Nakna modeller i herrtidningar (såsom Lily Cole i Playboy Paris)

Jag fattar inte hela debacklet, att det skulle vara så hemskt när Lily Cole visar brösten i franska Playboy.

För det första så är ju inte franska upplagan av Playboy som den amerikanska, i Frankrike är Playboy en mer arty/mode-herrtidning, lite åt samma håll som [Andres Lokkos favoritmagasin] Paradis. De är herrmagasin som eftersträvar att blanda livsstil med inslag av nakna brudar fotade av de bästa fotograferna, alltså på ett mer äkta och oretuscherat vis. (I Paradis har ju exempelvis Lily Cole redan visat sig spritt språngande på nitton sidor förra året.) Sedan är Penelope Cruz med i samma Playboy-nummer, varför kommenterar ingen det? Och andra som "vikt ut sig" i tidigare franska Playboy t ex Lou Doillon, Helena Christensen, Juliette Bioche, Anouck Lepère...och till fotograferna kan räknas Karl Lagerfeld och Rankin.

Jag undrar om det är okunskap om detta som satte igång alla dessa hårda ord mot Lily, eller är varumärket Playboy så laddat att så fort du förknippas med tidningen förpassas du till porrskådis-status?

Eller, är det delvis för att Lily Cole-spreaden är...rätt så ful? Den skulle gå på vibbarna från Serge Gainsbourgs album Histoire de Melody från 1971...men det kanske inte blev helt snyggt.

Men, vilket som, av alla svenska och en del brittiska bloggars reaktioner att dömma, är det alltså inte ok för en "fashion"–modell att visa sig naken i arty herrmagasin, men däremot i modemagasin? Var därimellan går gränsen? Vad skiljer Self Service från Purple från Paradis från franska Playboy?

Jag tycker snarare att det borde uppmuntras med lite fler naturliga Lily Coles och Juliette Binoches i Playboy i stället för de vanliga Hugh Hefner-flickvännerna/Natascha Peyre-freaksen som frekventerar dagens typiska herrblaskor.

(Förresten...de som var snabbast på att kritisera Lily Cole...har inte de nominerat just Natascha Peyre i sin omfattande bloggtävlig BlogAwards som Bästa Kändisblogg? Så någonting bra med sillikon-och-extension-viset att vika ut sig, måste de tycka att det är ändå? De kanske inte vill att det ska försvinna? De kanske tycker att det är det enda som är rätt?)

Ja, i alla fall, för alla som blev besvikna på att faktiskt inte få se Lily in the flesh i franska Playboy kan alltid titta i Paradis från förra året. Fotad av Jurgen Teller.

Och en rolig extragrej:

Olivier Zahm är grundare och chefredaktör för Purple, ett modemagasin som gärna obsessar kring naket och alltid har en naken modell på omslaget. När Olivier fotas för Paradis ser der bland annat ut så här,

(Någon mer än jag som tänker på nakna Chloe Sevigny-posen i Self Service här?)

Olivier naken i högklackat. Han lyckas nästan eller hur? Det måste vara den sansade posen.

Andra 'fashion'–modeller som dykt upp i herrmagasinet Paradis är (även där) Anouck Lepère, och Crystal Renn, nedan.

Jag säger: Mera Paradis och franska Playboy till världen, gärna.

Comme des Garcons och H&M – BILDER !

Den 13e november är dagen då H&Ms Comme des Garcons-samarbete börjar säljas runt om i världen. Jag förväntar mig inget annat än kaos... Idag presenteras i alla fall (officiellt) alla bilder på CdG-samarbetet, som det varit så mycket hysch-hysch runt (och trots allt hemlighetsmakeri uppstod ju en bildläcka på fashionista.com förra månaden). För några veckor sedan var jag i H&Ms pressrum och tittade  på större delen av de båda kollektionerna...och nu kan jag visa upp alla mina bilder och H&Ms produktbilder. Alltså blir detta en riktig bildkavalkad.

Kollektionerna är både dam och herr, med allt från pyjamas och t-shirt till kostym, samt en unisexparfym (som doftar sjukt fint, faktiskt) och några olika par skor och sneakers. Det återkommande temat är prickigt i olika prickstorlekar (sött) och färger.

Jag föll totalt för de dekonstruerade kavajerna, kjolarna, byxorna, och materialet som är en form av kokad ull. Priserna kommer ligga på ungefär 298 för en damskjorta (har jag för mig) och 798 för en kavaj (998 för herrkavajer). Är man mer klassiskt lagd till stilen måste jag säga att trenchcoaten var superb, lätt (till skillnad från den där V&R-trenchen från förrförra året) och fint skuren.

Nåja, till bilderna:

Delar ur damkollektionen först:

Klänning med sammetsliv, öppen bak (har man på sig denna visar man alltså nederdelen av ryggen, så fint):

Blusar med volangdetaljer på ärmarna:

Två fina kjolar i ull med utskurna, dekonstruerade detaljer; en veckad kjol och en pennkjol,

Byxor, ett par korta, till knäna, likt kjolarna ovan, och några olika "drop-crotch" (det är hetast just nu, believe you me) :

Fyra ännu mer fina och åtsmitande ullkavajer, den sista med frackstjärt bak (de två första har jag satt redan satt undan pengar för...)

.

Vissa av pressexen gjorden i denna noppriga, kokade ull. H&M beslutade sedan att inte använda sig av den. Inga butiksplagg kommer alltså vara noppriga. (Och förhoppningsvis inte bli det heller)

En till liten kavaj, i blandade material:

Trenchen, värd att lovordas, gav ett lyxigt intryck, :

Många prickiga blusar, skjortor och t-shirts, samt en scarf och skor kommer dyka upp. (Det är leopardmänstrade i bakgrunden är Divided och har ingenting med CdG-kollektionen att göra)

Och till sist, damkollektionens huvudnummer, Pièce de la Résistance om man nu så vill (tänk V&Rs brudklänning som ju så småningom hamnade på museum), en kappa i ännu mer begränsad upplaga och i tretusenkronorsklassen:

Plagget är gjort som en korsning mellan en rejäl kritstrecksrandig ullkappa, med en barock volangprydd klänning applicerad ovanpå. Att sätta olika typer av plagg ovanpå varandra är typiskt för Rei Kawakubos Comme des Garcons (min favorit CdG-kollektion var när fantastiska sidenklänningar helt simpelt bara hängde rakt ner från ryggar och ärmar på enkla kavajer och byxor)

Unisexparfymen, en opretentiös och murrig doft, som kommer bli min nya om jag nu får tag på en flaska:

 Så till HERRARNA:

En del snygga skjortor och kavajer/kappor. Bäst var en härlig och mjuk "sladdrig" ullkavaj i gränslandet mot kofta (min bild blev såklart rätt kass), men kavajen i butik kommer alltså inte vara nopprig:

Det finns tre kostymer, med detaljer och stygn som går på tvären rakt över:

Tröja jag kan se Johan i:

Killarna får också en trench:

Basic kofta och skjortor:

Jag gillade detaljerna på de här skjortorna:

Skor:

Plånbok (unisex, bien sur) :

 Och som finito, lite bilder från H&M hur plaggen faktiskt ser ut på en kropp (modellen Heather Marks Update: Missy Rayder och inget annat! och en man) samt på sådant som inte fanns i showroomet,

Vad ger ni killar denna kavaj/kostym för utlåtande? Jag kan inte låta bli att gilla den.

Prickiga väskor däremot...är nog inte riktigt min grej.

Och till SIST:

En hatt!

What say you? Jag själv blev totalt exalterad av de där små damkavajerna i kokad ull och kjolarna och byxorna. Men sedan är jag också den som nyligen i Paris gick in på Printemps CdG-avdeldning en timme innan de stängde och lyckades stanna där tills de fick slänga ut mig. Jag provade mig igenom nästan allt de hade från höstens Rei- och Watanabe-kollektioner. Fullkomligt utsökta kavajer och klänningar med stora volangbeprydda hål i form utklippta hjärtan...(på prislappen? Hrm, hittade inte en enda under 12 000 kronor såklart.) Tyvärr rådde fotoförbud.  Men, slutsats, jag kommer köa.

Gillar man referenser, och det gör man ju, är kappklänningen tagen från CdGs huvudkollektion aw06 (min favorit):

Och de små kavajerna, som jag föll för, kan väl härstammas på sätt och vis från ss07.

Annars är väl temat att det mesta från CdG/H&M "känns" som CdG i en förenklad version, men inget som är självkopierat direkt från en tidigare kollektion (som exempelvis Cavalli var), och inte heller endast vanliga t-tröjor som i Play-kollektionen.

 I Sverige kommer CdG-arbetet finnas i följande butiker:

Stockholm
Dottninggatan 56
Gallerian (endast dam)
Hamngatan 22
Kista Galleria
Sergelgatan 1
Täby Centrum

Göteberog
Kungsgatan 55-57
Östra Nordstan
Kungsportsavenyn 26-28 (endast dam)

Helsingborg
Väla Centrum

Kristianstad
Östra Storgatan 53

Malmö
BK-huset

Umeå
Renmarkstorget 6

Uppsala
Svartbäcksgatan 4

Västerås
Vasagatan 13

Spets. (jag snackar om skor!)

Folk pratar mycket om spets. Men glömmer bort var det känns mest intressant – på skorna. Jag menar spetsiga skor. Innerst inne vill man värja sig, på ren reflex känns det fult, och just därför, känns det så snyggt. Bland andra skoguden Pierre Hardy på Balenciaga, samt Chloe och Lanvin håller med.

'

Men å andra sidan känns det med skor precis som med allt annat inom mode i denna tid – anything goes. Spetsigt eller runt, kilklack eller stilett, platå eller powepumps, snörning eller spännen, lårhöga horstövlar eller låga cleaveageboots, och allt däremellan. Skorna blir bara mer och mer crazy för varje år (gotta love it). Fantasin kan inte sina verkar det som, nu när tekniken blir alltmer avancerad och är på modets sida för en gångs skull. (För historiskt sett kan det väl bara varit brist på teknik som satt gränser i modet?) Exempelvis kan det bli som hos Louis Vuitton, en kilklack och stilett på en och samma boot.

Och Antonio Berardi och Gareth Pugh har jag skrivit om tidigare, som gör klackar utan klack. Har den skomodellen ens ett namn?

Vidare så smälter Chloes skor liksom ihop med strumpbyxorna..de är som påklistrade dekorationer på foten med av löv och blomblad...

Samtidigt gör Viktor & Rolf  respektive Rick Owens boots som knappt liknar en fot, utan bara ett enda långt ben med en klump på slutet.

Just skor blir ett tydligt exempel på att det inte går att prata trender längre.

När jag skulle vara med i P3 och just skulle prata höstens trender uppstod det problemet, det är inte länge relevant att se på mode i trendform utan numera måste man skåda varje modehus och varje designer för sig. Alla hus är i dag så olika och har så starka uttryck som de sänder ner längs catwalken att det blir fel att hävda exempelvis att höstens största trend är spets – när det bara var Prada som gav det uttalandet.

Många övergår också till fraser som att det är trendigt med stickat eller rutigt eller etno – som om vi skulle fått någon mental minnesblockering från förra säsongen när trenderna hette samma sak men modeklimatet var helt annorlunda. Att prata om så breda trender är bara slappt, bara ett sätt att begränsa sig själv för att på något vis göra det lättare att klä sig, eller diktera för andra hur de bör klä sig. Men missförstå mig inte, jag tycker att det är kul att se minitrender som cirkulerar på gator och klubbar, men när dessa kommer rakt från tidningsbilagor, då känns det inte längre lika kul eller...äkta?(eller fo real som caroline skulle säga) Tiden för den äkta trenden är förbi. Kanske är det där problemet ligger, när trenderna uppfinns på dagstidningssidor och inte på gatan försvinner poängen.

Problemet som jag ser det nu bara, när trender dödförklaras, är att utveckla ett språk för att prata om mode ändå, och sådant som "känns rätt" utan att använda standardfraser. Kanske fungerar det bäst med att beskriva känslor, och diskutera siluetter och proportioner snarare än rutigt, stickat, spets.

Jag vill att hösten ska bli dramatisk glamour, där enkla detaljer är drivna till sin spets (...), som svarta läppar, höga slitsar, stora gnistrande halsband, skor med spetiga tår och smala klackar eller extrema platåer.

Skorna har jag redan hittat (på slutrean) och i de sitter jag och känner in mig själv i lite, försöker lära mig balansera i de där stilettklackarna och väntar på att glamouren ska komma över mig. Låter er veta om det lyckas.

Och just, liten ego-grej, stylisten Karolina Skande aka Hotspot har ställt 10 frågor till mig om mode konsumtionsval. Som vanligt är jag...långrandig.

Ebba von Sydow och modebloggare

 

Hej Ebba. Kul att du nämner mig i din krönika i Expressen. Ärligt är jag glad att bli omnämnd, jag trodde inte du kände till min blogg. Men läser den (särskilt noggrant) kanske du inte gör för jag har inte hyllat några snörkängor. En gång nämnde jag att det är kul hur ett litet märke utvecklas och gör skor. Men sak samma, jag tycker det var bra att du skrev din krönika och vågade namnge folk, alla är så fega i branschen annars. Synd att det blev felciterat bara.

Du sa mycket i din krönika. Däremot förvånar den mig lite. Det du skriver är sant, många modebloggare har samma stil, men de är väl en homogen grupp precis som vilken subkultur som helst? En grupp som dessutom bekräftar sig själv genom att klä sig? Det som förvånar mig är att du plötsligt verkar ha upptäckt detta, efter lång tid i branschen, att folk klär sig likadant. Inget nytt med det, och inget 'fult' i det heller. Däremot så uppstår problem när dessa modebloggar ska fungera som någon slags presskår för modevärlden. Det uppstår till och med  nya tidningar som inspireras av dem och gör sig till reklampelare för de största kedjorna likt modebloggarna är i sina dagens outfits.

Det finns många problem gällande modebloggares tveksamma press- och sponsorhantering, men personligen tycker jag att det största problemet uppstår för modet. För mig är många modebloggar bara en enda lång never-ending fredagsbilaga och när dessa shopping- och personinriktade stilbloggar börjar sätta likamedtecken mellan sig själva och mode blir det farligt. Mode blir plötsligt reducerat till nya jeans och en lagom löst sittade t-shirt. Problemet är alltså inte att alla bär likadana kläder utan att 'mode'bloggarna inte är tillräckligt intresserade av mode. Du ber modebloggarna att "visa modet!" men vad jag kan se verkar inte särskilt många bloggar skriva om just mode? Och det är inte heller något 'fult', de kan vara personliga stilbloggar utan att det är något fel. Däremot blir det problem om designer och modetidningar anpassar sig efter modebloggstilen och bara levererar snygga, lagom tajta plagg, vad händer då med modet? Det verkar i Sverige är redan vara påväg åt helt fel håll, då ingen av de mest lästa modebloggarna verkar bry sig särskilt mycket om couturen i Paris, Comme des Garcons (om det inte går att köpa på H&M) eller hur man recenserar en kollektion utan att bara kolla efter plagg till sin egen garderob. De verkar inte ens intresserade av excentrisk stil rent allmänt?
Det som för modet framåt har aldrig varit enkla klädtips. Vi måste helt enkelt sluta koppla ihop modebloggares personliga stildagböcker med mode.

Läs en förkortad version av Ebbas krönika här.

Fake Chanel...äntligen mina.

För att fungera som kontrast till Carolines inledande parantes tänkte jag prata lite om skor.. Kontraster är ju väldigt hott just nu.

Jag såg dem på Black Market...sedan dess har jag tänkt på dem...jag är snål (de kostade två och fem) och ville hålla ut tills det blev rea. Så fort det blev rea tog de såklart slut i min storlek. Det jag svamlar om är ett par Bernhard Willhelm-skor från förra säsongen kallade "Fake Chanel". De är en pastisch på ett par Chanelskor.

Jag har jagat dem på internet i olika räder lite då och då, och i Paris utan lycka. De finns i olika färger, svart med vit tå, vit med svart tå, gul med grön tå och svart med gul tå. Den sistnämda var min favorit. Har jag sett någon på krogen i dem har jag gett en lång utläggning kring det hela och kvinnan i fråga har nickat sympatiskt för att sedan rymma för livet.

Så äntligen, förra månaden upptäcker jag hur isländska  KronKron öppnat online. De har Bernhard Wilhelm. Per automatik letar jag genom deras reahörn. Bingo... Ett par showex i svart/gul i stl 38. På rea, fast den isländska kronan är ju inte så skojig....(fick betala cirka 22 000 isländska kronor. men tilläggas att 1 svensk krona är 13 iskr!) det fick gå ändå. Äntligen mina! De är inte bara fantastiskt snygga utan även enkla att gå i för en slapp klackperson som jag.

Och. Lite mer skor. Acnes skulpturala träcklackar från den senaste visningen.

 Sara Blomqvist i de där trashiga jeansen.

Lite mer modevecka är att vänta här. Carin Westers allmänna visning med en känsla av 70tals-kollektiv i buskarna och Fifth Avenue Shoe Repairs, ja vaddå? Först lunch.

Kopiera mera

Hittat något nytt kunde-vara-Prada från Zara att ha på fötterna? Eller kanske den fyrtioelfte Chloé-inspirerade smockklänningen på valfri klädkedja? Eller en nästan-Carin Wester-kjol på Monki?

Kopior skulle man lite hårt kunna säga. Stöld om man vill vara riktigt sur. Men trots att det finns starka lobbykrafter som vill klämma åt fildelning och olaglig kopiering av upphovsrättsskyddat material i andra branscher är det desto färre som ropar efter hårdare regler mot kopiering när det kommer till mode.
Tills nu verkar det som. I USA har ett antal designer med Diane von Furstenberg och Anna Sui i spetsen fått några senatorer att lägga fram förslag för att man ska införa lagstiftning mot modepirater. Till skillnad från i EU finns nämligen inga som helst begränsningar för den som vill kopiera, bara så länge man håller sig borta från logotyper och grafiska element. Och tydligen är detta något som wrapklänningarnas drottning tycker sig förlora pengar på.

Kanske har stämningslusten börjat smitta av sig på Europa också, för trots att lagstiftningen här faktiskt ger en hel del rättigheter åt den som tycker sig ha blivit kopierad, har de faktiska fallen varit ytterst få. Med en viss ökning förra året, där ett fall gällde en gul hängselklänning på Topshop som Chloé tyckte var väl lik en från den egna underlinjen See by Chloé. Klänningarna drogs tillbaka, pengar bytte ägare, men utanför några officiella instanser — dålig karma garanteras om man utmålas som kopierare.

Kopiering ligger trots allt i modets natur och är en av dess starkaste drivkrafter. Alla kopierar, inte bara »onda« billighetskedjor. 1994 stämde Yves Saint Laurent Ralph Lauren för att ha kopierat en smokingklänning och tilldömdes ett par miljoner i skadestånd av den franska domstolen. Chanel snodde förra året idén till ett armband med citat av Coco Chanel från en liten amerikansk designer. Även om det inte alltid är fullt så uppenbart finns det en viss begränsning i antalet idéer som cirkulerar därute, och att de återanvänds är inget konstigt. Vare sig det handlar om hyllningar, pastischer eller rena efterapningar.
Och man undrar ärligt vad som skulle ske om det plötsligt belades med böter att härma någon annans design. Modevärlden skulle sannolikt rubbas ganska rejält. Men frågan är: skulle det gynna den?

Förändringarnas vindar blåser ju redan, Topshop visar på Londons modevecka precis enligt reglerna för hur ett modehus ska bete sig. Samtidigt valde det återuppväckta amerikanska lyxhuset Halston att slå sig ihop med nätbutiken Net-à-porter och erbjuda två plagg ur premiärkollektionen till försäljning, 24 timmar efter visningen. Den traditionella modecykeln håller på att vittra sönder och att då komma och ropa på hårdare tag mot kopiering känns mest som att gagga om att det var bättre förr. Och tycker man det, då borde man inte syssla med mode.
 

Agnes af Geijerstam

Försvinnande kjolar och klackar

Jag vet inte vem det var som först påpekade att den gällande kjollängden sitter ihop med konjunkturen. Men det är nu väletablerat; när samhället går bra och vi befinner oss i högkonjunktur åker kjolarna upp, likväl åker kjollängden ner igen så fort vi dyker ner i lågkonjunktur.

Nu har det varit högkonjunktur och kortkort ett bra tag - så länge att kjolarna i höstas blev så korta att de försvann helt. Man liksom bara skippade det steget; tog istället på sig en halvlång topp, ett par treggings (alternativt kanske de mer missgynnsamma leggingsen) eller kanske, om du var Sienna Miller, ett par mormorstrosor…sedan var man ready-to-go. Nu är det snart sommar och då blir det lite svårare med denna kjollösa trend. Men å andra sidan what the heck, skit i konvenansen, det är ju trendigt att visa underkläderna i vår.

Men vad jag skulle komma till: Kopplat med kjollängderna (och konjunkturen) är också skorna. Ju kortare kjolarna blir, desto mer elaborerade kan skorna vara. Benen får ju gärna göras så långa som möjligt i det där extra utrymmet från tårna till kjolstycket. Öppet för platåer och klumpiga klackar alltså, vilket vi uppenbarligen inte tycks få nog av. (Särskilt inte när skorna blivit den "nya väskan") Till våren går nu skorna ett steg längre och anammar fenomenet ”kjolen försvinner”, vilket självfallet blir "klacken försvinner. "

 Vi ser det hos Antonio Berardi:

 En redaktör i Milano gör research kring artikeln "att gå på modevecka i galna klackar". (Och ett sätt att få gratis Berardi.)

Vi ser det också hos Marc Jacobs i New York, of course, och även Pucci i Milano.

...samt Lie Sang Bong i Paris.

Nu senast en variant från Gareth Pughs The Wizard of Oz-höstkollektion i London:

Man kan ju säga att skorna tycks bli mer och mer surrealistiska. Liksom modet verkar gå den vägen. Bubblare i denna lista, när vi ändå snackar skor, blir således några vårskor som visserligen inte saknar klack - men kanske förfunt.

Alexander McQueen                         Nina Ricci

Jil Sander                                        Junko Shimada

Miu Mius "ljusstake"-sko                          -  eller varför inte tekopp?

Och Pradas blommor!                               

Var ska man hitta det här då? Kommer Zara kopiera? Troligtvis och förhoppningsvis inte, det skulle nog bara bli fånigt resultat. Man får gå till Nathalie Schuterman och prova dem varje dag, så kanske det räcker så?

Tv-bleurgh!

Förra avsnittet av Go-See, det där Marion Vains mästerscoutare Max Bergå cruisar Götgatan ner med Liselotte Starck, är det mest kommenterade inslaget i åtminstone den här sitens än så länge ganska korta historia.

Man kan fråga sig varför. Tonen i programmet skiljer sig inte från de andra i serien, innehållsmässigt är det också konsekvent med vad vi gjort tidigare – där Liselotte Watkins till exempel talar passionerat om något hon brinner för, böcker om mode, talar Max Bergå lika passionerat om något han brinner för (vackra män, that is).

Jag vet ju att ni som läser Rodeo är allt annat än konservativa, så jag skulle bli förvånad – och, ärligt talat, lite besviken – om upprördheten handlar om något så enkelt som att det här Go-See-avsnittet utmanar traditionella könsroller.

Vad återstår då? Att det helt enkelt är dåligt?

Jag tycker förstås inte det. Och kompisar har berättat att de älskar att Go-See inte är som Velvet på SVT, avpersonifierat och intellektualiserande. Andra kompisar har mailat och sagt att de tvärtom tycker att vi ska göra just som Velvet – skippa programledaren för att sätta fokus på medverkande och innehåll, och därmed försöka kommunicera något djupare och mer analytiskt om mode.

Alltså, Velvet är ett jättebra program, men tanken med Go-See aldrig har varit att göra något "djupt" och "analytiskt". På MySpaceTv har vi 4-5 minuter på oss, inte 45. Den tiden vill vi använda till att göra ett lättsamt, snabbt och roligt program om mode. Något i linje med Rodeos tonalitet, som samtidigt speglar den gör-det-själv-känsla man hittar i de flesta andra klipp på MySpaceTv eller YouTube.

Där tycker jag våra producenter lyckats skitbra. Att organisera långa paneldiskussioner om kommande säsongs trender har liksom aldrig varit ett alternativ. Dels därför att tidigare svenska försök i genren visat att det är svårt att överföra rundabordssamtal om mode till tv-format utan att det blir direkt narkoleptiskt. Dels därför att vi redan tycker att vi hittat en svåröverträffad form för de där modesamtalen – den som vi tryckt i tidningen de senaste fem säsongerna. Sedan hoppas jag självklart att Go-See smygfilmar Rodeos kommande modesamtal ändå, få saker är ju mer underhållande än Lisa Milberg och Daniel Björk som bråkar om hur man bäst bär en Balenciagabolero. Skulle funka bra som inklipp i vilken evening show som helst, tror jag.

Engelska vs svenska då? Samma sak där. Vi gör ett program för MySpaceTV, det är en internationell site och eftersom vi kan engelska kändes engelska som ett naturligt val. Att skandinavisk brytning är högst gångbar internationellt vet alla som någon gång varit på fashionfest i New York, Neil Strauss borde ta upp det i en reviderad upplaga av The Game eller nåt.

Samtidigt – när vi efterhand insett att de flesta som medverkar tycker det är lättare att prata fritt på svenska, och att de flesta som tittar ändå är svenskar – kändes det inte heller som en stor grej att byta språk.

Vi gör ju det här snabbt och lätt. Det är roligt!

Update: Prada

- SPETS!

Den såg man inte komma!

Citat från Prada om SPETSEN:

"I thought using a little bit here and there is tacky, so we've had all Switzerland working on couture lace. They're in shock. When you are working on something simple, the surface is important. I wanted to do minimal, something that was feminine and strong—but in the end, not so sexy. And there are a lot of references to early nineties Prada in there."

 Är det damigt?  Är det goth? New-grave? Dominatrix? Maskulint? Avant-garde? Ja och åter ja, men inte som man sett det förut.  Det är spetsigt!  ha-ha.

Prada..snart...

För nästan exakt en halvtimme sedan (19.30) presenterades Pradas höstkollektion -08 i Milano. Arrgh kan ingen liveblogga? Livestreama? Ringa mig och skvallra?

Jag har dock ett "knep" sedan tidigare kollektioner, hur man kan få in känslan för nya Pradakollektionen så mycket som en månad innan den presenteras. Prada är inte bara en av få (tillsammans med Marc Jacobs) som kan ändra uttryck totalt från säsong till säsong, hon lyckas även få herrkollektionen och damkollektionen att smälta samman. Kanske för att båda håller sig undan typiska könsroller? I herrkollektionen finns det ofta vissa delar som är särskilt utmanande när det gäller den manliga könsrollen, och det är dessa man ska ta fasta vid om man vill spåna kring damkollektionen.

Så, om det för hösten fortsätter efter följdande recept:

A/W 2007, herr och dam:

Prada sommar 2008 herr + dam look-a-likes:

om det fortsätter enligt ett sådant mönster, vilket är sannolikt, tillåter jag mig sitta här och spå lite..då tippar jag på att Prada höst 2008/09 innhåller något av följande:

Bystkorsetter, minikjol på byxa (?) eller på klänning..

Perforerad minikjolsdetalj..."Nakna" tyger...Korsetter, dubbla kragar.

Den typiska "kostymkillen" looken kanske kan signalera en mer mer damig damlook?

Dubbla kragar och mönstrade, tekniska tyger...Men undrar vad som görs utav det märkliga bältet innanför byxlinningen som ser ut som en y-front i spandex som sticker upp..Kanske synliga troskanter? Genomskinliga kjolar? Synlig mage?

I det stora hela tyckte jag att Pradas herrvisning höst 2008 påminde en aning om Margielas vårvisning 2008 (dam). Jag syftar på färgblocken i svart och hudfärgat. Prada måste ta till någonting riktigt oväntat för att dam inte ska bli så här stiff. Fast det lär komma, oväntade grejer är liksom Pradas grej. Vi gillar vår Prada FET. Fast att det blir en tillbakagång till den ursprungliga mer simpla "tristess"-Prada är uppenbart. Kanske?

Så, nu bara att hålla sig till de upptaderat här eller liknande. Elle.com brukar vara snabbare än Vogue eftersom de bara lägger upp bilder och inte bidrar med några åsikter... Om det inte har kommit imorgon bitti (slappt!) kommer jag gräva runt inne på de stora bildbyråerna Reuters m fl och dreas gigantiska hemsidor bara för bara en liten, liten, ynka bild..

Hi hi Maria Schottenius! You kill me!

Åh, how I love restrained emotions. Älskar när folk som inte kan hålla sig, vilken hög position de än har,  bubblar över och blir slagfärdiga på det där härligt kontrollerade sättet, som skvallrar mer om hög lön än om personlighetstyp egentligen. En slags  värdighetsmätning. Ah....fyrtitalister och passiv aggressivitet...! 

Kalla mig sadist, men det här var jättekul! Helt Oscar Wildeskt. Tihi!

UPDATE: Schottan läser lusen av honom idag igen.länk.

PS: DN Kultur är inte skyldiga att publicera någons keffa åsikter per se, bara för att de finns. Med den underliga logiken, att alla sjuka tankar skulle få härja fritt, skulle de vara tvungna att alltid fråga runt varje gång en stundande intressant debattär på g. Vad tycker abortmotsåndaren? Vad tycker homofoben?

Jag är djupt tacksam att Sveriges största dagstidning inte är ett uppdaterat agora för den typ av kränkningar.

Att de sedan publicerade Muhammadtecknignarna var ett brott som bröt en god publicistisk trend. Men hur som helst, det finns inget inneboende krav att de ska vara ett forum för till exempel nyliberalism, i deras natur.

PS2 Och det var dumt när de diagnostiserade Maja Lundgren. Klavertramp nummer två. Att bjussa sig på en biografisk tolkning helt plötsligt? Ja ja. Men annars, det håller en härlig linje.

PS 3 OCH fast det är lätt att hemfalla åt retoriken och det givna beteendet att "slå uppåt" ( "hata DN-kultur"), är inte det alltid så  attraktivt, speciellt inte när man endast fyller i en klyscha. Slentrianrebella liksom....nja....vet inte.

Solbrända ben like Ralph Lauren 1978

Håret är tillbaka i modevärlden.

Det började i ansiktet, kröp sig ner på bröstet, över armarna, upp på huvudet och är nu framme vid benen. Vi illustrerar detta med en kille som stundtals varit lite av ett stående inslag i Rodeo. Ralph Lauren heter han. Bilden är från 1978.

Såhär återskapar du:

Polotröja: Gant

Shorts med skärp: Lacoste

Solglasögon: Balmain

Solbränna: Semesterhus i Kingston

Skor: Rocco P, check:

DON'T LOOK BACK, like Dylan in the Movie

Precis sett om "Don't look back". Den riktigt groovy dokumentärfilmen om Bob Dylan från 1967. Alltså, jag tigger och ber, säg att jag har fel nu: men i recensionerna av Todd Hayens' "I'm not there" refereras inte till den? Ej läst i alla fall. Vilket är helt sjukt om det är så. Tjänstefel! Då I'm not there är en hyllning i bemärkelsen KOPIA. De har till och med samma cameo: Allen Ginsburg. (Det riktigt stör mig hur teachers pet Cate Blanchett har "studerat" Dylan i "Don't look back". ) Den är filmad från en Englandsturné 1965. Joan Baez är med och har fruktanvärt låg status. Hon försöker hela tiden claima ett utrymme. Men hennes utrymme är helt begränsat, det enda hon kan göra för att förstärka konturerna av sig själv är stt äta a lot of frukt, apelsiner och abaner i olika taxia, och sjunga ändlösa folkvisor. Oooooh, hur det skär i mig att hon inte har nån humor. Att hon blir liksom utklassad av Bob. Han är underbar, men knappast The bigger person, för ung för ödmjukhet, som han slaktar Donovan sen, och ler när det sker.... oh Bob, you. Ahhhh, han är så fanatstisk i filmen. Och ungdomen. Den är så vacker. Ungdomen är så attraktiv, von Holstein! Can you beleive? Annars tänkte jag rätt mycket på Baez och Dylanissimos förhållande. De verkade inte alls kära. De gjorde också slut efter den turnén. Men deras meant to being, var liksom to good too be true, eller i alla fall, to turn down. Det är ett sådant där TEORETISKT förhållande. Hon är assnygg, judisk, new yorker, concious, politisk, och musikalisk gitarrseplande folkmusikinfluerad kvinna, och han är exakt samma ( fast lite bättre) fast man. - Såklart ska de bli ihop. Men no, i filmen var det på upphällningen, och det spelade ingen roll hur mycket vegetarisk kost hon åt, eller vibraton om bönde hon nynnade på. He wasn't there. Nåväl. Hörs.

PS Apropå två inlägg ner, träffade Janne Gradvall i onsdags och frågade denna expert av experter om Sara verkligen var konstnär i IRL. Han sa nej. Of Course. Den biten i I'm not there, en var så sökt. Målaningarna "Sara gjorde" var också exeptionellt fula, och så billigt att vara "influerad av Vietnamkriget i konsten".

He's a real monkey. Real funky.

Gud vad jag älskar Bob Dylan. Jag älskar honom för allt. En sak som var konstig med "I'm not there" var det uteblivandet av "gypsys" och "gypsy girls" (Zigenarromantiken!). Todd Haynes, filmens regissör verka annars rätt insatt i Dylans problematik och romantik. (Filmen var fantastisk annars, se nedan) Men om man snabbt skulle göra ett diagram på Bob Dylans teman, skulle det ungerfär se ut så här, om man delade upp det i femtedelar: 1. HOBO, LUFFAR, INTE ÄGA NÅT FÖRUTOM KLÄDERNA JAG HAR PÅ MIG / ORPHAN-ROMANTIKEN. 2. GYPSYROMANTIKEN!!! 3. METAFORER OM SAMTIDENS HÅRDA POLITISKA KLIMAT 4. KÄRLEK/OLYCKLIG KÄRLEK, SKILSMÄSSA, MEDIAKRITIK 5. BONDHUMOR, BIZARRHUMOR, DJURHUMOR, ....JÄRNVÄGSHUMOR, BOURGOISEHUMOR ORDVISTAR OCH BLAJ