L’Atlantique). Det är först på slutet som hon sammanfattar hela sin livsfilosofi i två ord: ”Fake it!”
I den här intervjun från 1977 hävdar hon dock att stil är som klass, något man föds med och förklarar att den engelska drottningen är en kvinna som är “superbly dressed for her people”.
Efter att ha blivit sparkad från Vogue 1971 blev hon konsult för The Costume Institute vid New Yorks Metropolitan Museum och satte upp retrospektiv med Balenciaga och utställningar som kretsade kring en tid eller en plats (20-talet! Hollywood! Österrike-Ungern!).
Med sin energi, sina aforismer (“Pink is the navy blue of India!”) och expansiva personlighet (hon pratade ofta i utropstecken!) påverkade hon inte bara modet och modeskapare från Issey Miyake till Versace. Hon varmode.
Lyssa bara på hur hon säger “fashion!”. Man riktigt hör hur snabbt modet rör sig.
Året är 1982 och sex ungdomar från Östermalm spelar live i TV1:s Casablanca – "ett underhållningsprogram för unga människor (och äldre)". Bland annat gör de Natt efter natt, där den 20-årige Mauro Scocco för första gången sjunger om en flicka som heter Jackie.
Då, i en tid då Ebba Grön stod på höjden av sin popularitetskruva och söderförorten Rågsved var stället folk ljög om att de kom ifrån, var Ratatas uppenbarelse så provocerande att deras fans ogärna lämnade de trygga kvarteren runt Karlaplan.
Du måste ladda ner och installera Adobe Flash Player för att kunna se den här filmen.
Idag känns Mauros utstuderade dandyuppenbarelse – skarp fluga, kort dubbelknäppt kavaj med uppvikt krage – som essensen av smart svenskt 00-talsmode. Undantaget (de i och för sig klädsamma) knäbyxorna är han som hämtad ur närmaste Acne- eller Whyredlookbook.
När Hedi Slimane slutade på Dior Homme i våras fylldes rollen som den medvetne mannens modeorakel istället av YSL hommes Stefano Pilati.
Pilati är designern som söker sig bort från slimanemannens supersmala och rockiga estetik och försöker forma en ny modern och elegant herrsiluett. Så när det vankas modevecka vänds självfallet alla blickar mot honom, hur väljer Pilati att utforma sin senaste modevisning? Jo han skippar den helt och ersätter catwalken med en sju minuter lång video. Filmen öppnade Paris herrmodevecka den 16:e januari och nu presenteras den på youtube.
Menar YSL att modevisning som koncept är dött? Kanske ska intiativet inte tolkas så drastiskt. Videon, som visar hur brittiske skådespelaren Simon Woods iklädd den nya YSLkollektionen hamnar upp och ner och hoppar genom rutor till ett soundtrack av Lou Reed och Portishead, är skapad för att ge en mer intim känsla av kollektionen.
En intressant notering är att Woods ändå uppträder som en docklik mannekäng i filmen snarare än en man med personlighet. Kanske skulle detta mer konstinriktade format kunna vara framtiden för modevisningen, om bara vi alla kunde få uppleva det i bredbild. (se bilderna från the private screening nedan.)
Ett helt ryskt filmcrew begav sig 1982 till Manhattan för att spela in en film. Kan tilläggas att budgeten för detta projekt var minimal. Manuset inkluderade androgyna modeller, rymdvarelser, herion, självlysande smink och repliker som ”I kill with my cunt”. Med dessa visioner förstår ni att de där ryssarna lyckades skapa en kultfilm; en psykedelisk Sci-Fitolkning av 80-talets New York kryddat med ett absurdt soundtrack och en smått genialisk kostymdesign. Titeln blev Liquid Sky. Storyn är simpelt skruvad, osynliga utomjordningar besöker jorden för att söka efter föda - herion. Snart upptäcks att de endorfiner som frigörs i människans hjärna vid orgasm är en mycket starkare drog, därför börjar de förfölja modellen tillika nymfomanen Margret och ha ihjäl hennes sexpartners.
I klippet ser vi den androgyna Margret på en modevisning, vilket ger en uppfattning kring hur seriöst otrolig kostymdesignen i filmen är. Med den musiken, sminket, sättet de anordnar modevisningen på (dansande) är det inte förvånande att filmen blev en fruktansvärd hype när den kom för 25 år sedan.
Kläderna och replikerna är anledning nog att se filmen, men också på det bisarra vis de filmar New Yorks skyline där Empire State Building mer och mer framträder som en gigantisk spruta.
Det ryska filmteamet då? Ja de har tyvärr inte försökt sig på Sci-Fi sedan dess.
#80 En nyromantisk Marie Antoinette dansar in i 2000-talet
Den bästa skildring av en nattklubb som visats på bio de senaste åren är maskeradscenen i Sofia Coppolas Marie Antoinette. Så långt i filmen har Coppola hintat om en brygga mellan nu och då – ett par ljusblå Converseskor i drottningens garderob, det postpunkiga soundstracket – utan att helt gå över den.
Men i samma sekund som Kirsten Dunst med entourage lämnar sin dilligens för maskerad på ett parisiskt palatsgolv, kliver de också ur rokokon och in i 00-talet. I den eviga cykel av korsbefruktning och pånyttfödelser som är dagens popkultur, markerade 2006 kanske det mest uppklädda och pomaderade året sedan 80-talets början. John Galliano utnämnde Marie Antoinette till musa för Diors couturevisning strax innan Coppolas film hade premiär. Parallellt hade både burlesk- och nyromantikrörelserna återuppstått – på klubbar i Stockholm ingick de till och med en ganska ohelig kostymallians.
Sofia Coppolas maskeradbal var alltså fast förankrad i samtiden. Och på samma gång pekar den bakåt, inte till rokokon utan till hennes egen uppväxt. När en vitpudrad, new romantic-sminkad Kirsten Dunst dansar till Siouxsie and the Banshees är det Sofia Coppolas vision av klubbar som Blitz i London och Veil i Los Angeles som målas upp på duken. Nyromantikens nattklubbsbastioner hade redan slagit igen när Coppola blev tonårig i efterdyningarna av kaliforniens "newro"-scen. Men stilen och musiken levde kvar.
Jag gissar att Sofia Coppola sett videon till Adam & The Ants Stand and Deliver åtminstone tre gånger.
– Do designers dictate hemlines?
– If people take dictation. Not everyone can take it, you know?
I sin självbiografi D.V.ägnar Diana Vreeland, den legendariska redaktören för Vogue och Harper’s Bazaar som fiktionaliserades i filmen Funny Face, ett par hundra sidor till att bättra på myten om sig själv. Som till exempel när hon går på bio och hamnar bredvid Josephine Baker som är där med sina geparder (hon ska ha tagit dit dem för att se geparderna i filmen L’Atlantique). Det är först på slutet som hon sammanfattar hela sin livsfilosofi i två ord: ”Fake it!”
I den här intervjun från 1977 hävdar hon dock att stil är som klass, något man föds med och förklarar att den engelska drottningen är en kvinna som är “superbly dressed for her people”.
Efter att ha blivit sparkad från Vogue 1971 blev hon konsult för The Costume Institute vid New Yorks Metropolitan Museum och satte upp retrospektiv med Balenciaga och utställningar som kretsade kring en tid eller en plats (20-talet! Hollywood! Österrike-Ungern!).
Med sin energi, sina aforismer (“Pink is the navy blue of India!”) och expansiva personlighet (hon pratade ofta i utropstecken!) påverkade hon inte bara modet och modeskapare från Issey Miyake till Versace. Hon varmode.
Lyssa bara på hur hon säger “fashion!”. Man riktigt hör hur snabbt modet rör sig.
Zoolander är nog världens bästa film om mode.
När alla andra filmer som handlar om modebranschen fylls till kanten med en massa kvinnliga stereotyper och trötta klichéer gör Zoolander något helt annat. Satiren är smart och fantastiskt surrealistisk; bara hela grundidén att Ben Stiller skulle vara världens främsta manliga modell sätter känslan.
Parodin på hur modeskapare ofta inspireras av hemlösa är genialisk, med den diktatoriska modedesignern Jacobim Mugatu (spelad av Will Ferrell) och hans kollektion ”Derelicte” (från det latinska ordet för hemlös).
Dessutom ryms de stora frågorna i filmen. Som till exempel, ”Finns det mer mening i livet än att vara riktigt, riktigt, otroligt snygg?” Svar: "Ja; Orange Mocha Frappouccinos!"
(Tyvärr har Paramount precis i dagarna lyckats ta bort alla bra Zoolanderklippen från Youtube. Som tur är kopierades några över till Myspacetv. Därför är här en bonus i from av David Bowie som domare i Owen Wilson och Ben Stillers ”Walk-Off”.) :
När Sofia Coppola återskapar Marie Antoinettes liv blir resultatet varje flickas våta dröm. En saga med prinsessor och olycklig kärlek, en orgie i fransk 1700-talsglamour med partaj, kakor, hundvalpar och tusentals meter sidentyg. Många kritiker skrev (oförtjänt) ner manuset och dialogen, vad de då missat är att filmen ska verka som en enda stor visuell fest. Och en fröjd för alla dina innersta modefetischer.
Kostymdesignen höjdes till skyarna, alla Marie Antoinettes klänningar hade återskapats med millimeterprecision, inget snålande med spetstygerna eller perukuppsättningarna tilläts. (Varje inspelningsdag förbrukades flera hundra flaskor Kisby torrschampo.) Chefskostymören Milena Canonero fick motta en tredje Oscar.
Skodesignen stod signerad Manolo Blahnik som inför arbetet beskrev Marie Antoinette: ”Jag finner henne väldigt inspirerande. Hon dog på ett hemskt vis för att betala för sina synder. Ja, hon spenderade pengar som hon inte borde, men hon var så ung och uttråkad.”
Det finns ett oräkneligt antal så kallade modebloggar intrasslade i Internets gigantiska nät. Skrivna av vanliga människor som bara ger utlopp för sitt privatliv som modefantaster har ändå ett dussintal utländska bloggar lyckats bli must-reads även bland världens moderedaktörer.
Så visst anade man att någonting låg i görningen när plötsligt ett gäng (tre franska, sex nordamerikanska, två asiatiska, en tysk, en spansk och en brittisk) bloggare samtidigt försvann till Paris en helg i början av september.
Det visade sig vara modehuset Chanel som plötsligt erkänt modebloggarna och deras enorma räckvidd och bestämt sig för att bjuda dem på en Chanelfylld resa till Paris. Att detta var i samband med lanseringen av en ny hemsida och en ny parfym passade utmärkt, vid hemkomsten från resan fullkomligt exploderade dessa världens mest besökta modebloggar av dokumentering och hyllning till modehuset Chanel. Klippet är från brittiska Suise Bubble.
Luggen som statement mot ytlig musik måste väl kunna sägas vara helt utdöd idag.
Däremot kommer den idémässiga lugg som Thurston Moore och Kim Gordon bär upp i sitt motresonemang mot Tony Wilson i videon ovan att leva med oss för alltid. Antidiscoluggen. I år exemplifierad i SvDs artikel om hur Studio inspireras av havsbrisen i Göteborgs hamn istället för av andra producenter och i Marcus Joons Lindstrømintervju i senaste Sonic om hur det den killen håller på med absolut inte är bara dansmusik utan något högre, finare - hey, det kan ju inte vara bara disco.
Modellen Shalom Harlow roterar graciöst mellan två robotar som är inspirerade av Rebecca Horns målarmaskin Les Amants. Dessa vaknar snart och börjar röra sig i vad som verkar vara ett slags parningsdans. Hon håller upp sina armar som för att skydda sig innan robotarna börjar spruta färg på hennes oskuldsfullt vita klänning. När dekoreringen är över blir robotarna återigen livlösa och Shalom gör en liten sväng för att visa upp kreationen.
Mästaren av spektakulära catwalkpresentationer, Alexander McQueen, skapade till sin vår- och sommarkollektion 1999 denna avslutning, ett möte mellan det romantiska och det industriella, det mjuka och hårda, mellan feminitet och maskulinitet. Det är ren och skär catwalkmagi med den sedvanliga McQueenska mörka sexuella undertonen. En modern vision av den klassiska brudklänningen och som en extra bonus: en bild av hur modet, i det här fallet en klänning, alltid skapas i ögonblicket. Denna gång bokstavligen.
Det var tiden då mannekängerna skulle avsluta med två, helst tre, helomsvängningar vid podiets slut. Samtidigt gärna ta av sig eventuell kappa och svänga lite extra med den.
Klippet är från 1989, Cindy Crawford agerar reporter för MTV backstage Giorgio di Sant'Angelo under New York Fashion Week. Tre år senare tar supermodellmaffian av Linda Evangelista, Yasmin LeBon, Naomi Campbell, Gail Elliott, Veronica Webb, Emma Sjöberg, Claudia Schiffer, Christy Turlington, Stephanie Seymore, m fl över världen iklädda Giorgio Versaces S&M Bondage-couture.
Här ser vi dem relativt nya på banan. Lägg märke till hur de får lägga sitt eget smink och touch-ups, och hur de klagar över att ”behöva göra upp till 6 shower om dagen”… Det var andra tider det.
Lite extra kuriosa: Giorgio di Sant'Angelo tillhörde modets avant-garde och var först med att göra kläder och klänningar i stretchmaterial, han är även upphovsman till fringeklänningen. Diana Vreeland blev kär vid första ögonkastet och han åtnjöt sin storhetstid under 70- och 80-talet. Sant’Angelo avled olyckligtvis i lungcancer kort efter visningen ovan, vid en ålder av 56.
2007 var ju året då folk plötsligt började ha på sig chinos, detta plagg som tidigare mest setts som stapelvara för avslappnade säljare och fräscha farsor. För tio år sedan var det också häftigt med khakifärgade byxor, speciellt om man hade Gap som sin bästa butik. Eller bara blev omvänd av de dansanta reklamfilmer som basvarumärket gjorde runt -98/-99, Gap har länge gjort reklam som är roligare än kläderna de säljer och Khaki-kampanjen var inget undantag. Det hela började med lindy hop-versionen i Khakis Swing, och följdes sedan av klipp regisserade av 90-talsstorheter som Mike Mills (West Side Story Khaki) Hype Williams (Khaki Soul) och Roman Coppola. Störst inflytande hade ändå swing-versionen som också var en del av en märklig subkultur i västra USA – se filmen Swingers (eller, "Du, var är brudarna").
Grace Kelly och Audrey Hepburn får ursäkta, men 50-talets mest fabulösa modeikon var Marilyn Monroe. Hon bar smakfullt figurkramande kreationer och älskade glamourösa diamanter.
Marilyn satte standarden för filmstjärneglamour när hon gav de numera ökända svarsorden till en journalist med frågan ”- Vad sover fröken Monroe i?” svaret blev ”- Två droppar Chanel no 5”. Detta fick Coco Chanels då ganska okända favoritparfym att nå astronomiska försäljningssiffror.
Tyvärr finns inte detta uttalande på film, men ungefär lika fängslande är kvällen den 19:e maj 1962. Marilyn Monroe var iklädd en hundfärgad Jean Louis-klänning täckt med 2500 kristaller. Klänningen var så tajt att designern hade fått sy den på henne kvällen till ära, president JFKs 45:e födelsedag. Madison Square Garden var fullpackat med allt från filmstjärnor till politiker och publiken kunde inte hålla nere sin förtjusan när Marilyn Monroe äntrar scenen och sjunger den numera kultförklarade Happy Birthday mr President.
Bara tre månader senare fanns hon död i sin säng i Los Angeles.
Året är 1982 och sex ungdomar från Östermalm spelar live i TV1:s Casablanca – "ett underhållningsprogram för unga människor (och äldre)". Bland annat gör de Natt efter natt, där den 20-årige Mauro Scocco för första gången sjunger om en flicka som heter Jackie.
Då, i en tid då Ebba Grön stod på höjden av sin popularitetskruva och söderförorten Rågsved var stället folk ljög om att de kom ifrån, var Ratatas uppenbarelse så provocerande att deras fans ogärna lämnade de trygga kvarteren runt Karlaplan.
Idag känns Mauros utstuderade dandyuppenbarelse – skarp fluga, kort dubbelknäppt kavaj med uppvikt krage – som essensen av smart svenskt 00-talsmode. Undantaget (de i och för sig klädsamma) knäbyxorna är han som hämtad ur närmaste Acne- eller Whyredlookbook.
Mr T har förvärvat kultstatus inte först och främst genom Clubber Lang-rollen i Rocky III, utan snarare som den otippade hosten för informationsfilmerna ”Be Somebody…or be somebody’s fool!”. Filmerna gjordes med ändamålet att förmedla sunda värderingar till amerikanska kids året 1984. I delen ”Styling” skriver Mr T historia genom att lansera streetstyle långt före Scott Schuman ens tagit i en digitalkamera.
I videon sammanfattas det amerikanska 80-talsmodet, och med oslagbara repliker som ”Calvin Klein and Gloria Vanderbilt don't wear clothes with your name on it, so why should you wear their name?” uppmanar Mr T att anamma och skapa sitt eget streetmode. Och sättet han beskriver de dansande kidsens stiltänk - ”With her mustard socks and her ketchup sash, she is a real hot dog" - borde inspirera alla dagens-outfit-utövare till en mer knäpp och kreativ udd.
Streetstyle har lyckligtvis blivit mycket bättre sedan Mr Ts video, men det har aldrig varit så här roligt.
Precis som i Gossip Girl där de har i princip allt sitt försex i taxis (utom ibland när de byter ut taxibaksätena mot hustak men det är ju för att det är i New York) har 1986 års årgång av Vanessa Paradis redan tidigt i livet insett att alla storstäder blir finare om man ser dem innifrån en taxibil.
Dessutom går hon ur bilen för att dansa den mest monotona dans hon kunnat komma på och för att, i en för stor aprikos collegetröja, pyttelitet uppkavlad så att armbandsklockan syns, och med början till Rachel-i-Vänner-hår, sjunga en hyllningssång till färdmedlet.
Det har på sina håll hävdats att 90-talet är tillbaka. Vilket känns ungefär lika meningsfullt som att säga att 70-talet är tillbaka för att Led Zeppelin ska spela en återföreningskonsert. Ur ett modeperspektiv skulle det i alla fall vara oändligt mycket roligare om det var Pizzicato Five som återförenades. För vad förkroppsligar egentligen förra årtiondet mer än dessa japaner med sångerskan Maki Nomiya i spetsen? Fjäderbooarna, de korta tweedkjolarna, nördigheten, det märkliga modsmodet, perukerna, den charmiga plastigheten. Det är ungefär som att åka till London 1993 och gå till Red or Dead och köpa en bowlingväska i pistagegrön lack. Fånigt, men roligt.
De flesta 80-talister har blivit drabbade av Ika Nord i barnprogrammet Ika i Rutan. Lite rädd blev man kanske ibland, men det gick inte att låta bli att beundra henne och hennes omfattande klädlekar. För många blev Ika i Rutan det första mötet med en riktigt cool tjej och hon lärde en hel generation hur kul det var att klä sig efter humör. Kände du dig exempelvis stygg – skaffa ett attribut som gärna påvisar och uppmanar till känslan (i Ikas fall sjörövarhatten). Ika visade att du är din egen klippdocka och hon inspirerade till att hitta stilen inifrån, där är den ändå som bäst.
