Sexualism

USA:s gulderor har inte direkt fått sin lyster för att de skildrar vardagen – varken när det gäller film noir, technicolor-förälskelsen eller rom coms. Ett brott inträffade när tv-bolaget HBO i och med Sopranos började skildra mellanrummen i ett dramatiskt liv – morgnarna, sjukhusvistelserna, den medelåldersmannens ofullkomlighet och känsloliv – i stället för att kaxigt »gestalta en mördare«.

När samma bolag nu tar nästa steg och tar på sig att berätta om »vanliga människors sexliv« får det därför lite samma effekt som när före detta öststatsländer försöker skapa en scen för hip hop. Det finns ingen tradition att bygga på och bristerna lyser som röda fyrar en stormig natt.

Tell me you love me är något så ovanligt som amerikansk diskbänkrealism. Hur är då vardagen enligt HBO? Jo, alla lever i heteroförhållanden där man inte är kär i den man är ihop med, 30+ par har slutat ha sex, andra provrörsbefruktar, man kan attraheras av andra fast man är ihop, och, till och med gamla människor har sex!
Tittaren försätts i så mycket dogma-mode som en amerikan klarar av; utan photoshop låter Tell me you love me vuxna kroppar få vara så vanliga de kan vara. Ett hängande bröst. En röv. Ett ansikte i närbild där skäggstrån slakt tittar fram ur porerna. I ett land där hela pr-traditionen sen 40-talet lutar sig tillbaka på tits and ass finns det antagligen en poäng i att skildra sex genom mänskligt psyke, rynkor och tvivel.

Tell me you love me kretsar kring fyra par: fyra olika relationer och fyra olika sexliv. Det som förbinder dem är en parterapeut i 70-års åldern och på klassiskt HBO-manér blir hon deras spegelbild. Men till skillnad från Dr Melfi i Sopranos, blir terapeutkaraktären här klichéartad och trist. Hon är »gammal och god« och övertydligt nog den enda som har bra sex.

I all sin fräna frigjordhet tippar hela serien över till att bli präktig och självgod, på samma sätt som man kan tänka sig att hela 70-talet var. För USA och HBO:s del är det kanske banbrytande. Men för oss som har blivit skildrade av Bergman, Norén och Dramaten är ångestsex so last season. Folk super sig dyngraka varje helg under den kalla vintern för att få till det på natten och sen vakna upp och förneka det. Alltså, kom inte till svenskarna och snacka ångestsex. We invented ångestsex.

Ändå måste jag säga att jag tycker om Tell me you love me. Trots gnälliga röster om hur tillvaron blir alltmer sexualiserad är sex fortfarande ett stort tabu. Jag menar inte bara dåligt sex, utan det faktum att sex finns.

För något är underligt och vridet med sexet i vår kultur med anorektiska ideal å ena sidan och att inte vilja ha sex å andra sidan. Trots att sex är så exploaterat är den ärliga berättelsen om det fortfarande oplöjd mark och om kvällstidningarna bara visar upp en nyans av spektrat, kontrar Tell me you love me med en annan, vilket bara kan vara bra. Det finns fler slöjor att dra bort och bilder att avtäcka.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli