Kritikerimmunitet

En kompis till mig recenserade en Neil Young-konsert för några år sedan. Det var på den tiden när Neil tyckte det var en bra idé att göra träiga, oklara och jättelånga (är något långt är det viktig nämligen) rocklåtar om fiktiva städer. Min kompis satte så klart det lägsta betyget han kunde ge. Och fick tillbringa de nästkommande dagarna med att ta emot upprörda mejl och telefonsamtal som alla gick ut på att han inte fattat ett dugg och inte kunde någonting om Neil Young. Vissa saker gör man inte ostraffat. Inte mot kanoniserade ikoner.

Filmen – och filmkritiken – har självklart sina egna heliga kor. Bland de heligaste är de amerikanska indiefilmmännen med roliga frisyrer. Jag inser att jag är en del av problemet – när jag tänker tillbaka har jag satt både ett och två slentrianhöga betyg på männen med krulligt elchockshår – men jag börjar i alla fall inse hur det hela fungerar. Att man letar efter igenkännandets trygghet och försakar den kritiska värderingen på grund av det.

Tim Burton, för att ta ett uppenbart exempel, kan gång efter annan köra sin jag-är-got-och-gillarmörka- sagor-schtick tills korna går hem i takt till ett Danny Elfmansoundtrack utan protester. Sak samma med Jim Jarmusch (korna mumlar i all oändlighet över ett RZA-soundtrack) och David Lynch (korna pratar baklänges och blir mjölkade av en dvärg). Vilket för oss till bröderna Coen och deras Burn after reading.

Jag gillar i och för sig de ironiska brorsorna. Ibland. Blood simple, Fargo och Barton Fink var utmärkta. Det finns enstaka scener och karaktärer jag verkligen uppskattar i The big Lebowski och Miller’s crossing. No country for old men var i all sin benhårda ödslighet helt briljant.

Men bröderna Coen vore inte bröderna Coen om de inte följde upp ett sånt mästerverk med en tunn, inte särskilt rolig förvecklingskomedi. Som Burn after reading, 2008 års Intolerabe cruelty. 

Det ständiga tematiska, genremässiga och kvalitativa hattandet ger väl, för all del, i ett längre perspektiv något slags oförutsägbarhet. ”De där tokiga bröderna Coen vet man aldrig riktigt var man har”, typ. Men inbilla er inte att det är underhållande eller spännande – det är bara frustrerande. Inte för att Coens behöver bry sig. Världens samlade filmkritiker har ända sedan filmen hade premiär på Venedig filmfestival mutat sina redaktörer för att just de ska få sätta den stabila betygstrean på Burn after reading. Riktigt varför förstår jag inte. Är det för att den satiriserar CIA? Well, Jon Stewart eller Stephen Colbert skulle kunna slänga ihop något vassare under eftermiddagskaffet. Är det för att den är smartare än, säg, en genomsnittlig Will Ferrell eller Ben Stiller? Det är den möjligtvis – möjligtvis – men fan inte roligare och, kalla mig simpel eller gammalmodig, men jag gillar komedier som får mig att skratta. Är det för att George Clooneys måttligt begåvade häradsbetäckare byggt en rejäl dildomaskin i källaren?

Okej, det kan jag förstå. Det är kul. Men samtidigt är det som jag alltid har sagt – ett George Clooneyhar- byggt-en-gigantisk-sexleksak-ikällaren- skämt gör ingen komedi. Inte ens om bröderna Coen har gjort den. Eller, om jag tänker efter, kanske särskilt inte om de gjort den.

/MATTIAS DAHLSTRÖM

Burn after reading har biopremiär den 7 november.

Tillbaka från de döda

Den enda film om Vietnamkriget som, så vitt jag vet, faktiskt spelades in medan striderna fortfarande pågick var den parodiskt patriotiska och usla De gröna baskrarna från 1968. Det skulle dröja år efter USA:s tillbakadragande innan filmmakare började peta i det fortfarande öppna, långsamt läkande såret, men då gjorde de det i och för sig med besked. Filmer som Plutonen, Deer hunter, Full metal jacket, Rambo – First Blood, Taxi driver och en hel del andra har alla format bilden både av kriget, protesterna emot det och effekterna det fick både på hemmaplan och i Vietnam.

Med dagens pågående Irakkrig är läget ett annat. Hollywood fullkomligt sprutar ur sig filmer som på ett eller annat sätt berör konflikten. Bara här i Sverige har vi till exempel sett filmer som The kingdom, Lejon och lamm, In the valley of Elah och en handfull andra. Otaliga fler har gått upp på amerikanska biografer eller är under produktion.
Irakkrigsfilmhysterin leder till att filmerna blir så många och ska produceras i så högt tempo att regissörerna knappt räcker till. Vilket till slut lett till att filmmakare som länge suttit på avbytarbänken eller i utvisningsbåset får chansen att filma igen. Som Kathryn Bigelow. Hennes The hurt locker, om ett amerikanskt förband på jakt efter en bomb i en minst sagt fientlig stad, med bland andra Joseph Fiennes och Guy Pearce i huvudrollerna, verkar kunna få premiär senare i år. Bigelow själv, och kanske ett par människor till, är nog de enda som är gladare över det än jag.

Jag vet inte om ni minns Bigelow? Hon debuterade 1987 med briljanta vampyrfilmen Near dark och tillbringade 90-talet med att göra stor surfaction i Point break och science fiction i Strange days, alltid med samma frågor kring vad människor är beredda att offra för sina kickar och hur de kickarna kan bli handelsvaror. Hon som, trots klenare budgetar och sämre förutsättningar, alltid gjorde så mycket mer helgjuten, spännande och tankeväckande action än all världens samlade Michael Bayar eller andra regissörer som sponsras av Jerry Bruckheimer och gör filmer om stora robotar från yttre rymden.

För sex år sedan spelade Bigelow in K-19: The widowmaker, ett väldigt påkostat projekt med storstjärnor i huvudrollerna, som, precis som Strange days, floppade rejält. Och gjorde det ganska välförtjänt, det var som om de nya möjligheterna hämmade Bigelow snarare än stärkte henne eller fick henne att utvecklas. Efter K-19 har hon haft förtvivlat svårt att finansiera sina projekt, men gör man en jämrans ubåtsfilm med Harrison Ford får man kanske skylla sig själv lite?

Samtidigt har en dålig film, eller hur många som helst, aldrig hindrat, säg, Robert Rodriguez eller Jim Jarmusch från att få fortsätta göra filmer. Men de är ju å andra sidan män.

Mattias Dahlström