Stil
Vad är gemensamt för designerna Gareth Pugh, Jeremy Scott, Preen-duon, Bernhard Willhelm, Alexandre Herchcovitch och Cosmic Wonder Light Source? Tja, förutom en utgångspunkt i mode som refererar till samtidskultur snarare än modehistoria, så kommer vi snart få veta hur alla dessa designers respektive regelfria världar luktar. De släpper nämligen snart varsin parfym att representera sitt märke. Men det har inget med ett önskat kassaflöde att göra, utan är en del i Designers Against AIDS International och ska samla in pengar till AIDS Awareness Education Center i Antwerpen.
Inititivet är taget i samarbete med Seven New York och kallas Six Scents Fragrance, sex designer med varsin doft för vårt sjätte sinne alltså. Jeremy Scott, som bland annat är känd för sina soptunne-klänningar och spacealien-tryck, valde att döpa sin doft till Illicit Sex (Olagligt Sex) och Gareth Pughs alster, döpt Diagonal, sägs dofta som en blandning av mörkt och ljust, feminint och maskulint. Alla parfymer är unisex, och nu kommer det jobbiga: de görs endast i en begränsad upplaga om 2000 flaskor per doft.
De hittas på Seven NY (sevennewyork.com) och, såklart, Colette, med start under Internationella Aids-dagen 1:a december.
Gareth Pugh, Jeremy Scott och Preen,
Bernhard Willhelm, Alexandre Herchcovitch och Cosmic Wonder Light Source.
På tal om H&Ms presskontor hittade jag två pälsar där (fusk). (De skulle komma i butik vecka 41. Men det är väl nu? De kanske redan kommit i butik?) Den översta pälsen kostar 998 (men ska man vara pimp så får det väl kosta) den nedre något billigare. Om man inte orkar leta second hand menar jag. Eller tycker det är lite scary med döda rävar. (Jag ser rävarna precis som hundar, eller små igelkottar. Däremot är jag helt ok med döda second-hand-kaniner eller minkar. Väldigt moralisk av mig.)
Men roligast att se tyckte jag var det här,
En pimp-päls, för killar, på H&M. (1498 sek, vecka 43.) Hur uppfattas egentligen en kille i päls ? Allt beror ju på sammanhanget, men har han kostym till blir det väldigt, liksom, James Bond i Sibirien? Rysk Maffia? Fast då kanske den ska vara lång, med cigarr. Och så ska han ha små barn, vara flankerad av dem små liv klädda så här,
(Naah.) Också H&M. Och en del ur deras "Party"-kampanj i november/december. Partajsäsongen.
Därför kommer även partajskor, jag spår en hit:
och
(398 konor, vecka 43.)
Och denna hatten för 69:50 med rosett och flor hade tydligen alla gått helt bananas över på tidningskontoren:
Vecka 41.
Jag förstår banans-utspelen. Små huvudbonader som nålas fast på håret är ståtligare än större hattar, som döljer för mycket av ens festliga glans. Man kan ha de små hattarna inomhus utan att bli irriterande. Och denna accessoar är mycket lättare att tillämpa (speciellt för 69:50) i stället för "bär ditt hår som hatt"-trenden som varit aktuell under alla tidigare festsäsonger. (se exempelvis Marina Kereklidou). Fast jag gillar även det, den som lyckas med en riktigt bra hårhatt ska ha extra skumpa.
Jag vet inte varför, men i stor sådan pimp-päls och glamourös huvudbonad känner jag mig lite som James Bod, på uppdrag i Ryssland.
Eller kanske snarare som Alber Elbaz uttryckt det: "I wish I would make James Bond. Then he would be a woman, and I would name her Jane Bomb".
I år samarbetar Comme des Garcons med alla från H&M till Louis Vuitton, så även med excentriska modisten Stephen Jones. De har tillsammans skapat en doft för att ackompanjera hans grandiosa hattskapelser, och parfymen, om kort och gott döpts till Stephen Jones Millinery, finns nu att köpa på Dover Street Market i London samt Comme des Garcons butiker I Tokyo.
Doften grundas på starka toner av viol, och kan beskrivas som "futuristisk rokoko" enligt Jones själv som även sägs ha uttyckt en förvirrning kring vilket kön doften är lämpad för. Rei Kawakubo hävdar å sin sida att den är skapad med en extravagant kvinna i åtanke.
Parfymen finns även till salu på Dover Street Markets onlineshop, för den som så att säga vågar lägga 75 pund på grisen i säcken – eller i detta fallet en flaska i hattbox i miniatyr komplett med flor och allt.
Kolla även in Stephen Jones invasion/hattutställning på DSM, om du skulle ha vägarna förbi.
Parfym: Tio visionärer gör reklamen för Pradas nya Infusion dhomme
När Prada ska lansera nya herrdoften Infusion d’homme verkar idéerna kring reklamfilmen ha spretat. Därför la de helt enkelt över problemet på nio lovande unga filmregissörer. Riktlinjerna var knappa, de fick endast instruktionen inspireras av doften och skapa. Man kan se det som en intressant dokumentering av möjliga sätt att sälja samma produkt om man så vill, de nio resultaten (som kan ses på prada.com) skiljer sig i alla fall mycket från varandra och är av varierande kvalitet. Nu ska inte en vinnare koras om någon trodde det, nej, nu låter Prada det riktiga proffset stiga in i bilden – den erkände filmredigeraren och Oscarpristagaren Pietro Scalia får i uppgift att klippa samman de nio filmerna till en enda Prada-vision. Kanske är det alltså främst en kraftmätning på Scalias talang vi i slutändan blir serverade? För hur han ska nu få ihop detta blir intressant att se. Under tiden kan man se alla nio filmerna på Pradas hemsida.
Sarto
Hej, jag har varit hela eftermiddagen på Galleri Lars Bohman. Mycket trevligt pressvernissage med mat, vin och vatten. Där hänger stora bilder på väggarna av Gants höstkampanj, fotad av The Sartorialist Scott Schuman. Scott valde ut några NY-bor han tycker har bra stil, lät dem gå loss i Gants showroom och matcha med sina egna grejor. Plåtade sedan på i gatorna i New York. Det blev fint, typiska Sarto-bilder med vanliga vackra människor och höstig New York-känsla.
Så fick jag ett litet prat med Sartorialisten också. Eller inte så litet, han pratar väldigt mycket denne man, precis som amerikaner enligt stereotypen. Han bad om Björn af Kleens nummer. Jag gav honom det. Vi får väl hoppas på att det blir en date.
För övrigt tyckte Scott att det var så kul att träffa mig. Han mindes mycket väl att Rodeo var en av de första tidningarna att intervjua honom back in the day (och det var Björn som gjorde intervjun, faktiskt).
Några av bilderna:
I am baack
Ok, så det har tagit ett tag att återställas efter helvetesfärden hem och avsaknaden på sol här hemma. Vad hände liksom? Den enda tiden på hela året som jag har riktigt bruna ben och jag kan inte visa upp dem!
På måndag börjar modeveckan. Om det inte är varmt då funderar jag på att ändå göra som en äkta modeslav och gå barbent trots att jag kommer frysa så knäskålarna skakar. Fast å andra sidan, det skulle inte vara för modets skull, utan snarare för brännans, så det försätter mig knappast i rollen modeslav utan snarare...stureplansbrud?
Ok, det blir nog ingen bärnna-show-off. Dessutom har jag nyss inhandlat mina tre par snyggaste byxor någonsin, och då finns det ingen ursäkt att dra runt i sommarklänning. Mer om dem senare.
Jag tänkte nu avsluta min semester som jag började den – med en massa bilder ā la "allt och inget från mobilkameran". Först efter det kan jag lägga semestern bakom mig av någon konstig anledning. Nu avslutats kapitlet "frankrikesemester": (Fast jag lovar att det inte blir några fula bilder på mig med knallröda kinder och alldeles för blommiga miniklänningar.)
Jag skrev förut om franska råvaror vs. svenska växthus i Holland. Det var detta jag drabbats av precis innan.
Det här är från samma marknad. Den fick mig att reflektera mycket kring Sveriges matkultur. (Vi har ingen.) I alla fall ingen gammal och go. Jag menar, hur smakrik och explosiv är husmanskosten? Kräftor?? Ok, midsommar, sill, knäcke, lax, gott. Men jag antar att vi får skylla vårt kalla vinterklimat för vår falukorv och potatis. Fast har verkligen sjuttielva olika franska ostsorter endast med klimat att göra? Kanske är det glädjen. Är det varmt har man större lust att göra saker och ting, som ost. I Sverige blir det bara vodka...
Jaja, vidare har jag...
...bevittnat romantiska solnedgångar...
...druckit champagne med blonda skönheter (just denna heter Ebba och är snart läkare)
...helt plötsligt hittat de bästa Ann Demeulemeester bootsen i år! Tyvärr till priset av tusen euro..
...gått runt i franska byar utan att riktigt tro på dem...
...precis som med Roberto Cavallis båt (som skiftade färg i solen likt fiskfjäll, och var inredd endast i leopardmönstrat, mahogny och ormskinn) samt hela den pyttelilla staden (orten? byn?) Saint Tropez. Där det gäller att flasha med cashen, annars kan du dra. Jag tillbringade mest tiden där med att förfölja folk på gatorna som matchade sin blommiga Balenciagaklänning med en blommig Balenciagaväska i samma tyg, eller de i top till tå paljetter och cavallistrass, och frågade om jag fick fotografera dem (jag tänkte att Saint Tropez Streetstyle skulle bli ett bisarrt och populärt inslag här på bloggen). Men jag fick jämt ett hårt och bestämt NO från alla jag frågade, och faktiskt var jättegullig mot ("I´m just going to show the picture to my mother, I promise! she would love your dress!" var tydligen inte övertygande)
Så här såg i alla fall tjejerna ut på krogtoaletten där: (ursäkta skakig kamera)
Jättestort hår, mycket paljetter. Lite som på schlager, fast dyrare.
Så, för att återknyta till det jag skrev tidigare om hur man (jag) klär sig (mig) helt annorlunda på semester. Och varför jag redan lagt upp den där Ida Sjöstedt-blåsan i kartongen på vinden. Kanske handlar det om stad och land och vem man blir där. I södra frankrike på semester blir jag inget annat än en turist på stranden eller en blond flicka med vita tänder som vill ha kul. I Stockholm blir jag stadstjejen som ägnar livet åt mode. Men jag har insett att lika mycket vad jag tar på mig här handlar det om vad jag inte tar på mig...
Jag blir inte avundsjuk när jag tittar på tjejerna på bilden ovan, snarare hänförd...likt känslan jag får av naturprogram. Jag vill inte vara dem. Skulle alla haft på sig Demeulemeester eller Prada, Marios Schwab, Peter Pilotto, van Noten, Gareth Pugh... Yves Saint Laurent... hade jag blivit... sjukt avundsjuk.
Och det är ju också en jäkligt dum grej – när man endast försöker klä sig så att andra ska bli lika avundsjuka eller imponerade. Är inte det hela grejen idag, med The Sartorialist typ? Visst ska man bli avundsjuk av hans bilder, imponerad? Eller bara få stiltips? Äsch nu har jag trasslat in mig, men hela poängen för mig är den där lusten till att klä och uttrycka sig mer galet. För gör man det och trivs med det, då känner man sig jäkligt bra. Målet är en Anna Piaggi eller Diana Vreeland när man är 70. eller redan nu. det finns ju inget bättre!
Fake Chanel...äntligen mina.
För att fungera som kontrast till Carolines inledande parantes tänkte jag prata lite om skor.. Kontraster är ju väldigt hott just nu.
Jag såg dem på Black Market...sedan dess har jag tänkt på dem...jag är snål (de kostade två och fem) och ville hålla ut tills det blev rea. Så fort det blev rea tog de såklart slut i min storlek. Det jag svamlar om är ett par Bernhard Willhelm-skor från förra säsongen kallade "Fake Chanel". De är en pastisch på ett par Chanelskor.
Jag har jagat dem på internet i olika räder lite då och då, och i Paris utan lycka. De finns i olika färger, svart med vit tå, vit med svart tå, gul med grön tå och svart med gul tå. Den sistnämda var min favorit. Har jag sett någon på krogen i dem har jag gett en lång utläggning kring det hela och kvinnan i fråga har nickat sympatiskt för att sedan rymma för livet.
Så äntligen, förra månaden upptäcker jag hur isländska KronKron öppnat online. De har Bernhard Wilhelm. Per automatik letar jag genom deras reahörn. Bingo... Ett par showex i svart/gul i stl 38. På rea, fast den isländska kronan är ju inte så skojig....(fick betala cirka 22 000 isländska kronor. men tilläggas att 1 svensk krona är 13 iskr!) det fick gå ändå. Äntligen mina! De är inte bara fantastiskt snygga utan även enkla att gå i för en slapp klackperson som jag.
Och. Lite mer skor. Acnes skulpturala träcklackar från den senaste visningen.
Sara Blomqvist i de där trashiga jeansen.
Lite mer modevecka är att vänta här. Carin Westers allmänna visning med en känsla av 70tals-kollektiv i buskarna och Fifth Avenue Shoe Repairs, ja vaddå? Först lunch.
Årets retsticka om mode
Har du ett behov av att stöna och ropa nej nej nej? Det har jag. Så har det blivit när jag läst den lilla boken Stil & Politik av Göran Greider & Barbro Hedvall (Atlas förlag).
Till dess att jag förstår att den inte handlar om mode utan om politikernas stil. Det är en mängd moralkakor i den här boken. Enligt det vanligas svenska receptet: Du får inte tycka att nåt är kul.
Om man tar på sig något snyggt så utnyttjar man förmodligen barnarbetare.
En bok att bli deprimerad av.
Åtminstone gäller det ytliga, obetänksamma människor som jag.
Under läsandets gång upptäcker jag bara fel. När Greider skriver om latinamerikanska politiker så undviker han Argentinas nya president, fru Kirchner. Hon är peronist och omslagsflicka. En mer dyrbart klädd politiker finns inte.
Varifrån har Hedvall fått att Condy Rice går in för pastellfärger? Hon som använder så mycket svarta kläder, vilket hon klär bäst i.
Och snälla Barbro Hedvall – kan du inte undvika ordet tant? »...Mona Sahlin i sin nya snälla tantframtoning...«
Politik är politik. Jag vet. Men aldrig i livet att jag skulle kalla Hedvall för tant.
»Jag trivs bäst i öppna landskap...« sjunger skalden Ulf Lundell.
Skalden Greider är en framstående poet. Men ibland något prosaisk: »I gymnastikskor och mjukbyxor trivs jag bäst.«
Såna här präktiga, förnumstiga böcker är svåra. Man kippar efter luft.
Men eftersom ingen tidigare skrivit om politikers kläder så vill jag säga att paret Hedvall & Greider är modigt.
Vår Fader är underrättad och meddelar att båda två kommer till himlen.
Nästa »
