När modellen som ser ut så här:
bestämmer sig för att bli Polaroidbildsfotograf, ser det ur så här:
och när hon ska ha en utställning någon stans i världen bestämmer hon sig för Berlin;
och döper det hela till; I Like Ponies.
...
I'm just sayin'.
På sidan thefashionspot, som är en modenördsite värd namnet, har det läckt ut bilder ur Vogue Paris novembernummer. Varje år gör alla upplagor av Vogue ett "Klä-dig-enligt-din-ålder"-nummer, som ofta slår säljrekord. Enligt editorialen "30 år vs 17 år" ska en 30-åring klä sig i Balmain-klänningar. Och en 17-åring i Balmain-jeans.
Men mest av allt syns skillnaden mellan dagens senaste supermodellstjärnskott (och Christophe Decarnin/ Balmains favoritmodell), ryskan Anna Selezneva, 18, och tidigare supermodellen tjeckiska Eva Herzigova, 35.
(Jättefint foto av Mario Sorrenti. Och styling, suprise suprise, Vogues Emmanuelle Alt)
Det här visar egentligen att de nya modellerna egentligen bara är tråkigare kopior på de gamla supermodellerna. Eller är det bara för att man är trött på att se Anna S etc i jeans? På sätt och vis påminner hon om iaf om en svag reflektion av Eva, 1990, när hon var 18 och blev känd över en natt genom den där [tveksamma] Wonderbra-kampanjen.
Jag vet inte vad det är, men det är något i det där Paris Vogue-jobbet som känns fel. Kanske att Eva verkligen inte ser ut som 35. De skulle ju egentligen kunna byta kläder med varandra. Eller jag menar, Carine Roitfeld, som väl är väl över 55, skulle lätt kunna dyka upp i de där ormskinns-printade jeansen och en liten glittrig kavaj, men om exempelvis min mamma, (din mamma?) gjorde detsamma så skulle det inte bli lika kul.
Så är det kanske Christophe Decarnins Pierre Balmain som stör mig, det är ju inte så mycket mode utan mer ett sätt att tjäna jättemycket pengar på att sätta supermodeller i Axl Roses kläder. ...Det nya Balmain blir lite som Posh för mig, jag tycker att det är störigt, och därför lite kul, och om några år kommer det säkert definiera en era.
Å andra sidan ska ju ett "Klä-dig-enligt-din-ålder"-nummer handla mest om kläder, inte lika mycket om mode. Så Balmain var kanske bra val av inspiration.
Hmm, något jag tänkt ta upp länge... finns det inte många olika definitioner på mode och mode, särskilt just nu, och hur man förhåller sig till det. De finns de som är mest intresserade av att vara mode, livin' and breathing fahsion, genom sitt sätt att klä sig ska de bli modevärlden. Ofta trendigt, enkelt, med sexig som prio ett. Sedan finns modenördar, de är mest intresserade av att konstant tänja på gränserna. Lustigt nog är det ofta just de senare som blir till mode.(i alla fall i min bok). Det finns även sådana som försöker med en konstant men ändå intressant stil, typ Demeulemeester, och kör på den. Jag själv finns där någonstans och tittar på. Samtidigt som jag innerst inne vet sedan länge att Johan har rätt när han skriver om hur snygg stil egentligen är enkelt, bara att bära anonymt slappt, tröjor, och mörka solglasögon, tänk Jane Birkin och alla bohem-chica Paris-fransyskor ungefär. Ändå gör jag ändå allt för att undvika just det eftersom det är så, ja, tråkigt..
Jag fattar inte hela debacklet, att det skulle vara så hemskt när Lily Cole visar brösten i franska Playboy.
För det första så är ju inte franska upplagan av Playboy som den amerikanska, i Frankrike är Playboy en mer arty/mode-herrtidning, lite åt samma håll som [Andres Lokkos favoritmagasin] Paradis. De är herrmagasin som eftersträvar att blanda livsstil med inslag av nakna brudar fotade av de bästa fotograferna, alltså på ett mer äkta och oretuscherat vis. (I Paradis har ju exempelvis Lily Cole redan visat sig spritt språngande på nitton sidor förra året.) Sedan är Penelope Cruz med i samma Playboy-nummer, varför kommenterar ingen det? Och andra som "vikt ut sig" i tidigare franska Playboy t ex Lou Doillon, Helena Christensen, Juliette Bioche, Anouck Lepère...och till fotograferna kan räknas Karl Lagerfeld och Rankin.
Jag undrar om det är okunskap om detta som satte igång alla dessa hårda ord mot Lily, eller är varumärket Playboy så laddat att så fort du förknippas med tidningen förpassas du till porrskådis-status?
Eller, är det delvis för att Lily Cole-spreaden är...rätt så ful? Den skulle gå på vibbarna från Serge Gainsbourgs album Histoire de Melody från 1971...men det kanske inte blev helt snyggt.
Men, vilket som, av alla svenska och en del brittiska bloggars reaktioner att dömma, är det alltså inte ok för en "fashion"–modell att visa sig naken i arty herrmagasin, men däremot i modemagasin? Var därimellan går gränsen? Vad skiljer Self Service från Purple från Paradis från franska Playboy?
Jag tycker snarare att det borde uppmuntras med lite fler naturliga Lily Coles och Juliette Binoches i Playboy i stället för de vanliga Hugh Hefner-flickvännerna/Natascha Peyre-freaksen som frekventerar dagens typiska herrblaskor.
(Förresten...de som var snabbast på att kritisera Lily Cole...har inte de nominerat just Natascha Peyre i sin omfattande bloggtävlig BlogAwards som Bästa Kändisblogg? Så någonting bra med sillikon-och-extension-viset att vika ut sig, måste de tycka att det är ändå? De kanske inte vill att det ska försvinna? De kanske tycker att det är det enda som är rätt?)
Ja, i alla fall, för alla som blev besvikna på att faktiskt inte få se Lily in the flesh i franska Playboy kan alltid titta i Paradis från förra året. Fotad av Jurgen Teller.
Och en rolig extragrej:
Olivier Zahm är grundare och chefredaktör för Purple, ett modemagasin som gärna obsessar kring naket och alltid har en naken modell på omslaget. När Olivier fotas för Paradis ser der bland annat ut så här,
(Någon mer än jag som tänker på nakna Chloe Sevigny-posen i Self Service här?)
Olivier naken i högklackat. Han lyckas nästan eller hur? Det måste vara den sansade posen.
Andra 'fashion'–modeller som dykt upp i herrmagasinet Paradis är (även där) Anouck Lepère, och Crystal Renn, nedan.
Jag säger: Mera Paradis och franska Playboy till världen, gärna.
Under lördagen presenterades nytillträdde Hannah MacGibbon sin första kollektion för franska modehuset Chloé. Svenske Paolo Melim fick kicken tidigare i år, och Hannah har tidigare fungerat som närmsta vapendragare för succuéåren under Pheobe Philo.
Allt jag kan säga är: PAOLO, kom tillbaka! ALLT ÄR FÖRLÅTET!!!
:
Fulaste skorna EVER.
MacGibbon.
Inget funkar. Jag menar, det ser inte ens särskilt välskuret ut. Och klänningarna, metallicplaggen känns omoderna.
Ok då, det fanns en del som faller under kategorin "helt okej" (i jämförelse med den ovanstående horrorn) :
Under Pheobe Phlio blev ju Chloé signifikant för att göra de absolut mest oklanderligt skurna byxorna, och en detaljrikedom med fantastisk finnish. Philo lanserade en flickig, nybohemisk estetik (som Lagerfeld ursprungligen skapade för huset på 70-talet) med bärbara plagg i härligt jordig färgpalett, plagg man fortf ser på Zara, H&M och KappAhl i dag. Dessa element; byxor, färger och flickighet, har väl MacGibbon här delvis lyckats få in. Men uuuhh, ändå, vad ful kollektionen är som helhet.
Om jag var ett Chloé-fan och hade massor med pengar i överflöd, skulle jag snarast lägga dem på en av de blommiga Chloé-Melim-chiffongklänningarna nu i butik– gissar att de kommer få högt samlarvärde...
Nu blir frågan, hur länge tror vi McGibbon stannar? Får hon en chans att gottgöra tro? Troligtvis. Får hoppas på nästa kollektion, alltså.
Något heeelt annat jag inte kunde låta bli att fundera kring när jag såg bilderna var Elsa Sylvan...; jag har sagt det förut men undrar igen, var ska hon ta vägen? Och vad kommer hända med alla dessa modeller i slutändan – nästa steg blir liksom att -poff- försvinna i tomma intet. Eller kanske blir de osynliga som flickan Ninni i Mumindalen?
Överlag tycker jag att castingen i Paris (och New York såklart) varit hemsk, exempelvis bore ingen castat Anja Rubik i sitt nuvarande tillstånd, hon är ju inte Anja Rubik längre. Var tog Anja vägen, liksom. Förstår väl iofs att de måste ta med henne på Chloé, de senaste säsongerna har hon (och Zimmermann) varit Chloé, i samtliga reklamkampanjer. Men det var när man kunde se att hon var hon.
Anja på Chloé, och nedan nyligen backstage (hello dödskalle med hår) & på JPG,
Och här, the Rubik as we know her, Pucci exakt ett år sedan.
Uh. Deras agenter måste vara hemska, hemska människor.
Milanos Modevecka är slut, och kommer troligtvis bli ihågkommen som den där alla modeller föll. På Pucci, som skulle vara Matthew Williamsons avsked från märket, kommer alla bara minnas hur råproffset Angela Lindvall drattar omkull inte mindre än TVÅ gånger, och hon har aldrig ens snubblat genom hela sin 12-åriga karriär. Vid det första fallet fick hon hjälp upp av kollegan Karlie Kloss och klarade sig utan större skråmor, men andra gången kom olyckligtvis under slutklämmen när alla modeller går ut på rad, och skapade något av en dominoeffekt....Allt enligt Grazia. Modellen själv skyller på ofasade klackar, och fick ett uppskrapat knä. Fenomenet kallas nu "The Curse of the Stiletto!" Kommer den slå till även i Paris?
För Paris modevecka har ju redan startat! Och på topp dessutom. GARETH PUGH, kan det bli bättre. Och han var även ganska...ja, tro det eller ej men rätt så...somrig.
(Detta är första gången Gareth producerar skor.)
Förutom att bli helt mållös (som vanligt av Gareth Pugh, älskar hur han inte skapar utifrån några tydliga refernsramar eller modehistoria förutom sig själv, och tja, kanske Renässansen då) , får det mig att undra:
När ska style.com börja med 360 graders-shots ??
NU är jag påväg till Paris!
Se fram emot live monsterupdates snart.
(Och efterlys gärna något.)
Den här artikeln är några dagar gammal, men den är ändå intressant. Guy Trebay skriver om den ökade diversiteten på New Yorks runways.
Modet må ofta vara konservativt, men det har också en finurlig sida där saker och ting vänds några varv till och fuckar upp själva grunden för diskussionen. Trebays artikel kretsar nämligen kring en afrikansk-amerikansk albino, alltså en svart man som är vit och som svensk-amerikanen Patrick Ervell hade i sin show. Ervell säger att casting handlade om att Shaun Ross, som albinokillen heter, är "unik". Att han är "sällsynt". Det låter lite som om vi pratar om utrotningshotade djur och växter.
Men frågan som infinner sig är: Är det ett brott mot eller en anpassning till status quo att ha en vit svart man på catwalken?
Och NylonTV förevigar det:
"The people with the best style for me are the people that are the poorest. Like, when I go down to Venice beach and I see the homeless, like, I'm like, 'Oh my God, they're pulling out, like, crazy looks and they, like, pulled shit out of like garbage cans.' "
(Hennes näsborrar är stooora!)
Kanske inte så oväntat uttalande från hennes sida dock – vi pratar en halvtrist modell vars "kollektion" för fula westcoastmärket RVCA besår av avklippta jeans och secondhandkavajer. (Och hennes tidigare smyckeskollektion för Alexander Wang hade hon ju rakt av stulit från Bliss Lau.)
Jag antar att man måste ge kredd till vem det nu än är som tjänar en massa pengar på det här och henne. Alexander Wang, kanske.
Just Alexander Wang är på ett sätt fascinerande, och samtidigt ett sorgligt fenomen. Sorgligt att han får småtjejer att ha det där i videon som förebild. Får dem att vilja bli groupies utan att lyssna till musiken, liksom.
Fascinerade, för att Wangs stil blir så representativ för den delen i samhället. Fashionkidsen bryr sig inte om kulturen och historien som tog dem dit, så länge de ser ut som att de gör det. Så länge man tror att de deltar i något häftigt. De får själva försöka skapa detta, och tyvärr letar de någonstans i tomheten bland alla anonyma östblocksmodeller i off-duty-kläder backstage.
Ikonen, modellen, sångerskan, musan och kvinnan som Hermès försöker glida på glansen av genom att döpa en väska efter – Jane Birkin, ger sig på kläddesign. Hon bekräftas nu som tröjmärket Lutz & Patmos kommande kändisdesignerprojekt. Varje år de senaste fem åren har L&P tagit in en kändis för att vidare utveckla ulltröjan – märkets största och enda hjärtefråga. Bland tidigare namn har vi sett exempelvis Inez van Lamsweerde (gjorde ett litet linne 2003), Fabien Baron (en långärnad t-shirt 2004), Sofia Coppiola (bidrog med en tunika 2005), samt under förra året, Liv Tyler och Julianne Moore (de gjorde varsin kofta). Just nu i L&Ps butiker finns Kirsten Dunst syn på den perfekta tröjan (en vanlig farfarströja, se mer här) och till våren 2009 blir det alltså den annars så medieskygga Jane Birkins tur.
Birkin är engagerad i etiska frågor och därför blir hennes tröjor gjorda i ekologisk italiensk kashmir. En tröjmodell blir en v-ringad variant med råa kanter, trekvartslånga ärmar och inslag av broderimönster ritat av Jane Birkin själv. "Den är så pass urringad att den liksom kan falla ner över axeln," sa designern Tina Lutz till pressen. Låtom oss gissa att alla de bohemchica fransyskor det kryllar av i Paris kommer bli helt galna efter detta. Jane själv kommentrade designinhoppet som en bra förberedelse inför sin kommande film – där han ska spela stylist.
Det ryktas om att den legendariska supermodellen, numera konstnären, Veruschka kommer att närvara under stundande New York Fashion Week. Den 5:e september håller bokförlaget Assouline ett lanseringsparty för nya boken Veruschka The Ultimate Collection och då ska sagda modellen och musan själv närvara och signera exemplar. Boken är en mycket maffig biografi, sammansatt av David Wills och med förord av självaste Richard Avedon. Med sina 35 x 45 centimeter och 128 sidor ligger priset på cirka 3 000 kronor.
Men endast det bästa med extra strössel är bra nog för Veruscka. Hon föddes som grevinna Vera Gottliebe Anna von Lehndorff för dryga 70 år sedan i Östpreussen, utbildade sig till konstnär och jobbade med bland annat Salvador Dalí. 1964, 25 år gammal, flyttade hon plötsligt till New York för att söka lyckan som modell. Hon tog sig namnet Veruscka och succén blev omedelbar, hon kom snabbt att bli en av 60- och 70-talets största och mest välbetalda modeller och gjorde även en minnesvärd roll i filmen Blow Up från 1966.
Hon har själv en gång beskrivit vägen till sin snabba karriär; ”Jag klädde mig i svart och gick och besökte alla de största fotograferna, som Irving Penn, och sa, ’Hej jag heter Veruschka och kommer från gränsen mellan Ryssland, Tyskland och Polen. Jag skulle vilja se vad du kan göra med mitt ansikte.’ ” Förutom att bli musa för Yves Saint Laurent och Peter Beard blev hon ökänd för att låta sig plåtas naken, med kroppen insmetad i de mest otroliga kroppsmålningar. Hennes tid med fotografen Peter Beard i Afrika är numera legendarisk; hon lät sig målas och leva ut rollen som olika djur i den afrikanska djungeln.
1975 lämnade hon modevärlden efter ett bråk med Vogues dåvarande chefredaktör Grace Mirabella. Vogue ville göra Veruschka mer kommersiell, något som var totalt otänkbar, och Veruschka återgick till konstvärlden. Men 5e september gör supermodellen alltså en liten comeback. Förhoppningsvis varar den längre än en kväll.
Se den fantastiska filmen!
Veruschka – The Ultimate Collection, $500, släpps den 5:e september och kan förbeställas redan nu hos Assouline.
Andrea Wahlgren. Bilder: Mikas
På stjärnspäckade modevisningar under Stockholm Fashion Week – typ Lars Wallin och Tiger – brukar jag alltid se artisten Papa Dee, 41, och hans nyblivna fru modellen Andrea Hedström Wahlgren, 20, front row. Första gången jag såg henne reagerade jag på hur smal, sval och olycklig hon såg ut – den totala motsatsen till känslan man får av att se Papa Dee leda sitt tv-program Papas Kappsäck, där han åker omkring och jammar i enkla byar som den 'glada, avslappnade världsmusikromantiker han är'. Som min vän Johanna K sa, är det inte lite konstigt att en sådan man gifter sig med en Stockholmstjej i modevärlden som inte verkar vara så lycklig? (Ok, hon är ursprungligen från Härnösand, men ser ut som en stockholmstjej; sval, smal, trendig, modell, ja ni fattar.) Men tja, Papa Dee är väl främst en typisk DJ-kille antar jag.
Denna olyckliga minen Andrea gav på modevisningar förpassade jag snabbt in i en fördom kring henne, som en typisk snygg stockholmsmodell front row med en av Sveriges mest kända artister; då 'bör' man väl se lite purken ut. Men det visar sig kanske ligga mer bakom Andrea Wahlgrens ledsna ögon, jag råkade nyligen snubbla över LA-modellen Anine Bings blogg och en intervju hon gjort med Andrea. Papa Dee-frun är mycket ärlig när hon berättar om modellbranschen i Paris; hur hon kontrollerar sitt ätande, hur modellerna tar kokain som hjälp på vägen och hur ensam hon känner sig. Intervjun är två modeller emellan och kanske därför är den så ärlig – Bing befinner sig också i branschen och vet precis vilka frågor hon ska ställa hur sanna svaren är. Hela inlägget finns att läsa i Anine Bings blogg. Och det konstigaste; om denna 19-åriga flicka nu är så ledsen, varför tar inte hennes livsglade 40-årige man hand om henne och visar henne livet? Här är ett par lösryckta citat som säger en del:
“Jag är väl smal naturligt men... det beror verkligen på vad man jämför med. Jag menar, i den här branschen är inget smalt nog. ... Jag tänker på vad jag äter varje måltid och ser till att minska mitt intag av kalorier till det intag som gör att jag får de mått jag behöver.”
Om det bästa med modellyrket:
"Man får träffa så oerhört mycket människor och folk som man aldrig hade haft tillfälle att träffa annars. Det är fascinerande att lära känna människor i den här branschen – på både gott och ont. Dessutom är det väldigt kul om man jobbar med positiva, glada och inspirerande människor.”
Om resor och ensamhet:
"Det finns inget jobb som är mer ensamt... Jag har i perioder nästan gett upp bara för att jag tyckt det varit för ensamt... Du träffar människor, men inga människor som faktiskt bryr sig eller är dina vänner på riktigt. Dessutom är du aldrig ledig och kan lära känna vänner. Det tar tid att få bra vänner och modeller är alltid på vift. De reser alltid. Allt blir väldigt ytligt efter ett tag.”
Vad hon är mest stolt över inom sitt yrke:
"Helt ärligt vet jag faktiskt inte. ... jag tror att jag är mest stolt över att jag ens har orkat vara i Paris och jobba i ett halvår nu. Det är nog hela grejen i sig som jag är mest stolt över."
“Många modeller tar droger. Bland annat for att de är ensamma och försöker att hålla sig smala. Mest kokain. … Men jag tror på att man ska behandla sin kropp som ett tempel i så stor utsträckning som man bara kan.”
Michael Phelps i Amerikanska Vogues ´Shape Issue´ från 2008
Enligt China Daily så dejtar tydligen Lily Donaldson och OS-superhjälten Michael Phelps. ("Paparazzi reporters so far have pinpointed two girls as swimming prodigy Phelps' girlfriend. The first is Phelps' hot teammate Amanda Beard and the second is charming British model Lily Donaldson.")
Detta gör mig lite oroad. Tänk om de skulle gifta sig och få barn. Det skulle bli så läskigt. Lily Donaldsons axlar är övernaturliga. Både hennes axlar och hennes panna är obscent breda faktiskt. Sedan blanda dessa axlar och hennes längd med...världens genom tiderna bästa simmare. Vad skulle det bli? Någon slags havsmänniska?
Kanske dras extrem(itet)er till varandra. Jag tänker på artikeln om modeller vs idrottsstjärnor som Daniel skrev för några nummer sedan i Rodeo. Hur modeller och sportstjärnors jobb är ganska lika; kroppsfixerat, på ytan glamouröst, dyrkas som övermänniskor... Ja ni fattar.
Under samma kategori kan berättas att just nu på Victoria & Albert i London pågår utställningen Fashion Vs Sport, som utforskar på vilket sätt sportswear helt plötsligt blivit mode. Visst är det lite jobbigt? Tänk succén med Stella McCartney för Adidas, Hussein Chalayan och Puma, The Royal Tenenbaums Adidas-kostymer. Dessutom, sportswear-människornas dille på sneakers och tracksuits kan i stort sett jämföras med modefolkets besatthet av nyskapande och mindblowing mode. Nästan. I alla fall samlarobjekten, visst skulle auktionen på en vintage YSL Haute Coutre smoking vara lika adrenalinfylld och uppvevead som detsamma för ett par vintage Nikes från våffeljärnet (där de första sulorna skapades).
Och för att inte glömma Comme des Garcons som gjort amerikanska OS-simlagets badkläder. Det finns en miljon poänger i att låta just Rei Kawakubo designa ett simlags landsklädsel. Alla stora sportswearmärken försöker inför OS att uppfinna nya tekniker inom utrustningen för att göra atleterna snabbare, bättre; samma typ av innovation söker också modevärlden i strävan att utvecklas. Att Rei lyckas bäst, är den allmänna åsikten i modepress. Iklädda Speedos senaste teknik plus Rei Kawakubos design blir simmarna alltså precis som superhjältar. Eller de känner sig så, och det är ju samma sak.
Och förresten. Om detta rykte Phelps + Donaldson stämmer har vi nog sett det sista av Lily D i Franska Vogue. Sist jag hörde dejtade Lily nämligen Carines son, Vladimir Restoin Roitfeld. Har hon dumpat honom för Phelps kan hon kyssa Vogue Paris goodbye, precis som favoritmodellen Mariacarla Boscono fick göra före henne; hon dejtade Carine-pojken för att sedan försvinna från jordens yta. (Men nu börjar hon komma tillbaka, thank god!)
Men troligtvis kommer nog Lily få fler jobb framöver i Amerikanska Vogue i stället. För Anna Wintour gillar ju... sport..?
Touch my abs!
Naomi Campbell är just nu i Abuja, Nigeria, och platerar träd.
Vi kan stolt rapportera att Svenska supermodellen Emily McWilliam kammade hem priset som Scottish Model of the Year tidigare denna månad under Scottish Fashion Awards på Stirling Castle utanför Edinburgh. Det är tredje året för kalaset och priset, som anordnas med hjälp av Brittiska Vogue och The Herald Magazine. Andra pristagare var bland annat Cristopher Kane, Scottish designer of the Year, och Henry Holland, som vann i kategorin "Best International Use of Tartan". 26-åriga Emily, som med skotsk pappa och svensk mamma är uppvuxen i Saudiarabien och Malmö, knep priset som en av åtta nominerade Best Model. Emily har prytt omslag för bl a Vogue, The Face, Style och Bon m fl samt varit ansikte för L'Oreal, Versus och Garnier, och beskrev sig efter galan som en mycket lycklig vinnare.
Men hon är inte bara grym modell, utan är också med i ett av Sveriges bästa nya band. Vill du höra henne och bandet Emily McWilliam Desert Soul i ett soft bargig ikväll, ska du bege dig till Flyktsoda på Debaser Medis/Medborgarplatsen i Stockholm, 22-03. Vi ses där.
Trenden från herrmodeveckorna i Paris och Milano (förutom förvirrad romantik och leken med könsroller) verkar vara alternativa modeller på catwalken. Gamlingar. Både Yohji Yamamoto, Ann Demeulemeester, Vivienne Westwood och Agnès B använde äldre modeller. Demeulemeester la in ett garde i slutet av showen. Den såg fantastiskt vacker ut, gamlingarna likaså. Yamamoto blandade in dem bland tonåringarna, och castade även filmskaparen Steve McQueen, som ska ha sagt till AP, "Grejen är den att jag är ingen skinny white boy, jag är raka motsatsen. Publiken drog efter andan när jag kom in". Enligt AP ska även en oldie hos Yamamoto ha haltat en aning!
Och Yamamoto...
(Steve McQueen till vänster)
Vivienne Westwood å sin sida tog med 'male model extraordinaire' Sergio Lo Re; egentligen bodyguard och skådis i Milano. Grym. Även om han ser ut att vara tagen ut ett avsnitt av Sopranos. Det här greppet säger så mycket om mode och manlighet...ni ser det säkert själva.
Jag gillar det här, jag tycker det funkar, även om jag aldrig skulle se att dessa ersatte de vanliga modellerna. Man måste se på modeller som en specifik yreksgrupp.
Får man se något liknande på dammodeveckan tro? Knappast, om inte min favorit (vem älskar inte henne?) Kristen McMenamy med sina 40 år anses som en gammal gumma. Vilket hon nog gör. Jag ser gärna mer av henne, men i egenskap av supermodell och inte tant. Däremot blir det nog vanligare med sk "etniska" modeller denna säsong, det tror jag mer på. Kanske blir det tillslut så vanligt att de inte ses som "etniska" längre, utan bara modeller kort och gott. Frågan är högaktuell nu med Vogues julinummer och allt, "The Black Issue". Det släpptes i Italien igår, mer om det strax.
Ok, jag måste bara sammansälla vad jag tyckte var bäst på modeveckan. Samt reducera vissa visningar och märken till shopping. Alltså vad jag själv kan tänka mig bära. Kan påpekas att jag inte är en värdig jeanstjej, och jag tycker flickiga plagg som typ Whyred-klänningen kan vara fint men aldrig på mig. Jag gillar rejäla byxor, galna skor, oväntade detaljer och när sådant som egentligen är fult blir snyggt..Elle bara rakt upp och ner välskräddade plagg. Here we go:
Kostymen från Agunandagirl. Den har verkligen fastnat på min näthinna. Mycket fint gjord. Jag ser fram emot mer från dem!
Acnes mycket intressanta byxor. Även hatten såklart. Och skorna med skulpturala träplatåer.
Hopes "graphic pyjama print"; pyjamasbyxe + smokingjacka-mode. Och skorna. Vilka skor!
Det här måste nog varit en av modeveckans finaste klänningar, från Whyred. Men för flickig för min egen smak. Kavajen däremot, mer min grej.
Tigers lediga och kvinnliga stil var fin. Den här ärmlösa blazern snygg, och håret!
Eloge till Nikolaj d'Etoiles, ett av Sveriges bästa initiativ inom mode. De kommer bli intressanta att följa ut i världen. Som sagt, när jag synar deras plagg kan jag inte annat än imponeras av hantverket. Välgjort ut till minsta söm. Skulle en kille som ovan börja prata med mig skulle jag nog tappa fattningen en aning.
En till grej som fastnat på näthinnan. Denna klänningen från Liselotte Westerlund. Axelpartierna! Längden! Skärningen! Helt på rätt spår, jag ville ta den på mig på en gång.
Dragkedjeklänningen från The Local Firm. Den består alltså endast av dragkedjor. Garanterad succé, var du än beger dig i denna. Local Firm har lyckats etablera sin stil, sitt väldigt rakt på sak och sexigt storstadsjeansmode, fast de inte ens kommit in i butikerna ännu. Duktigt jobbat.
För övrigt så var det kul att Sara Blomqvist, ovan, dök upp på en hel del shower under veckan. Hon är en riktig svensk stjärna nu, hon och Elsa Sylvan, som inte syntes någonstans denna gång då hon var och gick Haute Couture i Paris. Det märktes så fort det var Blomqvist som skridande ner podiet. (Undrar om hon fick behålla Miu Miu-klänningen med sina initialer från senaste visningen?)
Annat som var bra...champagnen. Mer än någonsin. Campari och gratis fruktbord och flaskvatten överallt också. På Hope var det t.o.m lunch från Fredsgatan och hos Acne middag! Det är sannerligen lyxigt, i Paris ska man vara nöjd om man får en flaska Ogo-vatten typ varannan dag. Och då attackerar allt modefolk ogo-bordet som gamar, hamstrar. Det finns iofs en buffé där också, för 25 euro tror jag, men den är det ingen som rör såklart.
Well, summa summarum blir Stockholms Modevecka på Berns bättre och bättre, och så ska det vara. Det var många storslagna och genomtänkta visningar. Saknades något? Ja, jag saknade Carin Rodebjer, Nakkna, Björn Borg White. Och fler. Men de kommer nog, jag har en känsla av att de dyker upp till den andra modeveckan i augusti. Får hålla ut tills dess!
Update...jag glömde ju en grej...vad skulle vi gjort utan Carin Wester och hennes avslut på modeveckan? Tacka gudarna för hennes visning i parken med lite småstirriga herrmodeller och coolade damdito indränkta i spets, småstickat och lager på lager av volanger!
Looks säger:
Hur du randig (McQueen-) klänning - se alltid till att hålla dig smått sedvriden för bästa effekt.
- Ellen von Unwerth filmar Kirsten Dunst i svartvit fula ankungen-film.
Men efter ihärdighet började ryktet spridas i Paris om den prinsesslika flickan som syr klänningar gjorda för porslinsdockor. Erins fick nya kompisar som började hänga i lägenheten - fotografen Ellen von Unwerth, modellen Karen Elson och flickan Zoey Deschanel. Mon Dieu, nu var trycket hårt på att få audiens i Erins lägenhet, och att komma över en handsydd klänning föreföll i stort sett omöjligt.
Erin bestämde sig därför att låta sy upp och sälja kollektioner kommersiellt. Hon frågade sin vän Ellen von Unwerth om hon ville fota lookbooken för höstkollektionen 2006, och om hon ville ta med kompisen Kirsten Dunst? Resultatet blev ”Wendybird”, en film där Kirsten och en grupp gängliga flickor upptäcker sig själva och lyckan i en skattkista fylld med Fetherston-klänningar. Detta grepp tog Fetherston rakt in på New York Fashion Week. Och filmen är något hon återkommer med, nu senast en sämre kopia med Zoey Deschanel i huvudrollen. I den så kallade youtubetidens anda gissar vi att detta är en marknadsföring fler designer kommer anamma i framtiden?
På tal om Agnes af Gs krönika i nya Rodeo.(läs den)
I söndags bekräftade Franca Sozzani på italienska Vogue att julinumret endast kommer innehålla svarta modeller. Inga vita. Inga. Brittiska Jourdan Dunn kommer tydligen hamna på omslaget fotat av Stephen Meisel och inuti ska det vara modejobb med modeller som Iman och Naomi Campbell men även nya "osedda" svarta modeller. Sozzani berättade också att de framöver kommer att använda mycket mer modeller med annan etnicitet än vit:
"We are using a lot of black models, like Iman, not only the models of today – a lot of different girls. Nobody is using black girls. I see so many beautiful girls and they were complaining that they are not used enough."
Hoppas det blir fler svarta modeller f.o.m nu, på riktigt - att göra ett "svart nummer" för att liksom fylla årets kvot funkar ju inte... Och att peka ut skillnaderna på hudfärg blir detta vis blir lätt rasistiskt tänkande i sig, det är meningen att man inte ska tänka på det, att det inte ska spela någon roll. Hoppas det inte gör det efter detta julinummer.
I sammanhanget blir vad de pysslar med i England en aning på fel spår. Först är det i-D som släpper en specialutgåva kallad "Agyness Deyn Issue: ICON" - åtta olika omslag och en hel tidning dedikerad till en person. Jepp, till Angyness Deyn aka Laura Hollins. På varje sida, Agyness. (och typ på varannan sida, Henry Holland)
Hm. Kan de inte vänta tills modellen faktiskt ÄR en ikon innan de lanserar henne som en sådan?
Sedan är det brittiska Vogue som sätter Agyness och, ja, "White Heat" på omlsaget.
Så stor är kärleken till Agyness i England I guess. De är totalt besatta av henne där. Troligtvis för att hon är typ en helt vanlig tjej.
Den andra brittiska storheten Jourdan Dunn säger sig förresten läsa ekonomi så att hon kan starta en modellagentur för endast svarta modeller. :
"I go to castings and see several black and Asian girls, then I get to the show and look around and there's just me and maybe one other coloured face. They just don't get picked. I hope it's because the designer just didn't think they were good enough as a model but I don't know."
Läs en intervju med Jourdan Dunn i The Gurdian.
Anna Wintour tycker tydligen att det får räcka med skelettsmala modeller nu. Eller, det är åtminstone vad hon skrev i ledaren till aprilnumret av amerikanska Vogue. Sen satte hon supermodellen Gisele på omslaget tillsammans med den svarta basketstjärnan LeBron James, och blev anklagad för rasistiska stereotyper — Gisele och LeBron såg ut som en modern variant av jätteapan King Kong tyckte kritiska röster.
Krystar man lite går det att läsa in nästan allt som känns relevant att diskutera kring modeller och modetidningar just i detta omslag. Först har vi kändisfaktorn. Hade man klämt in Renee Zellweger klädd som en rosa marängbakelse skulle det kanske bli övertydligt, men Gisele och LeBron är trots allt också kändisar. Det räcker inte längre med fotomodeller på modetidningarnas omslag, det måste vara en skådis, eller vad som helst som ger igenkänning i tidningshyllan på Wal-Mart.
Sen har vi den rådande fixeringen vid 90-talets gamla favoritmodeller. Gisele är förvisso inte fullt så gammal i gamet som Kate Moss, Naomi Campbell eller Christy Turlington, men hon är definitivt deras lillasyster från millennieskiftet. Kanske är det samma igenkänningsfaktor som spelar in som med kändisar. Eller så har alla modellscouter supit ner sig totalt på vodka i Ukraina, för under höstvisningarna syntes även gamla modellfavoriter som Guinevere van Seenus och Karen Elson. Den enda som saknades var den androgyna Kristen McMenamy, men hon gick å andra sidan för Givenchy i höstas.
Vidare har vi den uppfuckade relationen till allt som inte är blont, vitt och ariskt/slaviskt. Det är första gången Vogue har en svart man på omslaget, vilket kanske inte är så konstigt eftersom det var åtta år sedan en vit man syntes där sist (George Clooney, också med Gisele). Men vad det snarare understryker är hur sällan icke-vita modeller väljs till omslagsmodeller. Redan i februari förra året var man nära klaveret, när det var en härlig, fyllig och sjukt glad Jennifer Hudson, känd från American Idol och sin roll i musikalfilmen Dreamgirls, som fick fylla alla kvoter för normal kroppsform och hudfärg samtidigt.
Fast kanske borde vi se det som revolutionerande, med tanke på att Pradas senaste visning för första gången på 11 år innehöll en svart modell, Jourdan Dunn. Gissa vem som gick 1997? Ledtråd: det var inte Tyra Banks.
Sist men inte minst fogas så klart den eviga diskussionen om modellernas smalhet in. Så vill man damma av sina gamla bildanalysverktyg är alltså Vogueomslaget öppet mål.
Innehållet i amerikanska Vogue är som vanligt helt ointressant (följ amerikanska designerna Rodartesystrarna på påtvingad diet...). Enda räddningen blir att vända sig till den franska utgåvan, förtränga Kate Moss på omslaget och bläddra i den medföljande bilagan med bilder på de roligaste modellerna just nu. Lara Stone! Mariacarla Bosconi! Och med ens är kanske 70% av ovanstående invändningar som borttrollade.
Men det återstår förstås, det där med hudfärg.
Agnes af Geijerstam
Det är populärt med välgörenhet inom modebranschen. Senaste spektaklet var Naomi Campbells gala Fashion for Relief under Londons modevecka. En stor bankett och en catwalkshow där de stora modehusen donerat kläder som kändisar och stjärnmodeller visade upp sig i.
Pengarna går till offren för de översvämningar som drabbat Storbritannien under sommaren. Ett ganska otippat ändamål, Afrika brukar ändå vara mer populärt i sådana sammanhang? När Naomi blev tillfrågad kring det gav hon bestämt svaret ”I’ve been doing Third World since -94”.
Italienska Marni gör också välgörenhet, genom att sälja specialdesignade t-shirts. Printsen till t-tröjorna fick Marni fram genom att låta guatemalanska gatubarn måla porträtt av sig själva (!), från 7000 porträtt valde de ut sex stycken och tryckte. Vinsten för t-shirtarna går självfallet till hjälporganisationer för gatubarn.
Försäljningsstart i november på marni.com.
Är du intresserad av att lägga vantarna på någon av Preen-, Lanvin eller Diorstassarna som bars i Fashion for Relief säljs de just nu på brittiska eBay, här
.
Att Tom Ford gillar sex är svårt att undgå. Nu blir det än mer uppenbart: Ford gör en extremt sexanspelande kampanj för kommande parfymen Tom Ford for Men.
För fem år sedan satte Ford en helt naken man i kampanjen för YSL M7, denna gång är det en porrig naken kvinnokropp som visas upp och på ett mycket oanständigt vis skyler genitalierna med produkten som ska säljas. Av uppenbara skäl kommer kampanjen endast att gå på internet.
Tom Ford, som är en väldigt frispråkig man, har alltid varit öppen med att det inte i första hand är mode utan sex han vill sälja. ”Folk undrar hur jag klarar av att omvandla mode till en vinstdrivande business. Frågan roar mig. Mitt mål som modedesigner är att skapa någonting som folk känner att de inte kan leva utan. Måste de ha något, så köper de det. När de köper säljer vi. Med försäljning så har vi en business..” har Ford uttalat sig.
Visst är guldgossen Fords inrikting rätt, för sex säljer heter det ju, Tom Ford är kanske det levande beviset.
Se hela kampanjen på tom fords hemsida.
Laura Hollins, kanske mer känd som Agyness Deyn, har lämnat sin silverblonda man åt skarorna. På Giles senaste show syntes hon helt plötsligt i en perfekt morotsorange. Hett tips för nästa vår (dvs skaffa redan nu).
Men sedan, på Burberry, dök hon upp i än mer perfekt brunsvart nyans på sin korta skolpojksfrisyr. Det lönar sig att bli stylad av proffsen. Är detta erkännandet att ALLA äntligen ska lämna new-new-rave bakom sig? Vi kan alltid hoppas. Det var ju ändå hennes korta isblonda strån och hennes kille Henry från House of Holland som startade det hela på riktigt. Och visst har han lovat att sluta med statement t-shirts samt neon och plast också. Hear hear! Det kändes så skönt att höra. Men la du vantarna på en Henry Holland ”tisha”, dra fram den om några (tillräckligt många) år när allt är glömt och förlåtet och du kommer frambringa många mixade känslor.
För att återgå till hårfärgen; Tipset blir att signalera osett mode och nydamig elegans med Zosia Prominska: Blått hår, blek hy. Fint när vinterkölden biter som hårdast (men kanske inte så mycket längre än så).
