Ensamhet är det enda klot som inte går att runda

Är det något jag inte har förståelse eller acceptans för just nu, 2008, så är det cynism. Människor som lever i nutiden, går upp, tittar omkring sig och tänker att hmm, det som behöver göras i samhället just nu är nog att avideologisera det, ta ner andra personer på jorden, få dem att bli mer beräknande och strategiska för att geee, den här varma, omhändertagande hippiestämningen vi ser överallt är så utbredd, så dominerande i dagslägets värld att det är punkt ett på checklistan över vad som behövs åtgärdas.

Som senaste presidentvalet, jag vill gå fram och SLÅ människor som i det här ögonblicket sarkastiskt himlar med ögonen åt en världsmassas okritiska happiness. Snälla kan ni vänta EN VECKA? Sedan kan ni uttala er nedvärderande, det är lugnt. Ge oss sju dagars tystnad först, ok?

Självklart är det normalt att kräva kunskap, lugn och också distans ibland, men det är fan skillnad på att göra det när det krävs och att ropa "naivitet!" vid de första tecknen på glädje och liv.

Ännu en gång: jag pratar om vilken reaktion man väljer att ha just det här decenniet, just nu. Ni vet, har ni varit utomhus i år? Har ni läst nyheter? Hur kan en enda människa som gjort det INTE vilja se många folkgrupper sluta upp gemensamt bakom något, INTE bli lycklig av att se andra människor hoppfulla, INTE vilja tona ner den mest småskaliga debatten till förmån för en större?

Alla som inte håller med tycker jag kan fortsätta 2008 med den del av årets kultur som många idiotiska strateger menat varit allra mest tidstypisk men som i själva verket såklart bara är verklighetsbeskrivande om vi väljer att låta den vara det. Ni kan få den! Helt för er själva! Ni kan roa er med det sämsta året haft att erbjuda: en Atlasbok skriven med avsikten att lära människor omkring författarna att på allvar tro att ingenting betyder någonting och ett coverband hopsatt av en bred klädkedja med uppgiften att spela discokorrekta covers i deras butiker. Ni vet: THAT is not change.

World's best Jenny Nordberg i SvD idag:

 Jag tycker det är klyschigt att tycka sådant är klyschigt.

Annan sak: av ingen speciell anledning har jag lyssnat mycket på Terry Callier i veckan. Ta gärna hem. Terry Callier - Sierra Leone (version av Block 16, alltså en av Ray Mangs gamla sidogrupper)

Svar på Johans inlägg

Jag har inte röstat i något val.

Första gången hade jag inget giltigt leg. Andra gången, när alliansen vann 2006, minns jag jätteväl. Jag var på bio och såg flightfilmen om det tredje kapade planet under 9/11. Det där alla passagerare så väl hinner inse vad som håller på att hända dem, eftersom information genom mobiltelefoner berättar om två flygplan som flugit rakt in i två små tvillingtorn och fällt dem, att de lugnt vecklar upp sina telefoner för att ringa sina barn och säga jag älskar dig. När jag och den jag var med kom ut från biografen var klockan kanske åtta på kvällen. Vi gick till en tobaksaffär i närheten för att köpa Ramlösa, ingen annan verkade vara ute på gatorna. I kassan berättade butiksägaren medan han tog betalt att allianspartierna just tagit över Sverige. Han var ganska happy eftersom han själv röstat på M, men ingen radio stod på, inga människogruppers reaktioner gick att höra från utomhus. Jag sa att jag hade glömt bort att gå till vallokalen. "Det går ju bra det med" var hans svar på det.

Mer dödlig än heroin från Afghanistan, farligare än det vita pulvret från Colombia

Det blir mycket Frankrike nu. Landet tar över ordförandeskapet i EU 1 juli. Zääkoursi som George Bush brukar uttala franske presidentens namn.
Vem bryr sig om Sarkozy? Han har på något märkligt vis hamnat i skuggan av sin berömda fru, Madame Carla Bruni.
Sedan hon gifte sig med presidenten har hans aktier dalat. Medan hon är musikvärldens hetaste namn.
Snart kommer en hel cd med hennes låtar. Hon har skrivit de flesta texterna själv.
T.ex.: »Du är min fix, mer dödlig än heroin från Afghanistan, farligare än det vita pulvret från Colombia.«
Är det Sarko hon menar? Så kallas presidenten till vardags.
Det finns bara lite smakprov ute: »Jag är ett barn, fastän jag är 40 år och fastän jag har haft 30 älskare. Jag är ett barn.«
Fransk press skrapar med foten och kallar det »elegant pop utan överdrifter, utan överdoser.«
68 procent gillar Carlita, som hon kallas av sin man. Bara 35 procent är för Sarko själv.
Vulgärt? Äntligen en presidentfru som tar ut svängarna? Det blir snart a) skilsmässa eller b) såpopera?
Välj själva!

#77 Hervé Léger kramar om supermodellkurvorna 1993

I början av februari presenterades den första Hervé Léger by Max Azria-kollektionen med buller och bång under New York Fashion Week. Det är tio år sedan BCBG-magnaten köpte rättigheterna till märket, men det är först nu när en hel drös LA-kändisar börjat springa runt i supertight vintage Léger som Azria tyckte att det var passande med en riktig nylansering av modehuset.

Den ursprunglige Hervé Léger är mannen bakom bandageklänningen (eller benderklänningen som är den först kallades), den slimmade fodralklänningen gjord av åtstramande spandexremsor. Efter att ha assisterat Karl Lagerfeld under många år öppnade Léger egen ateljé 1985, där han i början av 90-talet blev ett namn när han av en rulle resorband lyckades improvisera ihop en klänning. Så fort klänningen kramat om supermodellernas kurvor på visningspodiet var succén ett faktum och en ny typ av powerkvinna skapad.

Idag är Hervé utslängd från sitt eget modehus och han har tvingats till ett namnbyte, numera kallar han sig Hervé L. Leroux (som hänvisning till hans tidigare eldröda hår, enligt förslag från Karl Lagerfeld). De märkliga bandagefodral med fula applikationer som presenterades i New York har således, och tur är väl det, inget med den ursprunglige Léger att göra, utan är inget mer än dåliga kopior.

Eftersom Max Azrias visning dessutom tycktes handla mer om utstånde höftben än några andra kurvor, är det tur att Légers bandageoriginal anno 1993 finns bevarad på Youtube. Léger, eller Leroux, försöker numera överleva på en liten couturekollektion per år i nyöppnad ateljé i Paris. 

Agnes Braunerhielm

Modehuset Ferré låter Lars Nilsson gå

Det hann inte gå mer än en säsong efter modeskaparen Gianfranco Ferrés död innan det italienska modehuset funnit en ersättare, svenske designern Lars Nilsson. Och knappt en säsong senare visar modehuset Ferré Lars Nilsson dörren. Efter Bill Blass och Nina Ricci blir detta det tredje modehuset där Nilsson tillträder i chefsposition för att sedan inom kort lämna posten.

Huset Ferré ger ingen förklaring till varför Nilsson tvingas lämna företaget, och inför Ferrévisningen inplanerad den 18:e februari under Milano Fashion Week meddelas att "kollektionen för höst/vinter 2008 är skapad av ett duktigt designteam och ska ses som en hyllning till den bortgångne Ferrés fantastiska kreativitetsförmåga", enligt WWD. Den nya kreativa ledningen kommer presenteras efter visningen.

Enligt rykten beror beslutet kring avskedet på att Lars Nilsson ej ansett sig få tillräckligt stöd från modehuset och snarare hamnat i bråk med Ferrés tidigare designassistent Liborio Capizzi.

Lars Nilsson hade sedan tillträdet inlett en rad lovande projekt, bland annat rekryterat den legendariske art directorn Fabien Baron samt fotat pre-fallkampanjen tillsammans med David Sims och modellen Freja Beha Erichsen.

Hur framtiden blir för modehuset Ferré återstår att se, det har minst sagt inletts skakigt - med den kortaste ämbetstid någonsin för en chefsdesigner.

Filippa: "Självklart tänker jag ta chansen att spela riktigt bra musik"

Att Filippa Reinfeldt tycker att Drömkåken är en av de bästa filmerna någonsin vet alla.
Här kommer låtlistan från hennes sommarprogram:


ONE
MARY J BLIGE, U2

HEAVEN'S OPEN
MIKE OLDFIELD

RING RING
ABBA

BARA LITE MIG
VERA

NOT A DRY EYE IN THE HOUSE
MEAT LOAF

AMANDA
JIMMY JANSSON

I STILL HAVEN'T FOUND WHAT I'M LOOKING FOR
U2

TOO MUCH LOVE WILL KILL YOU
QUEEN

TI SENTO
MATIA BAZAR

A NEW DAY HAS COME
CELINE DION

CALLETH YOU COMETH I
THE ARK

TIME TO SAY GOODBYE
SARAH BRIGHTMAN, ANDREA BOCELLI

Mer ras: Sidan 4!

Synd att Gringo la ner, sedan dess har nämligen den förträffliga bloggen Adios Gringo befunnit sig i mer eller mindre komatöst tillstånd. Kanske plockar någon fram defibrillatorerna och återupplivar den efter att ha läst Carlos Ejemyr Rojas Beskow (now THAT'S kulturelitchilenare for you, CRFN!) debattartikel i Expressen – vederläggning av hans inte särskilt klockrena tes lämnar jag hur som helst åt någon annan. Jag nöjer mig med att konstatera att artikeln redan på premisstadiet är ett sådant haveri att man börjar undra vad de egentligen käkar till frukost på Expressens debattredaktion.
Häng med!

Expressens politiske redaktör: "Mana är en radikal politisk tidskrift. Men dessutom görs tidskriften Mana delvis av invandrare, förlåt blattar. Manadebatten handlar därför inte om vilka krav en statlig myndighet kan ställa på innehållet i en radikal politisk tidskrift – utan kort och gott om invandrar-, förlåt blattetidskrifter. Därför spelar det, enligt samma logik, ingen roll att han, CERB, aldrig drivit en radikal politisk tidskrift. Som före detta redaktör på invandrar-, alltså förlåt, jag menar förstås blattetidskriften Gringo, vet han ju vad redaktionen på invandrar-, förlåt blattetidskriften, Mana nu står inför. På samma sätt som alla invandrare, förlåt blattar, i grund och botten är likadana, är också alla invandrar-, förlåt blattetidskrifter, likadana."
"Elementärt, min käre PM Nilsson", säger Expressens debattredaktör Leo Lagercrantz, "den tar vi in".
 

Kända namn som jobbar hos Obama

Som gammal stamkund i Mika Snickars skivbutik har jag tyckt att det är roligt och ganska passande att chefsstrategen för Barack Obamas valkampanj heter David Axelrod – precis som den jazzrockgubbe som gjort ett av mina favoritalbum, The Auction. Nu visar det sig att det finns minst en kille till i Obamalägret som delar namn med en kändis: talskrivaren Jon Favreau. Artikel om honom hos New York Times, den är ganska kort men ger hur som helst lite perspektiv på Hillary Clintons "man kampanjar med poesi men regerar med prosa"-dom över Obamas kampanj.