New York
Klockan är snart 4 på eftermidagen och jag har precis vaknat. Jetlaggad och mör - bakis på New York. Men det var det värt jag lovar. Igår, efter att ha släpat ner min tunga väska 5 våningar ner, insåg jag att jag nog hade shoppat för mycket. . . dessutom fick Anders bära på en nyinköpt resväska fylld med ännu mera inköp. Så kan det gå! Så här kan det se ut 80 kilo senare:
På söndag kommer vi att packa upp inköpen till försäljning. En hel del poschetter från DIOR, slipsar från Hermés, Ralph Lauren halsdukar, skjortor, dufflar och lite till. För den som inte hinner in kommer vi att lägga ut det mesta på Got to Get från och med i nästa vecka. En del av inköpen gjordes i Williamsburg på en trevlig butik vid namn The Houndstooth. Sedan ett år tillbaka samarbetar vi och byter både varor och kunder med varandra. Ägarna är riktigt trevliga och man känner när man är i butiken att de älskar det de håller på med. Man får vara beredd på att det kostar en bra bit mer än hemma, men om man behöver en snygg outfit och som dessutom råkar sitta sjukt bra så är det bara att betala.
Trevligast i Brooklyn hade vi ändå på själva valdagen då vi vakade i en bar fylld med oroliga men hoppfulla demokrater. Efter det att de första positiva resultaten kom så började stämningen att bli livligare. Snart var det som i en film. Nyårsaftonkänsla rådde och folk buade och hurrade om vart annat.
Och så kom resultatet, folk ställde sig upp och skrek, champagnekorkar poppade iväg och efter talen av Mc Cain och Obama kändes det som om jag hade sett en sjukt bra film. Riktigt roligt att ha varit med om!
Oh hell, yes we can!
Den som hade nöjet att närvara på Marc Jacobs visning höst/vinter 2009 fick inte bara uppleva mode utan ett liveframträdande av Sonic Youth. Och det var inte första gången Marc fått det amerikanska rockbandet att spela i närheten av hans design.
Den där legendariska grungelooken Marc Jacobs skapade för Perry Ellis 1993 – som också fick honom sparkad från samma företag och i stället ledde honom vägen till Louis Vuitton – spelar här huvudrollen i Sonic Youth’s musikvideo för Sugar Kane. Bandet hänger och spelar backstage samtidigt som Jacobs förbereder för sin omtalade show. Jacobs är nära vän med SYs Kim Gordon och från henne och bandet tog han inspirationen till kollektionen som på den tiden fick alla moderedaktörer att tappa hakan: Jacobs tog grungens slappa nylonklänningar och tunga lumberjackskjortor i fleece men gjorde dem i stället av finaste siden och mjukaste cashmere och placerade dem på Kate Moss och Kirsten McMenamy.
Att Sonic Youth sedan spelade in sin musikvideo backstage bland Marc Jacobs grungekollektion var kanske inte så otippat. Och det är fantastiskt hur skillnaden på Marcs design och Sonic Youths vanliga grungekläder är ett par tusen dollar men omöjlig att urskilja. Och, just det, watch out för Chloe Sevignys debut på film. Snaggad! Och naken!
21 maj är ett sånt där klassiskt popkulturdatum då både Biggie Smalls och Arthur Russell föddes. Vi har valt att fokusera på den senare de har året då 50% av Rodeoredaktionen har en viss vikelse åt den mannen. Here it goes, enjoy!
Vi börjar med oss själva.
Johan, vilket är ditt bästa Arthur Russell-minne?
– Hmm, det finns många, de flesta väldigt 90-tal. Men när jag först hörde talas om honom bodde jag i London, det var hösten 1996, jag var 19 år gammal och livet ganska upp och ner. Men en grej som var väldigt fin var hur Loose Joints Is It All Over My Face lite blev soundtracket till det där halvåret, åtminstone den del som tillbringades på houseklubbar. Det var när skivbolaget Nuphonic – det är typ som Ed Banger idag, ungdomar – var som mest "nu" och dj:s som Idjut Boys var i full färd med att återupptäcka West End Records bakkatalog. Jag hade aldrig hört talas om Arthur Russell tidigare, inte West End Records heller för den delen, så till slut övertalade jag Simon Lee från Faze Action att spela in ett blandband med Loose Joints och en massa annan disco. Från den dagen var jag, tja, a little lost.
Vilket är ditt sämsta?
– Det måste vara en indiekids-edit som Sebastian Suarez Golborne gjorde på Loose Joints Tell You Today. Han hade mixat bort basgroovet och lyft fram visslingarna och tjuten – och spelade den alldeles för snabbt. Den var säkert en bomb på Metropolis, men för mig kändes det mer som den där musiktortyren de ägnar sig åt i Guantanamofängelset. Vill dock påpeka att upplevelsen i slutänden förde mig närmare Sebastian, vi kunde bonda i att vi gillar samma musik av helt olika anledningar. Så egentligen är det ett bra minne det också.
Vilken är din favoritlåt som han är inblandad i?
– Jag borde kanske säga nåt obskyrt som bara finns på rullband i Steve Knutsons lägenhet. Men det finaste han har gjort är faktiskt Dinosaurs Kiss Me Again, 12:42-versionen. Arthur skrev, spelade, producerade, et cetera. Och Class Actions Weekend, Larry Levan-mixen, som han nog inte var så mycket mer inblandad i än att det är den första skiva Arthur gav ut på sitt skivbolag Sleeping Bag. Två av historiens tre bästa discolåtar.
Vilken är din favoritklubb som uppkallats efter en Arthur-låt?
– Martin Abrahamssons och Jesper Klings Let's Go Swimming. Aah, vaniljvodkasommaren!
Vilka är dina favoriter bland efterföljande musiker som uppenbart är Arthur-fans?
– Carl Craig.
Sen jag själv, Johanna.
Vilket är ditt bästa Arthur Russell-minne?
– Jag hade ingen direkt smak när jag var liten, eller jag hade kanske smak men jag hade ingen kunskap, inga källor, jag gillade att gå ut bara. En dag var jag på en fest där en dryg kille spelade Lolas Vax The Van och det kändes som att jag... fattade vad det var jag hade velat ha. Jag frågade honom vad den typen av musik kallades och han himlade med ögonen och svarade inte. Men innan han gick sa han att jag kanske borde ta reda på vad discohistorien var för något.
När jag var 17 gick jag till en före detta jazzklubb i min hemstad och sa att det fanns en producent som hette Arthur Russell som jättemånga i stan gillade så om vi hade en fest på hans dödsdag skulle alla komma. Såklart var det ren lögn. Jag fick göra festen i alla fall och döpte den till R.I.P. Jag hade då hunnit skaffa typ högst en technoskiva, en jazzskiva och en rockskiva. Och en samling som hette Boogie on Broadway vol 4 och där var Tell You Today med.
På aktuella klubbkvällen var det första som hände att jag och min bästis tappade en ginflaska som vi hade tagit med oss själva (eftersom vi inte hade råd att handla i baren) så att den krossades och kladdade ner lokalen. Jag sopade fort upp skärvorna med händerna för att inte ägaren skulle märka, och hann inte förstå att glaset rev upp mina händer. Så efter tre låtar undrade jag varför skivbåset var så geggigt, varför skivorna hade något trögflytande över sig. Då såg jag att det var blod från mina händer överallt och de som skulle spela skivor efter att mina fyra enda skivor spelats ut hade fått sin skivsamling nedblodad.
Halv tolv bestämde ställets ägare att det kommit för lite publik och stängde kvällen. Sen gjorde jag inga fler fester.
Vilket är ditt sämsta?
– Bli utskälld av en arg Nicky Siano (bilden ovan) i skinnjacka och putmage.
Musikaliskt så är det sämsta minnet Thank You Arthur-utgivelsen som Prince Language gav ut, hatar sån blind New York-hyllningsmentalitet.
Vilken är din favoritlåt som han är inblandad i?
– Lola kanske... Vax The Van. Och sen Get Around To It.
Vilken är din favoritklubb som uppkallats efter en Arthur-låt?
– Pop Your Funk.
Vilka är dina favoriter bland efterföljande musiker som uppenbart är Arthur-fans?
– Cazwell? Nej men allvarligt talat. Produktionsmässigt och kompositionsmässigt så vet jag inte, jättemånga. Covermässigt och samplingsmässigt så ingen, tycker illa om allt. Rockmässigt Free Blood. Röstmässigt så José González.
En joker som ville vara med och enkätfira är en kille som heter Tangoterje aka Todd Terje. Han brukar spela på Rodeos fester då och då.
Terje, vilket är ditt bästa Arthur Russell-minne?
– Å komme hjem, sliten etter å ha fløyet i 20 timer, å sette på World of Echo var helt fantastisk.
Vilket är ditt sämsta?
– Hans acne-problem...
Vilken är din favoritlåt som han är inblandad i?
– Tree House, verdens beste danselåt!
Vilken är din favoritklubb som uppkallats efter en Arthur-låt?
– Shari Vari...eller var det en annen produsent kanskje? Hehe.
Vilka är dina favoriter bland efterföljande musiker som uppenbart är Arthur-fans?
– Jeg hakke peiling på hvem som liker Arthur Russell, men jeg VEIT at Kalle, Magnus & Daniel liker han, da de samplet ham på "Stakar Arthur"-utgivelsen som Prins Thomas ga ut for 5-6 år siden. Den er superbra, og supertung. Alle Tamburin-skivene veier minst et kilo hver! Så det får bli Kalle, Magnus & Daniel.
Fakta:
Nuphonic, som Johan nämner, har idag transformerats till etiketten Tirk som ger ut saker här.
Kalle, Magnus & Daniel, som Terje nämner, var en nydiscogrupp som spelade live på riktiga instrument. Idag ger Magnus ut skivor som Magnus International och Daniel som Blackbelt Andersen.
En Arthur-dokumentär turnerar just nu runt på olika filmfestivaler. Kommer till Sverige i november.
Lite outgiven cowboy disco, folksånger Arthur skrev men aldrig hann släppa på skiva, kommer ut i slutet av hösten under på ett album med titeln Love Is Overtaking Me.
Vi firar 21 maj i Radio Rodeo med en gammal ofärdig demo från Arthurs studiosessions med skådespelaren Vin Diesel. Helt o-representativt för Arthurs musikskapande eftersom det inte är särskilt bra, men det var det enda vi trodde att ingen av er redan hört. Vin Diesel-låten kommer bara att ligga uppe idag. För den riktiga musiken lyssna på alla skivorna såklart.
Happy birthday.
Collien
Collie, han heter egentligen Colin Harper men kallas Collie hela tiden även privat, slog igenom för två år sen som en ny riktigt bred, vit reggaekille on his way up the mountains.
Först slog han ner gatorna med lite jordiga hiten Come Around, sen med min favoritlåt Blind To You och så släppte han, som tredje singel, en lover om att det aldrig är för sent att sluta strippa.
Jag letar upp honom på Imperial Hotel på vesterbro i Köpenhamn.
Imperial Hotel har en lång djup entré med flera egna restauranger och jag hinner sno äpplen från fruktfat, anteckningsblock med hotellets logga på och tvål från badrumsskåpen innan Collies skivbolagsfolk ringer och berättar att han blivit ombokad till ett lite billigare hotell och att jag ska komma dit istället. Det nya hotellet är ganska sunkigt. Bildbevis:
Minuten efter att Collie och jag hälsat i receptionen kommer hans band in. De är fyra långa killar och alla har dunjacka och uppfälld huvtröja. En av dem sätter sig vid lobbyns piano för att spela.
Vi sitter mellan pianot och en stor brummande dansk fläkt.
– Jag tänkte väl att jag inte skulle få bo på det förra hotellet, säger Collie. De brukar inte boka in mig så fancy. Men rummet där jag sov i Berlin igår var ändå snyggt. Fast spelningen gick inte så bra. Ingen i publiken brydde sig. Jag försökte ge dem hits men de var blasé och stod och rökte.
Européerna var väl de första som tyckte om dig?
– Ja, det gick bra i Europa direkt. Sen när jag slog i USA kändes det som att min framtid var säkrad. Men jag var orolig för Jamaica. Det var min största rädsla hela tiden i början. Att aldrig få en hit där.
Varför är det så viktigt?
– För att… kul att kalla sig reggaeartist och inte lyckas på Jamaica.
När var du där för första gången?
– 2006.
Oj, inte tidigare?
– Eftersom jag kommer från Bermuda är det speciellt. Då tillhör du den ö:n, inte Jamaica. Vår ö har en liknande vibe, men bättre ekonomiska strukturer. Men jag hade växt upp och levt med musiken och bilderna från Jamaica hela mitt liv, det var allt jag var. Så det klart att jag ville åka dit.
Var du rädd att bli besviken?
– Nej, nej jag hade ju sett hur det är, på dvd:er.
Bandet har slutat spela lobbypiano och vill vara med i intervjun istället. De hänger över våra fåtöljryggar och skryter om hur många länder de turnerat i.
– Vi har spelat i hela världen nu. Vi har varit överallt. Jag lovar. Testa mig. Säg ett land.
Sydafrika.
– Okej där har vi inte varit. Men vi har varit i Japan och i Malaysia.
Collie, hur väljer du vilka rytmer du vill sjunga på?
– I början fick jag använda mig av gamla riddims för att kunna göra något. Så jag sjöng på Drop Leaf och så. Allt förändrades när jag signades. Nu kommer producenterna till mig och så kan jag plocka vad jag gillar. Och alla de bästa artisterna kommer också. Busy Signal, Bounty Killer, Beenie Man, Mavado.
Har vilka dina favoritartister är förändrats sen du fått träffa dem?
– Jag vet inte riktigt. Man säger hej och de börjar sjunga ”finally the herbs come around”. Det känns lite konstigt.
Vilken hip hop lyssnar du på?
– Det är inte det att jag inte är en tuff kille, men jag gav nog Pressure Love & Affection och I-Sasha Don't You Know fler lyssningar 2007 än vad jag sammanlagt gav all ny hip hop. Men det är viktigt att göra musik som låter hip hop ändå. För den amerikanska marknaden, såklart, men också för delar av den jamaicanska. Det är så mycket dancehall som kommer ut nu där beatet är hip hop. Det är osmart att inte göra låtar som låter så.
– Come Around spelas på dancehallfester men den egentligen är för långsam för att passa in där. Jag tror jag passar bäst i högst det tempot som Mamacita är i. Mamacita är väldigt stor i Trinidad. Den är stor bland alla tjejer. De hörde låten på internet, sen såg de videon och fattade att Åh, han är vit och det gjorde att jag stack ut och då kom de på mina spelningar. Det är tjejerna som gjort mig stor. Så jag har förstått att det alltid är mest taktiskt att spela för dem.
Mm. Folk som spelar skivor brukar också säga det.
– Ja men det är så. Om du får killarna med dig så får du bara dem och inga andra. Men om du får tjejerna med dig kommer killarna på köpet, för de vill vara där det finns tjejer som dansar.
Collie Buddz spelar på Blue Moon Bar i Stockholm ikväll. Tangopalatset i Malmö på fredag.
Hej
Jag märker att jag blir lite blyg här! Svårt att sätta igång. I min vanliga blogg ( som brukar finnas på maritbergman.net men bor här i några veckor) kan jag skriva vad som helst, men nu vet jag inte vem jag skriver för, vem är rodeoläsaren? Är ni läskiga och tuffa? Är ni moderna? Vad gör ni? Var bor ni? Vad jobbar ni med?
Jag jobbar som popstjärna. Det säger jag hela tiden i New York. So what do you do? I´m a Swedish popstar. I´m kind of a big deal really. Det roliga är ju att ingen kollar, så man kan säga vad som helst. Jag rekommenderar vem som helst att åka till New York och säga att man är svensk popstjärna. Man blir bjuden på fest och drinkar.
Funderar på att börja säga att jag är filmstjärna, eller författare, eller fysikgeni, vi får se hur långt man kan ta det och vad man kan gå i land med.
Men nu är jag i Sverige.
Det tog mig ett år så blev jag en löjlig utlandssvensk som tycker " pyttsan" när jag kliver av Arlanda Express och blir irriterad på att det säljs äcklig varmkorv på seven eleven och inget mer exotiskt och att Nordman slår fina Suzzie Tapper i melodifestivalen. Men samtidigt finns det ju inget töntigare än när Sverige försöker för mycket heller. (lattekulturen). Idealet är nog havtornsbär (eller heter det hagtornsbär?) och renkorv, att vara lite stoltare men inte på nordmansätt såklart.
Nu måste jag gå och köpa en ny svensk sladd till min dator så jag kan blögga lite mera, batterierna är snart slut. Tills vidrare kan ni väl berätta lite mer om er själva så att jag vet hur frisläppt jag vågar vara. Jag lovar att ej skriva om vårdnadstvister etc. Den enda vårdnadstvisten som eventuellt pågår i mitt liv är den om min mentala hälsa. Jag blir alltid lite knasig och ångestig av att vara jetlaggad. Och vem tar hand om mig nu när min kille är så långt borta?
Nästa bloggpost kommer att handla om Björn Gustavsson och kattiga humorkillar.
Sex, gäsp och rock'n'roll
Jag har aldrig varit i New York. Jag fattar över huvud taget inte grejen med det stora äpplet – Lower East är bara långtbortistan för mig. Att svenska kulturjournalister brister ut i ramaskri över att talkshowvärden David Lettermans manusförfattare strejkar men inte ens skulle komma på tanken att uppmärksamma sjuksköterskornas krav på högre löner i sin egen hemkommun, ser jag bara som ett symptom på en evig New York-sjuka.
Och nu är det tydligen dags att polera Woody Allens äpple igen. Med tv-serier som Gossip Girl och popband som Vampire Weekend klättrar NY-vurmen ända upp i själva skyskrapetoppen.
I konstvärlden, som naturligtvis inte vill missa tåget, hyllas samtidigt en guldlockig miljonärsson vid namn Dash Snow - även känd som konstvärldens svar på Paris Hilton.
Dash Snow kommer från en av New Yorks välbärgade kulturfamiljer. Hans mormor är en franskättad baronessa som tillhör USA:s tjusigaste konstsamlarelit. Dash satt i popkonstlegendaren Robert Rauschenbergs knä redan som bebis, är systerson till Uma Thurman och har en brorsa som dejtar Olsentvillingar.
Denne 25-årige lyxslyngel gör alltså blixtkarriär i konstvärlden genom att spraya tags på husfasader tillsammans med Patti Smiths avkomma, åka skateboard i Central Park och runka över rubriker ur New York Times helgbilaga. Han jämförs med andra lokala stoltheter från staden – till exempel Andy Warhol och Nan Goldin – har ställt ut på konstmässan Whitneybiennalen, figurerat i reklamkampanjer för AG jeans och beskrivits som »den perfekta kombinationen av Jim Morrison och Jesus«. Det vill säga som en övervintrad gammal hippie, om ni frågar mig.
Exakt vad Dash Snows konst egentligen går ut på är dock oklart. Så vitt jag förstår handlar det, förutom de spermadränkta tidningsurklippen, främst om att odla själva New York-myten. Inte konstigt att NY-societeten formligen frossar i anekdoter om hans flummiga tillvaro.
Det är storyn om hur Dash blev nerslagen av tio snutar och storyn om när Dash snortade kola från sin egen kuk. Crackhistorierna, bordellhistorierna, S&M-historierna, ungdomsvårdsanstalts-historierna och hamsterhistorierna - de sistnämnda syftar på en form av installationer där Dash Snow låser in sig och käkar magiska svampar i flera dagar för att uppnå en »hamsterkänsla«.
Varför någon skulle vilja investera i någon annans masturbering och en penisfixerad överklasshippie är åtminstone för mig helt obegripligt. Speciellt i en stad som New York, där sex, droger och rock'n'roll borde kännas lika nytt, ungt och fräscht som Iggy Pops åderbråck. I New York är Dash ungefär lika rebellisk och samtida som en hembygdsförening från Dalarna.
Fast vid närmare eftertanke kanske det är så man ska tolka hans konstnärliga gärning. Som ett omsorgsfullt bevarande av de gamla NY-klyschor som vi numera kan betrakta som stendött kulturarv.
Natalia Kazmierska
Nästa »
