Musik
Rätt gissat, den här texten kommer att handla om Kanye West.
Minns ni honom när han bara var en producent? Efter att ha gett ifrån sig helt galet fantastiska saker som Jay-Zs Never change, Commons kontrabashit och sandpappersloopar i vilka en ledsen, hes, allvarlig och framförallt jätteung Foxy klev in för att prata om sin vardag, om hur det inte går inte att ta en paus ifrån sitt eget liv eftersom att ”this is my nine to five y’all, sometimes I wanna slit my wrist and end my life y’all” bestämde sig Kanye Omari West för att själv bli artist.
Samma linje av råmänskligt, jordnära allvar som i de ovan nämnda låtarna syns fortfarande i de flesta produktioner han lämnar ifrån sig. Valefterspelet History producerade Kanye åt Jay-Z för bara en månad sen och den sipprade alltså ut på internet samtidigt som det första från hans eget nya album. I den berättar Jay att han i sitt liv haft älskarinnor som DEFEAT, DEATH, SUCCESS och VICTORY och därigenom kunnat bygga sitt liv på världens störa känslor.
Sin egen artistkarriär viger Kanye däremot åt viktigare saker än den typen av petitesser. Nämligen åt popkultur.
Det har alltid varit så, men det har aldrig varit lika tydligt som nu.
Mitt eget första seriösa möte med Kanyes artistdebut The college dropout var på en pytteliten drum’n’bass-klubb jag brukade hänga på när jag tyvärr var något slags sjuttonårigt litet gymnasieavhopp i Malmö, där var Jesus walks den enda pop de kunde tänka sig att bryta av till och avsluta kvällen med. Så varje gång epilepsitrummorna för första gången under natten lugnade ner sig och lät ett svulstigare, gallerskakande sound komma in och refrängsjunga om Jesus: det var då man visste att klubben skulle stänga och man gick för att hämta jackan. Det gick nämligen inte att spela någon annan låt efter den, den var så definitiv. Samtidigt markerade redan Jesus walks en mer distanserad tecknade serier-hållning till världen än vad de låtar Kanye bara producerat hade haft. Han ville ha det så, han trodde på den typen av pop och det gör han fortfarande.
I den Faderintervju som finns ute nu pratar KW om vad han vill med sitt artistskap. Han vill finnas överallt, bli en självklar del av folks vardag, säger han, som ett varumärke, som Nike.
Nu älskar jag verkligen Nike med varje del av min kropp and all, jag har bara levt under 90- och 00-talet så ni kan ju tänka er, men år 2009 håller på att inledas och om jag lite snabbt ser mig omkring i världen måste jag säga att ett nytt Nike är det jag allra minst drömmer om ska komma till oss. Kanske är det inte en ny seriefigur till popstärna? Det är tyvärr inte så att vi lever i en för oseriös, för lite neonfärgad, för mänsklig och för ideologisk värld. I dag är det precis tvärtom.
Helt och definitivt på sjukligt fullt allvar tror jag på att de två egenskaperna ”att kunna driva med sig själv” och "att inte tro på någonting" kommer vara värdelösa taktiker att överleva på nästa decennium. Att en smartare slogan att läsa som godnattsaga i så fall kommer att vara: I don't wanna end up a a cartoon, in a cartoon graveyard. Jag ser ingenting klyschigt med den övertygelsen över huvud taget. Kanye går neurotiskt runt i sitt hus av äkta Andy Warhol-tavlor, i sin garderob äkta av LV-väskor, med sin blogg av äkta svenskt mode-kärlek och det finns ingenting unikt med den typen av beteende längre. Ingenting hållbart eller intressant. För vet du vad som är ännu större och finare än popkultur, Kanye? Livet.
Referenser som inte kopplas in i världen, in i människors riktiga liv, är inte mer än lösa trådar. Som bara ligger där. Som elkablar. Kablar måste spännas fast i en tv eller en stereo för att ha en funktion.
Det 808s & Heartbreak så totalt misslyckas med är att den kopplar inte.
"I’m the only voice for the guys because rap dudes don’t rap about love, and r&b dudes rap about love like 'I want to love you.' So Pink is making songs, Ciara, all these male-bashing songs, so I’m like the only dude to speak up for the guys from an intelligent, really been in a relationship type perspective", säger Kanye till Fader angående låten Robocop.
Oavsett vilket kön man har så borde uppgiften att göra break up-texter som andra kan känna igen sig i, inte vara särskilt svår. Alla vet hur det är att sakna någon, det finns ingen som inte kan relatera till det. Alla har haft ”I decided we’re not gonna talk so why we up 3 am on the phone?”-relationer.
808s & Heartbreak har kallats för ett “emotionellt sammanbrott” i dagstidningsrecensioner. Ett sammanbrott kan jag möjligen se men det känslosamma? Where? I just Robocop, den låt som Kanye alltså hävdar är representativ för smarta killar som vet vad ett förhållande faktiskt innebär, avfärdar han sin förra flickvän som en svartsjuk dramaqueen till ljudet av världens gladaste sötaste lilla bjällerklang. Texten avslutas trallande:
You spoiled little LA girl
You're just an LA girl
You need to stop it now
You spoiled little LA girl
You're just an LA girl
You need to stop it now
Vem känner med en part som sjunger så? Vem får lust att hjälpa honom se ner på exet? Kan det vara the intelligent, really been in a relationship type of guy?
När jag letar hittar jag inte en enda break-up-rad på skivan som inte är föraktfullt uttalad.
Produktionerna har skalats av, rösten börjat sjunga (falskt) men utöver det bygger Kanye Wests artistskap fortfarande på exakt samma beståndsdelar som rätt mycket annan storsäljande kultur de senaste åren har gjort. Förakt, cynism och popkulturreferenser. Det känns inte så nu.
Nu ska jag torka håret och tänka på Colossal Yes. Vad som helst kan hända.
Palmas mest trogna Balihugroupie
Fyrverkerier ovanför Riddarholmen i går. Vet inte vad de firade. Från mitt fönster går det också att se byggnaden som under 30-talet var Nazitysklands ambassad.
Drrtyhaze - Superhigh (Ilya Santana remix)
Om disco
Sidan Teknikmagasinet.se är det ställe i Sverige som allra mest delar min syn på vad musik är. Under en försäljningsflik som döpts till just "musik" listar de på sin hemsida bara två kategorier: "disco" och "instrument". Diktatoriskt har de bestämt att de två lägena är allt musik kan vara. Ofta tänker jag att de när som helst kommer lägga till "sorgliga jamaicanska hits med supermycket bas i" som tredje kategori, bara för att överbevisa hur likt varandra vi tänker.
En enskild svensk faktor som däremot inte delar min syn på musik är journalistkillen Marcus Joons som skriver i Sonic. Detta har visat sig sedan en mindre hjord vinylätande diskjockeys för bara ett par år sedan kom på vad man kan göra när man tröttnat på att handla skivlass efter skivlass för att en gång per år klippa sönder en av skivorna till ett bootleg: man kan börja producera helt (eller halvt) ny discomusik!
Hur har Marcus följt det här? Ok. Först publicerar han en lång intervju med kompositören Lindstrom, den minst diskjockey:iga av alla discoskaparna och därför ungefär lika enkel för rocktidningar att ta till sig som pophybrider i stil med Glasscandy och Chromatics är, men samtidigt en man som definitivt, with no doubts, kommer från en dansmusikvärld. Som smygit kring den norska dansanta nittiotalsjazzscenen, somnat i armarna på landets mest gräsrökande housedj:s, tragglat med trista beatmakare vid kusten och under pseudonym gett ut saker på Jazzid. Porträttet igenom snurras versioner på samma tes: Lindis gör inte dansmusik, han bryr sig egentligen inget om klubbar, Lindis är musikalisk på allvar, Lindis vill sitta i bergen – komponera och lyssna på folkmusik, Lindis har stråhatt – inte keps, Lindis vill göra så kallad lyssningsmusik and here this: hans singlar går både att dansa till OCH att betrakta som RIKTIG musik, som konst. Weeho. En revolution är hos oss. Disco? Are you kidding to think something so ytligt om mig? Hello. Det här är SÅ över disco, berättar Marcus. Vilket Sonic Youth redan konstaterat för många, många år sedan.
Intervjucitaten från Lindstrom är säkert korrekta. Problemet är att alla som intervjuat en eller två dansproducennter i sitt liv vet att den FÖRSTA mening varenda en av dem kommer att säga är: jag gjorde den här skivan för att man ska kunna lyssna i hörlurar, jag vill inte bara göra redskap för DJ:s, jag vill vara mer än så.
Det ligger i sakens natur att de kommer prata så. Det betyder inte att det de gör inte är dansmusik.
Att framställa Lindstrom som någonting "annat" än simpel bruksmusik för klubbar är att ha noll kunskap om discons historia. På vilket sätt skulle att ta in rock, folkmusik, afrikanska trummor eller psykadeliska tongångar göra en låt till MER än dansmusik? Den kombinationen är ju exakt vad disco är, kommer vara och alltid har varit. Finns den skogshuggarbugg som Lindstrom pratar om inte i tjugufem år gamla singlar? Finns den inte i hans kollegors singlar? Come on. Hört Anambra liksom? Vem tror på allvar att äldre partyproducenter INTE lyssnade på rocktrubadurer då och då?
I följande Sonictryckta discoartikel av Marcus avhandlas det svenska utlandsälskade bandet Studio. En duo som passar perfekt in i det sound de producerande discomakarna vaskat fram och förfinat men som dessutom kombinerar det med lite svengelskt Göteborgsindiesång för att hylla sina Valandsrötter. Vilken annan musik får de porträtteras bredvid de med när de ska sättas in i sammnhang i texten? Gamla popband vars estetik de gillar eller nygammal disco vars sound de gillar? Nepp. Marcus väljer att presentera Studio tillsammans med ovannämnda Chromatics samt med bombastiska electrohouseduon Booka Shade. Vad Booka Shade och Studio sägs ha gemensamt? "Ett mörker", föreslår artikeln. Svenska Dagbladet var inne på en liknande linje i sin argumentation om var Studios sound kommer ifrån. Det är inte en ljudbild som influerats av aktuell elektronisk disco, av DJ:s som nyligen besökt Studiokillarnas egna klubbar. Referenser är nämligen ytligt. Istället kommer soundet av "närheten till havet", tyckte SvD.
Sedan har vi då förra numret av Sonic. Nu är vi framme vid den värsta Marcusartikeln. Det handlar om en text som vill svara på frågan: "vad är balearic?" Ja du, kan svaret kanske vara att det är ett ljudläge som hittas i en viss typ av produktioner – oftast kommersiella, lite fåniga gamla poplåtar eller chilly knarkande dansmusik – och som passar för DJ:s att använda när de vill skapa ett suggestivt sug i sina set?
Nej nej, såklart inte. Sonicsvaret är att begreppet är någon stort, ogripbart, svävande, abstrakt flygandes mellan rosévin och havsklippor som en böljande filosofi. Gee.
Och så det här jävla tjatet om bomullsbyxor.
Såklart kommer de flesta av nya musikstilar att generera storstadskids i barer som spelar lite lösa låtar ur den stilens, i det här fallet nydiscons, repertoar för att det känns nytt och kul, men som kanske inte kopierar hela världsbilden som producenterna bakom står för. De laddar inte ner all den rock, house, calypso, reggae, pop och disco som discodj:s bygger sina sets, sina klubbar och sin smak på utan nöjer sig kanske med ett par av de enligt dem mest aktuella kompositörernas egna nydiscoalster. Inget konstigt med det men att som skrivande person låta DE små kompisgängen representera vad 2000-talets disco är vore som om Agnes Braunerhielm inte skulle åka på modeveckor, aldrig köpa Vogue, aldrig läsa gamla modebiografier utan bara sitta still på Slussens tunnelbanestation som tjuren Ferdinand, anteckna vad hon såg och sedan utifrån det skriva sina analyser av var modet står just nu.
Prins Thomas försörjde sig under sin uppgång på att spela skivor på företagsfester och på house-afterski i norska fjällen. Både han och jättebra norsken Blackbelt Andersen fortsatte att vara anställda på Migrationsverket i Oslo långt efter sina genombrott. Skateboard slash ravemänniskan Brennan Green tog sin första DJ-anställning på en strippklubb i Toronto, enbart spelandes deep house mellan olivoljeinsmörjda trötta lår. De flesta av de här killarna är människor över 30 som äter pizza varje dag, har spelat skivor varje helg sen de var tonåringar, drar dåliga sexskämt i studion och har utvecklat sin musiksmak genom ändlösa rader av just referenser: inte genom poesi om Ibizas stränder. Inte så, men det har inte varit så många chinos i omlopp hos dem. De är bara duktiga producenter.
Vilken människa som helst skulle på tio minuter fatta vad en balearisk ljudbild är. Sätt ett par typiska låtar bredvid varandra och du hör rätt direkt en gemensam linje mellan dem. Det är inte särskilt svårt att fatta att det är ett SOUND. Inom dansmusik är nämligen LJUDET och hur olika spår KOMBINERAS till SAMMANHÄNGANDE musik ganka viktigt. Hur svårt ska det vara att ta in?
Det skojigaste klagomål jag hört gentemot nyproducerad disco kommer från just samma människor som babblar om chinos och det är att det är "avsexualiserad klubbmusik". Kanske har de varit på en livsstilsklubb i Sverige och blivit besvikna. Det är absolut förståeligt men ni måste förstå att det är bara att byta till en bättre klubb! Alla genrer har dåliga DJ:s och dåliga fester – undvik dem bara! De allra flesta av ansedda skivspelande discomänniskor kombinerar den mest flummiga, lugna sidan med gammaldags uptempodisco. Vet ni varför? För att de gör normal dansmusik. Jepp. Det är ju den musiken allt de gillar bottnar i. Och att kritisera vanlig gammal disco för att vara för lite sexfixerad är antagligen den roligaste kritik jag hört i hela mitt liv.
So, what do we do to undkomma jobbiga beskrivningar av bra klubbmusik? Tja, jag skulle vilja ta tillfället i akt och rekommendera www.teknikmagasinet.se.
Månadens Jamaicasingel: oktober
Busy Signal - Trading places
Shane Browns nylonrytm har röstsatts av killar som Assasin, Tarrus Riley, Konshens, Richie Spice, Sizzla, Morgan Heritage men vi väljer Busys sång om ett samhälle där uptown och downtown bytt plats för en dag så att fattiga överösts med wealth och rika dragits ned till de smutsigare kvarteren. Busy har haft ett bra år med mycket uppmärksamhet i amerikansk och europeisk musikpress men vår Jamaicahitutväljare Youthman spår att ett ännu större världsgenombrott ligger i luften.
Om LAX
Varje gång Continental Airlines landar på Los Angeles flygplats spelar de California girls med Beach Boys i kabinen. Det blir låten som slussar en ut till damm i ögonen, spanska, sexfiliga vägbroar, vissna palmkronor, kepsar och för långa t-shirts, evighetslånga bussrutter med enbart latinopassagerare, smutsiga solnedgångar och rock. Kontrasten blir så störd, för LAX närområde är verkligen så långt ifrån beachvolleytjejer man kan komma.
De meningar jag gillar allra mest i kommande Rodeo handlar om precis det här. I vilket sammanhang de sägs får ni se, men de är i alla fall:
"Los Angeles är ju verkligen en smältdel av olika kulturer och på sätt och vis gör det att det inte finns någon kultur. De tar ut varandra på något sätt.
Men en dominant grej jag alltid känner av är den mexikanska influensen. Mexiko framställs ofta i filmer som väldigt grusigt – så är Los Angeles. Jag brukar alltid kunna hitta ett slags latinskt element i LA-banden jag gillar."
Jag är lite konservativ, men det här tycker jag fortfarande är det mest passande att spela när man kör iväg från utcheckningen mot stan och glömmer smaken av de California girls man just fått i sig:
Chicago - I'm a man (andra delen)
Skillnaden mellan 80-talet och i dag känns inte lika stor som antalet år som gått
Bhundu Boys - Bye Bye Stembi, 20 år sen.
Månadens Jamaicasingel: September
Månadens Jamaicalåt ligger på TNT-rytmen producerad av DASVIBES som halva Jamaica håller på att lägga röst på nu i slutet av 2008.
Pressures "Babylon is burning".
Lyssna på Pressures religiösa smatterdancehall här.
Här skriker lite andra killar utanför Buju Bantons studio på samma riddim.
Inom Sverige kan ni hålla koll på DanJah.
/Youthman boomwahdis.blogspot.com
Britney's body is back!
Jag hade tänkt skriva en kort analys av Britneyvideon, men den sammanfattas enklast med "Britney's body is back!". I stället upptäckte jag det enda roliga med Womanizer:
Vad det står på skärmen?
"Product Placement Meeting".
Inte tid för monogami
En sak som jag tycker kan vara svår i lovers rock är när artisternas textskrivande tvärar, när de plötsligt inte längre fullföljer sin kärleksfulla image.
Jag lyssnade mycket på On my mind-cd:n med Daville när den kom och som alltid särskilt mycket på de mest rågrinande balladerna. Förlåtlåtarna, evig kärlek-låtarna, kan inte komma över dig-låten, jag kommer vänta på dig så många år det krävs, även fast du kommer använda tiden vi är ifrån varandra till att vara med andra-låten. Är man inte inne på den grejen alls tror jag ärligt talat det är svårt att lyssna på one drops ens som bakgrundsmusik, åtminstone om man är en person som förstår det engelska språket.
Hänga med Davilles Bryan Adams-covers utan att se poängen i radiokärleksförklaringar? Vad finns det kvar att gilla i dem då, den snygga elgitarren spelad av en högstadieelev?
Men! Efter On my mind dök plötsligt hit efter hit upp där Daville "inte hade tid för monogami" eftersom han var för "upptagen med att leva livet". Kul för honom så klart men hur var det meningen att alla stackars loversoffer nu skulle kunna lyssna vidare på de äldre kärlekslåtarna där you and me alltid var det enda av betydelse?
Förra gången jag och On my mind umgicks insåg jag dock att ursäkterna är en ganska viktig del av skivan. I de flesta låtar har Daville väldigt mycket att ångra. Att han haft en hård period nu borde alltså bädda för att nästa album kommer vara dubbelt så bra? Jag hoppas på många ångesthits med väldigt väldigt dåligt samvete, akustisk gitarr-riddims och texter som:
For every time that I cheated on – that’s how many times I’m never gonna do it again
For every lie I’ve told – that’s how many times I’m never gonna lie to you again
For every night that I stayed out late – that’s how many nights I’ll be coming home
I’ve made a change for you / Oh, this time I promise I’m never gonna hurt you again
The things I used to do /Oh, this time I promise I’m never gonna do them again
Eller som Yesterday (ladda ner).
Arthur Russell & Tom Lee
1. Nyårsafton 1988 2. Paret
Stämmer det jag hört om svenska män, frågade Tom Lee. Att de är återhållsamma, fokuserade, inåtvända och har hög arbetskapacitet men att de i gengäld släpper alla sina hämningar sexuellt? Det är det rykte de haft här i New York sedan 70-talet. Men jag vet ju inte, jag har aldrig varit med en svensk.
Sedan undrar jag, fortsatte han, om du kan fixa fram en kontaktuppgift till José González? Första gången jag hörde hans röst hajade jag till. Sedan såg jag honom sjunga i Central Park. Efteråt köpte jag hans skiva. Nu vet jag att han är svensk. Jag har funderat på att kontakta honom men det skulle inte kännas fel att gå via skivbolaget. Ingen bra start. Skulle bli en för opersonlig början. Det jag tänkt är att Arthur kunde vara vår gemensamma beröringspunkt. Han kunde komma hem till mig och lyssna på gamla inspelningar. Vad tror du om det? Jag bor fortfarande i min och Arthurs gamla lägenhet, skulle inte José kunna kunna gilla det?
José är kanske lite yngre än du, föreslog jag Tom försiktigt.
Vi bytte ämne.
Discoproducenten Arthur Russell var inte alltid så enkel att vara tillsammans med. Som pojkvän försörjde Tom Lee honom från dag 1. Han ville helst åka på helgsemester i Maine, vilket de ofta också gjorde men Arthur behövde också många gånger stanna hemma för att gå på klubbar. Ofta gick han till discon bara för att researcha. Han stod i ett hörn och observerade vilka sound dansgolvet reagerade på. Människorna han producerat för såg till att han alltid kom in. Arthurs bekantskapskrets från dansmusikvärlden förstod Tom inte alls. Drogerna de tog var konstiga, de pratade skumt, hade inte samma kläder som hans egna vänner. Men han nöjde sig med vetskapen att Arthur alltid kom tillbaka hem till honom när klubbarna stängde.
En av de sista kompositioner Arthur hann skriva färdigt skrev han till Tom Lee."Love comes back", en fortsättning på "More real"som Arthur gjorde med sin countrygrupp The Necessaries, var menad som ett förlåttal för deras förhållande. Hans röst låter trött, eftersom låten spelades in så precis i slutskedet av en sjukdom. Ändå blev den användbar som trygg eftertext för Tom att ha kvar efter begravningen.
Förhoppningsvis kan folklåtarna också hjälpa honom när han som en nu femtioårig lärare och baseballtränare försöker inleda nya romansförsök i sin New York-lägenhet.
Arhur Russell - Love comes back
Arthur Russell - Close my eyes
Nya AR-samlingsskivan finns här.
Jag älskar dig fast du inte har några pengar
WAYNE WONDER är i Malmö det är KNÄPPT.
Favoritlåt nedan. Först vanlig, sen akustisk och HELT fantastisk i Riddim Up.
Finns inget som romantiskt sett slår honom. Förutom:
I kissed a girl. And a boy.
Årets stora irritationsobjekt bland 99% av innestockholm är så klart Katy Perry och hennes hit I kissed a girl. Hon chockade dessutom modevärlden genom att sitta front row på Vivienne Westwoods visning. Men det är inte därför vi ska rikta blickarna mot denna biflirtande blandning av Peaches Geldof och Avril Lavigne. Nej. Vi ska kolla lite närmare på vad det är hon sjunger och jämföra med den cover som Cobra Starship (nej, jag vet inte heller vilka de är) nyligen släppt med titeln (håll i er nu) I kissed a boy.
Katy inleder:
This was never the way I planned
Not my intention
I got so brave, drink in hand
Lost my discretion
It's not what, I'm used to
Just wanna try you on
I'm curious for you
Caught my attention
Katy är lite nyfiken i en bi-strut, något som sedan bekräfas i:
Us girls we are so magical
Soft skin, red lips, so kissable
Hard to resist so touchable
Too good to deny it
Ain't no big deal, it's innocent
Det handlar sålunda inte om det sedvanliga "nu ska vi hetsa upp killarna genom att porrdansa lite med varandra" utan om det andra skälet ("tjejer är mjuka och känns annorlunda än killar").
Jämför med Cobra Starship:
Yo, check it out. I've got a plan.
Here's my intention. (Haha!)
The frat boys in the club are lame.
Let's start an altercation. (Get familiar!)
---
I kissed a boy, they liked it.
Got all the honeys in the club excited.
I kissed a boy just to start shit.
Homeboy was not about it.
Chock! Det är killarna i Cobra Starship som hånglar med varandra för att göra tjejerna kåta. Det är de som är porrdans galore för att visa att de inte är som fratboysen. De tycker att det är ”fel" – precis som Katy – men medan Katy har svårt att motstå tjejer för att de är så mjuka verkar Cobra-killarna tycka att bisexualitet mest handlar om att vara lite crazy (och då kan man ju undra vad som skiljer dem från fratkillarna?).
So what now? I clowned you.
And I'm stealing your girl too!
She wants a secure dude.
And that's just not you!
Japp, tydligen är det att de är "säkra" i sin sexualitet som skiljer dem från sportgrabbarna. Men hur säker verkar man om man kallar killhångel "start shit" och säger att man "vet att det är fel" (Katy säger faktiskt bara mest att det kändes fel, och i ärlighetens namn kanske det handlar mer om att hon redan har en pojkvän).
Så låt oss fundera över vem som egentligen är mest irriterande: Katy Perry? Eller några emoliknande grabbar som verkar tycka att hångel med killar är "helt galet!", "farligt!" och "fel!"?
Här är låtarna:
Apropå all Dungentäckning
De finaste fotot en Dungenartikel haft är fortfarande det som publicerades i Fader för ett par år sen. Tidningen hade åkt över Atlanten för att besöka det mystiska Sverige, precis som de alltid gör, och dåförtiden var det inte Bandhagen eller Småland Dungens musik hade sin bas i, utan Fader fick åka till Malung. Där kunde de ostört dokumentera de aktiviteter Gustav Estjes exotiska svenska liv bestod av. Man kan lugnt säga att fotografen fick den sockersötma han bad om.
Här har Gustav samlat grenar i skogen.
Här har han precis parkerat sin Saab.
Här är han på dans.
Här åker han SJ!
Högkonjunktur för finanshits
Nästa urbana artist att skriva om recessionen är så klart råsocialisten Lukie D. "Your kingdom is faaaalling" myser han över The Session efter att ha läst ett par krisrubriker i Financial Times.
Jamivärldens textförfattande borde verkligen kunna dra så stor nytta av det här. Ingen älskar ju domedagsteorier om kapitalismen och materialismen lika mycket som de gör.
Lukie D - Your kingdom's falling
Läs Niko
Här om Daniel Savio.
Här om AMOO.
Kommentarer?
Jag återkommer med vad jag tycker men: diskussionen var ju GIVEN i och med att Service-Ola valde att – inte ens ge ut utan återutge – motsatsen till allt annat han gjort. Alltså den traditionen jag gillar, precis sån musik han tidigare sagt sig verkligen hata. Men att han, trots att han vet att han gör just det, ändå måste marknadsföra den musik han just börjat förlåta som någonting nytt, omskakande och ifrågasättande. Precis så som alla indiekids hela tiden måste uttrycka sig om allt – mindre teori än så är aldrig ok för dem.
Om Sverige
I bland när man bott någonstans länge och tror att man känner sin area, vänds den ifrån en på en sekund.
Första gången någon visade mig var högskolan i Malmö låg fick jag en chock. Ett Timbuktucitat stod på allvar skrivet över skolans husfasad. I guld. Var det här ett skämt?
I den hetsiga singel som släpptes i går eller när det var meddelas att Timbuktu numera älskar inte bara staden som hyllar honom i guldbokstäver tryckta över sina studenters skolhus, utan hela Sverige. Mest älskar han Västerås, Svedala, Gislaved, Falkenberg, Hisingen i Göteborg, Sundsvall och Findus fiskgratäng (han gillar också "bra tabletter", men det kanske inte är nationsbundet). För att verkligen förstärka budskapet (att han, just det, älskar Sverige) är Dregen placerad bredvid honom på komp och så har låten döpts till Tack för kaffet.
Klubben Timbuktu och hans vänner arrangerar i Malmö hade förrförra helgen rytmiskt Sverigetema. Precis som hamburgerkedjan Max spelade de enbart svensk musik. T mixade ihop Dungen med Embee och bar samma folkdräkt som i den smutsiga midsommarvideon till kaffelåten.
Så klart har även albumet, som snart följer, rättat in sig i samma led. Där vissa av Timmys skivor musikaliskt sett varit rena hyllningar till Afrika, saker som låter bra så fort man håller för öronen för den lilla detaljen texterna, är det kommande bara väldigt tapetsvenskt.
Lustigt nog har jag trippat i samma marker det senaste året och geografiskt sett grävt där jag står. Bara lyssnat på aktiva halvan av Up Hygh, tjatat på Rahel, sett gamla bra Stockholmssaker få ny bra uppmärksamhet, intervjuat saabchefer i Trollhättan, legat avsvimmad på akuten i Östersund, skrivit sånt här galet och pendlat mellan triangeln Malmö Gbg Sthlm så mycket att jag sovandes skulle kunna rada upp alla likheter och skillnader mellan de städernas centralstationer och flygplatser. Därför har jag längtat väldigt mycket efter att få del av stora bra, nya Sverigeskildringar och rivit ut texter när jag tycker att de behandlar de. Det är bara det att den samlingen fortfarande är alldeles för tunn.
Det jag tänkte var, att den slags superövertydliga symbolhandlingar som ovan, där verk försöker säga Sverigesverigesverige så mycket att de i slutändan inte säger något alls, kanske kan vara en öppning mot de bra verken på samma tema? Jag litar på att de kommer i vinter.
Kombinationen salighet och epilepsi finns det ingen som gestaltar lika bra som min idol:
...just nu på SAS
I går på väg hem somnade jag mot fönstret. I Norrköping väckte en nypåstigen passagerare upp mig igen. Han var ung, skånsk, högljudd, hade vit t-shirt med texten "Folkpartiet Liberalerna" på, satt tvärs över SJ-gången och berättade ingående för sitt medhavda sällskap om hur man blir en framgångsrik politikeruppkomling, som han själv.
Då och då plockade han upp en mobiltelefon och ringde vad som verkade vara samma återkommande nummer för korta rapporter:
"Har manifisterat mot FRA. Tre städer på ett dygn. Alla var där! Tar upp en banan nu."
Senare:
"Blev inte så mätt på bananen."
Igen:
"Jag kanske tar en hamburgare i Lund medan jag byter tåg."
Sist:
"Vi gör så, jag har bestämt mig nu, jag tar hamburgaren. Jag kommer vara på stationen 22.50 och då har jag alltså ätit."
Vet inte vem det var han ringde. I Lund gick han av så de sista 15 minuterna hem kunde jag sova.
Jag bor mellan ett nattöppet internethak och en biljardhall, och ovanpå ett dagis. Anledningen till att jag flyttade just dit var att jag ville säkra att det varje sekund skulle finnas höga ljud från gatan utanför ifall jag kände mig ensam. Hittills har det funkat superbra. Till och med de kvällar det regnar och blixtrar står det allra minst ett skrikande gäng och hänger på min gata.
I morse missade jag tyvärr tidiga SJ-tåget på grund av arbeten att hinna med. Eftersom vi skulle göra en tidning gick den förseningen inte för sig utan jag såg till att hitta ett snart avgående plan och hetsade en förbipasserande taxichaufför med "snälla snälla snälla, en resa till Sturup för 600?" Chauffören stängde av motorn och svarade "det funkar inte att du aldrig vill betala fullpris". Haha. Tydligen hade jag åkt med henne till flygplatsen förut, och försökt pressa då också. Sen körde vi till flygen. Hon berättade att hon var lite irriterad eftersom hon hatade alla radiokanaler. Hon önskade att det fanns någon som bara spelade Earth, Wind & Fire och Michael Jackson. Jag sa att jag säkert hade en skiva i väskan om hon ville höra något annat än radio, det ville hon absolut så vi lyssnade på en discocd från innerfacket av min handväska. Varje gång tamburinerna slutade för att avlösas av en dominerande gitarr ropade hon "nu är det bluesrock!" Hm.
Vid första Sturupsavtagsvägen var vi så inne i skivan att hon, my driver, glömde ta av. Vi höll på att komma till öresundsbron. Tiden tickade lite för mycket. När jag slirande sprungit fram till incheckningen hade min flight stängt för fyra minuter sen. Men ni vet, jag hade ju redan uttalat frasen "snälla snälla snälla" en gång under morgonen så de släppte efter ett tag in mig ändå.
Här är tre av låtarna från taxin:
Led Zeppelin - Whole lotta love (Ashley Beedles version)
Crosby, Stills, Nash & Young - Dark star (samma parantes)
I wanna be where you are med nån
Alla är från en cd jag fått av en soulmate en gång.
Runaways jam
Jag fick för många förhandsex av Runaways Brooklyn club jam och jag har inga svenska kompisar kvar som gillar sån musik, så maila gärna en postadress till mig om du vill ha en av dem. Menar den på Chinatown, inte den på Rekids.
För mig är Runaway ganska mycket kompisars kompisar, de kommer en bit ner i kedjan, men jag har ändå respekt för att de ville så mycket så starkt innan de äntligen fick göra det. Marcos förvarade alla sina saker i ett skåp på Grand Central jättelänge efter att han kommit till New York för att han inte lyckades etablera sig i stan. Han kom från Trapezgrejen, hade inte jättemånga kompisar i discovärlden, inga lägenheter, han stod verkligen och tittade över axeln när flyktigt bekanta spelade skivor massor av kvällar innan han fick lov att komma fram själv, få ut pengar. Men han älskade väl New York kanske? Annars hade de inte döpt sin grupp till Runaway sen.
Här är låten, här är den i verkligheten:
Det närmsta en man nånsin kommit att skriva en låt om känslan av att vara gravid:
Garnett Silk - It's growing
Godnatt
Akons "Don't matter" var en av de sötaste kombinationerna av melodi och Akonkväkande som spelades in 2006. Här är en fin remake från São Paolo att somna till.
Bonde Do Maluco - "Nao vale mais chorar"
Nästa »
