Generation karikatyr

Om The Wire-skaparna David Simon och Ed Burns verkligen hade varit trendkänsliga hade deras nya serie Generation Kill handlat om hur kineserna ”tar över världen”: oljan, vapnen i Darfur, kontrollerandet av Google och arkebuserandet av människor och OS. Men framförallt pengarna! Det är den mest kittlande utrikespolitiska spaningen just nu, se nya Batman-filmen för Kinakonspiratoriska exempel.

När Canal+ visar Generation Kill, som inte är en serie om Kina utan om Irakkriget, känns det mest som bilder av en svunnen tid. Lite samma feeling infinner sig som när man som ung 80-talist såg Oliver Stones Plutonen i ett tv-rum i en 70-talsvilla, belägen i Borås lika gärna som i Kalmar. Enda skillnaden i upplevelse mellan Plutonen och Generation Kill är att i den senare har för kort tid gått för såväl eventuell kultbildning som romantisering. Serien har samtidigt för lite med nuet att göra. Nuet där Barack Obama
hyllas världen över. När han åker och hälsar på Jordaniens kung säger denne att det inte var Obama som fick träffa en kunglighet utan vice versa. Obamas starkaste vallöfte är förändring. Det blir ett relativt val som i stor grad handlar om felen den förra presidenten gjorde. 

Generation Kill skildrar Irakkrigets initiala skede. Innan man upptäckte att det inte fanns massförstörelsevapen i Irak, anledningen att man över huvud taget gick in Irak. Och incitamentet är gott. Visst finns det något starkt rörande i den naivitet de unga männen bär på, tilltron till att de gör någon, världen, en tjänst. En idiotisk, hoppfull anda som handlar om att följa en ledare, som med nutiden i bakhuvudet ökar dimensionerna. Ett smärtsamt antiklimax — han hade fel! Men jag har tyvärr läst Hemingways Farväl till vapnen och kommer aldrig kunna nöja mig med mindre introvert smärta från soldater än så. I Hemingways bok finns förutom kvalitativt romantiserande, ett narrativt: ensamheten i en hård säng i lägret, en blodig linda på ett sår som försöker läka ikapp med ett brustet hjärta. Generation Kill är för mycket svensexa för att mitt hjärta ska börja dunka. Simon och Burns verkar ha fascinerats mer av den böghatande sidan av soldater i exil. Om man har skapat ett av 2000-talets bästa dramer – som The Wire ju är – är kraven höga och det är svårt att inte jämföra. Men samma sak som är styrkan i The Wire – karaktärsbygget, från poliser som Kema och McNulty till gangsters som Omar och Avon – är svagheten i Generation Kill. Där personerna är skeva och bändliga i The Wire finner man soldaterna här formstöpta. Det hela reduceras till en sorglig studie i manlighet, som jag faktiskt inte köper: under den hårda ytan är man mjuk bla bla bla.

Serien stannar vid att lyckas gestalta det komiska i manlig gemenskap, vilket den klarar utmärkt: att gnugga varandra i håret och inte visa känslor. Jävla bög hit och fitta dit. Det blir ett slags nostalgiskt fabricerande av en värld där män får vara män. Långt bortom genusteorier och teorier. Det hela är bara muskler, kött och gött. Sen stopp. Jag vet att det här kommer bli en succé. Alla kommer se den. Det gör mig besviken. Det är könsstereotypt så det förslår, som en tv-världens motsvarighet till modebloggen: att underkasta sig själv bilden av det egna könet, oavsett om det är att vara fåordig i kamoufl age och pissa stående i öknen eller att tjöta om Miu Miu. Allt blir karikatyr.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Huset som Saddam byggde

Tänkte börja den här bloggen om att tipsa om en frejdig tv-serie från det där landet som folk inte har så mycket koll på men där det görs en hel del bra tv. Ja, jag snackar om Storbritannien. Som vi alla vet finns det för många serier som handlar om saker som hände för hundratals år sedan (tänk Rome, John Adams, Upp till kamp). Därför blir man glad när BBC och HBO Films går samman för att göra en familjesaga om Saddam Husseins år vid makten. Hur många år sedan är det han blev avrättad? Tre? Fyra? Det är vad jag kallar nutid.

Det är lite Dynastin över det hela, men med högre kvalitet (kanske är det för att alla kvinnor ser ut lite som Joan Collins), men man köper det, särskilt som det är blandat med lite Sopranos och The last king of Scotland. Andra avsnittet av fyra gick i England i onsdags och var kanske tyvärr inte lika bra som det första. Det blev lite för mycket "först hände det här, sedan det här" när man mest av allt vill ha en inblick i hur det är att vara en vanlig människa av kött och blod i Saddams närhet och något slags idé om hur Saddam själv resonerade. Som i första avsnittet när han i något slags Macbeth-yra mördar sin bästa vän för att sedan förklara för sin fru att en man som kan döda sin bästa vän är en man utan svagheter och att i hans fienders ögon så var han nu starkare. Favoriten är dock Saddams mamma som säger saker som "He has the grace of a pig" (om Saddams son Uday) och ser ut lite som Moder Teresas onda tvilling.

Powerkvinnans dilemma

Man tror kanske att Lars Norén gör deppiga dramer. Men den verkliga sorgen finns i kvinnoinriktad mainstreamfiktion. Hur man än försöker berätta historien om vad som kollektivt äter västvärldens moderna kvinnlighet verkar svaret alltid vara detsamma, oavsett om det ges via Sex and the city, Desperate housewives eller Gilmore girls. Enda sättet att bli lycklig är via en man.

Så även i Lipstick jungle som snart börjar sändas på Canal +. Wendy (Brooke Shields), Nico (Kim Raver)och Victory (Lindsay Price) försöker få ihop livspusslet – den glamourösa varianten. De är 40 bast och råsnygga, extremt framgångsrika kreativa karriärskvinnor, med dito älskare, äkta män, barn och dramer. Men jobb och kreativitet är bara berlocker runt en pilatestränad hals. Lipstick jungle är på många sätt en uppdaterad saga. Alla är prinsessor, urbana visserligen, men livet är fortfarande meningslöst om man inte räddas av en rik man (på Manhattan).

Recensionerna av Lipstick jungle har handlat om hur »Sex and the city har vuxit upp«. Gäsp. Likheterna tar slut i och med att båda serierna baseras på böcker av samma författare, Candace Bushnell. Visserligen handlar även Lipstick jungle om ett tjejgäng i New York, men den är på samma gång både mer värdekonservativ och mer nyanserad än SATC.

Wendy, Nico och Victory är äkta kvinnor. De har maktpositioner på jobbet, därför har de »problem« och är trötta (det är status). Den största förolämpning de kan tänka sig är fortfarande att vara en dålig mor (att inte få ihop livspusslet!). Och samtidigt som Lipstick jungle är trökig och typiskt tematisk finns en fin ny humor som visar att man inte är dum i huvet och missar metareferenser bara för man är kvinna. När Lorraine Bracco, mer känd som Dr Melfi i The Sopranos, gästar i form av en lite tjock, bitter men rik förläggare blir
en av hennes första repliker till Brooke Shields: »Who do you think I am? Your psychologist?«.

Om man diggar Wall Street-romantik tillgodoser Lipstick jungle många behov – långa ben, grå kostymer, otrohet och klackskor, att rösta blått. Det är sagan om powerkvinnans liv och leverne! Hur pseudofeministisk den där girlpowerkänslan än må vara – kvinnokamp kan först uppstå när man tar tid för sig själv, »me time«, och använder denna tid till att gå på gym, tycks Lipstick jungle vilja säga – finns det ändå trevliga bieffekter med den här typen av stenhårt genomförda och högbudgeterade kvinnoserier. De stora karaktärsrollerna spelas ju av kvinnor. Och även om dessa kvinnoroller är traditionella rent samhälleligt, blir det i film- och tv-världen närmast ett queergrepp att manliga medverkande endast får vara bollplank, språngbräda och muser.

Caroline Ringskog Ferrada–Noli

Hurra! Mors dag är över

Det får finnas gränser. Årets mamma har valts. Hon är från Kungälv.
När jag var i Sovjet på den gamla goda tiden så träffade jag idealmammor. Det var Stalins påfund. De kvinnor son födde många barn skulle sättas på mammapidestal. De som födde tolv eller fler barn blev hedersmammor och fick medaljer. Eviga lovord. De var de riktiga patrioterna.
Hur man blir årets mamma i Sverige vet jag inte. Jag kan bara ana att det har att göra med att man föder tre söner som dyrkar en. Kan det vara för att man alltid lagat god mat åt sina söner, att man tvättat deras kläder, att man inte ägnat sig åt att tjata på sönerna. Utan att man från början insett att man så att säga är underställd sina barn?
Som ni förstår är jag sur för att det inte blev jag som blev årets MOR. Det är klart att man i egenskap är trebarnsmor gått och hoppats.
Man får bita i det sura äpplet och hålla stilen som Charlotte Perelli. Hon verkade lika förvånad som jag blev när inte jag vann.
Men hon skrattade ju mer utslagen hon blev, Starkt, Charlotte!
Gråt inga tårar över mej! Konfrencierskap är min grej. Och jag är discjockey! Tro det eller ej.

Psykporrens väl och ve

Tv-serien In treatment är den minst sedda och mest omskrivna på kultursidor just nu. Trots att den till formen är något så okommersiellt som 25-minutersavsnitt med bara dialog mellan terapeut och klient vågar amerikanska HBO satsa på serien, som bygger på en israelisk förlaga.

Kanske är det inte helt ologiskt att In treatment kommer just nu i en tid av rehab och mughots och smutsiga kändisnaglar, utan snarare symptomatiskt.

Sedan 11 september finns ett nytt allvar i USA. Kanske kan vi tacka World Trade Center-traumat för den fördjupning som återspeglas i tv-världen de senaste åren. En trend som syns både i fin- och fulkulturen, Britney Spears sammanbrott är till för att visas upp.

Eller så är det som i Gabriel Byrnes terapeut Pauls mottagningsrum i In treatment: Fantastiskt inrett, snyggt psykiga, smala klienter med intressant blick. Stripigt, fett hår på bussen, vara rädd på Konsum och evig ensamhet och urinlukt har inget med den här världen att göra. In treatment är medelklassens serie, vår romantiska bild om att ligga på dyschan materialiserad.

Spindeln i nätet, inte bara för In treatment utan för mycket av de senaste årens sensationella sätt att punda på folks inre över huvud taget, är regissören Rodrigo García (som också är seriens producent). På hans cv står avsnitt av Tell me you love me, de sämsta avsnitten av Sopranos, en hel del Six feet under och filmen Nine lives. Frågan är vad han kompenserar för? En shrink skulle nog säga »subversivt faderskomplex«, då pappa är nobelpristagaren och fanbäraren av den keffaste av genrer, magisk realism: Gabriel Garcia Marques.

Den »nya nyfikenheten« för människans inre som In treatment exemplifierar får sägas vara typisk amerikansk. Det är en annan tradition än Europas illustrationer av en mer fistfuckande ångest, undertecknad Truffaut, Norén och Fassbinder, som varken kommer med dekorationer eller lösningar.

Alla som gått till en psykolog i verkligheten vet ju hur jävla störiga de är. De vägrar säga ett knyst, hatar Freud, frågar på sin höjd om man är trött och ger kognitiva råd som »ta en macka«.

Kanske är det den magiska realismen som äter upp den vanliga realismen i In treatment. Pauls perception är hur som helst inte av denna värld. Han noterar hur patienten dricker kaffe och på två sekunder finns en förklaringsmodell för undermedvetna önskningar som Paul sammanfattar i att »du spottar ut det om det inte passar...«. Det kallas psykologporr. Och även om jag är tacksam tycker jag också, som den lutheran jag ändå är, att man måste jobba lite mer för att få sin porr. I Sopranos, beviset för att psykologiserande tv kan generera cash, bygger Dr Melfi och Tony upp en relation tills den blir tät och osande av sex, aggressioner och undertoner.

I In treatment får man i stället ännu en skolboksanalys från en sminkad Gabriel Byrne i cappucinofärga
 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

In treatment börjar sänds måndagar på Canal+

Du är lönsam socialgrupp 3

Tv tar nu för tiden vid där samhället slutar. Att inte ha ett fungerande samhälle är ett koncept som genererar fantastiskt många tv-tittare och stora pengar. Själva idén kommer självklart från ett land där socialt välstånd är något man kämpar ihop själv eller kanske får slumpmässigt utmätt av någon barmhärtig människa.

Amerikanska realityprogrammet The Swan, som visades på svensk tv för ett par år sedan, byggde till exempel på fula ankungen-principen: en harmynt och överviktig person från socialgrupp tre fick tandoperationer och personlig tränare. Långt borta från statliga sjukhus och merkostnadsvärde på försäkringskassan gav det underbara tv-teamet en fattig person möjligheten att bli medelklass, åtminstone på ytan.

Den här typen av program har blivit så vanliga att vi inte tänker på det sociala mörker de förutsätter. Äntligen hemma i TV4 kommer att handla om »design« när ett gäng snickare egentligen uppgraderar ens kulturella kapital. Du blir vad du äter på TV3 lanseras som hälsoprogram. Till och med SVT använder sin seriösaste ton när de formulerar en ny programidé – Klass 9A – där ett gäng 15-åriga invandrare i Malmö ska lära sig skriva och räkna.

Voyeuren uteblir inte!

Första avsnittetet av Klass 9A hade en miljon tittare som den folkliga madeleinekaka skolan är. Och det är lätt att svepas med av en dokumentär som Nathan Larson har gjort musiken till och som visar oaggressiva små asfaltblommor med Zlatan-drömmar.

Men jag kan ändå inte låta bli att äcklas av maktlösheten serien bygger på. Som en manifestation av ett system där underklassen inte har några annat val än att gå under om de inte räddas av barmhärtiga samariter. Det är både kefft och kristet. Missionären i Afrika, fast i Malmö.

Med rötterna i program som Extreme home makeover, där tv-teamet höjer levdandsstandarden hos fattiga familjer i USA, sänder nu TV4 Rent hus, en serie som visar hur svenska familjers hem städas fram till värdighet. Det är som att bevittna en tråkig domedagsfilm. Den totala dystopin går i uppfyllelse: staten tar inte hand om klassrelaterade problem som bostad, tänder och skolgång. Det som en gång var en rättighet blir ett godtyckligt experiment, ett mysigt »charity moment«.

Som illustration av statlig nedmontering är det totalt vidrigt. Men frågan är om det inte är ännu äckligare när objekten med obligatorisk tacksamhet i slutet av ett avsnitt tjuter av glädje som en kokande tekittel. Jag förstår dem, det är svårt att undkomma den bekräftelsen, men ska vi behöva bevittna detta spänstiga sadomasochistiska maktspel mellan samhällsklasserna?

Jag tycker det är dålig tv.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

"You either love her or you hate her and she seems to enjoy it either way"

Förutom promenaden jag tog tidigare idag har jag även haft ett fyra timmar långt TV-serie-maraton. Idag var det min barndomskärlek Dynastin som stod på schemat.


Den oförglömliga trion när det begav sig.


Krystle, Blake (LOL) och Alexis som de ser ut idag.

Jag undrar när Linda Evans transformerades från sitt normala jag till en något mildare kopia av Donatella Versace. Det är tråkigt att se att hon har... åldrats på ett så oturligt sätt. Jag tyckte om henne väldigt mycket när jag var yngre. När jag tittar på Dynastin idag stör jag mig på att hennes karaktär Krystle är så labil och beroende av andra människor. Krystle framställs som den väna, omtänksamma kvinnan som hyser moderskänslor till i stort sett alla (trots, eller kanske tack vare, att hon inte ens har några egna barn), medan Joan Collins karaktär Alexis är den personen man skulle se om man slog upp "manipulativ mansslukerska" i ordlistan. Till och med kläderna, sminket och håret gör dessa två stereotyper ännu mer uppenbara. Fast samtidigt är det just den aspekten som ökar underhållningsvärdet ytterligare, i Dynastin finns det ingenting som heter lagom. Aaron Spelling aldrig varit mycket för medelmåttor. Jag har följt majoriteten av hans TV-serier och älskar honom. God bless his soul.

Jag kan inte undgå att längta efter svartvita fodral, stora hattar och byxdräkter i sann Dynastin-anda. Detta tog mig ett tag att inse men jag uppskattar verkligen den stilen. På riktigt, alltså. Joan Collins är så jävla snygg.

Kirby: You bitch!
Alexis: If I am, take a lesson from me, you may need it in life.

So Say We All

Sexualism

USA:s gulderor har inte direkt fått sin lyster för att de skildrar vardagen – varken när det gäller film noir, technicolor-förälskelsen eller rom coms. Ett brott inträffade när tv-bolaget HBO i och med Sopranos började skildra mellanrummen i ett dramatiskt liv – morgnarna, sjukhusvistelserna, den medelåldersmannens ofullkomlighet och känsloliv – i stället för att kaxigt »gestalta en mördare«.

När samma bolag nu tar nästa steg och tar på sig att berätta om »vanliga människors sexliv« får det därför lite samma effekt som när före detta öststatsländer försöker skapa en scen för hip hop. Det finns ingen tradition att bygga på och bristerna lyser som röda fyrar en stormig natt.

Tell me you love me är något så ovanligt som amerikansk diskbänkrealism. Hur är då vardagen enligt HBO? Jo, alla lever i heteroförhållanden där man inte är kär i den man är ihop med, 30+ par har slutat ha sex, andra provrörsbefruktar, man kan attraheras av andra fast man är ihop, och, till och med gamla människor har sex!
Tittaren försätts i så mycket dogma-mode som en amerikan klarar av; utan photoshop låter Tell me you love me vuxna kroppar få vara så vanliga de kan vara. Ett hängande bröst. En röv. Ett ansikte i närbild där skäggstrån slakt tittar fram ur porerna. I ett land där hela pr-traditionen sen 40-talet lutar sig tillbaka på tits and ass finns det antagligen en poäng i att skildra sex genom mänskligt psyke, rynkor och tvivel.

Tell me you love me kretsar kring fyra par: fyra olika relationer och fyra olika sexliv. Det som förbinder dem är en parterapeut i 70-års åldern och på klassiskt HBO-manér blir hon deras spegelbild. Men till skillnad från Dr Melfi i Sopranos, blir terapeutkaraktären här klichéartad och trist. Hon är »gammal och god« och övertydligt nog den enda som har bra sex.

I all sin fräna frigjordhet tippar hela serien över till att bli präktig och självgod, på samma sätt som man kan tänka sig att hela 70-talet var. För USA och HBO:s del är det kanske banbrytande. Men för oss som har blivit skildrade av Bergman, Norén och Dramaten är ångestsex so last season. Folk super sig dyngraka varje helg under den kalla vintern för att få till det på natten och sen vakna upp och förneka det. Alltså, kom inte till svenskarna och snacka ångestsex. We invented ångestsex.

Ändå måste jag säga att jag tycker om Tell me you love me. Trots gnälliga röster om hur tillvaron blir alltmer sexualiserad är sex fortfarande ett stort tabu. Jag menar inte bara dåligt sex, utan det faktum att sex finns.

För något är underligt och vridet med sexet i vår kultur med anorektiska ideal å ena sidan och att inte vilja ha sex å andra sidan. Trots att sex är så exploaterat är den ärliga berättelsen om det fortfarande oplöjd mark och om kvällstidningarna bara visar upp en nyans av spektrat, kontrar Tell me you love me med en annan, vilket bara kan vara bra. Det finns fler slöjor att dra bort och bilder att avtäcka.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Ofokuserat kvällsbloggande

"Nu ser mitt ansikte ut som en prickigkorv igen."

Precis så började den bloggpost jag skrev för kanske fem minuter sedan. När jag skulle publicera texten loggades jag ut varpå allt försvann! Så oerhört slarvigt av mig. Jag hade beskrivit min pormaskfascination mycket utförligt men nu är jag alldeles för distraherad för att komma ihåg  exakt vad det var jag skrev.

Carina pratar om Evangeline Lillys bröst och jag kan inte smälta det jag just läste på Oh No They Didn't. Cher ska showa loss i Vegas! Jag som trodde att det redan var för sent, att jag aldrig skulle få se henne live. Men ack, så fel jag hade! Hon har skrivit under ett kontrakt där det står att hon ska uppträda 200 gånger under sammanlagt tre år. I'm in heaven!



Nu visar TV4 dessutom reklam för ABC-serien Private Practice (som jag givetvis redan har sett alla utkomna avsnitt av). Min koncentration lär inte återkomma ikväll. Serien är inte särskilt kvalitativ men vem kan motstå Kate Walsh? Inte jag i alla fall. Hon är så underbart ståtlig, en modern Catherine Deneuve.

PS. Kontaktannonserna fortsätter rulla in. Kan det här vara samma smittkoppsfantast som i inlägget nedan? Under kategorin efterlysning:

Jag efterlyser sjömannen, som förde in smittkopporna till Sthlm i april 1963, alternativt någon, som överlevt sjukdomen.

PS2. Alltid när jag ska kommentera inlägg på Rodeo och kommer till "vad blir 13+18"-grejen förvandlas jag till en fiskmås. 13+18=25!

Ok så jag är inte bättre själv... (klippbloggning)

...men det är inte så att jag har brist på idéer eller analyser (som de i föregånde inlägg) det är bara det att musten som jag använder till att forma mina [för mig] oerhhört underhållande tankar till acceptabel skrift är slut, både för igår och idag.

Därför gör jag en så kallad bloggfuling, behåller alla mina Marc Jacobs-analyser o dy l för mig själv ett tag till, och lägger upp ett hysteriskt klipp istället. FYI älskar jag Seinfeld (och särskilt att se det på TV nu sådär sent om kvällarna)

"Seinfeld 20 years ahead of time - year 2027"

(Killen heter Frank Caliendo)

Stolthet & rasfördom

Det finns inget som förenar världen som arabhat. Sedan 2001 har inte den bästa postmodernist kunnat få det till något annat än en sanning. I DN den 3 januari ges utrymme att definiera vad vi ska kalla de svartmuskiga männen -  »jihadister, islamister eller muslimer?«

BBC vet att satsa på trender och Sverige att följa dem. Nu har SVT köpt in The Omid Djalili Show. Hilarious i sina stunder, en frisk fläkt på grund av det tidstypiska (roliga) hatet. Omid Djalilis program bygger på klassisk stå upp-retorik, det är mer åt Dave Chapelle än skunken i LA - Jay Leno - men med andra teman än dem som orskade 2007 års manuskris. Spritförbud, kroppshår, kebab, förnekande bögar, självmordsbombare, familjetjafs, och brist på integritet eldas i rasande fart upp till den brasa som blir showens motor.

Återkommande inslag som Inside the Bit Part-Actors Studio, där experter analysrar det minimalistiska minspelet hos birollsaraben som säljer hämtkaffe till Hugh Grant i Notting Hill, är lysande.

Och hur snörpligt det än är att när en arab ska in i rutan så måste han skämta sig dit genom gruppvåldtäkt och Usama bin Ladin-stajling, kanske det ändå finns en poäng i att se en man i muskig look i ett annat tv-sammanhang än stående vid en get, som gisslan eller som fånge i ett terroristfängelse.

Dessutom i ett annat program än Nyheterna.

Man får tolka koppen med myntate som halvfull istället för halvtom. Det är ungefär som västvärlden såg på judar förr i tiden: de släpptes in undan för undan, först in i showbiz och så vidare tills de slutligen läste nyheterna som nyhetsankare i rutan istället för att vara nyheterna. Men när Jerry Seinfeld har sadlat om till animerad biodlare och Woody Allen gör slentrianmässig klassproblematik verkar det som om judehumorn spelat ut sin roll - för att få höra Allens konspiratoriska Skivförsäljaren ville sälja mig  »Wagner! Hör du?! Wagner?!« måste man gå tillbaka ända till 70-talet. Idag blir den repliken endast verksam som intellektuell gliring.

Omid Djalili rör sig däremot i den feta jorden av tabun och diffust musselmanhat, och den kommer vara bördig så länge Dansk Folkepartie har mandat i folketinget, Bush funderar på att invadera Iran, alla taxichaufförer i Stockholm är svarthåriga och självmordsbombare tar död på Benazir Bhutto.

Att vara arab är inte roligt per definition, ibland blir det lite väl många shawarma, oljeshejker och »rafs, rafs någon knackar på ett tält-skämt.« Men det fins så många frågor, och så mycket utbredd ovilja som banar väg för humor och reflektion, att när SVT sänder en parafras på Jane Austens Stolthet och fördom - med titeln Pride and Racial Prejudice - som stående inslag i The Omid Djalili Show känns det som det mest moderna som finns att se på tv nu.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

THE OMID DJALILI SHOW sänds i SVT med start i februari.

Medieveckan del 3, I huvudet på Gynning

Carolina Gynning är inte en programledare. Hon är en naturkraft. Speedad som ett lågstadiebarn som precis käkat ett halvt kilo strösocker rusar och skriker hon sig igenom sitt eget program. Skulle det bli lite tyst och lugnt några sekunder är det bara att sticka åt henne en leksaksgitarr, så drar hon några covers på ett tondövt sätt. Kort sagt, hon får egocentriska hyperaktiva tv-personligheter som Peter Siepen eller Filip och Fredrik att framstå som om de hade torgskräck och knaprade rohypnol. 

Premiärprogrammet av “I huvudet på Gynning” handlade om moderskapets mysterier. Carolina fick möta en blivande mamma och se en inspelad förlossning. Hon fick vikariera en kväll och en morgon för en åttabarnsmamma och så fick hon träffa en amerikansk morsa som försökte sälja in sitt barn som reklamskådis.

Till sin hjälp har hon också några mediekompisar. Alex Schulman fällde cynismer kring barn. Hans brorsa Calle drack vin med Carolina och en baby på Stureplan. Men bara nyblivna programledarkollegan Belinda Olsson (här också!) lyckades få ur sig något intelligenta i programmet. Den här gången om folk som ser barn som accessoarer, samtidigt som hon slapp svara på frågan om varför hon själv poserat med sin baby för tidningen Mama.
Kvällens höjdpunkter var annars när Carolina lyckades stänka varmt stekfett på en liten flicka, som sedan grät sig igenom resten av kvällen. Barnmisshandel är kul på tv. Gynning, däremot, är mest uttröttande.
 

Medieveckan, del 2: Studio Belinda

Belinda Olsson bryter av mot gubbväldet på TV8 och kör sin talkshow på måndagkvällar. Själv kändes hon cool och avslappnad, väldigt långt från den mycket mer nervösa Virtanen. Kanske nästan för cool. Samtalet med Anitra Steen, som hon tydligen intervjuat tidigare, flöt på bra även om Anitra kändes på gränsen till nervositetsspel genom hela programmet. Först när hon fick prata om hångel och Göran Persson så slappnade hon av lite.
Intervjun med Johan Stael von Holstein var däremot helt meningslös. Ännu en gång fick han dra sin klagovisa om hur motarbetad och hånad han är i Sverige. Tröttsamt. Och inte ett enda rakt svar om vilken kultur man ska konsumera.
Och kalla mig gärna old school, men vad var det som hände på slutet. Varför började Belinda Olsson svamla om att hon ville bli hembjuden på middag till Göran och Anitra. Kan vi inte i alla fall låtsas ha lite journalistisk integritet?

Exploaterar Kalla Fakta böghoror?

Jag blir alltid lite misstänksam när samhällsprogram i kommersiella tv-kanaler tar upp ämnen som handlar om sex. Valde de verkligen ämnet för att det var angeläget, eller för att man vet att allt som har med sex att göra drar tittare?
Därför var det med tvekan jag kollade in TV4:s Kalla Fakta om prostituerade män igår,
Men det visade sig att rogrammet inte var så mycket spekulation som en enda stort genusvetenskapslektion för dummies, där reportern Kajsa Norell genom en mängd exempel bevisade hur vår syn på mansrollen är så fyrkantig och enkelriktad att ingen verkar tro att en man som säljer sin kropp kan må lika dåligt som en kvinna som gör det.

Det var skönt med ett program helt befriat från alla Janne Josefsson-fasoner, men det saknades samtidigt en del i dramaturgin. För genom hela Kalla Fakta undrade jag över hur killen som intervjuades i programmet egentligen mådde. Trots ett antal skrämmande upplevelser i bagaget så gav han ett balanserat intryck och verkade leva någon sorts lyxliv, fjärran från vardagen för de prostituerade kvinnorna som visades på gatan i programmet. Förvirrande nära den klichébild som kritiserades i programmet, den som avbildar en bögprostituerad som en framgångsrik entrepenör. Varför ställdes inte frågan om vad som drev honom att fortsätta att sälja sig? Eller vilken hjälp han ville ha från samhället?

Calle Bildt kavajen!

Jag kan också direktblogga från Grammisgalan. Direkt från mitt duntäcke alltså. Alldeles purfärska bilder tagna rakt från min TV-skärm av Carl Bildts kavaj. Johan kallar den "Götrich-tolkningen av Junya Watanabes ett år gamla Taxi Driver-kollektion" och jag dör av skratt! SÅ SANT!
...Och flugan sen!
Jag älskar vår utrikesminister.

Calle...

Junya Watanabe f/w 2006 "Taxi Driver"

Presentatörer

Hur ska en komframåsej på tv se ut. Program-presentatör. Vad ska man använda för yrkesbegrepp på de män och kvinnor som presenterar nyheter och även gör kommentarer i nyhetsprogrammen?
De ska se ut som Anne Sinclair, den klassiska franska tv-stjärnan. För dem som aldrig sett Anne Sinclair kan man säga att hon i hög grad liknar Catherine Deneuve.
Jag påstår inte att varje kvinna måste vara fullt så vacker. Fransyskorna vinner alltid. Det är själva stilen jag vill tala om.
I Frankrike är det ämnet som är viktigt. Innehållet i det som ska sägas. Det finns inga färgglada kavajer. Det finns bara den där underbara linvita färgen. Enkla skärningar i dräkterna, kanske med schalkrage. Kanske en vit i vit blus under. Det är siden, det kan vara en blus i chiffong. En minst sagt diskret makeup, ingen ögonskugga. Bara lite naturlig läppglans.
Inga smycken. Kanske ett par små pärlor i öronen.
Kvinnliga franska programledare är svala, kunniga. Det viktiga är att de utstrålar ett lugn som får tittaren att koncentrera sig på vad som sägs. Det finns inget som distraherar. Lugg finns inte. Håret ät havrefärgat, glänsande, kammat bakåt i en mjuk våg.
Nyhetsprogrammen blir alltmer dramatiska, det är många tragedier som visas. Många färger. Inte minst blodfärger.
Det behövs helt enkelt inga färgglada studiereportrar i studion som konkurrerar med nyheterna i världen.
I Frankrike finns en speciell intelligens som inte gör halt inför tv. Fransk stil. Den är rätt tänkt. Den är sofistikerad. Den är Europa. Jämför med de hårt mejkade kvinnorna på CNN. Ett amerikanskt program.
Finns det ingen i svensk tv som kommer i närheten av fransyskorna. Jo, självklart.
Den som förstått sin roll i ett nyhetsprogram är Lena Smedsaas på tv4. Hon är kommentator när det gäller inrikespolitik.
Hon har dessa diskreta dräkter, denna diskreta makeup, en välvårdad frisyr.
Av dem jag ser i svensk tv är Lena Smedsaas den som kommer närmast det lugn parat med kunnighet som utmärker fransyskorna.
När det gäller svenska män i tv som arbetar med nyheter vill jag rekommendera den franske presidenten Zakorzy.
Beställ den typen av kostymer, skjortor, slipsar han bär.
Skona mig från rutiga flanellskjortor!
Sluta med väst! Helst nu. Släng ut västen genom fönstret! Den får gräset att växa bättre, jag lovar.
 

Djupa tankar på buss 509

Ibland när jag sitter på bussen hem från jobbet är jag så trött att jag inte orkar läsa. När jag inte läser tänker jag på underliga saker. Här är några exempel på diverse tankar som rörde sig i mitt huvud idag:

* En kvinna med en stor matkasse i ena handen och en ryggsäck på ryggen skulle gå av bussen i Ritorp. Just innan hon steg av sträckte hon sig mot sopkorgen och tog upp en petflaska. Detta tyckte jag var aningens... tvivelaktigt.

* Två blonda tonårstjejer steg ombord vid Ulriksdals station. De hade med sig träningsbagar och varsitt tennisracket. Jag hade svårt att avgöra om de luktade svett eller om de bara hade tagit med sig den fuktiga utomhuslukten in. Detta funderade jag över ett tag men jag kan inte direkt påstå att jag kom till någon slutsats.

* Jag letar alltid efter roliga eller betydelsefulla registreringsplåtar. Ett tag letade jag frenetiskt efter bokstavskombinationen  UST*. Det tog mig nästan ett år att lyckas med detta uppdrag. När jag väl fick syn på plåten ifråga kände jag mig oerhört tillfredställd inombords. Idag, när bussen stannade till vid ett rödljus, såg jag en gammal Saab med registreringen OMF. Det där OMF:et var liksom så okomplett. Jag kände mig snuvad på konfekten. Allt som behövdes för att skapa harmoni var ett futtigt litet G. Det faktum att de flesta bilar i Sverige inte har fyra bokstäver på sina registreringsplåtar är mindre relevant. Jag saknade G:et.

* Bor det ovanligt många asiater i Kungshamra?

PS. För er som lider av TV-serie-torka lika mycket som jag gör: tanka ner HBO:s nya dramaserie In Treatment i väntan på att strejken ska vara över. Jag såg det senaste avsnittet idag och grät till och med för att det var så bra. Ett väldigt välskrivet avsnitt, med andra ord. Rodrigo Garcia (Six Feet Under <3, Carnivàle mm) är med och skriver samt regisserar denna serie.

PS2. På tal om TV-serier så sitter jag och väntar på att avsnitt fem av Cashmere Mafia ska bli färdigt. Jag har en sak att säga angående denna serie: om den bisexuella tjejen redan går back to men tänker jag sluta titta på skiten.

Fotnot:
*"The "unresolved sexual tension" between Mulder and Scully was also a central underlying theme from the beginning, although they were each given other brief romantic interests in future episodes."

#88 Ett par Khakis gör entré

2007 var ju året då folk plötsligt började ha på sig chinos, detta plagg som tidigare mest setts som stapelvara för avslappnade säljare och fräscha farsor. För tio år sedan var det också häftigt med khakifärgade byxor, speciellt om man hade Gap som sin bästa butik. Eller bara blev omvänd av de dansanta reklamfilmer som basvarumärket gjorde runt -98/-99, Gap har länge gjort reklam som är roligare än kläderna de säljer och Khaki-kampanjen var inget undantag. Det hela började med lindy hop-versionen i Khakis Swing, och följdes sedan av klipp regisserade av 90-talsstorheter som Mike Mills (West Side Story Khaki) Hype Williams (Khaki Soul) och Roman Coppola. Störst inflytande hade ändå swing-versionen som också var en del av en märklig subkultur i västra USA – se filmen Swingers (eller, "Du, var är brudarna").


Agnes af Geijerstam

Livet i stillhet - and all that jazz

Numera lägger man sig redan klockan 22 i föräldrahemmet. Det betyder att det finns gott om tid att sitta uppe ensam på nätterna och förlusta sig med SVT:s serie med musikaler. I natt visades All that jazz. Bob Fosses mästerverk om en teaterregissör/koreograf/filmare/mansgris och hans väg rätt in i hjärtinfarkten.

Sällan har en film genomsyrats av så mycket dödsångest. Och sällan har en film om dödsångest haft så många dansnummer. Loved it. Framför allt den sista delen, när han hallucinerar på dödsbädden och allt omkring honom blir till ett sång- och dansnummer. Precis som jag gillar att han utmålar sig själv som ett gudabenådat geni och oemotståndlig kvinnotjusare.
Allt var inte lika bra som jag kom ihåg det sen sist jag såg filmen, men den kvalar fortfarande in på topp 5-musikaler i min bok. Och som lite extrainformation - Bob Fosse dog i en hjärtattack, men inte förrän åtta år efter All that Jazz.

bella senz'anima.

okej italiensk tv är fruktansvärd om man kollar på fel kanal vid fel tidpunkt. jag har inte haft så många tvapparater i de fem lägneheterna jag bott i än så länge, men nu börjar det framstå klarare och klarare.

rete4;

onda. dokumentärer om poliser som pratar romanaccio och griper ficktjuvar på termini. de här misstänkta ficktjuvarna är aldrig, aldrig av italienskt ursprung.

rai1;

svt. nyheter och vem vill bli milliardario.och hundra tjejer som dansar i bikini mellan pastareklamen och kaffereklamen.

rai3;

kulturkanalen! varje förmiddag sitter en artig man, pino strabioli, och ger olika rödhåriga/intensiva/intuitiva människor komplimanger på en stor teaterscen med commedia dell'arte-dekor. en gång var det en teaterregissör där med en sovande hund vid sina fötter.

raiSPORT;

BÄSTA kanalen! de visar alltid konstig sport, typ cykling, konståkning och fäktning. alltså när det var värsldmästerskap i fäktning!!!! stanislav posdnyakov mötte aldo montano och bankade skiten ur honom. det enda var att de hade vita dräkter och adidasskor och bara fäktades i typ tre sekunder innan det blev poäng. ett tag längtade man efter kostymfilm och regisserade, oändliga tagningar med blod och ära.

men när de slet av sig hjälmarna! aldo hade värsta mörka, lockiga lejonmanen och stanislav ett sånt där nobelt, aristokratiskt, superstolt huvud med intellektet glittrande i ögonen på honom. den ryska nationalromantiken fick mina blodådror att svälla av stolthet.

A to the K

I Debatt igår, om svenska mediers hovsamma bugande för kungahuset, var Annette Kullenberg helt underbar. Hon attackerade och avbröt med (till synes flummiga) inpass – men tog hem sina poänger med konsekvens och en gränslös charm som inte går att värja sig emot.
Note to self: Det är så man vinner diskussioner.
Läs också Annettes fantastiska inlägg om USA:s eleganta parisambassadör Pamela Harriman om du inte redan gjort det. Harriman dog i baddräkt i poolen på Ritz, en hotellbassäng vars bottenmosaik är så vacker "att man tror sig förflyttad till ett museum under vattnet". Skriver Annette, och förklarar att Pamela Harriman inte bara förstod sig på både mode och politik utan även konsten att dö på ett inspirerande sätt.
Jag tycker dessutom hon förklarar varför det är viktigt med just stil och elegans. Folk kommer ihåg dig (vilket idag innebär att de bloggar om dig).

Grammisbloggen!

01.20

Okej, tillbaka efter blogghaveri, det försvann ett par inlägg (lita aldrig på Wordpress). Svarar igen på läsarfråga om Anna Ternheim, fritt ur minnet: hon är inte lesbisk, på sin höjd bi. En före detta rockjournalist som jag delade soffa med tidigare ikväll berättade att hon varit på en SVT-audition för Studio Pop för ett par år sedan. Anna Ternheim var också där. Och, case in point, hon kom med sin kille.
Ingen av dem – den före detta rockjournalisten, Anna Ternheim eller hennes kille – kom däremot med i Studio Pop.

Efterfesten är slut, det har luktat en del weed här sista timmarna. Dags för mig att åka hem.
 

23.03

Okej, inne på efterfesten och gör "research". Jag har hittat en kontakt i det enda hörn där det går att koppla upp sig – i resten av Globen funkar det mobila bredbandet däremot utmärkt (tack Telenor!).
Framför allt har jag pratat med Carl Bildt (som sa att det är många halmstadbor här ikväll) och Gry Forsell (som sa "Gry"). Jag fick även svaren på kvällens två stora frågor:

Carl Bildts kavaj kommer från Venedig.
Gry Forsells solbränna kommer från Brasilien.

För alla rockers på Sticky Fingers som undrar hur det går för gubbarna uppe i Stockholm kan jag dessutom meddela att Mustachmannen numera är skitfull.

Återkommer om det händer något mer värt att rapportera. 

21.54

Sändningen är över, obligatorisk fotografering på scen och Salem al-Fakir ombeds stiga fram "lite extra".

Svar på några läsarfrågor...

Vem är fullast?
- Mustachmannen. Han skrek nyss nåt om sprit och "stagediving, vågar du din tjockis?!" i en mikrofon. Det ekade över hela Globen. Bjuder nu barnen i moshpiten på bira.

Tas det mycket droger?
- Inte än. Men det kommer nog, "nya härliga barer öppnas upp bakom scenen, 'stage right'".

Slagsmål?
- Inte än. Men det kommer nog, "nya härliga barer öppnas upp bakom scenen, 'stage right'".

Hångel?
- Mustaschmannen hånglade upp nån i sitt band tror jag. 

Kändast?
- "Det är en fråga för efterfesten", säger Stefan. Återkommer.
 

Är Kristina Tunkrans full?
- Vem är Kristina Tunkrans? 

Måste ladda igen, vi går ner till efterfesten och letar jack. Stage right. 

21.50

Annika Norlin gjorde just en Beastie Boys: "Jag är jätteglad att jag vann det här priset, men jag önskar att det inte fanns ett pris för manliga och ett pris för kvinnliga artister. Jag är inte en kvinnlig artist, jag är bara en artist. Tack."

P3-poppen!
 

21.48

Har laddat lite dator. Anna Ternheim stod för Årets Judits Second Hand-ögonblick under tiden, fina glasögon och någon sorts Patti Smith-light-upplägg. 

21.26

Gry har bytt klänning märkte jag just. Bättre kontrast mot spraytantonerna på den här? 

21.22

Jag ska berätta en grej om Joakim Nätterqvist. Innan han blev Arn (med "hela svenska folket") var han, precis som jag, en vanlig gymnasist i Halmstad. Joakim gick dramaprogrammet på något som hette Sturegymnasiet, jag gick på en annan skola men brukade hänga på Sture på rasterna eftersom ingen gillade Curtis Mayfield på mitt gymnasium. Ibland så blottade stureeleverna sina personliga sidor i små filmer som visades i cafeterian. En gång gjorde Joakim Nätterqvist en. Den var svartvit, han satt med akustisk gitarr och sjöng innerligt. Chris Isaak, men ändå inte. Jag tror folk tyckte han var lite over-the-top. Nu har han hittat hem. 

Som ni säkert såg var juryn och hela svenska folket förresten helt överens om Årets album. Kent mosade. Vem blir galans kungar, de eller Salem? 

21.08

Vet inte om skriket från golvet som Jocke Berg tyckte var så insiktsfullt hördes? Nån skrek i alla fall "visa pattarna". Äntligen lite stämning.

Värt att notera apropå Kenthat och sånt är att en ganska stor del av publiken  ("branschen") buade när de snuvade juryfavoriterna Sahara Hotnights på Årets grupp-priset. Men när Kent väl gick upp på scen dränktes de i jubel ("svenska folket"). Slutsats: Kent borde hänga mindre på skivbolagskontor och mer i Eskilstuna.

 

21.07

Årets grupp-utdelaren Bengt Åke Gustafsson pekar med hela handen. Signalen är tydlig: Kenthelvetet har börjat!
 

21.05

Carl Bildts kavaj? Låt mig förekomma morgondagens analyser i kvällspressen: vi har just sett Götrich-tolkningen av Junya Watanabes ett år gamla Taxi Driver-kollektion. 

20.55

Lars Winnerbäck. Vi går och köper öl, Stefan? 

20.52

Sångaren i bandet Mustach, som ligger på Regaine Records, har mustasch och mycket hår på bröstet. Han kommer uppenbarligen från Göteborg.
 

20.46

Petter gav just Ken en manlig kram nere vid ett av hip hop-borden. Sedan tog de en mobilkamerabild tillsammans med Bert Karlsson.  

20.45

Efter reklampausen ska Exportpriset delas ut. Carl Bildt-peppet[Shampoo Rising-korrigering:] förväntningarna är skyhöga!  

20.42

Svar på läsarfråga om Gry Forsell: Ja, från fjärde rad (runt 50 meter till scen) är intrycket definitivt att hon fastnat i en spraytandusch.  

20.40

Att Andres Lokko skulle pregrammisdissa Adam Alsing och Gry Forsell som programledare var väl ungefär lika oväntat som Horace Engdahls erkännande att Ebba Witt fick honom att upptäcka Doris Lessing.
Men Andres har förstås en poäng.
Folkligt behöver inte vara dumt. En halvtimme in finns det en tydlig diskrepans mellan vad Adam och Gry talar om som svensk musik (Max Martin, Måns Zelmerlöw) och de som faktiskt uppträder på scen: Sahara Hotnights, Maia Hirasawa. 
De som spelar här ikväll är sådana där artister som branschen tycker är "riktiga". Jag kan inte påstå att jag älskar deras musik, men både Sahara och Maia har de gånger jag sett dem live varit sjukt tighta och, återigen som man säger i branschen, "solida". Så även ikväll.

Okej, nu gick Lasse Stefanz precis på scen. Återkommer med eventuell vederläggning av min tes. 

20.36

Kvällens första gimmick! Linda Sundblad, i solglasögon kommer in bredvid Martin Stenmarck för att dela ut pris till Årets nykomling. Martin säger, helt utan inlevelse, "ska du verkligen ha på de där?". 
"Jaaaa".
"Okej".
Så Martin tar också på sig ett solglasögon. Med bara ett solglas.
Helt crazy.
Salem al-Fakir vann förstås priset. 

20.25

Adam Alsing pratar polska eftersom Idol-Måns tydligen "erövrat" Polen. Tom Pyl sitter tyvärr en sektion bort så jag fick ingen översättning. 

20.24

Adam Tensta vann hip hop/soul. Han fick mest applåder redan när nomineringarna lästes upp. Reppar med Amnesty-t-shirt och sin crew på scen.

Burgarinfo: ingen ost, jag är off mjölkprodukter för tillfället. 

20.13

Reklampaus. Petter reste sig just från rapbordet nere på golvet och gick för att peppa Mange Schmidt. Giftig är nominerad till Årets låt. Vi får se vad svenska folket tycker. De är en avgörande faktor ikväll.
 

20.11

Tillbaka efter lite tekniska problem. Sahara Hotnights sparkade igång det hela med Visit to Vienna, uniformerade i American Apparel eller nåt dyrare (pastelligt och tight i allafall). Sedan vann The Hives Årets liveakt. En stor skärm visade hur juryn (där jag är med) röstat i form av en vit stapel, Hives ledde före Timbuktu. Sedan kom en ny stapel och fyllde på. Svenska folket. De, har vi fått veta av galavärdarna Adam och Gry, kommer vara viktiga under kvällen.
 

19.56

På plats med 3 minuter kvar enligt den officiella nedräknaren. Några rockers som såg ut som HIM (eller de kanske är från Finland?) stod och skrek vid ingången, förmodat fulla på fördrinken.
 

19.09

Pitstop på Trafiket, Gullmarsplan. Jag käkar en 150-grammare, min vapendragare Stefski håller i en tunnbrödrulle, innehåll okänt. Enligt "upplägget" jag fick med biljetterna håller Grammisgalans projektledare Lennart Wass sedan sju minuter tillbaka någon sorts välkomstdrink vid Globens Entré 7. Vi funderar på att slänga i oss maten.
 

---- 

Jag kom på att det kunde vara skoj att liveblogga från Grammisgalan. Den börjar om en och en halv timme, jag drar dit nu, datorn och mobilt bredband från Telenors hjälpsamma presstjänst under armen.