Roger Wilson
Jag har sett Rufus Wainwright göra en sagolik cover på Hallelujah, på Södra Teatern en gång. Igår på Dramaten råkade han visst rapa mitt i. Vilket typ förstörde stämningen en del. Det som var kvar sabbades av att han kom av sig tre gånger till. Glömde verser och höll på.
Helt elegant var inte heller hyllningen till Acne, som tack för att de gett honom en kostym. Som dessutom såg ganska trist ut.
Annars var det en helt okej konsert. Gudarna ska veta att herr W inte är någon gitarrvirtuos, men i vissa av låtarna brände det till på ett sätt som jag aldrig hört innan. Kvällen avslutades på Indigo med en miljon öl tillsammas med Stefanx2. Det var fint. Däremot inte morgonen efteråt.
'
Jag tror att den bara går upp i en enda ynka kopia i hela Sverige. Ändå är den lätt en av vårens bästa filmer. Berättelsen om Claudio Tamburrinis tid i juntans hemliga fängelse går från politiskt laddat drama, till en undersökning kring Stockholmssyndrom-liknande upplevelser, för att sluta i rena actionfilmen. Otroligt bra! Jag har intervjuat verklighetens Claudio Tamburrini en gång, han bor i göteborg och är idrottsfilosof. Och verkar ha exorcerat ut sina dämoner ganska ordentligt.
Att Tamburrinis bok - som den här filmen bygger på - inte har kommit ut på svenska, är väl inget mindre än en skandal.
Idag testade vi filmterapi på jobbet. Hela Kinoredaktionen och en terapeut och en dator fulladdad med filmklipp. Med bandet rullande. Jag är inte så säker på om vad vi hann komma fram till, bara att jag blev löjligt känslosam inför klippen som radades upp framför mig. Precis som det var jävligt skönt att bara släppa hela recensentperspektivet för att istället koncentrera sig på att BARA se sig själv i bilderna. En ren fröjd, även om teraputen nämnde något om narcissism efter en av mina utläggningar. Vad kan hon ha menat ed det. Å andra sidan kanske det var förutsägbart att jag skulle reagera positivt på en filmterapi? Resultatet hörs på fredag kväll i Kino i P1.
Efter det satt jag i fyra timmar i en källare på söder för att göra en intervju för Re:Public Service. Kanske en av de mest märkliga reportage jag gjort i mitt liv. Nu tänkte jag avsluta denna splittrade dag med att städa toaletten. En annan sorts terapi kanske?
Och så är jag sjukt stressad över att jag bara läst typ 20% av den bok som vi ska diskutera i läsecirkeln Kulturkoftorna som drar igång på fredag. Någon som har några bra tips på hur jag ska mörka det om jag inte hinner klart?
Ole Bornedal mår bättre än på länge
En helt vanlig dag bland designhusen på Amager
Hur överlever man ett fiasko?
Ja, för Ole Bornedal verkar ett låååååååångt uppehåll ha gjort susen. Efter praktplakatmagplasket med samproduktionsmardrömmen "Jag är Dina" 2002 så kom det inte mycket i filmväg från mannen som gjorde ett storstilat genombrott med "Nattvakten". Sen dök plötsligt barnrysaren "Vikarien" upp från ingenstans (där Paprika Steen spelar en elak lärarvikarie från yttre rymden) ifjol, tillsammans med "Kaerlighed på film" för de lite vuxnare barnen.
Såg "Kærlighed..." igår, och tyckte att den innehöll mycket av det där som man alltid saknar i svensk film. Ett genomfört visuellt språk, väl uttagna svängar rent intrigmässigt, och ett vällustigt frossande i genrekonventioner. Och så en jävla lust att använda sig av den danska moderna arkitekturen. Paret som filmen handlar om bor förstås i en av de där moderna lådorna ute på Amager, ett hus som jag kände igen från någon arkitekturartikel i Sverige, och Metrotåget susar förbi för jämnan utanför deras fönster.
På samma sätt använde Christoffer Boe sig av de strikta, då relativt nybyggda, Metrostationerna i sin "Reconstruction". I bägge filmerna är arktitekturen i allra högsta grad en del av berättelsen. Och jag började fundera, har någon svensk filmare gjort likadant på sistone? Använt den Nya Svenska Arkitekturen för att berätta en samtida berättelse. När får vi se det första klaustofobiska dramat uppe i Turning Torso. Eller hur begår man ett elegant mord i Hammarby Sjöstads integritetslösa fönstersjuka kvarter?
("Vikarien" fick biodistribution av Folkets Bio, I Danmark är det SF som släpper "Kærlighed på film" på dvd, men någon svensk release har jag fortfarande inte hört ett knyst om).
Gondry och Lucas with the lid off
När jag såg Michel Gondrys senaste, "Be kind, rewind" tyckte jag att jag kände igen vissa grejor. Och häromnatten när jag låg sömnlös i jetlag hittade jag videon jag hade tänkt på. En av Gondrys tidigare, från 1994, som jag hade inspelad och kollade på om och om igen. Lucas with the lid off, med Lucas. En av de där entagningsvideorna som Gondry höll på med ett tag, fast hör omständligt redovisat. Och man kan liksom känna hur sweded film-rörelsens linda finns här.
Lite kul att Gondry nästan haft vissa bildlösningar med sig sen dess och väntat på att få göra filmen som de skulle kunna passa i (för de som har hunnit se den: jag tänker framför allt på vissa av lösningarna i filmatiseringen om Fats Wallers liv och montaget mellan de olika sweded-film-inspelningarna).
Och efter lite ytterligare googlingar så fick jag reda på att artisten Lucas förresten är dansk, kallar sig själv för The Concept och skryter om att han jobbat med Pussycat Dolls på sin myspace-sida. Bara som en liten bonusinfo.
Topp fem saker att må riktigt dåligt över i Angel
Ser ni symboliken. Han liksom ser ut som en rock-satan och så svävar han liksom runt Angel. Djävulen och Ängelen. Förstår ni. Det här är fucking brilliant.
Alltså, jag lovar. Jag ogillar filmrecensentdrev. Sådär så att jag känner att jag ständigt måste gå i försvar för Richard Hoberg och Colin Nutley. Inte för att jag gillar dem, utan för att det är så accepterat att hånflina åt allt de gör.
Därför gick jag och såg "Angel", fast besluten att försöka se några förmildrande omständigheter . Och kom hem med....inga (jo en, Helena sjunger faktiskt inte alls i filmen. Det är ett...intressant brott mot musikfilmskonventionerna) Det var, helt enkelt, en av mina topp 5-värsta svenska filmer jag sett någonsin. Men jag tänkte att jag kanske i alla fall skulle försöka sortera mina aversioner.
5. Rawkandraul med guran på magen
Det här var precis lika delar roligt som ångestframkallande. Slow motion-bilderna med Rolf Lassgård framför en vindmaskin så att hans blonda page fladdrar medan han har guran på magen och kör ett fett solo. Mycket samma känsla som att se en film från rockpensionärernas årsmöte. Till det en Helena Bergström i plommonstop och svarta vingar som liksom blir som en epa-version av, säg, Lill-Babs. Lill-Babs är sexigare och hetare på scen än det här.
4. Rikard Wolffs hårpiska.
3. Cellulit-filtret
När man gör reklamfilm kan man sätta i skitsnygga filter så att alla ser ut som gudar i fejan. Nutley har tydligen lyckats hitta motsatsen. Visst, den här filmen handlar kanske om hur obarmhärtigt det är att åldras i musikbranschen, men var man tvungen att filma alla med maximalt osympatiskt ljus. Kunde inte någon få åldra med värdighet. Fick sminkösen verkligen order att fylla i alla rynkor och skavanker. Och vem valde ut den där stringtrosan åt Helena?
2. Min 12-åriga son skrev det här manuset alldeles ensam
Jag vet inte. Någons hjärn har helt lagt av när det gällde manusskrivande, eller så bestämde de sig för att improvisera allt på plats. Helena Bergström, som ska spela en artist med listettor i både England och USA, har ungefär samma förhållande till musikbranschen som den där sjuksköterskan som hon spelade i "Livet är en schlager". "Man kan inte leka med döden. Hör du det, Rick. Man kan inte leka med döden".
Jag börjar bli för gammal för att se filmer om mentally challenged svenskar. Ge Bergström ett manus, hon förtjänar det. Och bara för att man spottar när man skriker, så känns det inte mer äkta.
1. Rolf Lassgårds sexscener
Alltså, det är inte som att jag brukar ha något emot stora män. Men sexscenen med en stånkande Rolf Lassgård fick mig att reagera rent fysiskt. Jag ville bara kräkas. Och förnya mitt medlemsskap i viktväktarna. Colin borde se lite mer björnporr så han förstod hur man kan göra det här på ett snyggt sätt.
Björnar i New York
Vi vet inte riktigt hur det gick till. Vi skulle bara gå på en mysig klubb som hette WOOF och så helt plötsligt stod vi och blev fotograferade med en av eh....stjärnorna....eh....i Bearforce One. Ett pojkband, fast med håriga medelålders män som gör inövade koreografier. Bögkulturens mest utskrattade projekt det senaste året. Vi fick bland annat reda på en massa upphetsande nyheter. Som att man planerade att ge ut en singel tillsammans med Cyndi Lauper. Boys just wanna have fun skulle den heta.
"Har ni pratat med henne?" frågade jag.
"Nej, men vi har försökt ringa henne".
Flickorna, dokumentärfilmsregissörer och Rookiedebutant
Vi har ett ganska sunkigt kontor, jag och de andra på Kinoredaktionen på radion. Inte alls sådär vitmålat och reklambyråfräscht som på Rodeo. Visserligen kan jag se Globen från fönstret, men värmen går inte att skruva ner på rummet, whiteboarden har flera redaktioners avlagringar som inte går att ta bort, och jag har en tendens att bygga små berg av cola-lightflaskor runt väggarna. Och eftersom vi inte är fast anställda har vi också sämre skrivbord än alla andra. Sådana som inte går att höja och sänka.
Men där inne i DDR-myset i bunkern trivs vi ändå. Och producerar massor av radio. Jag är otroligt nöjd med att få jobba med två hyperkompetenta producenter– Jenny Aschenbrenner och Clara Törnvall, och det enda som är dåligt är att vi aldrig jobbar alla tre samtidigt, på grund av våra komplicerade deltider och de oregelbundna pressvisningarna på filmer. Å andra sidan. Det är skönt att ha något att längta till.
Ikväll, fredag, sänder vi vårt åttonde program, och det kommer att handla om typ det här:
Dokumentären ”Maggie på balkongen” skildrar massajkvinnan Maggies liv utan genrens vanliga ingredienser – integritetskränkning och offermentalitet. Möt svensk dokumentärfilms nya hopp, filmarna Ester Martin Bergmark och Mark Hammarberg i fredagens Kino.
Kino undrar vad som döljer sig bakom flosklerna kring det nya Rookie-projektet. Vad räknas som experimentellt och nyskapande? Debuterande rookieregissören Petra Revenue vet i alla fall att hon aldrig vill bli en skitnödig demonregissör
Och så frossar vi i Mai Zetterlings utskällda klassiker ”Flickorna” från 1968 som nu kommer ut på dvd, och träffar den israeliske dokumentärfilmaren Yoav Shamir som i ”Flipping out” följer unga israeliska soldater som knarkar ner i sig i Indien.
P1 fredag 18.15, söndag 16.03. Och på webben från och med en stund efter sändning.
(bilden föreställer Kinoredaktionen när vi testar redaktionslooken inför årets Cannesfestival)
Eyecandy på Tempo (och då menar jag filmerna)
Emma Gray Munthe hävdar att jag är en manodeppressiv filmrecensent, och att jag just nu är inne i en...eh...glad period. Jag är inte lika säker. Jag menar, obehagsattackerna som jag fick efter de kackiga inledningsscenerna av "Kärlek i kolerans tid" var verkligen inte livsglada. Å andra sidan var jag på förvånansvärt gott humör efter senaste Rambo-rullen. Och det kanske inte var helt väntat.
Flera av de filmer som jag sett ur Tempo-festivalens utbud har också gjort mig smått euforisk. "Maggie vaknar på balkongen" skrev jag om häromdagen. "Dixie Chicks - shut up and sing" var också cool. Ett sorts idolporträtt av gruppen som hatades av hela amerikas country-publik efter att de dissat George W Bush på en konsert. I London. Men där gruppmedlemmarna svarade på kritiken med att byta image, musikgenre och skriva jävligt förbannade texter om alla som svikit dem.
Och när jag tittade på "Three Miles North of Molkom" så tyckte jag till och med att New ageare var riktigt söta och gulliga. Fast filmens viktigaste huvudperson är förstås australiensaren som HATAR New Age och som hamnat på det stora hippielägret av misstag. Det är hans utveckling från hater till lover som hisnar. Att Regina Lund råkar hamna på den där festivalen i början känns däremot nästan som filmens svagaste punkt. Det och att en kille som jag faktiskt tror kallar sig för Siddharta i filmen inte fattar varför han inte får brudar. Inte ens på No Mind-festivalen funkar det raggningstricket.
FLM # 2
Ikväll, onsdag, är det releasefest för nummer två av filmtidskriften FLM på Allmänna Galleriet i Stockholm, mellan 19 och 01. Gå gärna dit. Själv har jag redan tjyvläst det mesta av numret, och är mycket positivt inställd. Många bra vinklar och grepp, och i stort sett inget som är lik den slentrianmässiga filmjournalistik som vi annars överöses med. Men texten om det svenska filmsexet lider av lite nybörjarmissar. Det är en sån SKITBRA idé, att klippa ihop alla sexcener i förra årets svenska filmproduktion, och sedan försöka göra en analys av läget. Men att intervjua folk var och en och sedan göra ett rekonstruerat runda bords-samtal blir lite för odynamiskt. De kunde väl ha samlat de där fantastiska hjärnorna i en telefonkonferens eller något?
Men, som sagt, det mesta är fint som snus, bland annat gillade jag Athena Farrokhzads text om My little eye. Schysst om- och närläsning av en bortglömd film.
Maggie vaknar på balkongen
Helt på egen hand, i min tv-soffa, håller jag på att ladda upp inför Tempo-festivalen med att kolla på några av filmerna som ska visas. Och måste säga att jag hade en höjdarkväll igår. Maggie vaknar på balkongen var verkligen en jävligt bra dokumentär.
Filmarna har liksom bara struntat i att ge alla bakgrunder, förklara allt in so many words, och istället koncenterat sig på att skildra Maggies liv JUST NU. Eller, Maggie själv är en av filmarna. Hon plåtar själv, till exempel en man som föföljer henne på stan, eller en sjuk duva. Medan resten av materialet är löst sorterat , utmärkt musiklagd och gav mig sakta men säkert de ledtrådar jag behöver för att förstå vad som har hänt i Maggies liv. Eller Beatrice Andersson, som hon också heter. Se den på festivalen, eller när den får biodistribution senare.
Om bröderna Coen, Herrskap och tjänstefolk och Rookiefilm
Och så var det dags för lite promotion. För idag, söndag, efter fyranyheterna så kan man lyssna på reprisen av veckans Kino i P1. Där handlar det bland annat om det här:
Svensk film är inte dålig, det är bara en myt. Det säger konsulenten Andrea Östlund, ansvarig för Filminstitutets rookieprojekt som hjälper fram nya talanger och satsar på nyskapande film. Möt henne i veckans Kino.
”No country for old men” tog storslam på Oscarsgalan. Men varför är bröderna Coen så fixerade vid ohyvlade män med skäggstubb? Kulturredaktionens Maria Edström och Emma Gray Munthe, filmkritiker i bland annat Aftonbladet snackar loss om sina favoritcoenfilmer.
Veckans klassiker är tv-serien ”Herrskap och tjänstefolk” från 1971. Om aristokratfamiljen Bellamy och deras tjänare i huset på 165 Eaton Place, ett klassamhälle i miniatyr.
Och så uppmärksammar vi filmvårens gladaste överraskning, den libanesiska kärleksfilmen ”Caramel” som utspelar sig på en skönhetssalong.
Och hinner man inte lyssna klockan fyra så ligger förstås allt ute på webben.
Nära Ulla
Laddar upp inför måndagens prat om Ulla Isakssons De två saliga på Modernistas Souterräng. Inledde dagen med att kolla på Nära livet, med manus av Isaksson och i regi av Ingmar Bergman. En av IB:s mindre kända filmer, men en liten pärla till kammarspel, lyft till konstnärlig höjd av skådespelerskorna – Eva Dahlbeck, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Barbro Hiort af Ornäs - som alla belönade med skådespelarpris i Cannes för besväret. Mycket bättre än jag kom ihåg den från min Bergmankurs på universitetet.
Jag hatar Sändningsledningen
Jag ska aldrig, aldrig, aldrig mer lyssna på program som jag är med i när de sänds. Just den där känslan när man just sitter och tar på sig själv, ackompanjerad av sin egen röst - och så kommer det in ett viktigt meddelande om att det blåser mycket, och faller träd på vägarna i Kronobergs län.
Jamen, va faen. JAG DÅ. JAG OCH MIN RÖST.
En timme senare kommer sms:et som förklarar att det faktiskt var ett viktigt meddelande, och att det tydligen är någon sorts kris där nere.
Om man vill lyssna på radio UTAN avbrott så föreslår jag Henrik Torehammars "privatradio".
Han jobbar på Kvällspasset tillsammans med sin pojkvän Johan Hilton. Och att den kombinationen inte är helt enkel förstår man när man lyssnar på hans inslag. Henrik drar sig inte för kvinnlig list när det gäller att avslöja Johans okänsliga och dominanta läggning. Och det är jävligt, jävligt roligt.
Smuts och visdom.
Nyss hemkommen från Berlins filmfestival. Försöker summera en del av allt jag sett, och det är bara att konstatera. Madonna tog priset. Hennes regidebut "Filth and Wisdom" var sämst på hela festivalen. Bitvis riktigt "jag får migrän av de här replikerna"-dåligt, även om ett och annat skämt funkade på den vänligt inställda publiken på visningen. Men "Filth and Wisdom" får ändå Guy Ritchies filmer att framstå som intellektuellt mogna i jämförelse.
De olika karaktärerna är hjälpligt förklädda versioner av Madonna själv. Den kämpande musikern som piskar submissiva bögar för att få ihop till hyran. Apoteksbiträdet som är besatt av att rädda afrika och afrikanerna. Och så den klassiskt utbildade dansaren som typ hittar sig själv genom att jobba som strippa så ett sunkigt hak (hennes frigörelse görs i skoluniform till Britneys "Hit Me Baby One More Time").
"Filth and Wisdom" hade kunnat vara en självmedveten drift med varumärket Madonna. Det är det inte (jag har inte ens nämnt den blinde författaren som tappat tron på livet, men återfår det igen på en Gogol Bordello-konsert och börjar lära sig blindskrift). Någon gång snart måste Madonna fråga någon voodoo-präst om vem som har lagt en filmförbannelse på henne. Den har ju uppenbarligen till och med lyckats smitta av sig på hennes man.
Berlin, Potsdamer Platz
Just nu är jag i Berlin. På filmfestival. Om en stund ska jag gå och se en film om amerikanska armén och irak. Igår såg jag en amerikansk dokumentär om ett hårdrocksband i Irak. Jag är enkelspårig. Jag ser bara filmer om Irak och bögar. Drömmen skulle förstås vara en film som handlade om både och.
Nu håller jag på att fyrsa fingrarna av mig här på sony centers gård. dags att stålla sig och köa. en mer fullständig festivalrapport kommer inom kort.
Shellshocked
Kanske är det bara det att jag inte varit ute på stan på sistone. att jag mest jobbat och sovit de senaste veckorna.. Kanske är det därför som det blev en sådan chock för mig att vara med på gaygalan. För det känns som en av de mest bisarra kvällarna i mitt liv.
Det började med bordsplaceringen. Vi läsningsnominerade Bögjävlar placerades tillsammans med gänget från den gamla såpan Varuhuset. Stefan fick Christina Schollin till bordet. Samtidigt satt jag rygg i rygg med hela Let´s dance-gänget, med Susanne Lanefeldt i centrum. Och precis framför oss satt Filippa Reinfeldt och glittrade i en grön topp.
Sen bara fortsatte det. I samma stil. Bindan, Lindarwskan, Bromé - hela gay-a-listan helt enkelt. Vilket bara toppades med att ingen. jag menar ingen, applåderade när vi nominerades. Ett fullsatt Cirkus har aldrig varit så tyst.
Sen har det fortsatt i samma stil. När jag var ute och åt med radions kulturredaktion, så kom Otto Sjöberg och satte sig vid bordet intill. När han rökte stod han och stirrade på oss genom fönstret, en meter bort, som om han trodde att han stod vid ett envägsglas.
Och igår när jag hade någon sorts möte på Torget, visade de hela gaygalan där. På storbild. Det kunde man förstå. Men när Jonas Gardell (pristagare) och Pia Johansson (konferencier) kom instörtande på stället mitt under galan blev det konstigt. Dubbla upplagor. Man ville inget annat än gå hem och gråta sig till sömns. Så det gjorde jag. Nu har jg precis spelat in ett avsnitt av programmet Kino som går ikväll 18.15. Lyssna på det. Imorgon åker jag till filmfestivalen i Berlin.
Shellshocked
Kanske är det bara det att jag inte varit ute på stan på sistone. att jag mest jobbat och sovit de senaste veckorna.. Kanske är det därför som det blev en sådan chock för mig att vara med på gaygalan. För det känns som en av de mest bisarra kvällarna i mitt liv.
Det började med bordsplaceringen. Vi läsningsnominerade Bögjävlar placerades tillsammans med gänget från den gamla såpan Varuhuset. Stefan fick Christina Schollin till bordet. Samtidigt satt jag rygg i rygg med hela Let´s dance-gänget, med Susanne Lanefeldt i centrum. Och precis framför oss satt Filippa Reinfeldt och glittrade i en grön topp.
Sen bara fortsatte det. I samma stil. Bindan, Lindarwskan, Bromé - hela gay-a-listan helt enkelt. Vilket bara toppades med att ingen. jag menar ingen, applåderade när vi nominerades. Ett fullsatt Cirkus har aldrig varit så tyst.
Sen har det fortsatt i samma stil. När jag var ute och åt med radions kulturredaktion, så kom Otto Sjöberg och satte sig vid bordet intill. När han rökte stod han och stirrade på oss genom fönstret, en meter bort, som om han trodde att han stod vid ett envägsglas.
Och igår när jag hade någon sorts möte på Torget, visade de hela gaygalan där. På storbild. Det kunde man förstå. Men när Jonas Gardell (pristagare) och Pia Johansson (konferencier) kom instörtande på stället mitt under galan blev det konstigt. Dubbla upplagor. Man ville inget annat än gå hem och gråta sig till sömns. Så det gjorde jag. Nu har jg precis spelat in ett avsnitt av programmet Kino som går ikväll 18.15. Lyssna på det. Imorgon åker jag till filmfestivalen i Berlin.
Bråkiga götebörgare
Jo, som ett brev på posten dök den förstås upp. Så fort man vågade visa sig i skybaren. Den intensiva-på-gränsen-till-slagsmål-diskussionen om svensk film. Ruben Östlund höll på att tjata jättelänge om "hur vi, runt det här bordet kan bestämma oss för att det händer något bra inom svensk film". Citerat från minnet på ett ungefär. Både jag och Emma GM tolkade det där som ett illa förklätt försök att få oss att dra igång en hype kring mobilfilmen "En enatående studie i mänsklig förnedring" som visas idag. Men när vi sa att vi nog ville se filmen först, innan vi tyckte något, så blev Ruben lite irriterad och sa samma drapa igen. Lite argare bara.
Jag tror att jag förstår vad han ville säga. Något om en dissig atityd inom den svenska filmbranschen, och att alla går runt med ett dåligt självförtroende och självkänsla som bara fuckar upp allting. Men efter jag påminde honom om boken Fucking Film och den så kallade nya svenska filmvågen så blev han tyst. En liten stund i alla fall.
Å, viiiiiist. Han å hans gäng har lyckats med nån sorts Vi gör det bara-attityd. Och jag ska gå och se deras film ikväll. Men det är lik förbannat något konstigt med kvällar som slutar med att man ligger i sängen och skickar sms med ordet patriarkat i. Eller patriarkflmt som blev min stavning igår klockan 3.57.
Från Nöjesguiden till Göteborg
Jo, vi vann på Nöjesguiden. Bögjävlarna. Känslan när vi sprang upp på scen var rätt dagismässig tror jag. Det serverades nämligen vin under själva prisutdelningen. En nyhet för min del. Och rätt så katastrofal.
Andra höjdpunkter var att jag nipplade Daniel Sparr, samt brottades lite med Daniel Begqvist. Man kan säga att jag hade en grav Danielfixering.
Men nu är jag i Göteborg. Åkte lördag morgon, stank som en gammal återvinningsbubbla för returglas men lyckades ta mig helskinnad till the filmfestival. Men har aktat mig noga för Rivertons skybar så här långt. Det är dumt att utmana ödet. Ju fler festivaler jag gjort, desto mer är jag av övertygelsen att man måste lägga upp dem som ett långdistanslopp. Gå ut försiktigt och växla upp successivt. Just nu börjar jag närma mig starten på långspurten.
Annars har jag träffat en överlycklig Jens Jonsson (han vann ju pris i sundance), en nöjd Tomas Alfredson (folk blev skiträdda av hans vampyrfilm) och en emormt stabil Cissi Elwin (inget verkar kunna rubba henne).
Medieveckan del 5: Kulturexpressen
Och jag är helt
Medieveckan del 4: Kino i P1
Och i det självförhärligandes tecken vill jag dessutom flika in att Kino, filmprogrammet i P1 som jag jobbar med, hade premiär i fredags. Finns att lyssna på på programmets hemsida. Och efter att ha tillbringat veckan med att såga andras premiärprogram så kändes det sådär halvkul att själv göra ett premiärprogram.
Idag fick jag domen i DN.
Sympatisk.
Så här snäll har inte en tv-kritiker varit mot ett nytt program i P1 sen...
är det någon som minns?
Nästa »
