Modevisning
Under lördagen presenterades nytillträdde Hannah MacGibbon sin första kollektion för franska modehuset Chloé. Svenske Paolo Melim fick kicken tidigare i år, och Hannah har tidigare fungerat som närmsta vapendragare för succuéåren under Pheobe Philo.
Allt jag kan säga är: PAOLO, kom tillbaka! ALLT ÄR FÖRLÅTET!!!
:
Fulaste skorna EVER.
MacGibbon.
Inget funkar. Jag menar, det ser inte ens särskilt välskuret ut. Och klänningarna, metallicplaggen känns omoderna.
Ok då, det fanns en del som faller under kategorin "helt okej" (i jämförelse med den ovanstående horrorn) :
Under Pheobe Phlio blev ju Chloé signifikant för att göra de absolut mest oklanderligt skurna byxorna, och en detaljrikedom med fantastisk finnish. Philo lanserade en flickig, nybohemisk estetik (som Lagerfeld ursprungligen skapade för huset på 70-talet) med bärbara plagg i härligt jordig färgpalett, plagg man fortf ser på Zara, H&M och KappAhl i dag. Dessa element; byxor, färger och flickighet, har väl MacGibbon här delvis lyckats få in. Men uuuhh, ändå, vad ful kollektionen är som helhet.
Om jag var ett Chloé-fan och hade massor med pengar i överflöd, skulle jag snarast lägga dem på en av de blommiga Chloé-Melim-chiffongklänningarna nu i butik– gissar att de kommer få högt samlarvärde...
Nu blir frågan, hur länge tror vi McGibbon stannar? Får hon en chans att gottgöra tro? Troligtvis. Får hoppas på nästa kollektion, alltså.
Något heeelt annat jag inte kunde låta bli att fundera kring när jag såg bilderna var Elsa Sylvan...; jag har sagt det förut men undrar igen, var ska hon ta vägen? Och vad kommer hända med alla dessa modeller i slutändan – nästa steg blir liksom att -poff- försvinna i tomma intet. Eller kanske blir de osynliga som flickan Ninni i Mumindalen?
Överlag tycker jag att castingen i Paris (och New York såklart) varit hemsk, exempelvis bore ingen castat Anja Rubik i sitt nuvarande tillstånd, hon är ju inte Anja Rubik längre. Var tog Anja vägen, liksom. Förstår väl iofs att de måste ta med henne på Chloé, de senaste säsongerna har hon (och Zimmermann) varit Chloé, i samtliga reklamkampanjer. Men det var när man kunde se att hon var hon.
Anja på Chloé, och nedan nyligen backstage (hello dödskalle med hår) & på JPG,
Och här, the Rubik as we know her, Pucci exakt ett år sedan.
Uh. Deras agenter måste vara hemska, hemska människor.
Jag är påväg hem. (I Stockholms lugna vrå kanske mer genomtänkta grejer kan flyga ur mig också. )
Men det första jag tänkte när jag såg bilder från Karl Lagerfelds ss09, var att han nog haft bortgångne Yves i åtanke då kollektionen tog form, många fina siluetter som för tankarna till just ysl. Men mest var det skrädderiet som Karl själv har en svaghet för såklart. Och en hel massa överdrivna korsettbälten.
Sedan är ju Karl alltid Karl. Därför kan han göra en väska med sitt eget porträtt tryckt på. Och nog med det, han låter Angela Lindvall hålla upp den framför ögonen så att det plötsligt blir en Karlmaskerad modell där mitt på catwalken. Karl-humor (och en otroligt effektivt sätt att sälja en väska) på hög nivå !
Nu ska jag försöka kolla in bilderna från YSL-visningen och mysa lite.
Förresten, missa inte att Viktor & Rolf-visningen nu finns för alla att se på www.viktor-rolf.com ! Det tog tydligen ett crew på över 50 personer två dagar / 28 timmar att skapa filmen. Den enda modellen Shalom Harlow fick gå visningspodiet ner fem gånger per look (för att få med fem olika kameravyer och ordna så att minst tre Harlow kan befinna sig på skärmen samtidigt) och stackarn fick byta om 20 gånger. Vad blir det? Minst hundra varv på en och samma catwalk? Tydligen så ingick det en privat Harlow-fotmassör i det där 50-manna crewet. Man kan förstå det, då skorna tydligen var aningens små. Aj... Ingen hade nog trott att det skulle vara svårare att få ihop onlinevisningen än en live.
Den sju minuter långa filmen anspelar på filmen Funny Face med Audrey Hepburn, som handlar om hur en Vogue-chefredaktörs jakt på "intellektuellt mode" tar henne till en bokaffär (...) där som hittar Audrey...som hon vill göra till modell...
Förresten, stockholmsbebodda, missa heller inte det stora modesymposiet fredag och lördag på SU !
Jag har precis sett Stella McCartney. Själva kollektionen var typisk för Stella, stora kavajer ("jag har lånat pojkvännens"), söta små klänningar, sportigt, flickigt, lekfullt / lätt. Visningsprospektet (där det oftast står massa info om hår, modeller, inspiration mm) var härligt:
Tvärs över från mig, på front row of course, satt kvinnan med världens mest eviga page (som också tidigare satt Bob Marley) :
Precis som min mamma har hon solglasögon inomhus. (fast min mamma har ursäkten att hennes har slipade glas och hon lyckas jämt tappa bort sina vanliga brills)
Själva visningen fick jag ingen bra bild på...men musiken var RnB.
Alla mina bilder ser ut så här (modeller rör sig fort) så se style.com.
Jag lyckades dock snabbt glömma allt vad Stella hette eftersom jag blev totalt STAR STRUCK:
OMG PAUL!!! Två meter från mig!
(Hon i blått som han pratar med är dessutom fabulösa Jeane Baker från FashionTelevision, hon är också en idol...)
Twiggy.
Catwalken efter visningen.
Catwalkens backdrop. Anledningen till inbjudan-megafonen var att hon ville ge att lekfullt budskap (antar jag).
Sedan hann jag med lite smygtagen streetstyle...
(Jag tror kappan och klänningen måste vara DavidDavid. Eller ngt brittiskt iaf).
Nu står de och blutar på hotellrumsdörren, jag skulle checkat ut för tre kvart sedan! Stress! Men det gör inget, för jag hör bara "Love me Do" innuti hjärnan.
Imorgon...Stella McCartney och Stockholm
Jag åker snart hem. Men först ska jag på Stella McCartney. Hon brukar visa kläder som är inget annat än för värdiga tjejer, eller sådana tjejer som vill ge illusionen av att vara värdiga, perfekta, mysigpysiga små flickvänner. Ibland stör jag mig på det.
Men så gör mig hennes inbjudan ändå nyfiken; en liten minimegafon, där man kan välja mellan röstlägena "kid", "robot" och "boy". Snart får vi veta meningen.
min dag (tisdag; miyake, kokosalaki, arora, jeremy scott och karl lagerfelds residens)
Ok, dagen inleddes med att jag nästan kom försent till Issey Miyake. Jag säger nästan, fast jag kom egentligen försent (gick vilse i tunnelbanan) men visningen var en halvtimme försenad så det jämnade ut sig.
Miyake var fint. Det hölls i en av de enorma lokalerna på Louvren (visningsområdet i Paris, som NYs Bryant-parktält antar jag) där det lätt kan bli ganska anonymt, men med hjälp av en enkel men häftig dekor blev det bra. Dekoren var flera rader gröna franssjok i olika nyanser som hängde från taket, ju längre visningen fortgick desto längre ut hängde sjoken av gröna fransar. De delade av vägen som modellerna gick, samtidigt som sjoken var tillräckligt glesa att se igenom. Temat var djungeln. Issey Miyake-djungeln. Först en hel radda transparenta korta klänningar, som övergick till kläder i bomullstwill med en hel del intressanta draperingar, för att ta in de kännetecknande pleatsen och på slutet, en fantastisk explosion harmoniska färger (äntligen färg!)
Sophia Kokosalaki däremot, en besvikelse. Hon brukar vara en personlig kärlek, men detta...ingen innovation, ingenting nytt, inget spännande. Temat var EGYPTEN vilken innebar att modellerna bar en egyptisk knut på huvudet, sminket var Kleopatra-inspirerat, och musiken var egyptisk. Kläderna hade lite egyptiska applikationer. Men ingenstans sågs hennes fina veckningar och draperingar från förra säsongen. Tyldligt blev det hela när visningen tog slut – applåderna tog liksom inte riktigt vid. De var klapp -klappklapp - - - klapp klapp. Inte så tillfredsställda med andra ord. Jag kom på mig själv att under visningens gång sitta och titta mest på modellerna (dåligt tecken) och hur galet det var att se Lily Donaldsons utomjordiska axlar på något sånära håll. Jag blev även ofrivilligt men mycket påtagligt medveten om en tjej, som inte borde få vara modell – det gjorde ont i hela kroppen att se hennes dito.
Därefter bar det av till Manish Arora, som jag sett fram emot det, och jag blev inte besviken. Det var en show värdig märkets rykte, och den hölls passande nog i en gammal cirkusarena, Cirque D'Hiver. Kreationerna varierade i stor, större störst, och ut på arenan (snarare än catwalken) medföljde även ibland mimare – de fungerade som modellernas skuggor.
Därimellan tog jag mig tid att fördriva, vilket resulterade i en stående crepeslunch (aahh efterlängtat) och en session i Dries van Notens butik (som Robin Givhan beskriver som bustling – stämde också vid mitt besök). Jag kan inte säga annat än att Van Noten-kollektionen för a/w 08 är helt totalt fantastisk även i butik. Sedan lyckades jag också hamna inne på YSL St Sulpice, där jag på något vänster lyckades beställa ett par byxor på specialuppdrag (och på kredit) (är jag tokig?)
Jag lyckades i butiksvevan tappa ut min Branquinho-inbjudan (Gud straffar den konsumtionsgirige) så det blev inte så mycket mer än så för mig. På kvällen, efter några ärenden, dags för Jeremy Scott; Marie Antoinette-tema, fast med taglinen "Let Then Eat Gas" ist för, "Cake". (Det syftades såklart på bensin och rådande bensinkrisen...men jag hörde en del folk med släkt som överlevt förintelsen som tagit illa upp...) Det var...inte lika bra som Jeremy Scott brukar vara. För mycket streetwear och sneakers för min smak. Men det var ju en off-visning.
Därefter började "Let Them Eat Party", som var en soft tillställning med plastmuggar och r'n'b + en massa svenskar (bl a min kollega och boss Johan W of course) att hänga med. Såg Susie Bubble men lyckades sansa mig tillräckligt att inte kasta mig över henne (blev nog sist).
Nu har jag precis kommer hem från Helmut Lang/Absolut Vokda-fest, som ägde rum i en lite mindre herrgård mitt i centrala Paris (St Germain). Hela det gigantiska huset/palatset var helt tomt på möbler vilket visade sig bero på att det varit Karl Lagerfelds hem och residens fram tills ungefär förra veckan (han har tydligen flyttat till större? Hur det nu går när detta var två våningar à ung. 300 m2 och 6m i tak...Tja…Han fick kanske inte plats med sin samling böcker och ipods.)
Och efter att precis jag gjort en världens rejälaste vurpa i mina nyinvigda stilettoplatåer över golvet i Karl Lagerfeld f.d salong, bestämde jag mig att det var dags att gå hem. (jag räddades dock lite av Filippa Berg, som dök upp från ingenstans och ropade "That's so fashionable right know!")
Imorgon är inte schemat lika späckat, så jag ska försöka få upp bilder här (och på så vis vidare kunna undvika YSL-butiken), men så länge:
.
Issey Miyake
Sophia Kokosalaki
Manish Arora!
Karl Lagerfelds hus / Helmut Langs och Absolut Vodkas fest (den tomma nedervåningen).
Margiela
På Margiela var det kaos. De hade skippat den vanliga lokalen, sportarenan Omnisports Bercy (där även Alexander McQueen alltid är) och förflyttat sig till slummen i nordöstra Paris, 18e distriktet. På vägen från tunnelbanan till lokalen gick jag förbi två mentalsjukhus och kanske tre utslagna hemlösa personer som låg nerdrogade på trottoaren. Jag mötte bara nyligen invandrade fransoser och inga vita (förutom ett gäng rabbiner) och ungdomsgängen skrek och visslade efter mig (jag var klädd från topp till tå Margiela, I know det är hett). Framför mig dök även kvinnor som övergett sina privata bilar upp (hemska trafik) och kunde då räkna till ca fem Chanel-väskor.
Väl framme vid lokalen (som enligt visningsprospektet varit ett gammal bårhus, trevligt, men numera ngt slags konststadium) började kaoset. Marigelas people hade tydligen glömt att den nya lokalen hyste färre personer än den gamla (?) för de hade bjudit lika mycket folk som vanligt. Men alla skulle alltså inte få plats.
Klockan 19.15 hade fortfarande ingen blivit insläppt, vilket var 45 minuter efter utsatt tid och en kvart efter att själva showen egentligen skulle startat. Jag stod längs bak i kön, inte så lång bort bredvid mig fick även Carine, Geraldine och Emanuelle (hon är så lång!) snällt också stå (denna gång skippade de flatsen och körde spetsiga Balenciagaheels med gummiöverdel). Franska Voguemaffian dök iofs upp ungefär klockan 19.15 och då började även insläppet, då de gick först in.
Alla med inbjudan och placering samt de som stod på "heta listan" gick först, därefter fick de med stående placering och "sista-minuten-listan" fyllas på efter plats. Jag hade blivit nedpetad från inbjudan med placering från förra säsongen i den gigantiska arenan, till en "sista-minuen"-person. Strax efter åtta var fortfarande inte alla insläppta (däribland jag) och visningen hade inte börjat. Under de en och en halv timme jag stått och väntat hade mina tankar förflyttats från avantgardistisk dekonstruktion taget till en ny nivå för nästa sommar till middag. Jag tänkte ge upp – när jag äntligen blev inskuffad i stort sett samtidigt som showen började. Yes!
Ryktet om Margielas avgång måste ha spritt sig till hela modevärlden, för där inne var den. Någon av de tänkta efterföljarna kanske är Gareth Pugh eller Rick Owens? För de satt front row. Jag skymtade även Raf Simons.
Från min ståplats längst bak såg jag ungefär lika mycket som jag skulle ha gjort om jag blivit kvarlämnad utanför, men det var i alla fall ett retroperspektiv på Margielas 20 år i branschen. Modellernas ansikten var täckta med hudfärgad tyg eller gigantiska afrofrisyrer, och vissa stod stilla på en skiva och kördes fram. Det som presenterades var Margielas historia i kronologisk ordning, det började med den första kavajen i olika utföranden, en plastavgjutning av kavajen var kul och imponerande, såg även artisanal-plastpåsekavajen, sedan dök Aids t-shirten upp, de oversizade Barbie-kläderna, kappor av hår, och en effektfull parad av den senaste tidens Star Trek-axlar. In fördes även en modell (med huvudet i en låda) som bar de nya Damiani-smyckena. Det hela var ett väldigt corny (såklart) sätt gå igenom sin historia på, som ett levande collage. Jag kunde inte märka någonting nytt som presenterades för ss09, jag väntade mig det i slutet (då kom i stället en levande tårta).
Jag tolkar det hela som en bekräftelse att Margiela faktiskt ska sluta. Något som kan noteras att han iofs gjort redan för länge sedan, om man jämför hans fantastiska tidiga åstadkommanden med Margiela i dag. Jag tycker om det nutida Margiela, även det är imponerande och beundransvärt, men den ursprungliga Margiela hade ändå en annan själ.
Oj vad långt det blev.
Jag kan knappt vänta tills style.com lägger upp alla bilder! ( jag fick inga bra men lägger väl ändå upp de, men lite senare, för jag håller på att döö nu för jag är så trött.)
Carine & Geraldine längst bak
Crazycrazy
Margielabrillor
fyi – modeller som faller & Gareth Pugh i Paris
Milanos Modevecka är slut, och kommer troligtvis bli ihågkommen som den där alla modeller föll. På Pucci, som skulle vara Matthew Williamsons avsked från märket, kommer alla bara minnas hur råproffset Angela Lindvall drattar omkull inte mindre än TVÅ gånger, och hon har aldrig ens snubblat genom hela sin 12-åriga karriär. Vid det första fallet fick hon hjälp upp av kollegan Karlie Kloss och klarade sig utan större skråmor, men andra gången kom olyckligtvis under slutklämmen när alla modeller går ut på rad, och skapade något av en dominoeffekt....Allt enligt Grazia. Modellen själv skyller på ofasade klackar, och fick ett uppskrapat knä. Fenomenet kallas nu "The Curse of the Stiletto!" Kommer den slå till även i Paris?
För Paris modevecka har ju redan startat! Och på topp dessutom. GARETH PUGH, kan det bli bättre. Och han var även ganska...ja, tro det eller ej men rätt så...somrig.
(Detta är första gången Gareth producerar skor.)
Förutom att bli helt mållös (som vanligt av Gareth Pugh, älskar hur han inte skapar utifrån några tydliga refernsramar eller modehistoria förutom sig själv, och tja, kanske Renässansen då) , får det mig att undra:
När ska style.com börja med 360 graders-shots ??
NU är jag påväg till Paris!
Se fram emot live monsterupdates snart.
(Och efterlys gärna något.)
Stackars Bruno portad i Milano...
Trots att han är kittad till tänderna i Alexander McQueen (och – han bär upp det!) blir han portad, Bruno, från Versace.
Ryktet om Bruno som aka Sacha Baron Cohen (aka Borat) lyckades tillslut spridas i Milano. Kanske inte så konstigt, efter upptåg där han iklädd en Velcro(kardorreband)-täckt spratteldräkt rullat runt backstage på Iceberg så att alla visningskläder fastnar på hans kropp, (!!! jag dör!) skickade tillslut Italienska Moderådet ut en rekommendation att hålla Bruno på så långt avstånd som möjligt från visningarna. Kan inte vara kul att motta motsvarigheten till modebranschens terroriststämpel....stackarn. Och jag undrar vad han hade tänkt hitta på med Donatella.
Man vill bara krama de där sorgsna välansade ögonbrynen
Agatha Ruiz de la Prada (spanskt kommersiellt märke, har inget med the Prada att göra) fick tydligen inte Moderådets utskick. Här lyckas Bruno ta sig ända ut på catwalken i sin Velcrosuit. Visningen stängs ner, allt blir svart, kaos uppstår, polisen kommer, ingen skrattar, Bruno skäms. Men är nog lite (mest) nöjd ändå.
The Bruno Movie – Delicious Journeys Through America for the Purpose of Making Heterosexual Males Visibly Uncomfortable in the Presence of a Gay Foreigner in a Mesh T-Shirt ska komma på bio den 15e maj. Han verkar mest driva med Texas-bor och Arnold Schwartzeneggers of the world. Se mer på, thebrunomovie.com, de har blogg såklart.
Han kan posa.
Diskussionen kring färg fortsätter
Den här artikeln är några dagar gammal, men den är ändå intressant. Guy Trebay skriver om den ökade diversiteten på New Yorks runways.
Modet må ofta vara konservativt, men det har också en finurlig sida där saker och ting vänds några varv till och fuckar upp själva grunden för diskussionen. Trebays artikel kretsar nämligen kring en afrikansk-amerikansk albino, alltså en svart man som är vit och som svensk-amerikanen Patrick Ervell hade i sin show. Ervell säger att casting handlade om att Shaun Ross, som albinokillen heter, är "unik". Att han är "sällsynt". Det låter lite som om vi pratar om utrotningshotade djur och växter.
Men frågan som infinner sig är: Är det ett brott mot eller en anpassning till status quo att ha en vit svart man på catwalken?
Smalhet och ensamhet, två modeller (och Papa Dees fru Andrea Wahlgren) emellan
Andrea Wahlgren. Bilder: Mikas
På stjärnspäckade modevisningar under Stockholm Fashion Week – typ Lars Wallin och Tiger – brukar jag alltid se artisten Papa Dee, 41, och hans nyblivna fru modellen Andrea Hedström Wahlgren, 20, front row. Första gången jag såg henne reagerade jag på hur smal, sval och olycklig hon såg ut – den totala motsatsen till känslan man får av att se Papa Dee leda sitt tv-program Papas Kappsäck, där han åker omkring och jammar i enkla byar som den 'glada, avslappnade världsmusikromantiker han är'. Som min vän Johanna K sa, är det inte lite konstigt att en sådan man gifter sig med en Stockholmstjej i modevärlden som inte verkar vara så lycklig? (Ok, hon är ursprungligen från Härnösand, men ser ut som en stockholmstjej; sval, smal, trendig, modell, ja ni fattar.) Men tja, Papa Dee är väl främst en typisk DJ-kille antar jag.
Denna olyckliga minen Andrea gav på modevisningar förpassade jag snabbt in i en fördom kring henne, som en typisk snygg stockholmsmodell front row med en av Sveriges mest kända artister; då 'bör' man väl se lite purken ut. Men det visar sig kanske ligga mer bakom Andrea Wahlgrens ledsna ögon, jag råkade nyligen snubbla över LA-modellen Anine Bings blogg och en intervju hon gjort med Andrea. Papa Dee-frun är mycket ärlig när hon berättar om modellbranschen i Paris; hur hon kontrollerar sitt ätande, hur modellerna tar kokain som hjälp på vägen och hur ensam hon känner sig. Intervjun är två modeller emellan och kanske därför är den så ärlig – Bing befinner sig också i branschen och vet precis vilka frågor hon ska ställa hur sanna svaren är. Hela inlägget finns att läsa i Anine Bings blogg. Och det konstigaste; om denna 19-åriga flicka nu är så ledsen, varför tar inte hennes livsglade 40-årige man hand om henne och visar henne livet? Här är ett par lösryckta citat som säger en del:
“Jag är väl smal naturligt men... det beror verkligen på vad man jämför med. Jag menar, i den här branschen är inget smalt nog. ... Jag tänker på vad jag äter varje måltid och ser till att minska mitt intag av kalorier till det intag som gör att jag får de mått jag behöver.”
Om det bästa med modellyrket:
"Man får träffa så oerhört mycket människor och folk som man aldrig hade haft tillfälle att träffa annars. Det är fascinerande att lära känna människor i den här branschen – på både gott och ont. Dessutom är det väldigt kul om man jobbar med positiva, glada och inspirerande människor.”
Om resor och ensamhet:
"Det finns inget jobb som är mer ensamt... Jag har i perioder nästan gett upp bara för att jag tyckt det varit för ensamt... Du träffar människor, men inga människor som faktiskt bryr sig eller är dina vänner på riktigt. Dessutom är du aldrig ledig och kan lära känna vänner. Det tar tid att få bra vänner och modeller är alltid på vift. De reser alltid. Allt blir väldigt ytligt efter ett tag.”
Vad hon är mest stolt över inom sitt yrke:
"Helt ärligt vet jag faktiskt inte. ... jag tror att jag är mest stolt över att jag ens har orkat vara i Paris och jobba i ett halvår nu. Det är nog hela grejen i sig som jag är mest stolt över."
“Många modeller tar droger. Bland annat for att de är ensamma och försöker att hålla sig smala. Mest kokain. … Men jag tror på att man ska behandla sin kropp som ett tempel i så stor utsträckning som man bara kan.”
Diana Orving ss09 (Robyn var där!)
Jag stormade in precis i sista sekund till Dianas visning på Nordic Light, därför fick jag stå längst fram. Jag hamnade precis bredvid Dianas mamma och lillasyster som också stod där framme. Mamman hade hela famnen full med rosor. Lillasystern påpekade gång på gång att modern inte skulle bli så sentimental och börja gråta eller nåt sånt. Men titta på alla människor...sa hennes mor, alla här för lilla Diana..Åh... Det var gulligt. Och hon måste verkligen känt sig stolt, det var en bra visning från Diana Orving, nog hennes bästa. På second row (?) satt Robyn (längst till höger i bilden ovan, det vita korta håret bredvid han i rött). Och bara det borde ju få en moder tårögd. Själva kollektionen stämde ihop sig på ett mycket fint vis. Det var nog mer bärbara plagg än vad man tidigare sett från Orving, det fanns en del av hennes signatur , draperingar , men också mycket basplagg med en liten twist – pennkjolar, jumpsuits, chiffongblusar och snygga byxor. Mycket säljbart.
'
Stolt Orving-mor.
Skorna var vanliga pupms med dittejpade nitar. Lite Rodarte-varning.
Diana.
Papparazzibild på Robyn. Jag bara stod där och stirrade,
Bild på Robyn från Hanky.se. Hennes t-shirt säger "Obama is The New Black!" !
Vill du se fler visningsbilder, finns de på hanky.se upptäckte jag, bra där!
Modeveckan, sista dagen
Diana Orving SS09
Sorg! Idag är modeveckans sista dag. Men det är inte helt slut än. Den sista dagen på modeveckan bjuder bl a på modevisning för Hunkydory samt en screening av konstnären Åsa Cederqvist film där hon deklarerar sin kärlek till märket The Local Firm.
Och desto mer är öppet för allmänheten i dag! :
Rookies & Players blir butik, kl10-18, Ambassadeur, Kungsgatan 18 – Idag förvandlas Moderådets fina mässa för mindre och lovande märken till en temporär butik där du kan shoppa direkt av utställande designer. Missa inte!
Per Viking Legend Sessions med WeSC & Boutique Fräsh, kl 17-21, Skateboardpoolerna, Björns Trädgård, Medborgarplatsen – WeSc och streetwearmässan Boutique Fräsch anordnar Skateboardtävling med Giftorm Sound System. Lär mer på perviking.se.
Grolsch Block Party, Götgatsbacken, från kl 17 – Slutet på modeveckan betydet partaj, och visst är det passande att hela Götgatan återigen förvandlas till en stor fest! American Apparel firar 1 år i Sverige, Jojo & Malou feat. Kleerup spelar skivor på Indigo, därefter tar Rasmus Wingårdh, Behnaz Aram och Ana Hernandez över, med mera. Läs mer om allt vad som händer här.
Och förresten, glöm inte heller +46 stora Fashion Sale på lördag och söndag, Kronobergsgatan 37, kl 11-19, 20 kr i entré.
Se Dagmars film på style.com
I onsdags visade de tre systrarna bakom House of Dagmar en väldigt vacker och kort liten film på Berns. Filmvisningen var deras presentation av vår/sommar 2009. Vi får bland annat se en Adina Fohlin och grupper av modeller som tränar modern dans i en kvalmig balettsal en suddig och skimrande högsommardag. Ang Lees sensuella Lust, Caution sägs vara en inspirationskälla, och Dagmars kollektion handlar om kontraster mellan hårt och skört, sex och romantik.
"Dagens hårda liv är grundtanken", berättade Dagmars formgivare Kristina Tjäder, "I grunden är varje person en en människorättskämpe som längtar efter frihet och grupptillhörighet. Kvinnan här är både skör och stark på en och samma gång, vilket också reflekteras i material och färger genom kollektionen."
Vid presentationen under modeveckan blev filmen väldigt väl mottagen av pressen. Även amerikanska Vouges minst sagt trendänsliga hemsida style.com har snappat upp Dagmar-filmen och presenterar den just nu i sin populära Style File blogg, klicka här för att se.
+46 Award, Siv Støldal
Under onsdagen bar det av till +46. Siv Støldal visade upp kollektionen Theree Wardrobes och avverkade därmed sitt pris som vinnare av +46 Award. Presentationen var en installation i tre delar, där kläderna satt upphängda med linor i olika maskiner som gjorde att plaggen rörde på sig. Byxorna sprang, skjortorna vinkade, jeansen...snurrade. Boys Don't Cry stod bakom, och det var kul och snyggt genomfört.
Kollektionen har Siv tagit fram genom att notoriskt gå igenom tre vanliga norska mäns garderober och fotografera och dokumentera varenda plagg och hur de använder det. Dessa shorts är t ex tryckta med ett print taget från en av männens gamla jeans. Från långt håll ser det ut som ett par gamla Levisshorts, men det är bara ett tryck.
Det jag tycker är intressant med Siv är var hon kommer ifrån, Tyssøy i Norge. Det är en liten ö med knappt 40 invånare. Där bodde hon och fyra andra flickor på ön, de var en skolklass. De enda barnen. På fritiden lärde de sig alla olika typer av handstickning och knyppling, från sin äldre släkt, därför sysslar Siv fortfarande med det i sin design, hon gillar processen.
Hur man lyckas ta sig från en pytteliten ö i ett pyttelitet land till Central St Martins och den stora catwalken i London är rätt galet. När Siv började på St Martins kände hon inte ens till de japanska designerna, det enda hon gjort var att lära sig hantverket hos en skräddare i Norge. Att närma sig mode men en konstnärs tillvägagångssätt var något nytt för henne och det fick henne tillslut helt fast i modevärlden, hon kunde hitta en plats där, mellan konsten och herrkläderna. Nu är hon i allra högsta grad med och påverkar den modevärld hon inte ens visste existerade när hon först lämnade Norge för London..Och nu har hon kommit tillbaka till Skandinavien och ska flytta tillbaka till Tyssøy. Hon vill att hennes dotter ska få samma slags uppväxt där som hon fick. Det verkar ju inte som att det kan skada?
Lite modefolk som minglar.
Så här ser det ut inne på +46.
Ylva Liljefors färgstarka vårkollektion.
Fint blomstermönster på en klänning från Lund + Berg. Jag gillar digitaltryckta och lite smått "pixlade" mönster.
Detta händer på modeveckan, dag 4
Idag går veckan in på sin slutspurt, när tidningen Damernas Värld ställer till med kalas för att dela ut modepriset Guldknappen. Förra årets vinnare var Ann-Sofie Back, och tidigare har vi sett Carin Rodebjer och Lars Nilsson som vinnare. Vem som får det i år – och därmed utpekas av Damernas Värld som Sveriges bästa designer just nu – presenteras ikväll i en speciellt utformad modevisning på Cirkus.
Förutom detta anordnar idag Saga Lova, Seika Lee och Nina Janebrink varsin modevisning, samt en del på Rookies and Playes-mässan; bland andra Säby och Farzan Esfahani Mogaddam.
Och detta öppnar för alla i dag:
Bea Szenfeld, Swimwear haute couture, Designgalleriet, Odengatan 21 (Vasastan). Bea Szenfeld har kikat Esther Williams och gått loss på badkläder. Resultatet är en kollektion slimmade dräkter och bikinis, dekorerade med knappar eller långa fransliknande sjok. Se alla dessa fantasifulla strandutstyrslar i en utställning på Designgalleriet, öppen tisdag–fredag 11-18, lördag 11-15 t.o.m. den 23e augusti.
Diana Orving, textilinstallation, Nordic Light Hotel, Vasaplan 7 (City). Under modeveckans onsdag visade Diana Orving sin kollektion för våren 09. Till visningen satte hon ihop en textilinstallation av små privata rum av chiffong i lobbyn på Nordc Light. ”Jag ville skapa en samling rum i rummet som skänker lobbyn en till dimension och kryddar med lekfullhet och hemligheter. Jag ger lobbyn en illusion av intimitet med privata paviljonger för gäster och besökare.” Fram till oktober månad.
Vad som händer på Modeveckan, dag 3
Idag drar Stockholms Modevecka upp tempot på allvar. Både den progressiva modemässan +46 och Moderådets mässa Rookies & Players slår upp sina portar. Modevisningar serveras från bland andra Diana Orving, Blank och Camilla Norrback. +46 vinnaren Siv Støldal presenterar kollektionen Three Wardrobes i +46-huset på Kronobergsgatan och även Lovisa Burfitt, på Urban Outfitters, och Dagmar, på Berns, ordnar kollektionspresentationer.
Öppet för alla:
Fifth Avnue Shoe Repair, som visade SS09 på Berns förra månaden, passar nu på att ordna en utställning för sin aktuella höst/vinter 2008-kollektion i butiken The Grandpa. Den högskräddade linjen som görs under namnet "By the No" är vad vi kommer få beskåda. Får du lust att köpa någonting sys allt upp på beställning. Mycket volym och arkitekturinspirerade skärningar kan garanteras. Utställning och mingel på The Grandpa, Fridhemsgatan 43, Kungsholmen, idag kl 18.00-21.00
Och...
...inte har du väl missat att Stockholms Modevecka fått en egen branschtidning, Stockholm Fashion Week Magazine? Är du intresserad av vad som händer under veckan på de olika mässorna som äger rum kan du plocka upp ditt eget ex helt gratis. En lista över platser där du finner den hittar du här, bland annat är det på olika butiker, restauranger och liknande runt om i Stockholm, exempelvis; Black Market, Beyond Retro, Judiths, Muggen, Cali, PUB, WE, Tranan, Pet Sounds, Nitty Gritty m fl.
Vad händer på Modeveckan, dag 2?
Idag anordnas bland annat modevisningar för Ylva Liljefors, Lick my Label, samt kinesiska designdelegationens Helen Li och Carmen Zhang.
För alla som vill så bjudes det även på modeevents öppna för allmänheten i dag:
”Made it in China – Designer exhibition” på Jussi Björlings allé 5 i Kungsträdgården. Klockan 11–19 den 12–16 augusti. Femton designer på besök ända från Kina ställer under veckan ut sina kollektioner. Alla produkter är dessutom till försäljning.
Rita Saardis ”Between heaven and earth”, hos Svensk Form, Holmamiralens väg 2, Skeppsholmen, mitt emot Moderna. Rita Saardi är ursprungligen från Libanon men flyttade till Sverige som liten. Hon har utbildat sig på designskola i Paris, där hon numera har sin bas, och förra året deltog hon bl a i den arabiska versionen av ”Project Runway”och kom till final. På Svensk Form visas hennes nya drömlika kollektion ”Between heaven and earth” och en kortfilm skapad tillsammans med Aurélien Lemoine. Kommer bli vackert. Utställningen har öppet kl 12–17 den 11–15 augusti, kl 12–16 den 16–17 augusti.
Future design days: Next textile, Nordic Light Hotel, Vasaplan 7, kl 17.00–19.30 : Det elektroniska tyget är på väg, och det finns ingen hejd på fantasin kring vad man kan skapa med det (vilket även Rodeo en gång skrivit om). Under seminariet Future Design Days: Next Textile, får vi bl a föredrag från industridesignern Hedvig af Ekenstam och Philips teknikutvecklare Gerrit-Willem Prins om vad dessa intelligenta textilier kan åstadkomma. Paneldiskussion med efterföljande mingel och förfriskningar utlovas. Läs mer och anmäl dig här. Kostnad, 595 kr.
Bea Szenfeld SS09
Bea Szenfeld visade i nattklubben Ambassadeurs lokaler på Kungsgatan. Temat var tydligt; var du än tittade så fanns där böcker, redan nere i entrén stod en bokhylla, och över hela väggarna uppe i lokalen satt den boktapet som Bea Szenfeld tagit fram tillsammans med Decor Maison. Till och med goodiebagen var formad som en trave böcker...och det var ett kul tema, Bea Szenfeld är bra på sådant. Även om jag innerst inne verkligen inte gillar det där med att använda litteratur som dekoration/accessoar.
Visningen inleddes med att Veronica Maggio läste högt ur boken Boktjuven, därefter dök modellerna upp från en vägg av bokhyllor. Kollektionen inleddes med ett par flickiga klänningar och stora jackor och avslutades med badklädeskollektionen som Szenfeldt skapat för Designgalleriet i Stockholm; "Swimwear Haute Couture". (Den kommer även att visas där, på Odengatan 21, mellan den 14-23 augusti. ) Just namnet Swimwear Haute Couture får mig att tänka på massor av volanger och fiskfjäll, men så blev det inte, utan badkläderna skulle vara inspirerade av simdrottningen och filmstjärnan Esther Williams. Och det kändes lite....Simpor och Grodfötter. Mest pga dessa tarmar av sjögräsliknande fransar som hängde efter badplaggen.
Det serverades väldigt lite av Bea Szenfelds distinkta och udda retrofeminina uttryck, jag saknade det. Det var en mycket väl anordnad show, men jag är osäker på att Beas kollektion för SS09 kom till sin rätta. Men när man ser den i butik eller i showroomet kommer den troligtvis att göra det. Hon är ju kapabel till ett fantastiskt hantverk.(Vem kan glömma hennes kollektioner helt i papper samt tårtunderlag som ställs ut på otaliga gallerier och muséer?) Szenfeld visade helt enkelt inte tillräckligt mycket av sig själv, jag ville ha mer.
Veronica Maggio
Bea Szenfeld med inbakad fläta var stilig som alltid.
Till visningen hade det kommit enormt mycket folk, även en massa kändisar med tillhörande paparazzi, jag tror jag såg Shire från MTV. Själva showen startade pga folktrycket några minuter sent, men som tur var hade man fått en liten matpåse medan man väntade. Den innehöll, förutom ett äpple och en fruktdricka, även:
Kärleksfulla bokstavskex...
...ekologiska torkade aprikoser...
...samt lektyr.
+46 Award – nominerade och jury
Den 13-15 augusti arrangeras den progressiva modemässan +46 i Stockholm. Det bjuds på spännande handplockade utställare och modevisningar på Allmänna Galleriet. Under veckan delas även +46 Award ut, ett pris till Skandinaviens mest lysande unga modetalang. Det prestigefulla priset har snabbt vuxit i anseende i modevärlden, och förutom utmärkelsen får även vinnaren en gratis visning under modeveckan.
Nu kan årets omgång av nominerade presenteras, samt den alltid så namnkunniga juryn som ska utse vinnaren.
De nominerade är... :
Aminaka-Wilmont (Sverige) är tidigare vinnare av Fashion Fringe Award. Duon Marcus Wilmont och Maki Aminaka Löfvander utforskar siluetten med plisserat läder och mjuka tyger i kontrast till jersey och grafiska prints.
www.aminakawilmont.com
Antti Asplund (Finland) är en designer som gillar dramatik och blandar gärna gamla myter och mystik med nutida popkultur för att berätta en historia genom sin design.
www.anttiasplund.com
Daniel Palillo (Finland) har sin bas i Helsningfors. Daniel Palillo säger sig inte inneha någon särskild ideologi, utan han gör vad som fångar honom just vid tillfället. Palillo rikttar sig mot ungdomskulturen och emo med viljan att skapa kläder som känns både hippa och känslofyllda.
www.myspace.com/danielpalillo
Julia Hederus (Sverige) har utbildat sig vid Central St Martins i London och visade sin examenskollektion på London Fashion Week i februari förra året. Hennes egen linje Hederus har snabbt väckt intresse i modebranschen, liksom de limited edition sneakers hon gör för K-Swiss.
www.juliahederus.com
Louise Amstrup (Danmark) – debuterade på London Fashion Week i februari. Efter en examen vid Akadamie Modedesign 2003, har hon jobbat på Alexander McQueen, Sofia Kokosalaki och Jonathan Saunders innan hon startade sitt egna ‘Louise Amstrup’ 2006. Louise signatur ligger i konstraster mellan kraftfullt feminina linjer samt draperingar och sköra siden- och bomullstyger.
www.louise-amstrup.com
Minna Palmqvist (Sverige) har sin bas i Stockholm och gick ut från Konstfack 2007. Hon jobbar med spänningen mellan normer inom mode och verkligheten. Hennes senaste kollektion handlar om gränser och kollisioner mellan den allmänt accepterade kroppen och den intimt psykiska kroppen
www.minnapalmqvist.com
Siv Støldal (Norge) närmar sig herrkläder med en konstnärs tankesätt. Hon inspireras av hur män använder, bär och väljer vad som finns i garderoben och deras relation till plaggen de bär. Hon har länge visat på herrmodeveckan i London och utvecklat en signaturstil i digitala prints och stickade tröjor, och hon förankrar ofta sina kollektioner i sitt älskade hemland Norge.
www.sivstoldal.com
Soulland (Danmark) är designern Silas Adler, som har en önskan att skapa nytt progressivt streetwearmode för killar. Silas beskriver sin design som en blandning mellan kärlek och hat, Köpenhamn och världen, glitter och gatan. www.soulland.eu
Regine Mowill (Norge) tog examen vid Central St Martins 2005 som en av de mest uppmärksammade från sin årskull. Kollektionerna är konceptuellt betonade och med ett språk som utvecklas i mönster och prints. www.reginemowill.com
Juryn som ska utse en vinnare bland dessa skandinaviska talanger är... :
Diane Pernet – modehjältinna som dagligen hittas på ashadedviewonfashion.com. Hon är tidigare designer och chefredaktör för Zoo Magazine samt IQONS. Hon firlansar för Vogue och Elle samt driver modefilmfestivalen You Wear It Well.
Jean-Pierre Blanc – startade för 22 år sedan modefestivalen i Hyères, som i dag är en av de mest pretigefyllda när det gäller att främja nya talanger inom mode.
Laird Borrelli-Persson – redaktör på style.com och Vogue. Examen i litteratur och Master vid Fashion Institute of Technology, hon har skrivit flera böcker om mode samt curerat ett antal utställningar på FIT Museum.
Elisabetta Berla – grundare på Between Design Research, en av världens ledande headhuntingbyråer när det gäller att hitta talanger inom modebranschen.
Gaspard Yurkievich – designer och vinnare av Hyèrespriset 1997. Han har sedan dess visat kollektioner i Paris och gjort sig ett namn i modevärlden.
Daniel Björk – Rodeos nytillträdde chefredaktör. Han har skrivit om mode sedan han debuterade i tidningen Bibel och har förutom otaliga artiklar klämt in essäer i antologin Sexton svenska texter om mode (Pocky). I sitt skrivande premierar han texter om mode som är initierade, passionerade och intelligenta, och hoppas att Rodeo kan vara en motpol till den del av modevärlden som reducerar allt till shopping.
Vem tror ni vinner?
Best of...modeveckan
Ok, jag måste bara sammansälla vad jag tyckte var bäst på modeveckan. Samt reducera vissa visningar och märken till shopping. Alltså vad jag själv kan tänka mig bära. Kan påpekas att jag inte är en värdig jeanstjej, och jag tycker flickiga plagg som typ Whyred-klänningen kan vara fint men aldrig på mig. Jag gillar rejäla byxor, galna skor, oväntade detaljer och när sådant som egentligen är fult blir snyggt..Elle bara rakt upp och ner välskräddade plagg. Here we go:
Kostymen från Agunandagirl. Den har verkligen fastnat på min näthinna. Mycket fint gjord. Jag ser fram emot mer från dem!
Acnes mycket intressanta byxor. Även hatten såklart. Och skorna med skulpturala träplatåer.
Hopes "graphic pyjama print"; pyjamasbyxe + smokingjacka-mode. Och skorna. Vilka skor!
Det här måste nog varit en av modeveckans finaste klänningar, från Whyred. Men för flickig för min egen smak. Kavajen däremot, mer min grej.
Tigers lediga och kvinnliga stil var fin. Den här ärmlösa blazern snygg, och håret!
Eloge till Nikolaj d'Etoiles, ett av Sveriges bästa initiativ inom mode. De kommer bli intressanta att följa ut i världen. Som sagt, när jag synar deras plagg kan jag inte annat än imponeras av hantverket. Välgjort ut till minsta söm. Skulle en kille som ovan börja prata med mig skulle jag nog tappa fattningen en aning.
En till grej som fastnat på näthinnan. Denna klänningen från Liselotte Westerlund. Axelpartierna! Längden! Skärningen! Helt på rätt spår, jag ville ta den på mig på en gång.
Dragkedjeklänningen från The Local Firm. Den består alltså endast av dragkedjor. Garanterad succé, var du än beger dig i denna. Local Firm har lyckats etablera sin stil, sitt väldigt rakt på sak och sexigt storstadsjeansmode, fast de inte ens kommit in i butikerna ännu. Duktigt jobbat.
För övrigt så var det kul att Sara Blomqvist, ovan, dök upp på en hel del shower under veckan. Hon är en riktig svensk stjärna nu, hon och Elsa Sylvan, som inte syntes någonstans denna gång då hon var och gick Haute Couture i Paris. Det märktes så fort det var Blomqvist som skridande ner podiet. (Undrar om hon fick behålla Miu Miu-klänningen med sina initialer från senaste visningen?)
Annat som var bra...champagnen. Mer än någonsin. Campari och gratis fruktbord och flaskvatten överallt också. På Hope var det t.o.m lunch från Fredsgatan och hos Acne middag! Det är sannerligen lyxigt, i Paris ska man vara nöjd om man får en flaska Ogo-vatten typ varannan dag. Och då attackerar allt modefolk ogo-bordet som gamar, hamstrar. Det finns iofs en buffé där också, för 25 euro tror jag, men den är det ingen som rör såklart.
Well, summa summarum blir Stockholms Modevecka på Berns bättre och bättre, och så ska det vara. Det var många storslagna och genomtänkta visningar. Saknades något? Ja, jag saknade Carin Rodebjer, Nakkna, Björn Borg White. Och fler. Men de kommer nog, jag har en känsla av att de dyker upp till den andra modeveckan i augusti. Får hålla ut tills dess!
Update...jag glömde ju en grej...vad skulle vi gjort utan Carin Wester och hennes avslut på modeveckan? Tacka gudarna för hennes visning i parken med lite småstirriga herrmodeller och coolade damdito indränkta i spets, småstickat och lager på lager av volanger!
Fifth Avenue Shoe Repair
Fifth Avenue Shoe Repair visade som brukligt sina två kollektioner samtidigt, dels den vanliga och den så kallade By The No; mer komplicerat skräddade plagg vilka sys på beställning. I år tycker jag att de mer än någonsin lyckats bättre att interagera dessa två kollektioner med varandra i visningen. FASR använder sig av klassiska plagg som de bryter ner för att skapa något nytt. Denna gång stod skjortan i fokus, som de med hjälp av koppar gjorde om till bärbara Richard Serra-skulpturer. Richard Serras gigantiska skulpturer är till för att gå runt i och interagera med, det sägs att känslan du får där inne kan liknas med den man får i öknen. Du känner dig expansiv.
Jag gillar Fifth Avenue Shoe Repairs vanliga kollektioner mycket, de har en styrka i att ta helt vanliga plagg och göra om dem till något du inte visste att du ville ha, allt från små till stora och iögonenfallande detaljer snillrika i sin enkelhet. I By The No dras sedan dessa detaljer till sin spets. Jag kan dock tycka att just denna By The No-kollektion känns lite pålagd, jag saknade en känsla och en riktning för de där snirklande tygerna och Serre-kragarna. Jag styrkan ligger i deras vanliga plagg, vilka ger kunden en upplevelse och en känsla för kläder de kanske inte tidigare mött. Exempelvis de rejäla korsettliven av skjorttyg, en sidenklänning med annorlunda fall, en asymmetrisk skjorta eller tröja stickad helt i koppartråd. Men visningen var spektakulär. Som vanligt bjuder FASR på en totalt annorlunda show och på hög nivå.
Inspirationen: Richard Serres skulpturer.
Carin Wester ss 2009
Efter ett pre-prat med Carin Wester ungefär en vecka innan visningen berättades att det inte skulle bli särskilt mycket styling. Hon sa även att herrkollektionen var mer mogen riktad mot lite äldre killar än vanligt. Detta lät i mina öron som mycket bra drag.
När väl visningen drog igång i onsdags kväll var detta inte något jag såg. Stylingen var inte sparsam, vissa killar hade till och med två par glasögon på näsan och två lager byxor på benen, tjejerna var uppiffade med spetsbodys, meshfingervantar, spetsstrumpor och stumpeband. Kanske hade stylingteamet tagit i rejält för att ge åskådarna – det var ju en visning öppen för allmänheten – en massa extra allt och skojigt mode att se på. Mer en visning för allmänheten än kräsna modenäsor alltså. Men känslan var ändå härlig. Det kändes som om alla modellerna bodde i ett kollektiv från 70-talet och var påväg ut för att sätta sig i gräset och sjunga visor och dricka sina harmoniska saftblandningar.
Kläderna var fina, och skiljde sig kanske något från det man brukar se hos Carin Wester, hon hade tagit ut svängarna mer. Det var ett frosseri i volanger, finstickade bomullsdresser, stora draperade ärmar och en massa spets. Killarna var hippe 70-tal, sådana där män som vispar välling på spisen och har mahjongbyxor.
Tiger of Sweden ss 2009
Enligt prospektet eller vad det nu kallas, förhandslektyren, var Tigers visning ute efter att tolka tre olika typer av Den Intellektuella Rebellen. Vilket är en bra början, vem gillar inte en intellektuell rebell liksom? Hehe. I alla fall är det rebellerna Bob Dylan, Greta Garbo och Blitz Club det handlar om. Det är Ronnie MacDonald och Christian Lippich som gör Tigers herrlinjer Black och Silver Label. Black Label blev en
