Varje anständigt konstverk om överklassen driver tesen att aristokratin just dött eller snart ska göra det. Från sentimentala romaner som En förlorad värld till akademiska portalverk som The decline and fall of the British aristocracy.
Eftersom Polen haft en stor adelsklass finns denna litteratur även rikt representerad på polska. När den i dag 33-årige författaren Michal Witkowski satte sig ned för att skriva sin bästsäljande roman Lubiewo beslöt han sig för att berätta i samma tonläge och med samma suggestiva dramaturgi som en sörjande aristokratisk sedeskildrare.
Med den skillnaden att Witkowskis roman Lubiewo inte porträtterar den vanliga utdöende adelsklassen – utan en krympande rännstensaristokrati av destruktiva polska fjollor som nätterna igenom vankar av och an i parken för att få suga av heterosexuella råskinn i stinkande pissoarer. Fjollorna kan tänka sig att betala för besväret, om det vore så. Författaren Witkowski berättade om denna hans vinnande strategi – boken har sålt i 150 000 exemplar och till 17 länder – när han gästade Kulturhuset i Stockholm i slutet av april. När jag sedan läste det svenska förlaget Modernistas översättning av Lubiewo var jag uppmärksam på symboliken. Pissoaren där fjollorna ger oralsex liknas vid ett idylliskt lusthus i en herrgårdspark. En nyckel är så stor att den ser ut att passa i en slottsport. Ja, Witkowski skildrar sina gamla fjollor som vore de lätt solkiga salongslejon med handväskorna fulla av aristokratisk rekvisita – även om de dyra krämerna i själva verket är medel mot flatlöss och andra mediciner som krävs för överlevnad i nattliga pissoarmiljöer.
Det låter kanske cyniskt – men författaren tycks tvärtom ha väckt sympati och viss nostalgi för denna rännstensaristokrati. Parken som fjollorna hänger i om natten cementeras och blir shoppingcenter. Bögarna ser sin subkultur marknadsanpassas. Läsarna ser sin stad bli steril och syrefattig. Så har boken fått en allmängiltighet, berättade Michal Witkowski på Kulturhuset.
Jag tänkte under läsningen mycket på Tom Wolfes klassiska text om »förortshallickar« i San Franciscos ytterområden. Under arbetarklassen och »de hederliga fattiga« hittade Tom Wolfe en »falsk aristokrati«, en sysslolös klass av bottenskrapet som hängav sig åt lyx och poser: »gatuvimlets aristokrati«. När det nu råder viss mättnad i kulturen på vanliga blåblodiga, är det kanske dags för dessa skuggaristokrater att strömma ut ur stadens lusthus och ta plats i litteraturen.
Björn af Kleen
Den svenska översättningen av Lubiewo av Michal Witkowski utkommer under sommaren.
Det är åtta år sen framtidsvisionen Nätokraterna kom ut. Alexander Bard konstaterar att det mesta han och medförfattaren Jan Söderqvist siade om har slagit in. Internetrevolution, evolutionsrace och nätverkssamhälle är här för att stanna: »Vi hade rätt på alla punkter«. Nu håller han på att färdigställa uppföljaren till Nätokraterna, som går under namnet Kroppsmaskinerna och där Bard och Söderqvist tar kål på myten om själen. Samtidigt turnerar han som schlagerandroid i BWO, som är aktuella med årets Europridelåt och det nya samlingsalbumet Pandemonium – grekiska för kaos, ungefär demonernas helvete. Att träffa den popstjärna, hjärnskrynklare och cyberfilosof som kallas Alexander Bard är som att stiga in i en värld där saker och ting är lika kategoriska som i ständig förändring.
Vad kommer din och Söderqvists nya bok Kroppsmaskinerna att handla om?
– Vi smashar Darwin och Freud i en partikelaccelerator! Tanken är att ta det senaste inom hjärnforskningen, det senaste inom kvantfysiken och koppla ihop det med psykoanalysen, med referenser till filosofer och psykoanalytiker som Lacan, Deleuze och Guattari.
Det låter lite som... Bodies Without Organs! Vad är den stora tesen?
– Vår stora poäng är att jaget är en illusion, det finns inget vetenskapligt argument för ett centrum eller någon samordnande funktion i hjärnan. Schizoanalysen [Deleuze och Guattaris svar på psykoanalys] kommer fram till exakt samma sak, att det finns många individer i en kropp i stället för en enda. Jag och Söderqvist skiljer helt enkelt jaget från kroppen, så att det bara blir kropp kvar till slut.
Teorin i Nätokraterna har ganska mycket gemensamt med den mer uppmärksammade Richard Floridas idéer om den kreativa klassen.
– Det är Nätokraterna rakt av! Han skrev ju sin bok efter oss.
Har han snott av er alltså?
– Det vore ju konstigt om han inte hade läst våra böcker, det är ju uppenbart att han är influerad av dem. Vad han har gjort är att han har skrivit en ytlig bok om the creative class som han identifierar som coola bögar som bor i storstäder. Han problematiserar över huvud taget inte.
Varför pratar man fortfarande om det gamla klassamhället i Sverige? Fabriksslavar, borgerlighet och arbetarhjältar.
– Det beror på en ingrodd gammal myt om att Sverige skapades av folkskolans genombrott på 1800-talet. Innan dess var vi bara bonniga tölpar och sen blev vi balla när industrialismen gjorde oss till förebilder för resten av världen. Sådana myter är väldigt farliga att fastna i. Det är alltid en fördel att inte sitta fast i det gamla och i stället gå rakt på det nya.
Hur ska vi prata om klass i dag menar du?
– Det perfekta exemplet är en traditionell sociolog som ska hitta underklassen i Sverige och åker raka vägen ut till förorten utanför Stockholm. Men i själva verket hittar du den riktiga underklassen i Hällefors kommun. Det är män – överviktiga, arbetslösa, medelålders – som lever på socialbidrag eller a-kassa, äter potatischips och kollar på tv. Internet vet de inte vad det är över huvud taget och vet de vad det är så är det för att de porrsurfar. Förortsungdomarna har mobiltelefoner och chattar på nätet, de klarar sig. Om Karl Marx skulle levt i dag så skulle han skitit i parametrar som inkomst och förmögenhet, för pengar är inte längre primärt. Han skulle kollat på vad gör du framför datorn.
Du säger att både Facebook och Myspace är underklassfenomen, vad menar du med det?
– I dag åt jag lunch med en discjockey och han har slutat uppdatera sin Myspacesida. Eftersom han är framgångsrik så får han hundratals nya Myspace-kompisar varje dag som skickar sin skitmusik till honom, mindre begåvad än det han själv gör. Nu kommer han att söka upp andra små nätverk med folk som har talang i stället. Det är ett beteende vi kommer att få se mer och mer, att man går in i nätverk som är svårare att komma med i.
Apropå det, vad hände med din mailinglista Elit efter att Mustafa Can skrev om den i DN för några år sen?
– Elit finns kvar. Elitlistan är i grund och botten ett klassiskt darwinistiskt experiment som har funkat i 16 år nu, främst på grund av att det baseras på en ständig genomströmning av människor. De där artiklarna betydde ingenting, det blev snarare bara ännu tydligare hur liten roll gamla mossiga institutioner som DN spelar i dag.
Har man bättre förutsättningar att bli en cool nätokrat om man är gay?
– Ja, shit vad flator och bögar gillar att vara på nätet! Alla naturliga subkulturer har ett försprång för de tar till sig internet mycket snabbare. Jag blev inte bara zoroastrier 1992 för att jag ville återupprätta Zarathustras roll i idéhistorien utan också för att jag var oerhört intresserad av hur zoroastrismen hade spritt sig i världen. Det chockerande när jag kom till Kalifornien i mitten på 90-talet var att det satt 80-åriga zoroastrier uppkopplade med modem och skickade e-mail till sina barn och barnbarn! Då började jag fatta vidden av hur en stark social grupp kan hålla ihop på nätet.
Men vad kommer bli frukten av allt det här nätverkandet som vi håller på med? Kommer vi bli mer eller mindre sociala i framtiden?
– Vi måste sluta med internethyllningarna och ta tag i de negativa sidorna av den interaktiva revolutionen nu. Jag har kommit på begreppet hyperkonsumtion, som är väldigt mycket [den franske filosofen] Baudrillard. Det snuddar vid ett av våra första riktigt stora sociala problem som internet kommer skapa: vi börjat hyperkonsumera människor.
Hyperkonsumtion, vad innebär det?
– Att konsumera människor, det är att odla vänskap. Men att hyperkonsumera människor, det är att slänga runt folk i en rasande fart, bolla med dem, slit och släng och kasta ut dem och aldrig komma någon nära. Jag tror att den utökade bekantskapskretsen på exempelvis Facebook skapar så mycket social stress att man reagerar genom att gå in i små vänskapsgrupper i stället. Man kan säga att tillbaka-till-savannen-idén letar sig in i kulturen igen. Vi håller ihop i stammen för att skydda oss mot andra stammar och vilddjuren – det är det här vi ser på internet, den här stamkulturen, att man organiserar sig i grupper.
Okej, jag är med. Cybersavannen.
– Problemet är att du kommer vara tvungen att hålla dig tajt med den lilla ursprungsstammen, ofta familjen i villaområdet du växte upp i som barn. Och om du som ung då inte tränas tidigt i att nätverka med andra människor, så är det kört. Du kommer att hamna utanför de sociala sammanhangen, bli intolerant och få psykiska problem.
Är det kärnfamiljens stora comeback?
– Ett slags extended kärnfamilj. Och det akuta problemet i Sverige i dag är att föräldrar sms:ar sina barn. Jag kan säga det rakt av, för jag har sett siffrorna.
Hur menar du, att sms kommer bli hotet mot mänskligheten?
– Det klassiska tonårsupproret, ungar som stannade ute för länge på kvällarna och bråkade med morsan, har slutat att fungera. Ungarna har mobiltelefoner och curlingföräldrarna sätter på ungarna en guckgrej, spanar efter dem med satellit och messar dem tio gånger om dan. Jag som sociolog kan garantera att den ungen sitter på psykakuten med uppskurna handleder som 20-åring.
Är det inte bra att föräldrar försöker ha kontakt med sina ångestfyllda pubbebarn då?
– Tonåren handlar om att få verkligheten slängd i ansiktet. Man upptäcker sex. Man inser att folk inte gör grejer för att de är snälla utan för att de är kåta. Biologin stormar mot dig, målbrottet kommer, brösten växer, kuken sväller. Det ska så klart följas av en social process där du ifrågasätter föräldrarna, hittar andra auktoriteter, skaffar dig en identitet som är avskild från familjen du är uppväxt i. Den processen är uppskjuten nu. Frågan är om den någonsin inträffar! Och så tillkommer den här rädslan för att saker gör ont. Ingen får vara elak mot någon och ingen får gråta och alla är gulligt överbeskyddande i kuddrummet, den här cellen med mjuka väggar.
Hur ska vi förhindra att kidsen blir nervvrak och föräldrarna kontrollfreak i framtiden då? Sluta sms:a varandra?
– Sluta sms:a och ge ungarna pengar till en flygbiljett! Man måste våga släppa in smärta i barnens liv. Med risk för att de blir skjutna i huvudet i Portugal eller Marocko. Morsan, lägg ner nu!
En annan följd av nätet är ju skivbolagskrisen. Skulle Army of Lovers ha överlevt i dag till exempel?
– Det tragiska är inte att Alexander Bard inte får göra musik i dag, det tragiska är att den 23-åriga Alexander Bard aldrig får en chans. Skivbolagen signar inte någonting längre! De stora skivbolagen i Sverige signade i genomsnitt en artist per bolag förra året. Innan vi fått ordning på nedladdningen kommer västerlandet att förlora en hel generation musiker på grund av det.
Hur ska man övertyga fildelningslobbyn om den här katastrofen?
– Jag hatar Piratpartiet! De ljuger, ljuger, ljuger, det är lögn från början till slut! Det är samma gamla jävla anarkistiska smörja de spottar ur sig som maoisterna spottade ur sig på 70-talet. Från Rousseau och framåt har västerlandet ständigt haft sådana här romantiker som trott att ett tillstånd av laglöshet skulle få kreativiteten att blomma. Men det funkar inte så! Att skapa fantastisk musik är ett heltidsjobb och det krävs åratal av utbildning och skolning. Timbuktu är en idiot när han i ena stunden säger att fildelning är fantastiskt och i nästa är sur för dåliga royalties.
Är popstjärnan död?
– Det är de gamla som är kvar, Madonna och Rolling Stones och Alexander Bard. Medan de nya talangerna inte har någon chans att slå gamlingarna.
Men är det ett problem då? Behöver vi ens mer ny musik? Popmusikens era kanske går mot sitt slut.
– Konst behövs aldrig. Men vi kommer inte att fatta vilken skada fildelningen har ställt till med förrän det är för sent. Och då inser vi att det är ett högt pris vi betalat.
Jag trodde att du älskade internetrevolutionen. Nu låter du väldigt pessimistisk.
– Vem har sagt att internet ska vara fritt? Jag ser ingen poäng med det. Internet har genererat både Facebook, Myspace – och al-Qaida! Jag är ingen romantiker, jag är pragmatiker. Det är därför jag är socialist och inte libertarian, jag vill ha ett samhälle där alla blir hörda. Det är en utopisk dröm, men idealet är att alla ska bli lyssnade på.
Är du en del av gayvärlden i dag?
– Jag tror att medelålders manliga bögar för några år sedan var extremt blasé. Det kändes som om gayvärlden letade i djupaste Småland för att hitta en fiende, för utan fiender hade man inte längre något raison d'être. Allt var på väg från gay till queerfrågor: »Vilka kan vi nu hitta som är diskriminerade? Vi tar de transsexuella, vi sätter dem längst fram så får de representera det som Judith Butler har skrivit om«. Men sen kom demonstrationerna där polisen slog ner bögar och flator i Riga och Warszawa som en chock. De sista två-tre åren har man märkt att hela gayvärlden fått en vitamininjektion tack vare det, för nu ser vi en del av Europa som är uttalat homofobisk.
Du turnerar mycket i Ryssland. Hur har du märkt av den ryska homofobin?
– Den ser inte alltid ut som man tror. Ta till exempel borgmästaren i Moskva förra sommaren, som skickade polisen på gaydemonstranterna. Det folk inte vet är att hans fru är stans största faghag! Hon har hängt på gaybarer i alla år. Så det är mycket mer komplext än man kan tro. Visst, en homosexuell i Sverige får gå med ballonger genom Stockholm och hamnar på förstasidan på DN. Men i Ryssland kan en bög göra karriär hela vägen, äga ett företag och bli miljardär. Det är en omöjlighet i Skandinavien år 2008.
Du har alltid gått hem i Ryssland med både Army of Lovers och BWO, hur kommer det sig att du är så poppis där?
– Jag tycker att det östeuropeiska idéarvet är intressant, jag har en estetik i det jag gör som ligger nära det.
Vad är det för estetik?
– Jag är väldigt sentimental i mitt uttryck. Det vi kallar camp i England och Sverige är ju mainstream i Ryssland. Det är den ortodoxa kulturens ikonografi helt enkelt. Jag gillar dramatiska ackordföljder, melankolin och det melodiska. Sen är radiostationscheferna i Ryssland i snitt 25 år. I Västeuropa är de 55 år. Självklart är de mer pigga på ny musik i öst.
Du har beskrivit den svenska musikbranschen som homofobisk, att schlagerfestivalen är det enda sättet där man kan slå igenom om man är gay.
– Det är 99 % heterosexuella män som bestämmer inom svensk musikindustri. Och om alla har samma bakgrund och fattar kollektiva beslut om vilka artister som ska ges ut då kan du ge dig fan på att det är samma tråkiga rockband som signas hela tiden.
Att sjunga om bourgeoisien var briljant. Har du som ambition att intellektualisera masskulturen?
– Det är bättre att böckerna får vara smala och musiken får vara bred. Det gör det lättare för mig att hålla isär grejerna också. I ett intellektuellt sammanhang brinner jag för mina böcker. Men om jag känner, »fan vad kul det vore att åka på stadsfestivalen i Avesta och uppträda för tonåringar som vrålar med i mina låtar«, då måste jag göra en bra BWO-platta. Det handlar om vem du vill kommunicera med.
Ser du något konstnärligt i låtskrivandet eller vill du bara tjäna pengar?
– Massduplicering är hantverk. Det är industritillverkning. Och det är exakt vad jag gör när jag skriver en poplåt. Jag har inga konstnärliga ambitioner, jag ska inte förändra världen med poplåtar på något sätt. Råkar jag flytta någon politisk parameter en aning, ungefär som Madonna gjorde när hon skrev »Papa Don’t Preach«. och flyttade abortdebatten en aning, så fine. Men det är inte konst för det.
Vad definierar bra konst enligt dig?
– Konst sysslar med original. Högkulturens uppgift är att slåss för originalet. Digitala konstverk måste ges ut i begränsad upplaga och regleras med juridiska avtal och det ska nästan vara dödsstraff om man bryter mot dem. Det är asviktigt. Jag håller en stenhård metafysisk skillnad mellan konst och hantverk, det finns alldeles för mycket gråzoner och soppa där.
Är det barnfamiljerna som är BWO:s största fans i dag?
– I Sverige kan jag säga rakt av vilka våra fans är: det är människor som saknar ABBA och Roxette. De var inte heller unga när de slog igenom, de var inte snygga, de var inte speciellt inne, det fanns inget annat legitimt argument att köpa en skiva med Roxette än att man gillade låtarna. Och det vill jag att BWO ska vara i dag. Folk ska tycka att vi har många bra låtar.
Du är verkligen Queer-Per Gessle.
– Eller the gay Bjorn, som någon sa. Det är fantastiskt, Björn Ulvaeus är min idol, jag tycker att han är ascool! Jag vill vara det han var, idésprutan och visionären som skrev poplåtar.
Hur långt har du kvar dit?
– ABBA går ju inte att slå liksom. De är ljusår bort. Om jag får vara the gay Bjorn så är jag jättenöjd.
Natalia Kazmierska
BWO är aktuella med nya albumet Pandemonium och Europrides officiella låt »The Bells of Freedom«. Kroppsmaskinerna kommer ut våren 2009.
