Sara Love: Ingen mer tonårsångest

Med rykten om Timbaland-samarbeten i ryggen tänker Sara Love bli nästa svenska popexport. Rodeo reder ut en hur en barnstjärna från A-Teens förvandlat sig själv till hypad r'n'b-artist.

Text: Farnaz Sajadi


Det är torsdag. Sommaren är definitivt över och jag sitter på ettans buss på väg mot Kungsholmen för att träffa brunetten från popgruppen A-Teens. Jag skäms lite, för jag är inte helt fördomsfri inför mötet med den forna barnstjärnan. Men hur förhåller man sig till en artist som en gång i tiden formats i de mest beräknande av musikindustrins avkrokar?
Samtidigt tycker jag att det ska bli intressant att prata med Sara Lumholdt. Under nya artistnamnet Sara Love har hennes poppiga r’n’b-hit Glamour Bitch hyllats på inflytelserika mp3-bloggar som franska Fluokids och svenska Wifebeater Love, samtidigt som låten spelas flitigt på radio. Sara Lumholdts nya förpackning är r’n’b-pop så helgjuten att hon förväxlades med Timbalands nysignade sångerska Keri Hilson när låten först läckte ut på nätet. När det här skrivs är det fortfarande få som vet att det är en före detta A-Teens-tjej som sjunger Glamour Bitch.

Jag kommer fram till caféet där vi stämt möte, Sara är redan där. Hon sitter med huvudet djupt nere i en kvällstidningsbilaga och hoppar till när jag morsar på henne. Det har gått tre år sedan A-Teens splittrades och Sara har hunnit bli 23 år.
Hon har brunt axellångt hår, en olivgrön t-shirt och ljusblå slitna jeans. Hon är osminkad och kläderna sitter löst, på samma sätt som på modellerna i en »slackig« JC-kampanj. Hon pratar utpräglad stockholmska, lite som en gammal byggarbetare man skulle kunna träffa en fredagseftermiddag vid Björns trädgård på Södermalm. Hon känns inte alls brudig.

Medan vi väntar på maten förklarar Sara att hon efter uppbrottet från A-Teens levt som en vanlig svensson med nio till fem-jobb — hon har jobbat i klädbutik, sushibar och nu senast som receptionist på en mediebyrå. Precis som alla andra svenska artister som dyrkats av barn och tonåringar världen runt poängterar hon flera gånger att hon »bara är en vanlig tjej«.

Du sålde ändå 5,5 miljoner skivor med A-Teens, och måste ha badat i pengar ett tag. Varför ta ett vanligt tråkjobb?
— Jag gjorde en del investeringar, i en bostadsrätt och bil. Men det är inga pengar jag lever på idag direkt. Sen tycker jag helt ärligt om att ge service. Alla borde prova på det. Jag fick större förståelse för människor när jag hade ett vanligt jobb. Som receptionist fick jag en skön distans till musikbranschen.

A-Teens måste ha varit de mest irriterande tonåringarna i hela världen. Ni visade upp en fasad som de perfekta tonårsbarnen, konstant klämkäcka och onaturligt glada.
— Ha ha, men vi var nog rätt glada på riktigt. Jag fick göra så roliga saker, att uppträda och resa runt världen var min dröm. Visst mådde jag skit ibland, men jag sa inte så mycket. Jag kanske inte ville prata om något jävla smink, förstår du vad jag menar? Därför lät jag de andra prata istället. När jag väl sa något var det något jag verkligen hade tänkt på och stod för.

— Jag har ingen kontakt med de övriga medlemmarna från A-Teens idag. Jag vet inte vad de håller på med, jag bryr mig inte om det. Det enda jag bryr mig om är vad jag håller på med nu. Men det är i och för sig roligt att höra lite skvaller då och då. Jag såg till exempel att dhani och hans flickvän natascha peyre lagt upp typ nakenbilder på sig själva på hans hemsida. Jag fattar inte vad han håller på med!

Tjejer i och utanför rampljuset blir ju ofta peppade att kriga om uppmärksamhet. Man kör liksom inte samma trevliga ryggdunkar som män gör. Fanns det rivalitet mellan dig och Marie Serenholt?
— Jag har aldrig känt att jag tävlar mot henne. Oavsett hur mycket mer eller mindre uppmärksamhet hon fick har jag aldrig känt mig sämre än henne. Sen vet jag inte hur hon känner inför mig, vi har aldrig pratat om det eftersom vi inte har så mycket gemensamt längre. Men till skillnad från Marie kan jag nog dra fördel av att jag inte kopplas ihop med A-Teens över hela världen. När vi släppte Glamour Bitch gick vi inte ut med att det var jag. Det har aldrig hänt förut med någon annan från gruppen.
Sara petar lite i sin ceasarsallad. Flera av kaféets gäster verkar känna igen henne, de smygtittar åt vårt håll. Vi snackar om utelivet på Stureplan. Sara säger att hon hellre dansar med sina barndomsbästisar än att »gå på lökiga biopremiärer«. Kändismingel är hon mest intresserad av som ett led i promotionarbetet inför en ny skiva.

Vilket för oss in på lanseringen av Sara Lumholdt som Sara Love. Med läckta låtar och påföljande blogghype känns det som om hon redan bockat av inledningsfasen för en framgångsrik popkarriär under OO-talets anda halva. På hennes MySpace-sida hittar man varken pressbilder eller videor som visar hennes ansikte, allt för att folk inte ska tänka att hon är ännu en av de där A-Teensungarna som ska göra solokarriär.

En tonårsidol som för inte särskilt länge sedan gjorde musik för hitsforkidzkonsumenterna måste samarbeta med rätt människor för att bli tagen på allvar. Har man råd och bor i USA är förstås den säkraste vägen att, som Justin Timberlake eller Britney Spears, anlita en superproducent och låtskrivare med trovärdighet i alla läger — en Timbaland eller Pharrell Williams. Även om Sverige i någon mening kanske börjar få motsvarigheter i Andreas Kleerup eller Björn Yttling, handlar det här mer om att hitta en manager som vet hur man mejslar fram en ny artist en före detta barnstjärna. Sara Lumholdt verkar vara i goda händer. Sedan tre år tillbaka jobbar hon med Alex Strehl, 36 år gammal men redan veteran i musiksverige.

Alex Strehl var Robyns manager i nio år, och hjälpte henne bland annat att starta egna skivbolaget Konichiwa Records. Han var också en av dem som under det sena 80-talet funkade som ambassadör för hiphopen i Stockholm. Som 16-åring började han ordna hip hop-jams och flög hit Jungle Brothers, De La Soul och Digital Underground. Alex sålde Kangolhattar på festerna för att kunna betala rapparnas gage.

Med tiden skaffade han sig ett stort nätverk i New York. Alex Strehl praktiserade hos Sean Combs medan denne fortfarande kallade sig Puffy och var A&R på skivbolaget Uptown. När Puffy sedan startade Bad Boy Records följde Alex med och jobbade bland annat med Notorious B.I.G., innan han lämnade bolaget för att istället börja hos hip hop-pionjären Russell Simmons på Def Jam. Framåt mitten av 90-talet bestämde han sig för att fytta hem till Sverige, och blev snart kompanjon med Peter Swartling (numera i Idol-juryn). Tillsammans representerade de artister som Robyn, Jennifer Brown och Titiyo. Alex Strehl blev alltså manager för Robyn, och arbetade tillsammans med henne fram till 2OO4. Därefter var han promotionansvarig på WeSC under två år, numera är han anställd på konsertjätten EMA Telstars eventbolag Eventum.

Det märks förstås att Alex Strehl har en gedigen erfarenhet av arbete med människor inom mediabranschen. Han slänger ur sig anekdoter från 8O- och 9O-talen på löpande band, och det är fantastiskt när han berättar om hur Hattbaren på Götgatan »fuckade upp hans marknad« när de började sälja samma Kangolhattar som han blivit lovad exklusivitet på.
Men nu skulle vi snacka om Sara Lumholdt.

Hur lanserar man en popartist i nedladdningseran?
— Just nu pågår en revolution inom musikvärlden. Det finns inga regler längre, bara en massa nya vägar. Därför står många av de stora bolagen kvar, som dinosaurier på Rohypnol. Det som är så otroligt coolt är att det inte går att lura folket genom att påverka airplay på radio längre, eller genom hur stora förhandsordrar en skivbutik lägger. Det är på internet som dina kritiker ger dig ris eller ros.

— Så var det med Sara också. milano som rappar på Glamour Bitch hade av misstag låtit den ligga på sin MySpacesida med downloadfunktion. Det tog bara fem-sex dagar innan den var omskriven på massor av bloggar och forum över hela världen.

Kom igen, erkänn att det var planerat.
— Vet du...det sjuka är att det var så här vi hoppades att det skulle gå, men vi har inte påverkat någonting. Helt plötsligt står det på bloggar att det är Keri Hilson som sjunger och att låten är producerad av danja, Timbalands protegé. Det som gör hela grejen ännu mer bisarr är att Britneys nya låt Gimme More, som faktiskt är producerad av Danja, är rätt lik Glamour Bitch rent soundmässigt. Plus att hon öppnar låten genom att säga »It’s Britney, bitch«.

Är det viktigare att artisten äger rättigheterna till sina låtar idag, jämfört med för några år sedan?
— Ja. Varför ska du ge någon 90 kr per sålt album för att de ska borra ett hål i en plastbit, skicka ut den och ställa den på hyllan när alla kids redan har låten digitalt? Då tjänar man mer genom att jobba på McDonald’s och steka hamburgare. Rättigheter är allt idag.

Bestämmer du videoregissörer, stylister och liknande?
— Självklart, men det är ett gemensamt beslut av mig och artisten. Men jag kör aldrig över en artist, utan gör mer som ari gold i Entourage och får dem att inse att jag har rätt.

Ja, jag har förstått att du gillar Ari Gold. Din Facebook-sida hade »I make Ari Gold look like a pussy« som tagline…
— Jag gillar Entourage. Och jag har träffat snubbar som är likadana som Ari, lyor cohen som numera är vd på Warner Music Group i USA till exempel. Jag skulle inte ha något emot att vara Ari Gold i min virtuella värld, men den enda likheten mellan mig och honom är egentligen att vi båda måste tänka psykologiskt i vårt arbete, vara rättframma och ständigt har press på oss att leverera.

Både Alex Strehl och Sara Lumholdt har investerat pengar i Sara Love-projektet. Alex är förtegen kring hur resten av lanseringen kommer att ske, men påpekar inte helt oväntat att dagens artister, oavsett nivå, måste förstå hur viktigt det är att se på sig själva som varumärken.

Sara, håller du med om att du är en produkt?
— Visst är jag en produkt, men det är en produkt helt utifrån mina egna önskemål. Jag har inte fått pengar av någon för att göra det här, allt jag har lagt på lanseringen kommer från mina egna besparingar. Jag har mitt eget bolag och jobbar med Alex som är min högra hand. Jag ska göra en deal med ett majorbolag, men jag kommer äga alla mina rättigheter vilket innebär att jag själv kommer välja allt i slutänden.

Hur har du påverkats av att din musikkarriär inleddes med A-Teens?
— Som barnstjärna blir ens personliga utveckling såklart lidande. Man befinner sig i en sits där man hela tiden blir runtskickad. Samtidigt förlorar man verklighetsuppfattningen när man blir van vid att bara prata om sig själv i olika situationer.

Som tonåring börjar man ju bli medveten om sitt utseende på ett nytt sätt. Hur var det att synas i tv-rutan och inse att miljontals människor bedömde dig?
— Jo… jag fick till exempel mycket skit för att jag har stor mun. Jag ville operera den ett tag. Men sedan lärde jag mig verkligen att strunta i det. Jag brukade säga att jag var Alanis Morisettes dotter.
— Men det var väldigt mycket upp och ner. Det var jobbigt att alltid låtsas som om allt var toppen, även om det just då bara var »suck it up, the show must go on«. Det spelade ingen roll hur illa man mådde. Det är inte bra att jobba på det sättet när man är så ung som jag var. För mig gick det bra eftersom jag har en supportande familj. Min pappa är psykoterapeut, genom åren har jag ventilerat väldigt mycket hos honom. Jag kunde alltid ringa hem när det var något fel. Men risken finns ju att det går åt pipsvängen också. Kolla på lindsay lohan. När hon fyllde 21 och skulle börja bestämma själv gick det ju inget vidare.
Det talades om att du hade ätstörningar?
— Ja, för länge sedan. Jag visste att folk tyckte att jag var smal, jag fick ju höra det från många håll hela tiden. När jag satt med folk kändes det som att de stirrade på mig. Vilket fick mig att känna att jag var tvungen att äta. Jag är ju tunn och smal från början, jag höll på med gymnastik när jag var yngre. Nu har det gått över, det var säkert tio år sen jag kände den känslan. Jag äter kanske fortfarande dåligt, men nu har jag lärt mig att prata om det och då blir det mycket enklare.

Var kommer namnet Sara Love ifrån?
— Målet är att släppa skivan i hela världen, och eftersom jag heter Lumholdt i efternamn så vi fick tänka på något som funkar över allt och hur man bäst förklarar mig. Så tänkte jag på »love«. Kärlek är ett brett ord som innefattar relationsfrågor, ödmjukhet och sex. Jag gillar sex jättemycket.

Okej. Är det viktigt att påpeka att du gillar sex?
— Ja, det tycker jag! Jag gillar sex.

Har din manager sagt att det är viktigt att du snackar om sex med journalister? Jag antar att det ger bra rubriker?
— Ha ha ha, nej verkligen inte! Men jag är väldigt målinriktad när det kommer till killar och sex — jag vet vad jag vill ha. Det kanske man inte alltid har vetat, det är något som man kommer på med åldern. När jag var yngre hajade jag inte grejen. För mig har det kommit de senaste två åren. Jag har blivit mer fixerad vid vad jag gillar!

Det verkar alltså som om den skivbolagstyglade tonårs-flickan är borta. Framför mig ser jag istället en skärpt ung kvinna med klara ställningstaganden kring sin historia och var hon står idag. Kanske är det sant som queerteoretikerna säger: man konstruerar sig själv hela tiden, och man har rätt att göra det.

Det är inte lätt att hålla sig ren från fördomar, de spökar ständigt i våra bakhuvuden. Men Sara Lumholdt har i alla fall bevisat att man kan komma ut på andra sidan barnstjärnelivet självständig, och utan att låta sig hunsas. Det är något i hennes blaserade blick som gör att man glömmer att hon, en gång i tiden, erövrade världen som en A-Teen.
Det är nya tider nu.


Sara Love är aktuell med låten Glamour Bitch (Omega Music Group / Playground). Hennes debutalbum Glamour Bitch släpps mars/april O8.