Powerkvinnans dilemma

Man tror kanske att Lars Norén gör deppiga dramer. Men den verkliga sorgen finns i kvinnoinriktad mainstreamfiktion. Hur man än försöker berätta historien om vad som kollektivt äter västvärldens moderna kvinnlighet verkar svaret alltid vara detsamma, oavsett om det ges via Sex and the city, Desperate housewives eller Gilmore girls. Enda sättet att bli lycklig är via en man.

Så även i Lipstick jungle som snart börjar sändas på Canal +. Wendy (Brooke Shields), Nico (Kim Raver)och Victory (Lindsay Price) försöker få ihop livspusslet – den glamourösa varianten. De är 40 bast och råsnygga, extremt framgångsrika kreativa karriärskvinnor, med dito älskare, äkta män, barn och dramer. Men jobb och kreativitet är bara berlocker runt en pilatestränad hals. Lipstick jungle är på många sätt en uppdaterad saga. Alla är prinsessor, urbana visserligen, men livet är fortfarande meningslöst om man inte räddas av en rik man (på Manhattan).

Recensionerna av Lipstick jungle har handlat om hur »Sex and the city har vuxit upp«. Gäsp. Likheterna tar slut i och med att båda serierna baseras på böcker av samma författare, Candace Bushnell. Visserligen handlar även Lipstick jungle om ett tjejgäng i New York, men den är på samma gång både mer värdekonservativ och mer nyanserad än SATC.

Wendy, Nico och Victory är äkta kvinnor. De har maktpositioner på jobbet, därför har de »problem« och är trötta (det är status). Den största förolämpning de kan tänka sig är fortfarande att vara en dålig mor (att inte få ihop livspusslet!). Och samtidigt som Lipstick jungle är trökig och typiskt tematisk finns en fin ny humor som visar att man inte är dum i huvet och missar metareferenser bara för man är kvinna. När Lorraine Bracco, mer känd som Dr Melfi i The Sopranos, gästar i form av en lite tjock, bitter men rik förläggare blir
en av hennes första repliker till Brooke Shields: »Who do you think I am? Your psychologist?«.

Om man diggar Wall Street-romantik tillgodoser Lipstick jungle många behov – långa ben, grå kostymer, otrohet och klackskor, att rösta blått. Det är sagan om powerkvinnans liv och leverne! Hur pseudofeministisk den där girlpowerkänslan än må vara – kvinnokamp kan först uppstå när man tar tid för sig själv, »me time«, och använder denna tid till att gå på gym, tycks Lipstick jungle vilja säga – finns det ändå trevliga bieffekter med den här typen av stenhårt genomförda och högbudgeterade kvinnoserier. De stora karaktärsrollerna spelas ju av kvinnor. Och även om dessa kvinnoroller är traditionella rent samhälleligt, blir det i film- och tv-världen närmast ett queergrepp att manliga medverkande endast får vara bollplank, språngbräda och muser.

Caroline Ringskog Ferrada–Noli

Hurra! Mors dag är över

Det får finnas gränser. Årets mamma har valts. Hon är från Kungälv.
När jag var i Sovjet på den gamla goda tiden så träffade jag idealmammor. Det var Stalins påfund. De kvinnor son födde många barn skulle sättas på mammapidestal. De som födde tolv eller fler barn blev hedersmammor och fick medaljer. Eviga lovord. De var de riktiga patrioterna.
Hur man blir årets mamma i Sverige vet jag inte. Jag kan bara ana att det har att göra med att man föder tre söner som dyrkar en. Kan det vara för att man alltid lagat god mat åt sina söner, att man tvättat deras kläder, att man inte ägnat sig åt att tjata på sönerna. Utan att man från början insett att man så att säga är underställd sina barn?
Som ni förstår är jag sur för att det inte blev jag som blev årets MOR. Det är klart att man i egenskap är trebarnsmor gått och hoppats.
Man får bita i det sura äpplet och hålla stilen som Charlotte Perelli. Hon verkade lika förvånad som jag blev när inte jag vann.
Men hon skrattade ju mer utslagen hon blev, Starkt, Charlotte!
Gråt inga tårar över mej! Konfrencierskap är min grej. Och jag är discjockey! Tro det eller ej.

Psykporrens väl och ve

Tv-serien In treatment är den minst sedda och mest omskrivna på kultursidor just nu. Trots att den till formen är något så okommersiellt som 25-minutersavsnitt med bara dialog mellan terapeut och klient vågar amerikanska HBO satsa på serien, som bygger på en israelisk förlaga.

Kanske är det inte helt ologiskt att In treatment kommer just nu i en tid av rehab och mughots och smutsiga kändisnaglar, utan snarare symptomatiskt.

Sedan 11 september finns ett nytt allvar i USA. Kanske kan vi tacka World Trade Center-traumat för den fördjupning som återspeglas i tv-världen de senaste åren. En trend som syns både i fin- och fulkulturen, Britney Spears sammanbrott är till för att visas upp.

Eller så är det som i Gabriel Byrnes terapeut Pauls mottagningsrum i In treatment: Fantastiskt inrett, snyggt psykiga, smala klienter med intressant blick. Stripigt, fett hår på bussen, vara rädd på Konsum och evig ensamhet och urinlukt har inget med den här världen att göra. In treatment är medelklassens serie, vår romantiska bild om att ligga på dyschan materialiserad.

Spindeln i nätet, inte bara för In treatment utan för mycket av de senaste årens sensationella sätt att punda på folks inre över huvud taget, är regissören Rodrigo García (som också är seriens producent). På hans cv står avsnitt av Tell me you love me, de sämsta avsnitten av Sopranos, en hel del Six feet under och filmen Nine lives. Frågan är vad han kompenserar för? En shrink skulle nog säga »subversivt faderskomplex«, då pappa är nobelpristagaren och fanbäraren av den keffaste av genrer, magisk realism: Gabriel Garcia Marques.

Den »nya nyfikenheten« för människans inre som In treatment exemplifierar får sägas vara typisk amerikansk. Det är en annan tradition än Europas illustrationer av en mer fistfuckande ångest, undertecknad Truffaut, Norén och Fassbinder, som varken kommer med dekorationer eller lösningar.

Alla som gått till en psykolog i verkligheten vet ju hur jävla störiga de är. De vägrar säga ett knyst, hatar Freud, frågar på sin höjd om man är trött och ger kognitiva råd som »ta en macka«.

Kanske är det den magiska realismen som äter upp den vanliga realismen i In treatment. Pauls perception är hur som helst inte av denna värld. Han noterar hur patienten dricker kaffe och på två sekunder finns en förklaringsmodell för undermedvetna önskningar som Paul sammanfattar i att »du spottar ut det om det inte passar...«. Det kallas psykologporr. Och även om jag är tacksam tycker jag också, som den lutheran jag ändå är, att man måste jobba lite mer för att få sin porr. I Sopranos, beviset för att psykologiserande tv kan generera cash, bygger Dr Melfi och Tony upp en relation tills den blir tät och osande av sex, aggressioner och undertoner.

I In treatment får man i stället ännu en skolboksanalys från en sminkad Gabriel Byrne i cappucinofärga
 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

In treatment börjar sänds måndagar på Canal+