Premiär för "Different trains" på Judiska teatern, 3/10

Avsnitt 18: Titiyo visar garderoben, Diesel visar Black Gold

Musik och mode hör ihop! Jo det är sant, vi har bevis. Go See hälsar på hos Titiyo, som berättar om när skoshoppandet tog pengar som skulle ha betalat hennes hyra och om catsuiten hon fick av Azzedine Alaïa. Dessutom går vi på rockig Dieselmodevisning i New York.

Titiyo - Ut ur skuggan

Vem är Titiyo? Det finns flera möjliga svar på den frågan: Kvinnan som fick folk att dra dåliga skämt om att »kamma långlugg«. Sveriges souldrottning. Nenehs lillasyster. Samtidigt som hon släpper sin första singel på fyra år, berättar hon att svaret på varför hon fortsatt göra musik över huvud taget finns i Malmö.

Foto: Andreas Ackerup

På en scen vid Medborgarplatsen står Andreas Kleerup på ett podium omgiven av synthar. Det är i början av mars och han gör sin första livespelning med musik från albumet han ska släppa senare i vår. Poppiga technorytmer som får mig att tänka på Underworld pumpar ur ljudsystemet. Själv verkar Kleerup tänka att det är 80-tal och att han sitter bakom ett överdimensionerat hårdrockstrumset. Efter varje låt sträcker han på sig, viftar med nävarna i luften och skriker till publiken att han älskar dem.

Titiyo kommer in på scenen efter ungefär en kvart. Det här är första gången Longing for lullabies, hennes och Kleerups nya singel, spelas offentligt. Trots att ingen har hört låten förut, och trots att den är så sorgsen – »Somewhere all that we leave behind lingers on, longing for lullabies«, sjunger hon över en melodi som tar vid någonstans där Kleerups Robynlåt With every heartbeat slutar – reagerar klungan framför scenen som om de injicerats med adrenalin. På skiva är Longing for lullabies en skör, elektronisk ballad med svävande stråkharmonier. Live förstärks dess pulserande, Cerrone-aktiga synthar och låten förvandlas till en – i och för sig djupt melankolisk – discohit. Så Titiyo dansar på scen, går ner på knä när hon sjunger. Hennes röst letar efter större rum än Debaser Medis, och hade någon frågat mig då skulle jag ha sagt att det är den vackraste i Sverige.

– När man spelar med Kleerup blir allt lite som han är. Som ett tovigt hår, säger Titiyo när vi träffas ett par dagar senare.
Vi är i Vasastan, den stadsdel i Sverige som kanske känns mest Titiyo över huvud taget, och har just tagit hissen upp från en källarstudio som förutom gitarrer på väggarna, trummor i hörnen och datorer och sladdar på de flesta andra ställen är inredd med ett rött litet utedass. En fysisk manifestation av det nordiska vemod som just nu fångas i musiken som spelas in därnere, tänker jag, innan jag fnyser åt den fåniga liknelsen.

Men den får vara ursäktad. För om det är något som präglar skivan Titiyo håller på att göra tillsammans med producenten David Nykvist, Andreas Kleerup och jazzmannen Goran Kajfes, så är det just vemod. Albumet ska släppas »någon gång efter sommaren«, och låtarna jag får höra tyder på att Titiyo är på väg att ta ett stort musikaliskt kliv. Igen. Bort från den radiovänliga gitarrpopen på förra albumet Come Along, huvudstupa ner i en mörk brygd av dubekon, förvridna Phil Spector-ljudväggar och långsamma, rökiga rytmer. För tio år sedan hade jag säkert kallat det trip hop.
– Artisten Titiyo har ofta känts lite safe, min röst har alltid varit väldigt producerad, säger Titiyo. Jag älskar Thom Yorkes soloalbum Eraser, och jag har inspirerats av hur han inte försöker »sjunga vackert« – det är ju då det blir vackert på riktigt. Egentligen sjöng jag skitbra på Come along, men i efterhand kan jag tycka att det kändes alldeles för instoppat och tillrättalagt.

Come along släpptes 2002. Efter att hon i över ett decennium gått under epitetet »Sveriges souldrottning« var det den skiva som, skriven och producerad av Kents Jocke Berg och Cardigans Peter Svensson, slutligen etablerade Titiyo i den svenska popmittfåran – tillsammans med hennes dåvarande frisyr, en moderniserad variant av Pretenderssångerskan Chrissie Hyndes ökända lugg, som snart sågs hos tusentals unga modetjejer.
När Titiyo väl landade på andra sidan genomgick hon vad hon beskriver som en »artistisk, existensiell kris«.
– 2004 släppte jag en samlingsskiva och en singel som inte sålde så mycket. Samtidigt dök det upp folk som Anna Ternheim som gick i spetsen för något nytt. Och jag är ingen singer-songwriter. Så jag började fundera på vad jag skulle jobba med i stället. Jag hade inget självförtroende. I slutet av 2006 åkte jag till Malmö för att göra julkonserter med Damn! och Timbuktu, med flera. Efter första giget ringde jag en av mina vänner, helt uppriven: »Jag måste hoppa av det här, jag kan inte vara med. Jag är för dålig«.

Funderade du på att lägga av helt?
– Ja, verkligen. Jag kände mig överflödig. Jag vill inte vara sämst på ett gig, jag vill vara bäst. Men så tog Timbuk med mig ut på en klubb samma kväll och jag hade så jävla roligt. Allt bara vände. Det låter löjligt, men Malmö räddade mig med sin avspändhet. Jag kände att man kunde hålla på med musik där utan att det måste vara något nytt. [Pratar skånska]: »Vi älskar soul!« Så jag började tillbringa mer tid i Malmö och lade samtidigt mer tid på mina låtar när jag var hemma. 2007 blev ett skitbra år.

Titiyo har inget kontrakt med något skivbolag längre, så nu spelar hon in en skiva, som det heter, »utan kompromisser«. Samtidigt är hon inte säker på om hon vill starta eget för att få ut den. När jag frågar erkänner hon att den här intervjun på sätt och vis kan ses som en kontaktannons.
– Jag tror att jag är i gränslandet för att vara en sådan artist som inte klarar sig utan skivbolag. Om du jämför mig med Kent, Håkan Hellström eller Marit Bergman så har jag inte fans på samma sätt. Jag är nog för privat, inte tillräckligt mycket av en personlighet, för att få riktiga fans. De flesta som gillar mig jobbar på reklambyrå.

En tjuvtitt på Titiyos iTunes avslöjar att hon förutom Thom Yorke och Radiohead mest lyssnar på kvinnliga sångerskor: Tracey Thorn, Gillian Welch, Joni Mitchell, Dusty Springfield, Emmylou Harris.
– Det är bara vitt, vitt, vitt. Okej, Otis Redding finns där också. Men ska man nu dela upp det på det viset så lyssnar jag mest på vita artister.

Du har kallats souldrottning i alla år men jag har egentligen mer upplevt dig som en popartist.
– Jag också. Jag tycker det är skittråkigt med souldrottningstämpeln, vilket väl var en av drivkrafterna bakom att göra Come along från första början. Jag är så trött på dagens r’n’b, men det kanske bara är för att jag är 40 och inte fattar. Hur som helst så fick jag spader av att sorteras in i det facket.

Jag läste en Slitzartikel om dig som publicerades inför din debutskiva för en herrans massa år sedan. Där sa Klas Lunding som startade Telegram, ditt skivbolag på den tiden, att han ville skapa ett sound som var  »lika nordiskt som Kraftwerk var tyskt och Afrika Bambaataa amerikanskt«.
– Är det sant? Ha ha! Det var ju precis vad som hände. Fast vi lyssnade nog själva mest på Soul II Soul och Massive Attack.

Känner du att du går tillbaka dit nu? Jag tänkte just på sena Massive Attack när jag hörde låtarna.
– Jag trodde inte jag var så uppenbar med det! Men det är svårt att höra sådant själv. Jag är ju en 90-talstjej, mycket bas och programmerade trummor finns där som en sorts fett bottentänk som man aldrig kan kliva ur.

I samma Slitzartikel fick jag också en känsla av att du ville distansera dig lite från din familj. Eller i alla fall att du inte ville prata om Neneh?
– Jag fick ett jättekontrakt i England och Neneh hade släppt sin skiva strax före. Journalister intervjuade mig i timmar och rubriken blev ändå »Neneh Cherry’s sister...«. Det har aldrig varit något problem mellan mig och Neneh, men gentemot pressen var jag tvungen att säga att jag inte ville prata mer om henne.

Men det är svårt att låta bli. Dels för att Titiyo faktiskt kommer från en av Sveriges mest kända musikfamiljer – förutom Neneh och hennes bror Eagle-Eye finns där Nenehs styvpappa Don Cherry (amerikansk frijazzlegend) och Titiyo och Nenehs pappa Ahmadu Jarr (som 70 år gammal fortfarande turnerar med sitt afroband The High Life Orchestra). Dels för att hennes familj så tydligt format hennes karriär.
– Jag har funderat på hur det skulle ha varit att släppa skivor utan att ha haft relationen till Neneh. Hon har alltid varit min storasyster och jag har alltid känt mig snäppet under henne. Åtminstone när det gällde första plattan fick jag aldrig känna att »fan, det här är en grym skiva«. Det var bara »hur är den här skivan i förhållande till hennes?«.
– Och om jag tittar på bilder från den tiden märker jag hur inspirerad jag var av henne. Jag hade samma frisyr, samma kläder.

Var det någon sorts senkommet uppbrott när du tio år senare gjorde något helt annat? 
– Come Along [skratt]? Inte medvetet. Jag tror bara att jag var trött på det gamla. Jag har fått öva mig på att vara Nenehs lillasyster, åtminstone i skivbranschen.

Er familj är ju känd på många sätt, byn i skåne som Neneh växte upp i har blivit som en symbol för svenska hippiekollektiv. Neneh sa en gång att på nyårsafton 1979 firade hon att 70-talet var över, hon var glad att det var slut med alla hippies. Kände du likadant?
– Jag tror det. Jag avskyr verkligen »gycklare« och har en tendens att bli väldigt provocerad av barfotadans och kvinnor som ska förverkliga sig själva genom att gå på afrikansk dans. Det kommer helt klart från min uppväxt, vilket ju är jävligt orättvist [mot min mamma].
– Hon kommer bli jättearg om vad jag säger nu skrivs fel. Jag tror att min pappa alltid har känt sig som en desertör för att han lämnade Sierra Leone och inte kom tillbaka och liksom räddade hela landet. Men han har alltid pratat så väl om det. Medan min mamma som är från Halmstad alltid tyckt att svenskar är tråkiga och inte fattar någonting. Hon drog från Halmstad för att det var en liten håla. Så jag tycker hon har varit lite av den största desertören. Hon ville bli afrikanska. 

Det här låter krasst, men du är ju på sätt och vis resultatet av det?
– Av två människors självförverkligande, ja. Det finns många likheter med mitt liv. »Desertera«, utanförskap. Jag tycker fortfarande att det skulle vara en stor grej att flytta till en annan stad – att lämna alla gamla vänner och bygga ett nytt liv, att inte ha sina föräldrar en mil bort. Jag
känner mig sjukt stockholmsk.
– Mina föräldrar var tillsammans i tjugo år, men pappa var ute på turné och skaffade barn vid sidan om. Vi var medvetna om det hemma, och i efterhand förstår jag ju att mamma var jävligt tapper. Man kan sitta och vara arg på sina föräldrar för att de inte gjorde rätt, men samtidigt vet jag hur svårt det är att besegra sina känslor. Hon sparkade ut honom till slut, när jag var 16-17. Men de hade sin kärlekstid som man inte får glömma bort, och alla syskon umgås fortfarande.

Första söndagen i varje månad har Titiyo, Neneh och Londonkompisen Andrea Oliver (som Neneh bland annat gjort matprogrammet Dish it Up på BBC 2 tillsammans med) något som de kallar »Privata söndags-klubben« på en gammal söderkrog. Färgen flagnar från matsalens takmålning där en flicka med solparasoll tittar ner på ett par generationer Jah och Cherry – Titiyo och hennes bror Cherno, Neneh och Eagle-Eye, flera andra syskon, barn och kusiner – och ett trettiotal vänner.
– Vi har olika teman varje gång, den här gången blev det Karibien. Men det är mest för att kunna träffa familj och alla vänner, säger Neneh innan hon går för att hämta mer bananplättar i köket.
Titiyo är här, trots förkylning.
– Vi är lika på det sättet, jag och Neneh, vi är båda sjukt sociala. Men hemma hos henne är det så här hela tiden, ett evigt flöde av människor som kommer och går. Jag är mer social på mina villkor. När jag kommer hit så vet jag att »nu jävlar ska det socialiseras och drickas drinkar«. Men när jag går hem och tittar på Cesar Millan och Dog Whisperer vill jag inte bli störd. Ingen knackar på min dörr oanmäld.

Johan Wirfält