Litterär guldrusch

Ska man skriva en hit i dag är nog chansen till framgång större i bokvärlden än i musikbranschen. Musikindustrin är alltför fragmenterad, enligt det mönster som journalisten Chris Anderson tecknat i boken Den långa svansen. Inom litteraturen är det annorlunda. Det är här vi finner de profilerade stjärnor och massiva försäljningsframgångar som tidigare kännetecknade skivbranschen innan nedladdningen slog till. Kanske är det därför allt fler musiker nu skriver böcker.

Förskottet som förlaget HarperCollins utbetalade till George Michael för hans kommande självbiografi sägs vara det största i anglosaxisk förlagshistoria. Samtidigt vankar en hel manlig västvärld av och an i väntan på del två i Bob Dylans utlovade memoartrilogi. Här hemma skriver Plura Jonsson från Eldkvarn ned sina fragmentariska minnen från de druckna genombrottsåren på 80-talet medan Johan Kinde från Lustans lakejer bidrar ytterligare i en delvis självbiografisk roman med skärvor från 80-talets Riche.

Plura och Johan Kinde har säkert många motiv till att skriva en bok. Men om man vill återvända till den rusiga framgångsyra som de båda gestaltar i sina litterära debutverk är boken ett säkrare medium än skivan. I litteraturen finns nämligen färre av de dystra kvartalsrapporter som så ofta tycks sätta p för partyt i skivbranschen.

Jag har läst både Plura och Kinde. Det är varken stor eller oförglömlig litteratur. Kinde skriver en rätt juvenil sak: Ung man från förorten gör hastig karriär som låtskrivare i ett nyromantiskt popband. För mycket alkohol, en romans med opålitlig modell som sviker honom för framgångsrik fotograf i Paris, trassliga föräldrarelationer.

Plura berättar samma historia, men betraktar världen med en äldre och mer luttrad blick. Han är ofta enerverande pratig i sina dagsaktuella utvikningar, men bättre när han skärper sig och skriver koncentrerat om kokainmissbruk på 80-talet. 

Även om schablonerna haglar i båda böckerna finns det något nästan rörande i debutanternas uttrycksglädje. Den plötsliga ordrikedomen påminner om hur en åldring kan leva upp när en surmulen partner äntligen gått bort. Det krävdes tydligen att popmusikkulturen med sina stränga koder och konservativa påbud skulle dö innan vissa textförfattare skulle våga fatta pennan och skriva från hjärtat.

Rörelsen från musikbranschen till bokbranschen syns numer i var och varannan bar. Där det tidigare stod några »obskyra tolvor« parkerade intill flaskorna står i dag ett par halvfranska band, som för att understryka att denna inrättning är mer än en sylta vilken som helst.

På ytan ser boken ut som en kontrast till kommersen i övrigt – eftersom den tar tid att tillgodogöra sig och kräver vissa förkunskaper. Men sanningen är förstås också att den är lönsam som vilken förbrukningsvara som helst.

Kanske bär alla statussymboler på denna dubbelhet.

Björn af Kleen