Tiger
Ok, jag måste bara sammansälla vad jag tyckte var bäst på modeveckan. Samt reducera vissa visningar och märken till shopping. Alltså vad jag själv kan tänka mig bära. Kan påpekas att jag inte är en värdig jeanstjej, och jag tycker flickiga plagg som typ Whyred-klänningen kan vara fint men aldrig på mig. Jag gillar rejäla byxor, galna skor, oväntade detaljer och när sådant som egentligen är fult blir snyggt..Elle bara rakt upp och ner välskräddade plagg. Here we go:
Kostymen från Agunandagirl. Den har verkligen fastnat på min näthinna. Mycket fint gjord. Jag ser fram emot mer från dem!
Acnes mycket intressanta byxor. Även hatten såklart. Och skorna med skulpturala träplatåer.
Hopes "graphic pyjama print"; pyjamasbyxe + smokingjacka-mode. Och skorna. Vilka skor!
Det här måste nog varit en av modeveckans finaste klänningar, från Whyred. Men för flickig för min egen smak. Kavajen däremot, mer min grej.
Tigers lediga och kvinnliga stil var fin. Den här ärmlösa blazern snygg, och håret!
Eloge till Nikolaj d'Etoiles, ett av Sveriges bästa initiativ inom mode. De kommer bli intressanta att följa ut i världen. Som sagt, när jag synar deras plagg kan jag inte annat än imponeras av hantverket. Välgjort ut till minsta söm. Skulle en kille som ovan börja prata med mig skulle jag nog tappa fattningen en aning.
En till grej som fastnat på näthinnan. Denna klänningen från Liselotte Westerlund. Axelpartierna! Längden! Skärningen! Helt på rätt spår, jag ville ta den på mig på en gång.
Dragkedjeklänningen från The Local Firm. Den består alltså endast av dragkedjor. Garanterad succé, var du än beger dig i denna. Local Firm har lyckats etablera sin stil, sitt väldigt rakt på sak och sexigt storstadsjeansmode, fast de inte ens kommit in i butikerna ännu. Duktigt jobbat.
För övrigt så var det kul att Sara Blomqvist, ovan, dök upp på en hel del shower under veckan. Hon är en riktig svensk stjärna nu, hon och Elsa Sylvan, som inte syntes någonstans denna gång då hon var och gick Haute Couture i Paris. Det märktes så fort det var Blomqvist som skridande ner podiet. (Undrar om hon fick behålla Miu Miu-klänningen med sina initialer från senaste visningen?)
Annat som var bra...champagnen. Mer än någonsin. Campari och gratis fruktbord och flaskvatten överallt också. På Hope var det t.o.m lunch från Fredsgatan och hos Acne middag! Det är sannerligen lyxigt, i Paris ska man vara nöjd om man får en flaska Ogo-vatten typ varannan dag. Och då attackerar allt modefolk ogo-bordet som gamar, hamstrar. Det finns iofs en buffé där också, för 25 euro tror jag, men den är det ingen som rör såklart.
Well, summa summarum blir Stockholms Modevecka på Berns bättre och bättre, och så ska det vara. Det var många storslagna och genomtänkta visningar. Saknades något? Ja, jag saknade Carin Rodebjer, Nakkna, Björn Borg White. Och fler. Men de kommer nog, jag har en känsla av att de dyker upp till den andra modeveckan i augusti. Får hålla ut tills dess!
Update...jag glömde ju en grej...vad skulle vi gjort utan Carin Wester och hennes avslut på modeveckan? Tacka gudarna för hennes visning i parken med lite småstirriga herrmodeller och coolade damdito indränkta i spets, småstickat och lager på lager av volanger!
Enligt prospektet eller vad det nu kallas, förhandslektyren, var Tigers visning ute efter att tolka tre olika typer av Den Intellektuella Rebellen. Vilket är en bra början, vem gillar inte en intellektuell rebell liksom? Hehe. I alla fall är det rebellerna Bob Dylan, Greta Garbo och Blitz Club det handlar om. Det är Ronnie MacDonald och Christian Lippich som gör Tigers herrlinjer Black och Silver Label. Black Label blev en tolkning av Bob Dylans tidiga år, där mjuka axlar på kavajer och rockar ska ge stilen en lite nonchalant prägel. Silver Label blev till utifrån den 80-talsstil som växte fram på bittiska nattklubben Blitz Club, dvs en typisk 80-tals siluett (bredare upptill, smalare nedtill) och lite 80tals-glam. På Womens label har Erika Ekelund och Maria Östblom tagit sig an Greta Garbos lediga nonchalans, och gjort jumpsuits att softa i, slinkiga klänningar och stora blazrar att lämna oknäppta.
I visningsprospektet stod även att Tiger ss 09 skulle tänja på gränserna mellan vad som anses att klä sig manligt resp. kvinnligt – en tanke som känns minst sagt aktuell idag. Men som Johan redan bloggat, så framgick det inte något särskilt gränsöverskridande (förutom i de manliga modellernas långa hår och kajal möjligtvis, och det är ju på helt fel ställe). Kanske för att inspirationskällorna från början är sådana typiskt manliga och kvinnliga ikoner, eller är det svårt att kombinera Bob Dylan med Blitz Club med femininitet? Jag vet inte, men i mina ögon framstod för första gången Tigers kvinnolinje starkare än männens. Den lyckades bäst. En sexig stil som svenskor gärna får inspireras av. Förutom de där ökenbootsen då. De var en mycket bra idé, men bara inte helt snyggt utförd.
Men, anyways, bara intiativet till könsgränsöverskridande kändes i sig väldigt hett. Lika het som Håkan Hellström, som satt front fow med världens smajl, säkert blir i kläderna.
För en gångs skull sammanfaller modeveckan på Berns inte med en slutproduktion av Rodeo, så sedan fem i måndags eftermiddag har jag ägnat en hel del tid åt så kallat modemingel. Whyred och Filippa K visade sina kommande vårkollektioner igår, Hope, Tiger, Nikolaj d'Etoiles och Acne tidigare idag.
Det finns minst fyra personer på Rodeo som är bättre lämpade att bedöma damlinjerna än jag. Herrgrejerna, däremot, kan jag förstås inte låta bli att skriva ett par rader om. Jag listar först det bästa på varje visning – sedan kommer en lång rant med lite teoretiserande för den som bryr sig om sådant.
(Alla foton Kristian Löveborg.)
Whyred: ett par penny loafers där pennyslejfen (eller vad den nu heter) ersatts av ett resårband och en jättefin, blå strandväska där halva väskan bestod av en sorts nätmaterial. Dessutom (ej på bild) en grön parkas som nog var i poplin, jag såg inte riktigt.
Filippa K: kavajerna med utskjutande axlar ā la Bottega Veneta hösten 2007 och en sorts överlappande tygstycke på ryggen; en tunn, stickad, kortärmad jumper som var very Style Council.
Hope: en överdimensionerad trenchcoat i någon sorts behandlad bomull (och ja, den sitter på Mathias Lauridsen, he's so hot right now).
Tiger: kort kavaj med breda slag, Mick Jagger 1976!
Nikolaj d'Etoiles: också en kavaj, men lång, stor och slängig, nästan som en rock.
Acne: kavaj, igen, den här gången i ett väldigt finmaskigt nättyg – Jonny Johansson berättade att det kom från en italiensk tygfirma som normalt är "rätt gubbig" – och ormskinnsbootsen i klarrött som fick mig att tänka på Vincent Gallo i Buffalo '66. Vill dessutom slå ett slag för damkollektionens floppiga hattar –våren 2009 är alltså de floppiga hattarnas säsong, se Burberry Prorsum, Lanvin och Louis Vuitton.
Så, the extended edit:
Modevisningar i Sverige handlar i grund och botten om kommersiellt varumärkesbyggande, det är en självklarhet som ändå är viktig att återigen etablera. Varken Filippa K eller Whyred var i måndags ute efter att pusha några estetiska gränser eller omdefiniera vad vi tänker om hur vi klär oss. Deras vårkollektioner ska sälja med argumentet att de, typ, är en trygg tolkning av samtidens stiltendenser. Vägarna dit var däremot olika.
Whyred gjorde om man vill vara lite tjurig en chinosshow – twillfabrikerna i Turkiet måste gått på högvarv senaste månaderna. Men man skulle lika gärna kunna kalla det en färgsprakande visning där ett antal plagg reducerades till sina mest, ehm, basala former. Det var grundläggande men stilsäkert mode, i en tilltalande turkos, mossgrön, blå och röd palett.
Filippa K:s herrlinje handlade å sin sida mer om att suga upp och i en mer tillgänglig form presentera ett gäng generella och några mer specifika uttryck som kännetecknat några av de senaste årens mest uppmärksammade internationella designer: Thom Brownes klubblazer, en Great Gatsbyaktig 20-talspastell, Bottega Venetas nämnda axelparti, Lanvins romantiska vimsighet med stora flugor och blombroscher.
Hope verkade istället ha valt att utgå från själva idén om svenskt, basic herrmode – och leka med den, försöka göra något som placerade sig en bit utanför mittfåran men samtidigt väldigt säljbart. Vilket bland annat innebar små kostymer i stora kritstrecksränder som påminde om de Giorgio Armani gjorde för De omutbara. Som vanligt grymma modeller också (de chocköppnade alltså med Mathias Lauridsen).
Tiger kan kanske sägas ha sysslat med samma sak, ett vänligt försökt att ta det hela till en lite mindre vardaglig nivå. Förhandstipsen talade om att visningen skulle "lösa upp gränserna mellan kvinnligt och manligt". Sånt såg man ju inte så mycket av, snarare handlade väl visningen om att ytterligare avlägsna sig från den rockiga kostymtighthet som kännetecknat Tiger under en stor del av 00-talet. Det lyckades de ganska bra med. Poppis med flugor var det här också.
Nikolaj d'Etoiles tycker jag är det som stuckit ut mest hittills av herrgrejerna, med en kollektion rotad i en vid tolkning av 70-talets sydfranska och norditalienska playboys – och därifrån transporterad til nuet genom ett bisarrt men ganska underhållande Saint Tropez-soundtrack. En del stylingdetaljer, som avskurna segelbåtstampar som bälten, kändes mer Marstrand än riviera. Å andra sidan fanns här också en massa fina material som andades subtilt svettande jetset. Stureplansstekarna Kristoffer Ahlbom och Uffe von Roth satt på första raden, sannolikt castade för att skänka visningen en autentisk air av nära förestående champagnesprut.
Acne, slutligen, också väldigt basic, tillbaka till denimen på något sätt. Men samtidigt fanns här saker som krävde uppmärksamhet och höjde kollektionen över mängden. Det handlade främst om de alternativa materialen som kontrasterade fint mot denimen. Nättygskavajen – det fanns även byxor till – har jag nämnt, liksom de röda ormskinnsstövlarna. Gillade även en kavaj med tillhörande shorts i tjock sweatshirtbomull, samt en supertunn och genomskinlig överdimensionerad t-shirt som kan ha varit i samma tyg som nätkavajen.
Okej, läggdags. Imorgon är det dags för The Local Firm som gjorde förra säsongens bästa visning. Återkommer med någon sorts rapport.
Tigers nya designteam
Vårkollektionen 2008 var Fredrik Blanks sista för Tiger of Sweden. Han lämnade företaget för att satsa på sitt eget märke, Blank. Nu får vi veta vem, eller snarare vilka, som tar över. Tigers nya modeskapare blir ett designteam vilkas kunskaper varierar från skrädderi till jeansexpert. Chefdesingers för Tiger Man blir Ronnie McDonald och Christian Lippich (Lippich har tidigare jobbat på lyxföretaget St John Knits i Los Angeles), hos Tiger Woman ser vi Erika Eklund och Maria Östblom (tidigare designer hos H&M) och för Tiger Jeans designern Johan Schalin och Sofia Jönsson.
”Målet för rekryteringen av det nya teamet har varit att undvika hierarki i designprocessen," uttalar sig Roger Tjernberg, vd för Tiger of Sweden.
Nu sätter teamet klorna i vinterkollektionen för 2008/09, i februari får vi se hur de lyckats förvalta Blanks snygga Tiger-siluett.
Nästa »
