Boudiccas första doft gör dig... blå.

Brittiska märket Boudicca kan väl bäst beskrivas som... modeextravaganten Diane Pernets favoritmärke. Namnet är taget från krigardrottningen Boudicca, som runt år 60 bekämpade Romarna men brände dock ner London till grunden (den röda lagret jord under London kallas än i dag för Boudicca-lagret). Märket skapas av designparet Zowie Broach och Brian Kirkby, som befinner sig någonstans i den där kreativa rymden mellan Ready-to-Wear och Haute Couture. De syr upp alster på beställning och sedan 2007 är de inbjudna att bidra till Paris Couture-vecka.

Nu lanserar Boudicca sin första parfym, Wode. Den kommer i riktig sprayburk och i två versioner, en vanlig (för €93), och en som gör dig, din hud och dina kläder alldeles blå vid applicering (för €83). Men självklart försvinner färgen under tiden som parfymen sjunker in i huden och/eller tyget.

Från och med nu kommer Boudicca att inkludera en hemligt budskap i vissa plagg i framtida kollektioner – ett budskap som först syns när du sprayar på den blå parfymen... Lite som barndomsminnena av osynligt bläck, när man skrev med citronsaft och lät son kompis stryka blyerts över.

En väldigt basic specialkollektion, Boudicca White Label, innehållandes osynliga budsksap kommer även att lanseras i samband med att Wode blir tillgänglig att köpa internationellt online (www.boudiccawode.com) i november.

Doften då? Den beskrivs som lukten av "varm och strålande köttslig kropp" (warm and radiant flesh) med extrakt av rå opium, saffran, tuberose, koriander och toppad med lättare blommor. Vill man ge sken av mörkt och mystik, låter det ju passande.

Mer info, besök  boudiccawode.com.

Inför pressläppet av parfymen på Paris Modevecka taggades olika slumpade graffitiprydda platser i New York, Milano, London och Paris med den blå texten "WODE".

Det sista från Staden...

Innan jag åkte hem från Paris träffade jag Caro på Cafe Flore och vi tog te och vin för 80kr stycket. Caroline lever ett brutalt fashion/författarliv i Paris, fast hon försöker låtsas som att hon är en rödvinssörplande konststudent. Fast den illusionen ingår väl i det livet. Hon bor i den gulligaste och bortglömda delen av Paris och läser konst på Sorbonne, men mest av allt författar hon på bok och skriver krönikor i svenska tidningar om hur det är att vara i Paris och skriva krönikor, och om dagarna och nätterna hänger hon med designers ur chefsstaben från de stora franska modehusen, dvs Maison Martin Margilea, Joseph och Cerruti (alla toppdesigners där är svenskor). Men hon har även en och annan vän som får slita modehund.

När vi satt på Flore, där ute där nere för att se ut, fast vi konstaterade att Beauvoir plus Sartre nog satt där inne där uppe, så dök halva Sveriges stylistgarde upp, de skulle träffa andra halvan (som satt där inne, där nere) och fika.

Caro; ledsen att jag pladdrade...efter fyra dagars kommunikation på kacklig franskengelska blir det så.

Vad mera...

På fransosernas ICA behöver man inte oroa sig för Törsten. Dock borde de bli lite ledsna av det kalla rödvinet?

I ett provrum på YSL. Som ni kanske vet är jag besatt av årets kollektion så till den (o)milda grad att det inte är okej. Jag provade en neongul ull/kashmirkjol formad som lamporna på franska gator (750 eur) . Jag provade mycket mer, men precis efter denna bilden slet butiksvärdinnan upp dörren och gormade "No camera!". (Och, för ni som undrat [mamma och Johanna] neope, jag köpte inget i butiken, för många gränser behövde sprängas)

På Colette provade jag en bomullsskjorta som skriver ut i paljetter vad jag tycker om butiken (håll upp datorn framför en spegel). Fast, jaa, det är väl en av världens viktigaste butiker ändå, branschmässigt. Och det luktar gott (de har matsal längst ner).

På Lafayette hittade jag världens mest perfekta boots igen (Demeulemeester), fast inte de höga och inte de låga, utan de mitt på vaden, helt strålande. (med det innebar också, inte 12000 sek, och inte 7000 sek, utan 10000sek. Damn it).

Efter att jag fotat detta skickade de i tysthet Lafayette-väktarna på mig, de kom i bakhåll och tog min kamera och försökte trycka "Delete All". Jag blev då helt tokig och slet åt mig den och skuttade iväg (utan min andra sko) ropandes att bilderna endast var för personal use...

Jag ser det så här: hade det inte varit fotoförbud hade jag inte haft något att berätta om och då hade jag nog inte lagt upp bilderna jag fick heller, hehe. Jag försökte (när jag kröp tillbaka för att hämta min sko) förklara för dem att de borde komma till Sverige och titta hur vi har det, där har alla en blogg och där skulle ett sådant system med fotoförbud aldrig fungera. De verkade inte så intresserade och förklarade att jag fick beskriva varuhuset för folk med ord och inte i bilder. De föredrar alltså en subjektiv vinkling snarare än hur det är fo real? Så de kanske är modernast ändå?

På Manish Arora var damen bredvid mig klädd i en glittrig Manish Arora-dräkt! ...

...så kom inte och säg att det inte är bärbart. ....

...allting "funkar ju med t-shirt och skinnjacka".

När jag gick hem en kväll fick jag för mig att sitta utanför Operan ett tag och fota lite.

Jag hade sällskap...

 ...av fransoserna som har grinden in till Operan som hem.

På planet läste jag Nouvel Observateur och hittade mig själv på en jättestor (och hemsk) bild.

Fast texten handlade om Face Hunter och andra "les chasseurs de style sur la toile". Men kontentan är enkel: skaffa mönstrade strumpbyxor och träffa på en person som är småläskigt besatt av ben och du hamnar i fransk Vänsters veckotidning?

 ps. jag har feber.

Chloé vår/sommar 09 :

Under lördagen presenterades nytillträdde Hannah MacGibbon sin första kollektion för franska modehuset Chloé. Svenske Paolo Melim fick kicken tidigare i år, och Hannah har tidigare fungerat som närmsta vapendragare för succuéåren under Pheobe Philo.

Allt jag kan säga är: PAOLO, kom tillbaka! ALLT ÄR FÖRLÅTET!!!

:

Fulaste skorna EVER.

MacGibbon.

Inget funkar. Jag menar, det ser inte ens särskilt välskuret ut. Och klänningarna, metallicplaggen känns omoderna.

Ok då, det fanns en del som faller under kategorin "helt okej" (i jämförelse med den ovanstående horrorn) :

Under Pheobe Phlio blev ju Chloé signifikant för att göra de absolut mest oklanderligt skurna byxorna, och en detaljrikedom med fantastisk finnish. Philo lanserade en flickig, nybohemisk estetik (som Lagerfeld ursprungligen skapade för huset på 70-talet) med bärbara plagg i härligt jordig färgpalett, plagg man fortf ser på Zara, H&M och KappAhl i dag. Dessa element; byxor, färger och flickighet, har väl MacGibbon här delvis lyckats få in. Men uuuhh, ändå, vad ful kollektionen är som helhet.

Om jag var ett Chloé-fan och hade massor med pengar i överflöd, skulle jag snarast lägga dem på en av de blommiga Chloé-Melim-chiffongklänningarna nu i butik– gissar att de kommer få högt samlarvärde...

Nu blir frågan, hur länge tror vi McGibbon stannar? Får hon en chans att gottgöra tro? Troligtvis. Får hoppas på nästa kollektion, alltså.

Något heeelt annat jag inte kunde låta bli att fundera kring när jag såg bilderna var Elsa Sylvan...; jag har sagt det förut men undrar igen, var ska hon ta vägen? Och vad kommer hända med alla dessa modeller i slutändan –  nästa steg blir liksom att -poff- försvinna i tomma intet. Eller kanske blir de osynliga som flickan Ninni i Mumindalen?

Överlag tycker jag att castingen i Paris (och New York såklart) varit hemsk, exempelvis bore ingen castat Anja Rubik i sitt nuvarande tillstånd, hon är ju inte Anja Rubik längre. Var tog Anja vägen, liksom. Förstår väl iofs att de måste ta med henne på Chloé, de senaste säsongerna har hon (och Zimmermann) varit Chloé, i samtliga reklamkampanjer. Men det var när man kunde se att hon var hon.

Anja på Chloé, och nedan nyligen backstage (hello dödskalle med hår) & på JPG,

Och här, the Rubik as we know her, Pucci exakt ett år sedan.

Uh. Deras agenter måste vara hemska, hemska människor.

Stella...(sorry jag menar PAUL)(!)

Jag har precis sett Stella McCartney. Själva kollektionen var typisk för Stella, stora kavajer ("jag har lånat pojkvännens"), söta små klänningar, sportigt, flickigt, lekfullt / lätt. Visningsprospektet (där det oftast står massa info om hår, modeller, inspiration mm) var härligt:

Tvärs över från mig, på front row of course, satt kvinnan med världens mest eviga page (som också tidigare satt Bob Marley) :

Precis som min mamma har hon solglasögon inomhus. (fast min mamma har ursäkten att hennes har slipade glas och hon lyckas jämt tappa bort sina vanliga brills)

Själva visningen fick jag ingen bra bild på...men musiken var RnB.

Alla mina bilder ser ut så här (modeller rör sig fort) så se style.com.

Jag lyckades dock snabbt glömma allt vad Stella hette eftersom jag blev totalt STAR STRUCK:

OMG PAUL!!! Två meter från mig!

(Hon i blått som han pratar med är dessutom fabulösa Jeane Baker från FashionTelevision, hon är också en idol...)

Twiggy.

Catwalken efter visningen.

Catwalkens backdrop. Anledningen till inbjudan-megafonen var att hon ville ge att lekfullt budskap (antar jag).

Sedan hann jag med lite smygtagen streetstyle...

(Jag tror kappan och klänningen måste vara DavidDavid. Eller ngt brittiskt iaf).

Nu står de och blutar på hotellrumsdörren, jag skulle checkat ut för tre kvart sedan! Stress! Men det gör inget, för jag hör bara "Love me Do" innuti hjärnan.

Imorgon...Stella McCartney och Stockholm

Jag åker snart hem. Men först ska jag på Stella McCartney. Hon brukar visa kläder som är inget annat än för värdiga tjejer, eller sådana tjejer som vill ge illusionen av att vara värdiga, perfekta, mysigpysiga små flickvänner. Ibland stör jag mig på det.

Men så gör mig hennes inbjudan ändå nyfiken; en liten minimegafon, där man kan välja mellan röstlägena "kid", "robot" och "boy". Snart får vi veta meningen.

min dag (tisdag; miyake, kokosalaki, arora, jeremy scott och karl lagerfelds residens)

Ok, dagen inleddes med att jag nästan kom försent till Issey Miyake. Jag säger nästan, fast jag kom egentligen försent (gick vilse i tunnelbanan) men visningen var en halvtimme försenad så det jämnade ut sig.

Miyake var fint. Det hölls i en av de enorma lokalerna på Louvren (visningsområdet i Paris, som NYs Bryant-parktält antar jag) där det lätt kan bli ganska anonymt, men med hjälp av en enkel men häftig dekor blev det bra. Dekoren var flera rader gröna franssjok i olika nyanser som hängde från taket, ju längre visningen fortgick desto längre ut hängde sjoken av gröna fransar. De delade av vägen som modellerna gick, samtidigt som sjoken var tillräckligt glesa att se igenom. Temat var djungeln. Issey Miyake-djungeln. Först en hel radda transparenta korta klänningar, som övergick till kläder i bomullstwill med en hel del intressanta draperingar, för att ta in de kännetecknande pleatsen och på slutet, en fantastisk explosion harmoniska färger (äntligen färg!)

Sophia Kokosalaki däremot, en besvikelse. Hon brukar vara en personlig kärlek, men detta...ingen innovation, ingenting nytt, inget spännande. Temat var EGYPTEN vilken innebar att modellerna bar en egyptisk knut på huvudet, sminket var Kleopatra-inspirerat, och musiken var egyptisk. Kläderna hade lite egyptiska applikationer. Men ingenstans sågs hennes fina veckningar och draperingar från förra säsongen. Tyldligt blev det hela när visningen tog slut – applåderna tog liksom inte riktigt vid. De var klapp -klappklapp - - - klapp klapp. Inte så tillfredsställda med andra ord. Jag kom på mig själv att under visningens gång sitta och titta mest på modellerna (dåligt tecken) och hur galet det var att se Lily Donaldsons utomjordiska axlar på något sånära håll. Jag blev även ofrivilligt men mycket påtagligt medveten om en tjej, som inte borde få vara modell – det gjorde ont i hela kroppen att se hennes dito.

Därefter bar det av till Manish Arora, som jag sett fram emot det, och jag blev inte besviken. Det var en show värdig märkets rykte, och den hölls passande nog i en gammal cirkusarena, Cirque D'Hiver. Kreationerna varierade i stor, större störst, och ut på arenan (snarare än catwalken) medföljde även ibland mimare – de fungerade som modellernas skuggor.

Därimellan  tog jag mig tid att fördriva, vilket resulterade i en stående crepeslunch (aahh efterlängtat) och en session i Dries van Notens butik (som Robin Givhan beskriver som bustling – stämde också vid mitt besök). Jag kan inte säga annat än att Van Noten-kollektionen för a/w 08 är helt totalt fantastisk även i butik. Sedan lyckades jag också hamna inne på YSL St Sulpice, där jag på något vänster lyckades beställa ett par byxor på specialuppdrag (och på kredit) (är jag tokig?)

Jag lyckades i butiksvevan tappa ut min Branquinho-inbjudan (Gud straffar den konsumtionsgirige) så det blev inte så mycket mer än så för mig.  På kvällen, efter några ärenden, dags för Jeremy Scott; Marie Antoinette-tema, fast med taglinen "Let Then Eat Gas" ist för, "Cake". (Det syftades såklart på bensin och rådande bensinkrisen...men jag hörde en del folk med släkt som överlevt förintelsen som tagit illa upp...) Det var...inte lika bra som Jeremy Scott brukar vara. För mycket streetwear och sneakers för min smak. Men det var ju en off-visning.

Därefter började "Let Them Eat Party", som var en soft tillställning med plastmuggar och r'n'b + en massa svenskar (bl a min kollega och boss Johan W of course) att hänga med. Såg Susie Bubble men lyckades sansa mig tillräckligt att inte kasta mig över henne (blev nog sist). 

Nu har jag precis kommer hem från Helmut Lang/Absolut Vokda-fest, som ägde rum i en lite mindre herrgård mitt i centrala Paris (St Germain). Hela det gigantiska huset/palatset var helt tomt på möbler vilket visade sig bero på att det varit Karl Lagerfelds hem och residens fram tills ungefär förra veckan (han har tydligen flyttat till större? Hur det nu går när detta var två våningar à ung. 300 m2 och 6m i tak...Tja…Han fick kanske inte plats med sin samling böcker och ipods.)

Och efter att precis jag gjort en världens rejälaste vurpa i mina nyinvigda stilettoplatåer över golvet i Karl Lagerfeld f.d salong, bestämde jag mig att det var dags att gå hem. (jag räddades dock lite av Filippa Berg, som dök upp från ingenstans och ropade "That's so fashionable right know!")

Imorgon är inte schemat lika späckat, så jag ska försöka få upp bilder här (och på så vis vidare kunna undvika YSL-butiken), men så länge:

.

Issey Miyake

Sophia Kokosalaki

Manish Arora!

Karl Lagerfelds hus / Helmut Langs och Absolut Vodkas fest (den tomma nedervåningen).

Margiela

På Margiela var det kaos. De hade skippat den vanliga lokalen, sportarenan Omnisports Bercy (där även Alexander McQueen alltid är) och förflyttat sig till slummen i nordöstra Paris, 18e distriktet. På vägen från tunnelbanan till lokalen gick jag förbi två mentalsjukhus och kanske tre utslagna hemlösa personer som låg nerdrogade på trottoaren. Jag mötte bara nyligen invandrade fransoser och inga vita (förutom ett gäng rabbiner) och ungdomsgängen skrek och visslade efter mig (jag var klädd från topp till tå Margiela, I know det är hett). Framför mig dök även kvinnor som övergett sina privata bilar upp (hemska trafik) och kunde då räkna till ca fem Chanel-väskor.

Väl framme vid lokalen (som enligt visningsprospektet varit ett gammal bårhus, trevligt, men numera ngt slags konststadium) började kaoset. Marigelas people hade tydligen glömt att den nya lokalen hyste färre personer än den gamla (?) för de hade bjudit lika mycket folk som vanligt. Men alla skulle alltså inte få plats.

Klockan 19.15 hade fortfarande ingen blivit insläppt, vilket var 45 minuter efter utsatt tid och en kvart efter att själva showen egentligen skulle startat. Jag stod längs bak i kön, inte så lång bort bredvid mig fick även Carine, Geraldine och Emanuelle (hon är så lång!) snällt också stå (denna gång skippade de flatsen och körde spetsiga Balenciagaheels med gummiöverdel). Franska Voguemaffian dök iofs upp ungefär klockan 19.15 och då började även insläppet, då de gick först in.

Alla med inbjudan och placering samt de som stod på "heta listan" gick först,  därefter fick de med stående placering och "sista-minuten-listan" fyllas på efter plats. Jag hade blivit nedpetad från inbjudan med placering från förra säsongen i den gigantiska arenan, till en "sista-minuen"-person. Strax efter åtta var fortfarande inte alla insläppta (däribland jag) och visningen hade inte börjat. Under de en och en halv timme jag stått och väntat hade mina tankar förflyttats från avantgardistisk dekonstruktion taget till en ny nivå för nästa sommar till middag. Jag tänkte ge upp – när jag äntligen blev inskuffad i stort sett samtidigt som showen började. Yes!

Ryktet om Margielas avgång måste ha spritt sig till hela modevärlden, för där inne var den. Någon av de tänkta efterföljarna kanske är Gareth Pugh eller Rick Owens? För de satt front row. Jag skymtade även Raf Simons.

Från min ståplats längst bak såg jag ungefär lika mycket som jag skulle ha gjort om jag blivit kvarlämnad utanför, men det var i alla fall ett retroperspektiv på Margielas 20 år i branschen. Modellernas ansikten var täckta med hudfärgad tyg eller gigantiska afrofrisyrer, och vissa stod stilla på en skiva och kördes fram. Det som presenterades var Margielas historia i kronologisk ordning, det började med den första kavajen i olika utföranden, en plastavgjutning av kavajen var kul och imponerande, såg även artisanal-plastpåsekavajen, sedan dök Aids t-shirten upp, de oversizade Barbie-kläderna, kappor av hår, och en effektfull parad av den senaste tidens Star Trek-axlar. In fördes även en modell (med huvudet i en låda) som bar de nya Damiani-smyckena. Det hela var ett väldigt corny (såklart) sätt gå igenom sin historia på, som ett levande collage. Jag kunde inte märka någonting nytt som presenterades för ss09, jag väntade mig det i slutet (då kom i stället en levande tårta).

Jag tolkar det hela som en bekräftelse att Margiela faktiskt ska sluta. Något som kan noteras att han iofs gjort redan för länge sedan, om man jämför hans fantastiska tidiga åstadkommanden med Margiela i dag. Jag tycker om det nutida Margiela, även det är imponerande och beundransvärt, men den ursprungliga Margiela hade ändå en annan själ.

Oj vad långt det blev.

Jag kan knappt vänta tills style.com lägger upp alla bilder! ( jag fick inga bra men lägger väl ändå upp de, men lite senare, för jag håller på att döö nu för jag är så trött.)

Carine & Geraldine längst bak

Crazycrazy

Margielabrillor

fyi – modeller som faller & Gareth Pugh i Paris

 Milanos Modevecka är slut, och kommer troligtvis bli ihågkommen som den där alla modeller föll. På Pucci, som skulle vara Matthew Williamsons avsked från märket, kommer alla bara minnas hur råproffset Angela Lindvall drattar omkull inte mindre än TVÅ gånger, och hon har aldrig ens snubblat genom hela sin 12-åriga karriär. Vid det första fallet fick hon hjälp upp av kollegan Karlie Kloss och klarade sig utan större skråmor, men andra gången kom olyckligtvis under slutklämmen när alla modeller går ut på rad, och skapade något av en dominoeffekt....Allt enligt Grazia. Modellen själv skyller på ofasade klackar, och fick ett uppskrapat knä. Fenomenet kallas nu "The Curse of the Stiletto!" Kommer den slå till även i Paris?

För Paris modevecka har ju redan startat! Och på topp dessutom. GARETH PUGH, kan det bli bättre. Och han var även ganska...ja, tro det eller ej men rätt så...somrig.

(Detta är första gången Gareth producerar skor.)

Förutom att bli helt mållös (som vanligt av Gareth Pugh, älskar hur han inte skapar utifrån några tydliga refernsramar eller modehistoria förutom sig själv, och tja, kanske Renässansen då) , får det mig att undra:

När ska style.com börja med 360 graders-shots ??

NU är jag påväg till Paris!

Se fram emot live monsterupdates snart.

(Och efterlys gärna något.)

Den gamla parisbloggen återfunnen

Förresten, under förra veckan flyttade webkillarna över varenda liten grej från den gamla rodeosajten rodeomagazine.se, som nu är borta för gott. Innan jag började med egen blogg skrev jag Parisbloggen när jag var där på modeveckorna. Nu är även den bloggen överflyttad! Man finner allt här. Det är från herr- och dammodeveckan för den gånga ss08.

Jag tänker ofta tillbaka på den där fina Sharon Wauchob-visningen. Jag gillar inkblot-mönstret på de rivna klänningarna , och utförandet i hennes långa linnekappor. Jag har en liten crush, just på hennes sätt att göra kostym. Och visningen var så vacker.

Mer Sònar 2008: Efdemin & Chloe

Förutom att kommendera vår fotograf ner till sandstranden sände Rodeo under årets Sònarfestival i Barcelona ut en skånsk technooldie vi känner till att intervjua två utvalda namn ur årets line-up. Han valde en Berlinsk technoproducent vars namn låter som jeans och en Parisisk technoproducent vars namn är samma som ett Franskegyptiskt modehus. Efdemin och Chloe.

Den här intervjun med Efdemin, aka Philip Sollmann, som du är på väg att läsa, är ett typexempel på vad som diskuteras när jämnåriga män med liknade intressen träffas över en lunch: Berlins gentrifiering, Wallanderböckerna, priset på Marc Jacobs väskor i NYC, Gotland och väldigt små laptops. Manlig gemenskap när den är som bäst? Kanske. När jag väntar på att intervjua DJ Chloe kommer Beans från b la Anti-Pop Consortium förbi och börjar prata med mig för att jag har på mig en Perks and Mini-t-shirt. Mansgemenskapen vill aldrig ta slut tänker jag när jag försöker få ordning på mina intervjufrågor.

Philip Sollmann har sedan börjat av 2000-talet producetrat elekronsik musik. Under namnet Efdemin har han på det Hamburgbaserade skivbolaget Dial släppt en del tolvor och under förra året kom fullängdaren Efdemin som blev uppskattat bland de som gillar house med technoinfluenser.

Hej Philip, hur är din relation till Sònar?
– Mellan 1997 och 2000 åkte jag hit varje år. Jag gillade att man både kunde lyssna på Stockhausen, Sonic Youth och någon technodj på samma festival. År 2000 arrangerade vi housepartyn nere på stranden. Jag spelade skivor på olika fester här nere förra året men har inte besökt själva festivalen på ett par år. Ikväll ska jag visst spela live ute på Sònar By Night. Jag är faktiskt lite nervös inför det. Jag hade hellre spelat mitt på dagen.

Din musik har kallats house.
– Jag gillar inte det riktigt. Visst, den första mer elektroniska musiken jag började lyssna på och som jag gillar mest, är just house. House är för mig, och ursäkta liknelsen, en stor kyrka som rymmer allt, både technoinfluenser och mer själfulla grejer. Jag är nog ingen stor fan av genrer. Min musiksmak är väldigt bred, jag lyssnar t ex mycket på konstmusik och gitarrspel och förmodligen kommer min nästa skiva bli mer abstrakt, inte så funktionell. Men sen å andra sidan kommer jag och Marcel Dettmann släppa en skiva tillsammans på Beat Street.

Du har studerat konst & musik i Wien?
– Jag läste på en konstutbildning under tre år. Det var lite upp till en själv vad man ville göra av utbildningen. Jag visste att jag ville inrikta mig på musik och utbildningen hjälpte mig att fokusera mer i mitt musikskapande. Tidigare brukade jag ha en massa ofärdiga låtar, ofärdiga trådar. Däremot vet jag inte om jag gillade Wien så mycket. Det var fint och så men jämfört med min egna personliga utveckling där nere så tyckte jag att människorna i Wien inte vågade göra grejer. Det var mycket prat men lite som verkligen hände. Själv läste jag väldigt mycket böcker och besökte museer när jag bodde där. Men nu bor jag i Berlin och det känns bättre.

Hur är det i Berlin nuförtiden?
– Jag gillar stan, den är fortfarande väldigt avslappnad och kreativ. Jag bodde i Hamburg innan som också är en bra stad att bo i. Visst har jag märkt en förändrig under de tre och ett halvt åren jag bott i Berlin. När jag flyttade dit hade tex jag en studio i en stor övergiven byggnad mitt i staden som jag bara betalde 80 euro i månaden förr. Det händer inte nuförtiden.

Du spelar skivor regelbundet på Panoramabar?
– Det har blivit en hel en del men jag är ingen resident där som vissa tror. Jag gillar att spela där men det har blivit lite turistigt. Visst det är trevligt och förståeligt att folk kommer till Berlin för att klubba och jag är absolut ingen elitistsik snobb men de tillför inte själva kulturen något.

Nej, Berlin är väl inget Ibiza . Hur gillar du annars att DJ:a mycket?
– Jag tycker såklart att det är roligt. Att spela skivor kan vara en stor egoboost när man lyckas övervinna folk genom sina DJ-set. Men visst ibland kan det hända att man blir bokad till en posh klubb med massa stela människor och då kan jag känna att inte vill spela vissa låtar för då de inte förtjänar det men då får man tänka på att man får bra betalt för att stå och spela skivor och att det finns värre jobb. När jag spelar försöker jag annars att blanda house och techno både nytt och gammalt. För ett tag sedan köpte jag t ex massa Svek-grejer digitalt som jag tidigare inte haft råd att köpa.

Har du någon favoritdj eller producent?
– Det är trist att rada upp massa namn och jag gillar mycket men producenter som Patrice Scott, Tobias Freund, som är Cassys man, och Shinedoe är några favoriter. Framförallt gillar jag Ricardo Villalobos. Han är en fantastisk producent och en fantastisk DJ. Jag gillar det faktum att han bara skulle kunna casha in och tjäna massa pengar, vilket han i och för sig gör, och bara spela dåliga låtar men istället utnyttjar han sitt namn för att introducera folk för spännande musik i stället. Själv ser jag mig inte som en dansproducent för hela livet. Det är bara en fas i mitt musikskapande. För ett tag sedan höll jag i en sexveckors kurs för konststuderande och det kändes väldigt inspirerande.

Chloe är en av Frankrikes mest kända DJs och det märks när jag ska göra intervjun med henne. Hennes pressagent försöker få ordning på diverse journalister som kommer sent eller drar ut på tiden. Många vill intervjua henne och det känns att hon är lite trött på att svara på frågor under den kvarten vi pratar. Chloe tillhör den något äldre och lite tuffare generationen av DJs i Frankrike med b la Ivan Smagghe och Jennifer Cardini. På Sònar By Night är hon för att uppträda live med material från sin skiva som släpptes förra året. I vanliga fall brukar hon DJ:a runt om i världen.

Hur känns det att spela på Sònar?
– Det känns såklart inspirerande. Det här är fjärde gången jag spelar live någonsin och lite nervös är jag allt men samtidigt är jag van vid att hantera en publik som DJ. Annars är det här första gången jag spelar på Sònar.

Varför har du valt att börja spela live?
– Det handlar mycket om att kunna presentera min egen musik på ett bra sätt. Jag känner inte att jag kan spela min musik enbart när jag DJ:ar eftersom min musik går lite långsammare. Med mitt livset vill jag förmedla vad min musik innebär

Techno live nuförtiden innebär ofta någon som ser allvarlig och stel ut bakom en laptop.
– Jag har så klart en laptop med mig men även en trummaskin och lite annan utrustning. Samtidigt är det ingen rockkonsert jag vill ju att folk ska dansa så jag försöker fokusera på publiken och inte på min utrustning.

När man tänker fransk dansmusik nuförtiden så är det namn som Ed Banger och Institubes som dyker upp i skallen. Vad tycker du om dem?
– Hm. De är unga, och nya i gamet, så de har rätt att göra lite fel. Personligen tycker jag att det märks att de gör dansmusik som riktar sig emot en rockpublik. Jag säger inte att det är fel men min musik, även om jag också blandar in inslag av rockmusik, riktar sig till en danspublik.

DJ- och dansmusikvärlden är sjukt grabbig. Är det något du märkt?
– Jag har tänkt mycket på det där. Jag började spela elgitarr när jag var 15 och jag tyckte inte att det var något konstigt eller annorlunda med det. Nu i efterhand har jag insett att det kanske inte år så vanligt. Likadant när jag började DJ:a. Jag tycker inte att det är något konstigt. Jag lägger ner mycket tid på att leta musik och öva, som en manlig DJ, men i början kunde folk säga Åh vad sött med en kvinnlig technodj! It pisses me off, rent ut sagt.

Andreas Wendén

The Hiltonian Aspect

Som liten tillbringade jag hela somrarna på Öland. En scen upprepades nästan varje morgon: Två bröder, söner till en författare från Uppsala, cyklade förbi vår trädgårdsgrind. De hade yviga skägg och röda pyjamasar och var på väg ner mot havet.

En av dem hette Mårten. Men efter en del själssökande med en guru i Indien hade han inte bara ersatt sin garderob med röd plysch, utan också börjat kalla sig också något mer spirituellt som jag tyvärr inte minns (det var på hindu). Jag var väl en sex-sju år och hade en ganska vag uppfattning om vad hippies var för något, men jag förstod att de här killarna passade på beskrivningen. Samtidigt kunde jag inte undgå hur värdigt de rullade mot morgontvagningen på sina rostiga gamla Hermescyklar.

De verkade upphöjda, på något vis.

År senare fick jag höra att Mårten hette Mårten igen, och dessutom hade slängt alla sina röda pyjamasar. Gurun hade tydligen varit en bluff.

Jag kom att tänka på det där – och annat gurubluffrelaterat, som Beatles fejd med Maharishi Mahesh Yogi – när jag läste om Paris Hiltons shaman. Vid det här laget borde folk, och särskilt journalister, ha lärt sig att män i skägg och röd pyjamas förutom just skägg och röd pyjamas ofta bär på något annat – nämligen en dold agenda.

Det roligaste med Paris-har-en-shaman-spektaklet är alltså inte att det tog tre-fyra dagar innan någon brydde sig om att kolla upp ifall den skäggige mannen i röd pyjamas verkligen var den andlige ledare han påstods vara (och inte bara en överårig statist vid namn Maxie, vars främsta claim-to-fame hittills varit att ro Johnny Depp i en jolle i Pirates of the Caribbean).

Den verkliga humoristiska vidden av den här historien lär uppenbara sig först någon gång i december – när vi inser att 2008 var ett år då Paris Hilton och Ashton Kutcher faktiskt kunde framstå som relevanta mediekritiker.

Streetstyle och Antonio Berardi

Antonio Berardi var utan klackar igen, men med en massa svart, päls, och kappor med skorstenskragar. Nästa vinters krage måste det vara, skorstenskragen. Slimmat längs med kroppen i svart och grått, vissa klänningar till och med i grå flanell, men pvc-materialet i stövlarna kändes tröttsamt. Det undelatgröna och gula färgerna ihop med grått var fina. Kanske lite för starkt gul i pälsen dock. En krigsprinsessa var det i alla fall som - efter cirka tre kvarts försening - marscherade längs Palais de Tokyo. Jag bjuder på mycket bilder, de blev fina.

Fashionabel man. (Vida byxor is the shit)

Jag gillade damen som kom i Marc Jacobs klacklösa skor till en visning där det uppenbart skulle visas klacklöshet. De där skorna ska jag så skaffa! Fast en annan färgställning.

Vissa kör tidigt på blomstertrenden

Han med flugan önskade nog att showen kunde börja någon gång. Svensk?

Första looken. Päls.

Skorna!

Ryggvolym.

 Krigsprinsessa

Skorna!

Alla gillar Sandra Backlund i Paris? :

Rutorna var fina, men passade inte alls in.

Däremot var färgerna fina:

Finalen:

Skorstenskragar
 

Kolla in, väldigt gul päls. Kanske något för Lil Kim snarare än Eva Green..

Final. Antonio Berardi himself!

Paris modevecka med +46 (del 1)

Sista skriket från Paris

Bobos (bohème bourgois) eller som det heter på fralla les bobos. Bohemisk borgerlig. Les bobos har varit lite hemlösa i tillvaron. De kommer inte från medelklassen. De vill inte leva som medelklassen.
De har mycket pengar. Det är därför de flyttar till Belleville i Paris. En stadsdel som på sätt och vis kan jämföras med Fittja. Om man inte är därifrån kan man känna en viss osäkerhet.

Nu är det så här med borgerliga bohemer att de vill komma närmre folket. Paris som det var förr. Därför köper de vondar för 50.000 euros per kvadrat, cirka 45.000 kronor. De accepterar att det inte finns el eller vatten eller trappor. De låter renovera gamla verkstäder, utdömda skjul, vad som helst.

De är bohemer som vill ha sin en slaktare runt hörnet, ta ett glas i närmsta kvarter och tala med folk.

Bohemerna vill komma in i det mångkulturella. Det finns exempel på bobos som talat med unga män i huva. Fastän de ser rädda ut.

Detta sätt att leva, denna livsstil finns i London, i Berlin (bärlän som det uttalas av froggarna). En utmärkt dokumentär visades i förra veckan på Kunskapskanalen. Under programledarskap av Chris Forsne. Vad vore Kunskapskanalen utan henne?

Några frågor på det här?

Jo, tycker du dig ha sett tecken på några bobos i Alby, i någon fabrikslokal, mitt i smeten så att säga. Det håller inte att komma dragande med Söder, där man sällan möter några borgerliga bohemer.