Martin Gelin
Den inflytelserike amerikanske musikjournalisten Sasha Frere-Jones har uppfunnit en musikgenre som han kallar »lazer bass«. Det enklaste sättet att beskriva den är att den innefattar all ny dansmusik som flörtar med hip hop-kulturen, iklädd zebrarandiga tajts och neonfärgade Ray Banglasögon.
Eller, om man ska tolka det bokstavligt: tänk er den musik som en gång i tiden kallades Miami Bass, fast med laser.
Det är alltid lätt att göra sig löjlig över ny musikterminologi, men problemet med »lazer bass« handlar mest om att Frere-Jones påstår att det är den mirakelkur som »kommer rädda hiphopen« i år. Det råkar ju alltid vara så att det uteslutande är icke-hiphopare som anses kunna »rädda« hiphopen. Man verkar utgå från att det är något konstant fel på hiphopens själva essens (som i de här sammanhangen oftast reduceras ner till materialism och politisk inkorrekthet, kombinerat med diffusa idéer om ett »stillastående« sound).
I svenska Sonic skriver Marimba Roney – som lärde mig allt jag vet om hip hop när jag var en valpig 16-åring – om en ny svensk scen som kombinerar hip hop och dansmusik. Det låter lovande, både på pappret och när man faktiskt lyssnar på vissa av artisterna. I USA är Kanye Wests flörtande med dansmusik det mest kända exemplet på samma sak. Det kommer säkert att uppstå intressanta hybrider av traditionell klubbmusik och hip hop – Kid Sister, snarare än Santogold – men jag tror inte att det är vad som kommer att »rädda« hip hop. Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att hiphopen inte behöver räddas.
Till skillnad från nästan alla andra musikgenrer har hiphopen konsekvent lyckats förnya sig själv under i stort sett varje år som gått av 2000-talet. Just nu gör skivbolaget Paper Route spretig, skojig, opretentiös, hysteriskt modern Alabama-rap. Lil Boosie släpper världens bästa mixtapes. Diamond & Princess från Crime Mob skriver några av de busigaste raptexter jag hört på flera år och Lil Mamas debutalbum var både roligare och mer allvarligt än jag hade vågattro. Kaliforniska Pacific Division har väckt nytt liv i Fat Boys spralliga feel good-rap och små rackarungar som V.I.C. och Soulja Boy uppfinner nya dansstilar varje vecka – det finns svenska bloggare som kan fylla på listan med ytterligare 200 namn.
Min lokala darling Foxy Brown har precis släppts ut ur fängelset och sitter på min gata och brummar i en skinande ny, vit Bentley, som om hon inte hade några problem i världen. Hennes nya skiva Brooklyn’s Don Diva är kanske inte lika bra som hennes klassiska album från 1990-talet, men den är lika häpnadsväckande ärlig. I Star cry rappar hon: »Look beyond my fur coats and Chanel purses/ Look aside the Christian Dior/ Look inside my soul, see I’m just a little bit insecure/ After 13 years I feel like I deserve more«.
Foxy förtjänar att veta att hiphopen, som vanligt, mår strålande. Med eller utan hjälp från några hipsters och deras lasersvärd.
Martin Gelin
Få skivor som släppts under 2000-talet har haft en mer originell ljudbild än The Days of Mars, debutalbumet från New York-duon Delia Gonzalez och Gavin Russom.
När skivan släpptes 2005 drunknade den tyvärr i en dansmusikvärld besatt av snärtig popelectro och tillbakalutad stranddisco. The Days of Mars var inte den typ av dansvänliga discorock som Delia Gonzales och Gavin Russoms skivbolag DFA gjort sig känt för, men det var inte heller tillräckligt mysig popambient för att spelas på hotellbarer eller på balla kontor. Det var stämningsmusik som verkade skapad i ett svart hål i rymden – något skrämmande och mörkt vilade ständigt under ytan.
En anakronistisk skiva, skapad med hemmabyggda, analoga syntar som ekade av 1970-talets episka krautrock och elektroniska musikpionjärer som Manuel Göttsching och Throbbing Gristle. I intervjuer pratade Gavin Russom om hur han som barn brukade sitta i flera timmar med ett finger på en tangent på familjens luftorgel, hypnotiserad av de mikroskopiska förändringarna i tonläge och volym. Samma tålmodiga skönhet finns i Delia & Gavins musik, som ofta verkar vara skapad i en annan dimension, med större avstånd och där tiden fungerar annorlunda. Och även om Delia & Gavin till slut fick en liten hit, när albumspåret Relevee remixades av Carl Craig, så förtjänar The Days of Mars redan nu att placeras i avdelningen för förbisedda mästerverk.
Sedan The Days of Mars släpptes har Delia & Gavin flyttat till Berlin, där de lockats med i stadens envist pulserande technoscen. I sommar kommer Gavin Russoms första skiva under namnet Black Meteoric Star, som representerar en hårdare, dansvänligare sida av samma episka mörker. I stort sett låter det som om Gavin tagit de Göttschingaktiga fasförskjutningarna från sin förra skiva och parat ihop dem med fluffiga acid house-trummor. Hade det funnits ett dansgolv i hotellet där Jack Nicholson febrilt försöker skriva i The Shining så hade de antagligen spelat sådan musik där.
Black Meteoric Star kan ses som ett nytt kapitel för DFA, ett skivbolag som vägrar släppa greppet om New Yorks dansmusikscen på 2000-talet. I år släpper de fler skivor än någonsin – bara under våren och sommaren kommer singlar och album med ett tjugotal olika artister. Det är allt från etablerade dansmusikakter som Juan Maclean och Maurice Fulton, till nya projekt som Still Going (med Eric Duncan från discoduon Rub’n’Tug) och det redan hyllade debutalbumet från Hercules & Love Affair (som jag visserligen tror att jag är ensam i världen om att inte älska).
DFA börjar allt mer framstå som en pålitlig fabrik för en typ av dansmusik som nästan kan kallas tidlös. Bortsett från Delia & Gavin, som fortfarande ser ut som två heroinmissbrukande, belgiska modedesigner, domineras skivbolaget av lätt gråhåriga män som har sett så många nya dansmusikfenomen komma och gå att de till slut bara kan omfamna alltihopa.
Martin Gelin
Den 26–årige, New York-baserade, klassiske kompositören Nico Muhly är allt det som gamla människor hoppas att unga människor ska vara. Efter att han utnämndes till en av USA:s mest lovande unga kompositörer för tre år sedan – av landets kanske mest inflytelserika kritiker för klassisk musik, Alex Ross på The New Yorker – har Muhlys karriär gått ganska bra. Han har haft en solokonsert på anrika Carnegie Hall i New York, han hyllas av giganter som kompositören John Adams och spelar in skivor med popartister som Antony Hegarty, Björk och Will Oldham.
Han har också blivit en nästan odrägligt populär medieälskling. I artiklar om Muhly fascineras journalisterna alltid av kontrasterna mellan Muhlys finkulturella yrke och hans moderna, ungdomliga vardagsliv: Han diskuterar Brahms med sina polare på iChat! När han promenerar genom Manhattan på väg till sitt vardagsjobb (han digitaliserar musikfiler i Philip Glass studio) springer han på hipstergruppen Ratatat!
Många verkar lockade av att se Nico Muhly som en brygga mellan de här två världarna – mellan det unga och det gamla, mellan ett konservativt synsätt på musik och dagens allt-går-attityd.
Alla har därmed en anledning att gilla Nico Muhly – jämnåriga vänner imponeras av att en så ung kompositör faktiskt förstår Benjamin Britten, hans äldre fans fascineras av att han fattar Radiohead.
Men det speciella med Muhly är att han – precis som de samtida musiker han beundrar, som Final Fantasy och Sonic Youth – även lyckas komprimera idéerna till vacker, fullt lyssningsbar musik.
Oavsett om man lyssnar på hans debutalbum Speaks volumes (från 2006) eller hans samarbeten med Bonnie Prince Billy och Antony, hör man ett effektivt växelspel mellan arvet från Philip Glass (Muhlys mentor och arbetsgivare ), lekfull popmusik (såväl Brian Wilson som Brian Eno) och modern electronica (vackra A world without people ekar både av Throbbing Gristle och det tidiga 2000-talets franska glitchelectro).
»Korsbefruktingen av [pop och klassiskt] kommer från artister som vill ha både och, men som inte nödvändigtvis pratar högt om det«, skrev Nico Muhly själv om just mötet mellan popmusik och klassiska kompositioner i The Guardian i fjol. I samma artikel berättade han om den, i hans öron, perfekta popsången: Sufjan Stevens The predatory wasp of the Palisades is out to get us, en ljuvlig, symfonisk hymn från albumet Illinois. Han beskrev sedan låten genom ett E.M Forster-citat om sex (författaren till Ett rum med utsikt): »Känslan verkade gå rakt genom ryggen, in i mina idéer, utan att vidröra tanken.«
Om Sufjans Stevens nästan ofattbart vackra sång pekar någonstans åt framtiden för popmusiken (eller vad vi nu ska kalla den), så är Muhlys sätt att skriva om den och förhålla sig till den kanske även musikjournalistikens framtid.
Det är svårt att tänka sig en bättre ideolog för 2000–talets relativt gränslösa musikvärld.
Martin Gelin
Är bra pop lite löjlig?
När komediserien Flight of the Conchords började sändas i amerikansk tv förra året förvånades jag över att den faktiskt var uthärdlig. Idén att låta två nyzeeländska Debaser-män lufsa runt i Brooklyn och göra parodier på popvideor lät mest som ett refuserat Saturday night live-koncept från 1980-talet. Serien var visserligen lika estetiskt tilltalande som en tvättkorg med amerikanska indierock-legenderna Pixies frontman Frank Blacks smutsiga flanellskjortor. Men det var ändå lite för enkelt att avfärda den som snusdoftande efterfest-tv för indierockare. Seriens bästa parodier driver med artister som Daft Punk, Shabba Ranks, Pet Shop Boys och Jamie Cullum.
Men den kommer ändå aldrig i närheten av 2000- talets hittills bästa skämtlåt: Justin Timberlake och Andy Sambergs Dick in a box. Den är gjord med en tydlig kärlek till det tidiga 1990-talets r'n'b-slow jams, men har också en detaljrikedom som placerar den bland popparodiernas moderna klassiker: Eddie Murphys legendariska reggaesketch Kill the white people från Saturday night live, Chris Rocks gangstarapparodier i CB4, Wanda Sykes som den bittra soulsångerskan Savina Delvina i Chris Rock show.
Men om det finns ett problem med att göra parodier på mycket av dagens popmusik så är det att popen så ofta redan har omfamnat de egenskaper som komiker brukar tycka är löjeväckande – en brist på självdistans och cynism, en överdriven sentimentalitet. När jag intervjuade Jens Lekman i vintras sade han att den musik han tycker om »alltid är på gränsen till det löjliga«.
Även i en postmodern värld som förmodas vara utan tabun har Jens Lekman ständigt lyckats omfamna artister och musikgenrer som ingen annan i indievärlden verkar gilla: Robert Broberg, Kaomas Lambada, svensk dansbandspop.
Ett av USA:s bästa hip hop-skivbolag just nu, Alabama-baserade Paper Route Recordz, rör sig också ofta i gränslandet mellan det briljant poppiga och det rent löjliga. En av skivbolagets stora singlar, Mata & Mali Bois Soul glo, bygger till exempel på en sampling från den fiktiva reklamfilmen för hårprodukten Soul-Glo i Eddie Murphys klassiska komedi En prins i New York.
Förra årets bästa rockparodier kom inte heller från tv-serier eller filmer, utan från en någorlunda seriös rapduo i Atlanta: Shop Boyz.
Deras stora hit Party like a rockstar kändes smått epokgörände i sitt sätt att behandla vit rock lika nedlåtande som vita artister ofta behandlat svart pop. Det är så här er musik låter, fnissade Shop Boyz och festade loss med skräniga rockriff och en överdriven frat boy-lingo (de skriker »Totally dude!« genom hela skivan och döper till slut en låt till just det).
Shop Boyz placerar sin musik i ett sammanhang där hip hop-kulturen är allsmäktig och allt som avviker från den är exotiskt. Det känns som en bra utgångspunkt för en humorserie som faktiskt verkar gjord på 2000-talet.
Martin Gelin
Flight of the Conchords visas på Canal Plus i Sverige.
Fran the Man
Apropå bra modejournalistik, gå till Moderna museet i helgen. Som en del av Warhol-utställningen visas några avsnitt av Fashion, Andys modeprogram som gick på Manhattans lokala kabel-tv 1979-80.
Det är avsnittet med Fran Lebowitz ni vill se. Jag vet inte om ni hört talas om henne, men förutom att hon klär sig som Martin Gelin är hon känd som en av det sena 1900-talets mest briljanta New York-kolumnister. Fran skrev bland annat om kultur och kläder i Interview Magazine, numera pillar hon i en roman om konstvärlden som aldrig verkar bli klar.
Intervjun med henne i Fashion kan mycket väl vara de roligaste 15 minuter mode-tv som någonsin spelats in. Upplägget är en enkel fråga/svar-intervju, men Fran Lebowitz förvandlar den till en historisk uppvisning i humoristisk skärpa och timing. Hennes svar kommer efter precis så många tiondelar som krävs för att man ska uppfatta dem som snabbt uttänkta snarare än inövade. Och de levereras med en min så uttrycklös att man aldrig ens reflekterar över att de skulle kunna vara något annat än universella sanningar.
”Are you for or against fur?”
”I’m in favour of everything that results in the death of an animal.”
”What do you think about women who put on make-up during dinner?”
”Anyone who takes out make-up at the table should be forced to eat it.”
”What is your position on designer jeans?”
”To me, designer jeans are at odds with themselves. It’s like educational television – they cancel eachother out. I’m thinking about starting a line with designer jeans by names you don’t expect to see on designer jeans. Thurgood Marshall jeans would be interesting. Or Susan Sontag.”
Nästa »
