Vogue
På sidan thefashionspot, som är en modenördsite värd namnet, har det läckt ut bilder ur Vogue Paris novembernummer. Varje år gör alla upplagor av Vogue ett "Klä-dig-enligt-din-ålder"-nummer, som ofta slår säljrekord. Enligt editorialen "30 år vs 17 år" ska en 30-åring klä sig i Balmain-klänningar. Och en 17-åring i Balmain-jeans.
Men mest av allt syns skillnaden mellan dagens senaste supermodellstjärnskott (och Christophe Decarnin/ Balmains favoritmodell), ryskan Anna Selezneva, 18, och tidigare supermodellen tjeckiska Eva Herzigova, 35.
(Jättefint foto av Mario Sorrenti. Och styling, suprise suprise, Vogues Emmanuelle Alt)
Det här visar egentligen att de nya modellerna egentligen bara är tråkigare kopior på de gamla supermodellerna. Eller är det bara för att man är trött på att se Anna S etc i jeans? På sätt och vis påminner hon om iaf om en svag reflektion av Eva, 1990, när hon var 18 och blev känd över en natt genom den där [tveksamma] Wonderbra-kampanjen.
Jag vet inte vad det är, men det är något i det där Paris Vogue-jobbet som känns fel. Kanske att Eva verkligen inte ser ut som 35. De skulle ju egentligen kunna byta kläder med varandra. Eller jag menar, Carine Roitfeld, som väl är väl över 55, skulle lätt kunna dyka upp i de där ormskinns-printade jeansen och en liten glittrig kavaj, men om exempelvis min mamma, (din mamma?) gjorde detsamma så skulle det inte bli lika kul.
Så är det kanske Christophe Decarnins Pierre Balmain som stör mig, det är ju inte så mycket mode utan mer ett sätt att tjäna jättemycket pengar på att sätta supermodeller i Axl Roses kläder. ...Det nya Balmain blir lite som Posh för mig, jag tycker att det är störigt, och därför lite kul, och om några år kommer det säkert definiera en era.
Å andra sidan ska ju ett "Klä-dig-enligt-din-ålder"-nummer handla mest om kläder, inte lika mycket om mode. Så Balmain var kanske bra val av inspiration.
Hmm, något jag tänkt ta upp länge... finns det inte många olika definitioner på mode och mode, särskilt just nu, och hur man förhåller sig till det. De finns de som är mest intresserade av att vara mode, livin' and breathing fahsion, genom sitt sätt att klä sig ska de bli modevärlden. Ofta trendigt, enkelt, med sexig som prio ett. Sedan finns modenördar, de är mest intresserade av att konstant tänja på gränserna. Lustigt nog är det ofta just de senare som blir till mode.(i alla fall i min bok). Det finns även sådana som försöker med en konstant men ändå intressant stil, typ Demeulemeester, och kör på den. Jag själv finns där någonstans och tittar på. Samtidigt som jag innerst inne vet sedan länge att Johan har rätt när han skriver om hur snygg stil egentligen är enkelt, bara att bära anonymt slappt, tröjor, och mörka solglasögon, tänk Jane Birkin och alla bohem-chica Paris-fransyskor ungefär. Ändå gör jag ändå allt för att undvika just det eftersom det är så, ja, tråkigt..
När jag gick ut genom porten igår morse stank det tjära på hela min gata. Helt ok med mig, luktar rätt gott. Tills jag gick lite längre ner och upptäckte ursprunget – tydligen har djurrättsaktivisterna som ibland härjar mot pälsbutiken varit framme igen. För inte så länge sedan kladdade de MORD i skyltfönstret.
Nu verkar de i skydd av mörkret hällt tjära i hela dörren. Såklart ett jäkligt ineffektivt sätt att vissa sitt missnöje på. De försöker inte förändra folks åstikter, utam bara ge utlopp för sina egna känslor. När jag var djurrättsaktivist skulle jag aldrig gjort sånt, jag gick in och förde (ok, ganska hetska) diskussioner med butiksägaren tills jag blev utkörd (ganska fort).
Jag insåg plötsligt att jag stod där och fotade med Daphne Guinness i armarna, iförd vad som såg ut att vara en död fågel. Oj då, jag skyndade genast iväg,liksom lite rädd att gärningsmännen skulle dyka upp. (De verkar så fyllda med hat.)
Daphne Guinness pryder alltså omslaget av Italienska Vogues coturespecialutgåva som kommer med septembernumet. Medföljer gör även en accessoarspecial. Dessa tre tidningar bildar tillsammans det tyngsta Vogue Italia någonsin och jag var tvungen att gå till Posten med en avi för få mitt ex.
Men Daphne Guinness som hemlig agent neddränkt i couture fotat av Steven Klein gjorde det värt mödan.
Det hela verkar vara Vogue Italias försök till att sporra couturen och hylla de som faktiskt köper och bär den (miljonärskor och blåblod som Daphne). Nu när Balmain-klänningar ligger på hundra tusen riksdaler blir inte coturepriserna lika långt från rtw-priser längre. Får Balmain kunder så får nog inte couturen så svårt att fortsätta leva, speciellt om Vogue Italia tar tag i det hela och marknadsför den lite.
Specialutgåvan är ren underbar modefrossa..tills. Ett sjukt freaky jobb med tonåringen Emma Watson dyker upp i bästa(sämsta) amerikanska-vogue-stil. Uurgh. Hon är en exakt avbild på Kiera Knightley fast yngre och det är...så fel det kan bli. Jag hatar när tonåringsfilmstjärnor helt utan förvarning dyker upp i coutureklänningar på blomsterfyllda skottkärror i en "hà-hà-hàa-haaa"-pose. "Barnet" Dakota Fanning var värst. Creepy.
Tjockleken på Vogue Italia september issue. Mamma!
Michael Phelps i Amerikanska Vogues ´Shape Issue´ från 2008
Enligt China Daily så dejtar tydligen Lily Donaldson och OS-superhjälten Michael Phelps. ("Paparazzi reporters so far have pinpointed two girls as swimming prodigy Phelps' girlfriend. The first is Phelps' hot teammate Amanda Beard and the second is charming British model Lily Donaldson.")
Detta gör mig lite oroad. Tänk om de skulle gifta sig och få barn. Det skulle bli så läskigt. Lily Donaldsons axlar är övernaturliga. Både hennes axlar och hennes panna är obscent breda faktiskt. Sedan blanda dessa axlar och hennes längd med...världens genom tiderna bästa simmare. Vad skulle det bli? Någon slags havsmänniska?
Kanske dras extrem(itet)er till varandra. Jag tänker på artikeln om modeller vs idrottsstjärnor som Daniel skrev för några nummer sedan i Rodeo. Hur modeller och sportstjärnors jobb är ganska lika; kroppsfixerat, på ytan glamouröst, dyrkas som övermänniskor... Ja ni fattar.
Under samma kategori kan berättas att just nu på Victoria & Albert i London pågår utställningen Fashion Vs Sport, som utforskar på vilket sätt sportswear helt plötsligt blivit mode. Visst är det lite jobbigt? Tänk succén med Stella McCartney för Adidas, Hussein Chalayan och Puma, The Royal Tenenbaums Adidas-kostymer. Dessutom, sportswear-människornas dille på sneakers och tracksuits kan i stort sett jämföras med modefolkets besatthet av nyskapande och mindblowing mode. Nästan. I alla fall samlarobjekten, visst skulle auktionen på en vintage YSL Haute Coutre smoking vara lika adrenalinfylld och uppvevead som detsamma för ett par vintage Nikes från våffeljärnet (där de första sulorna skapades).
Och för att inte glömma Comme des Garcons som gjort amerikanska OS-simlagets badkläder. Det finns en miljon poänger i att låta just Rei Kawakubo designa ett simlags landsklädsel. Alla stora sportswearmärken försöker inför OS att uppfinna nya tekniker inom utrustningen för att göra atleterna snabbare, bättre; samma typ av innovation söker också modevärlden i strävan att utvecklas. Att Rei lyckas bäst, är den allmänna åsikten i modepress. Iklädda Speedos senaste teknik plus Rei Kawakubos design blir simmarna alltså precis som superhjältar. Eller de känner sig så, och det är ju samma sak.
Och förresten. Om detta rykte Phelps + Donaldson stämmer har vi nog sett det sista av Lily D i Franska Vogue. Sist jag hörde dejtade Lily nämligen Carines son, Vladimir Restoin Roitfeld. Har hon dumpat honom för Phelps kan hon kyssa Vogue Paris goodbye, precis som favoritmodellen Mariacarla Boscono fick göra före henne; hon dejtade Carine-pojken för att sedan försvinna från jordens yta. (Men nu börjar hon komma tillbaka, thank god!)
Men troligtvis kommer nog Lily få fler jobb framöver i Amerikanska Vogue i stället. För Anna Wintour gillar ju... sport..?
Touch my abs!
Min lilla modebibel
Jag slår upp min enda modebibel: Italienska Vogue.
Världen utanför försvinner och man dras med i ett drama, en dröm. Det där lät lite väl pretentiöst. Lärobok då.
Jag läser varje nummer ett par gånger och spar på dem.
Bildspråket påminner mycket om det som används i Rodeo.
Det är ingen brist på rosa i senaste numret. Men det är reportage också om kvinnor som krigsreportrar, kvinnor som fotografer i krig. Samt ett fantastiskt reportage om Nivea genom tiderna. Från 1911-2008. " ...la mitica Nivea Creme continua a essere un beauty must-have". Sån är italienskan. Som en verklig spagetti, fylld med anglicismer. De stoppar in alla slags engelska ord. Tanken är att man ska tro att de kan engelska (världens värsta lögn) eller troligast: De är för lata. Blanda ner nåt engelskt i grytan! "Beauty must-have". "Buon Giorno!" Gomorron Berlusconi! Du vet vilket land du ska styra. Luck-good per lei, Signore!
Upptäcker i Vogue en oslagbar slogan:
"Le tue labbra non hanno mai rivelato tanto senza parole..."
Dina läppar har aldrig avslöjat så mycket - utan ett ord.
Reklam för Clarins läppstift Joli Rouge.
Jag bestämmer mig omedelbart för att köpa sagda läppstift. Sen behöver jag inte säga ett ord. Kanske bara pluta lite med munnen. Så här. Smack smack.
Vem Vill Se Daria Naken?
Jag påpekade på kontoret att när man öppnar nya Rodeo, eller vilket modemagasin som helst i hela världen för den delen, så känns H&Ms badkampanj rätt så härlig. Och här på sajten också, riktigt behagligt. Daniel bara: – Jamen, Daria.
Han har rätt. Daria Werbowy är fantastisk. Jag brukar aldrig bry mig särskilt mycket om vilken modell som är vem, mest för att det numera är omöjligt att hålla reda på dem då de förbrukas på löpande band liksom små rådjurskid. Men Daria hör inte dit. Hon har figurerat på runt 25 Vogueomslag de senaste fem åren och 2007 hamnade hon nia på listan över de mest välbetalda modellerna (3.5 miljoner dollar per år). Under sitt första modellår, 2003, fick hon både Pradakampanjen och tre omlag för Vogue Italia.
Tur att Vogue Hommes International finns, annars skulle det aldrig funnits en OK ursäkt att sätta Daria helt naken på en strand. På flera sidor. Men med hjälp av Emanuelle Alt så finns nu detta modejobb i den aktuella utgåvan.
Paret Inez van Lamsweerde och Vinoodh Matadin fotade.
Vår tids supermodell och vår tids största fotografer ihop!
Endast svarta modeller i nästa Vogue
På tal om Agnes af Gs krönika i nya Rodeo.(läs den)
I söndags bekräftade Franca Sozzani på italienska Vogue att julinumret endast kommer innehålla svarta modeller. Inga vita. Inga. Brittiska Jourdan Dunn kommer tydligen hamna på omslaget fotat av Stephen Meisel och inuti ska det vara modejobb med modeller som Iman och Naomi Campbell men även nya "osedda" svarta modeller. Sozzani berättade också att de framöver kommer att använda mycket mer modeller med annan etnicitet än vit:
"We are using a lot of black models, like Iman, not only the models of today – a lot of different girls. Nobody is using black girls. I see so many beautiful girls and they were complaining that they are not used enough."
Hoppas det blir fler svarta modeller f.o.m nu, på riktigt - att göra ett "svart nummer" för att liksom fylla årets kvot funkar ju inte... Och att peka ut skillnaderna på hudfärg blir detta vis blir lätt rasistiskt tänkande i sig, det är meningen att man inte ska tänka på det, att det inte ska spela någon roll. Hoppas det inte gör det efter detta julinummer.
I sammanhanget blir vad de pysslar med i England en aning på fel spår. Först är det i-D som släpper en specialutgåva kallad "Agyness Deyn Issue: ICON" - åtta olika omslag och en hel tidning dedikerad till en person. Jepp, till Angyness Deyn aka Laura Hollins. På varje sida, Agyness. (och typ på varannan sida, Henry Holland)
Hm. Kan de inte vänta tills modellen faktiskt ÄR en ikon innan de lanserar henne som en sådan?
Sedan är det brittiska Vogue som sätter Agyness och, ja, "White Heat" på omlsaget.
Så stor är kärleken till Agyness i England I guess. De är totalt besatta av henne där. Troligtvis för att hon är typ en helt vanlig tjej.
Den andra brittiska storheten Jourdan Dunn säger sig förresten läsa ekonomi så att hon kan starta en modellagentur för endast svarta modeller. :
"I go to castings and see several black and Asian girls, then I get to the show and look around and there's just me and maybe one other coloured face. They just don't get picked. I hope it's because the designer just didn't think they were good enough as a model but I don't know."
Läs en intervju med Jourdan Dunn i The Gurdian.
Är svart en modefärg?
Anna Wintour tycker tydligen att det får räcka med skelettsmala modeller nu. Eller, det är åtminstone vad hon skrev i ledaren till aprilnumret av amerikanska Vogue. Sen satte hon supermodellen Gisele på omslaget tillsammans med den svarta basketstjärnan LeBron James, och blev anklagad för rasistiska stereotyper — Gisele och LeBron såg ut som en modern variant av jätteapan King Kong tyckte kritiska röster.
Krystar man lite går det att läsa in nästan allt som känns relevant att diskutera kring modeller och modetidningar just i detta omslag. Först har vi kändisfaktorn. Hade man klämt in Renee Zellweger klädd som en rosa marängbakelse skulle det kanske bli övertydligt, men Gisele och LeBron är trots allt också kändisar. Det räcker inte längre med fotomodeller på modetidningarnas omslag, det måste vara en skådis, eller vad som helst som ger igenkänning i tidningshyllan på Wal-Mart.
Sen har vi den rådande fixeringen vid 90-talets gamla favoritmodeller. Gisele är förvisso inte fullt så gammal i gamet som Kate Moss, Naomi Campbell eller Christy Turlington, men hon är definitivt deras lillasyster från millennieskiftet. Kanske är det samma igenkänningsfaktor som spelar in som med kändisar. Eller så har alla modellscouter supit ner sig totalt på vodka i Ukraina, för under höstvisningarna syntes även gamla modellfavoriter som Guinevere van Seenus och Karen Elson. Den enda som saknades var den androgyna Kristen McMenamy, men hon gick å andra sidan för Givenchy i höstas.
Vidare har vi den uppfuckade relationen till allt som inte är blont, vitt och ariskt/slaviskt. Det är första gången Vogue har en svart man på omslaget, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det var åtta år sedan en vit man syntes där sist (George Clooney, också med Gisele). Men vad det snarare understryker är hur sällan icke-vita modeller väljs till omslagsmodeller. Redan i februari förra året var man nära klaveret, när det var en härlig, fyllig och sjukt glad Jennifer Hudson, känd från American Idol och sin roll i musikalfilmen Dreamgirls, som fick fylla alla kvoter för normal kroppsform och hudfärg samtidigt.
Fast kanske borde vi se det som revolutionerande, med tanke på att Pradas senaste visning för första gången på 11 år innehöll en svart modell, Jourdan Dunn. Gissa vem som gick 1997? Ledtråd: det var inte Tyra Banks.
Sist men inte minst fogas så klart den eviga diskussionen om modellernas smalhet in. Så vill man damma av sina gamla bildanalysverktyg är alltså Vogueomslaget öppet mål.
Innehållet i amerikanska Vogue är som vanligt helt ointressant (följ amerikanska designerna Rodartesystrarna på påtvingad diet...). Enda räddningen blir att vända sig till den franska utgåvan, förtränga Kate Moss på omslaget och bläddra i den medföljande bilagan med bilder på de roligaste modellerna just nu. Lara Stone! Mariacarla Bosconi! Och med ens är kanske 70% av ovanstående invändningar som borttrollade.
Men det återstår förstås, det där med hudfärg.
Agnes af Geijerstam
Nästa »
