Fanny Sachs

Annette som 20-åring.


Fanny, inte lika gala som ibland.

I Annette Ks nya Marianne Höök-biografi "Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet" är Fanny Sachs intervjuad. Även i förra helgens weekendbilaga från Dagens Industri medverkar hon. Där är hon på bild ståendes utanför ett lite fånigt blivande hotell i Härjedalsfjällen, som hon inrett. Fanny var barnbarn till Marianne Höök. Hon berättar i AKs bok om hur ett enormt överflöd kläder behövde rensas ut efter att Marianne dött ifrån sin lägenhet. En stor del var kreditklänningar, ännu obetalda plagg.  De blev till pengaskulder för de efterlevande att reda upp. Annette svarar att hon tror Marianne jobbade så mycket plockjournalistiskt bara för att ha råd med alla skönhetsprodukter och kläder hon ville ha.

Som vanligt i Annette Kullenberg-resonemang pratas det oavbrutet genom hela boken om ursprung. Platser, hemstäder, efternamn, föräldrar, deras föräldrar, exmän, barn, tyngre relationer, syskon, halvsyskon och nationaliteter. Och yrkesindelningar, föräldrars yrkestraditioner, deras föräldrars yrkestradition, titlar, status, språk. Exakt de ämnen hon vill diskutera i verkliga livet också. Man känner sig alltid som ett nät när man pratar med henne, hon vill spinna in en i ens egen historia även när man stretar emot. Såklart listar hon också snabbt ut vilka trådar som är känsligast att dra i, vilka namn ur ens bakgrund man inte alls har lust att nämna.

Ett utdrag ur boken finns i senaste Rodeo. Vet inte om ni sett. Om ni inte lyckats få tag på tidningen, maila mig en adress så går jag privat till ett av postkontoren i Malmös matbutiker och postar den till er.

       

Blåblodiga bögar

Varje anständigt konstverk om överklassen driver tesen att aristokratin just dött eller snart ska göra det. Från sentimentala romaner som En förlorad värld till akademiska portalverk som The decline and fall of the British aristocracy.

Eftersom Polen haft en stor adelsklass finns denna litteratur även rikt representerad på polska. När den i dag 33-årige författaren Michal Witkowski satte sig ned för att skriva sin bästsäljande roman Lubiewo beslöt han sig för att berätta i samma tonläge och med samma suggestiva dramaturgi som en sörjande aristokratisk sedeskildrare.

Med den skillnaden att Witkowskis roman Lubiewo inte porträtterar den vanliga utdöende adelsklassen – utan en krympande rännstensaristokrati av destruktiva polska fjollor som nätterna igenom vankar av och an i parken för att få suga av heterosexuella råskinn i stinkande pissoarer. Fjollorna kan tänka sig att betala för besväret, om det vore så. Författaren Witkowski berättade om denna hans vinnande strategi – boken har sålt i 150 000 exemplar och till 17 länder – när han gästade Kulturhuset i Stockholm i slutet av april. När jag sedan läste det svenska förlaget Modernistas översättning av Lubiewo var jag uppmärksam på symboliken. Pissoaren där fjollorna ger oralsex liknas vid ett idylliskt lusthus i en herrgårdspark. En nyckel är så stor att den ser ut att passa i en slottsport. Ja, Witkowski skildrar sina gamla fjollor som vore de lätt solkiga salongslejon med handväskorna fulla av aristokratisk rekvisita – även om de dyra krämerna i själva verket är medel mot flatlöss och andra mediciner som krävs för överlevnad i nattliga pissoarmiljöer.

Det låter kanske cyniskt – men författaren tycks tvärtom ha väckt sympati och viss nostalgi för denna rännstensaristokrati. Parken som fjollorna hänger i om natten cementeras och blir shoppingcenter. Bögarna ser sin subkultur marknadsanpassas. Läsarna ser sin stad bli steril och syrefattig. Så har boken fått en allmängiltighet, berättade Michal Witkowski på Kulturhuset.

Jag tänkte under läsningen mycket på Tom Wolfes klassiska text om »förortshallickar« i San Franciscos ytterområden. Under arbetarklassen och »de hederliga fattiga« hittade Tom Wolfe en »falsk aristokrati«, en sysslolös klass av bottenskrapet som hängav sig åt lyx och poser: »gatuvimlets aristokrati«. När det nu råder viss mättnad i kulturen på vanliga blåblodiga, är det kanske dags för dessa skuggaristokrater att strömma ut ur stadens lusthus och ta plats i litteraturen.

Björn af Kleen

Den svenska översättningen av Lubiewo av Michal Witkowski utkommer under sommaren.

I huvudet på Alexander

Det är åtta år sen framtidsvisionen Nätokraterna kom ut. Alexander Bard konstaterar att det mesta han och medförfattaren Jan Söderqvist siade om har slagit in. Internetrevolution, evolutionsrace och nätverkssamhälle är här för att stanna: »Vi hade rätt på alla punkter«. Nu håller han på att färdigställa uppföljaren till Nätokraterna, som går under namnet Kroppsmaskinerna och där Bard och Söderqvist tar kål på myten om själen. Samtidigt turnerar han som schlagerandroid i BWO, som är aktuella med årets Europridelåt och det nya samlingsalbumet Pandemonium – grekiska för kaos, ungefär demonernas helvete. Att träffa den popstjärna, hjärnskrynklare och cyberfilosof som kallas Alexander Bard är som att stiga in i en värld där saker och ting är lika kategoriska som i ständig förändring.

Vad kommer din och Söderqvists nya bok Kroppsmaskinerna att handla om?
– Vi smashar Darwin och Freud i en partikelaccelerator! Tanken är att ta det senaste inom hjärnforskningen, det senaste inom kvantfysiken och koppla ihop det med psykoanalysen, med referenser till filosofer och psykoanalytiker som Lacan, Deleuze och Guattari.

Det låter lite som... Bodies Without Organs! Vad är den stora tesen?
– Vår stora poäng är att jaget är en illusion, det finns inget vetenskapligt argument för ett centrum eller någon samordnande funktion i hjärnan. Schizoanalysen [Deleuze och Guattaris svar på psykoanalys] kommer fram till exakt samma sak, att det finns många individer i en kropp i stället för en enda. Jag och Söderqvist skiljer helt enkelt jaget från kroppen, så att det bara blir kropp kvar till slut.

Teorin i Nätokraterna har ganska mycket gemensamt med den mer uppmärksammade Richard Floridas idéer om den kreativa klassen. 
– Det är Nätokraterna rakt av! Han skrev ju sin bok efter oss.

Har han snott av er alltså?
– Det vore ju konstigt om han inte hade läst våra böcker, det är ju uppenbart att han är influerad av dem. Vad han har gjort är att han har skrivit en ytlig bok om the creative class som han identifierar som coola bögar som bor i storstäder. Han problematiserar över huvud taget inte.

Varför pratar man fortfarande om det gamla klassamhället i Sverige? Fabriksslavar, borgerlighet och arbetarhjältar.
– Det beror på en ingrodd gammal myt om att Sverige skapades av folkskolans genombrott på 1800-talet. Innan dess var vi bara bonniga tölpar och sen blev vi balla när industrialismen gjorde oss till förebilder för resten av världen. Sådana myter är väldigt farliga att fastna i. Det är alltid en fördel att inte sitta fast i det gamla och i stället gå rakt på det nya.

Hur ska vi prata om klass i dag menar du?
– Det perfekta exemplet är en traditionell sociolog som ska hitta underklassen i Sverige och åker raka vägen ut till förorten utanför Stockholm. Men i själva verket hittar du den riktiga underklassen i Hällefors kommun. Det är män – överviktiga, arbetslösa, medelålders – som lever på socialbidrag eller a-kassa, äter potatischips och kollar på tv. Internet vet de inte vad det är över huvud taget och vet de vad det är så är det för att de porrsurfar. Förortsungdomarna har mobiltelefoner och chattar på nätet, de klarar sig. Om Karl Marx skulle levt i dag så skulle han skitit i parametrar som inkomst och förmögenhet, för pengar är inte längre primärt. Han skulle kollat på vad gör du framför datorn.

Du säger att både Facebook och Myspace är underklassfenomen, vad menar du med det?
– I dag åt jag lunch med en discjockey och han har slutat uppdatera sin Myspacesida. Eftersom han är framgångsrik så får han hundratals nya Myspace-kompisar varje dag som skickar sin skitmusik till honom, mindre begåvad än det han själv gör. Nu kommer han att söka upp andra små nätverk med folk som har talang i stället. Det är ett beteende vi kommer att få se mer och mer, att man går in i nätverk som är svårare att komma med i.

Apropå det, vad hände med din mailinglista Elit efter att Mustafa Can skrev om den i DN för några år sen?
– Elit finns kvar. Elitlistan är i grund och botten ett klassiskt darwinistiskt experiment som har funkat i 16 år nu, främst på grund av att det baseras på en ständig genomströmning av människor. De där artiklarna betydde ingenting, det blev snarare bara ännu tydligare hur liten roll gamla mossiga institutioner som DN spelar i dag.

Har man bättre förutsättningar att bli en cool nätokrat om man är gay? 
– Ja, shit vad flator och bögar gillar att vara på nätet! Alla naturliga subkulturer har ett försprång för de tar till sig internet mycket snabbare. Jag blev inte bara zoroastrier 1992 för att jag ville återupprätta Zarathustras roll i idéhistorien utan också för att jag var oerhört intresserad av hur zoroastrismen hade spritt sig i världen. Det chockerande när jag kom till Kalifornien i mitten på 90-talet var att det satt 80-åriga zoroastrier uppkopplade med modem och skickade e-mail till sina barn och barnbarn! Då började jag fatta vidden av hur en stark social grupp kan hålla ihop på nätet.

Men vad kommer bli frukten av allt det här nätverkandet som vi håller på med? Kommer vi bli mer eller mindre sociala i framtiden?
– Vi måste sluta med internethyllningarna och ta tag i de negativa sidorna av den interaktiva revolutionen nu. Jag har kommit på begreppet hyperkonsumtion, som är väldigt mycket [den franske filosofen] Baudrillard. Det snuddar vid ett av våra första riktigt stora sociala problem som internet kommer skapa: vi börjat hyperkonsumera människor.

Hyperkonsumtion, vad innebär det?
– Att konsumera människor, det är att odla vänskap. Men att hyperkonsumera människor, det är att slänga runt folk i en rasande fart, bolla med dem, slit och släng och kasta ut dem och aldrig komma någon nära. Jag tror att den utökade bekantskapskretsen på exempelvis Facebook skapar så mycket social stress att man reagerar genom att gå in i små vänskapsgrupper i stället. Man kan säga att tillbaka-till-savannen-idén letar sig in i kulturen igen. Vi håller ihop i stammen för att skydda oss mot andra stammar och vilddjuren – det är det här vi ser på internet, den här stamkulturen, att man organiserar sig i grupper.

Okej, jag är med. Cybersavannen.
– Problemet är att du kommer vara tvungen att hålla dig tajt med den lilla ursprungsstammen, ofta familjen i villaområdet du växte upp i som barn. Och om du som ung då inte tränas tidigt i att nätverka med andra människor, så är det kört. Du kommer att hamna utanför de sociala sammanhangen, bli intolerant och få psykiska problem.

Är det kärnfamiljens stora comeback?
– Ett slags extended kärnfamilj. Och det akuta problemet i Sverige i dag är att föräldrar sms:ar sina barn. Jag kan säga det rakt av, för jag har sett siffrorna.

Hur menar du, att sms kommer bli hotet mot mänskligheten?
– Det klassiska tonårsupproret, ungar som stannade ute för länge på kvällarna och bråkade med morsan, har slutat att fungera. Ungarna har mobiltelefoner och curlingföräldrarna sätter på ungarna en guckgrej, spanar efter dem med satellit och messar dem tio gånger om dan. Jag som sociolog kan garantera att den ungen sitter på psykakuten med uppskurna handleder som 20-åring.

Är det inte bra att föräldrar försöker ha kontakt med sina ångestfyllda pubbebarn då? 
– Tonåren handlar om att få verkligheten slängd i ansiktet. Man upptäcker sex. Man inser att folk inte gör grejer för att de är snälla utan för att de är kåta. Biologin stormar mot dig, målbrottet kommer, brösten växer, kuken sväller. Det ska så klart följas av en social process där du ifrågasätter föräldrarna, hittar andra auktoriteter, skaffar dig en identitet som är avskild från familjen du är uppväxt i. Den processen är uppskjuten nu. Frågan är om den någonsin inträffar! Och så tillkommer den här rädslan för att saker gör ont. Ingen får vara elak mot någon och ingen får gråta och alla är gulligt överbeskyddande i kuddrummet, den här cellen med mjuka väggar.

Hur ska vi förhindra att kidsen blir nervvrak och föräldrarna kontrollfreak i framtiden då? Sluta sms:a varandra?
– Sluta sms:a och ge ungarna pengar till en flygbiljett! Man måste våga släppa in smärta i barnens liv. Med risk för att de blir skjutna i huvudet i Portugal eller Marocko. Morsan, lägg ner nu!

En annan följd av nätet är ju skivbolagskrisen. Skulle Army of Lovers ha överlevt i dag till exempel?
– Det tragiska är inte att Alexander Bard inte får göra musik i dag, det tragiska är att den 23-åriga Alexander Bard aldrig får en chans. Skivbolagen signar inte någonting längre! De stora skivbolagen i Sverige signade i genomsnitt en artist per bolag förra året. Innan vi fått ordning på nedladdningen kommer västerlandet att förlora en hel generation musiker på grund av det.

Hur ska man övertyga fildelningslobbyn om den här katastrofen? 
– Jag hatar Piratpartiet! De ljuger, ljuger, ljuger, det är lögn från början till slut! Det är samma gamla jävla anarkistiska smörja de spottar ur sig som maoisterna spottade ur sig på 70-talet. Från Rousseau och framåt har västerlandet ständigt haft sådana här romantiker som trott att ett tillstånd av laglöshet skulle få kreativiteten att blomma. Men det funkar inte så! Att skapa fantastisk musik är ett heltidsjobb och det krävs åratal av utbildning och skolning. Timbuktu är en idiot när han i ena stunden säger att fildelning är fantastiskt och i nästa är sur för dåliga royalties.

Är popstjärnan död?
– Det är de gamla som är kvar, Madonna och Rolling Stones och Alexander Bard. Medan de nya talangerna inte har någon chans att slå gamlingarna.

Men är det ett problem då? Behöver vi ens mer ny musik? Popmusikens era kanske går mot sitt slut.
– Konst behövs aldrig. Men vi kommer inte att fatta vilken skada fildelningen har ställt till med förrän det är för sent. Och då inser vi att det är ett högt pris vi betalat.

Jag trodde att du älskade internetrevolutionen. Nu låter du väldigt pessimistisk.
– Vem har sagt att internet ska vara fritt? Jag ser ingen poäng med det. Internet har genererat både Facebook, Myspace – och al-Qaida! Jag är ingen romantiker, jag är pragmatiker. Det är därför jag är socialist och inte libertarian, jag vill ha ett samhälle där alla blir hörda. Det är en utopisk dröm, men idealet är att alla ska bli lyssnade på.

Är du en del av gayvärlden i dag?
– Jag tror att medelålders manliga bögar för några år sedan var extremt blasé. Det kändes som om gayvärlden letade i djupaste Småland för att hitta en fiende, för utan fiender hade man inte längre något raison d'être. Allt var på väg från gay till queerfrågor: »Vilka kan vi nu hitta som är diskriminerade? Vi tar de transsexuella, vi sätter dem längst fram så får de representera det som Judith Butler har skrivit om«. Men sen kom demonstrationerna där polisen slog ner bögar och flator i Riga och Warszawa som en chock. De sista två-tre åren har man märkt att hela gayvärlden fått en vitamininjektion tack vare det, för nu ser vi en del av Europa som är uttalat homofobisk.

Du turnerar mycket i Ryssland. Hur har du märkt av den ryska homofobin?
– Den ser inte alltid ut som man tror. Ta till exempel borgmästaren i Moskva förra sommaren, som skickade polisen på gaydemonstranterna. Det folk inte vet är att hans fru är stans största faghag! Hon har hängt på gaybarer i alla år. Så det är mycket mer komplext än man kan tro. Visst, en homosexuell i Sverige får gå med ballonger genom Stockholm och hamnar på förstasidan på DN. Men i Ryssland kan en bög göra karriär hela vägen, äga ett företag och bli miljardär. Det är en omöjlighet i Skandinavien år 2008.

Du har alltid gått hem i Ryssland med både Army of Lovers och BWO, hur kommer det sig att du är så poppis där?
– Jag tycker att det östeuropeiska idéarvet är intressant, jag har en estetik i det jag gör som ligger nära det.

Vad är det för estetik?
– Jag är väldigt sentimental i mitt uttryck. Det vi kallar camp i England och Sverige är ju mainstream i Ryssland. Det är den ortodoxa kulturens ikonografi helt enkelt. Jag gillar dramatiska ackordföljder, melankolin och det melodiska. Sen är radiostationscheferna i Ryssland i snitt 25 år. I Västeuropa är de 55 år. Självklart är de mer pigga på ny musik i öst.

Du har beskrivit den svenska musikbranschen som homofobisk, att schlagerfestivalen är det enda sättet där man kan slå igenom om man är gay.
– Det är 99 % heterosexuella män som bestämmer inom svensk musikindustri. Och om alla har samma bakgrund och fattar kollektiva beslut om vilka artister som ska ges ut då kan du ge dig fan på att det är samma tråkiga rockband som signas hela tiden.

Att sjunga om bourgeoisien var briljant. Har du som ambition att intellektualisera masskulturen? 
– Det är bättre att böckerna får vara smala och musiken får vara bred. Det gör det lättare för mig att hålla isär grejerna också. I ett intellektuellt sammanhang brinner jag för mina böcker. Men om jag känner, »fan vad kul det vore att åka på stadsfestivalen i Avesta och uppträda för tonåringar som vrålar med i mina låtar«, då måste jag göra en bra BWO-platta. Det handlar om vem du vill kommunicera med.

Ser du något konstnärligt i låtskrivandet eller vill du bara tjäna pengar?
– Massduplicering är hantverk. Det är industritillverkning. Och det är exakt vad jag gör när jag skriver en poplåt. Jag har inga konstnärliga ambitioner, jag ska inte förändra världen med poplåtar på något sätt. Råkar jag flytta någon politisk parameter en aning, ungefär som Madonna gjorde när hon skrev »Papa Don’t Preach«. och flyttade abortdebatten en aning, så fine. Men det är inte konst för det.

Vad definierar bra konst enligt dig?
– Konst sysslar med original. Högkulturens uppgift är att slåss för originalet. Digitala konstverk måste ges ut i begränsad upplaga och regleras med juridiska avtal och det ska nästan vara dödsstraff om man bryter mot dem. Det är asviktigt. Jag håller en stenhård metafysisk skillnad mellan konst och hantverk, det finns alldeles för mycket gråzoner och soppa där.

Är det barnfamiljerna som är BWO:s största fans i dag?
– I Sverige kan jag säga rakt av vilka våra fans är: det är människor som saknar ABBA och Roxette. De var inte heller unga när de slog igenom, de var inte snygga, de var inte speciellt inne, det fanns inget annat legitimt argument att köpa en skiva med Roxette än att man gillade låtarna. Och det vill jag att BWO ska vara i dag. Folk ska tycka att vi har många bra låtar.

Du är verkligen Queer-Per Gessle.
– Eller the gay Bjorn, som någon sa. Det är fantastiskt, Björn Ulvaeus är min idol, jag tycker att han är ascool! Jag vill vara det han var, idésprutan och visionären som skrev poplåtar.

Hur långt har du kvar dit?
– ABBA går ju inte att slå liksom. De är ljusår bort. Om jag får vara the gay Bjorn så är jag jättenöjd.

Natalia Kazmierska

 

BWO är aktuella med nya albumet Pandemonium och Europrides officiella låt »The Bells of Freedom«.  Kroppsmaskinerna kommer ut våren 2009.

Därför 007

Agent 007 är inte slut. Han tickar här ovanför min armbåge. Jag köpte en klocka gjord av Swatch. James Bond-klockan. De hade bara en kvar. Något måste jag säga till mitt försvar.
En anledning till att 007 är så populär är att varje man skulle vilja vara han. Och varje kvinna skulle vilja vara en Bond-brud. Ytterligare en anledning.
Ni tycker denna förklaring är lite enkel och...ja, sån är inte ni. Det finns kanske kvinnor som inte vill vara en Bond-brud. Det är lätt att säga om man aldrig fått frågan.
Nu är det så här: James Bond har kommit tillbaka. Närmare bestämt: Han uppenbarade sig den 28 maj i ny roman av Sebastian Faulks.
Devil May Care, heter boken. Djävulen kanske bryr sig.
Sebastian Faulks, den nye författaren, blev både rörd och skakad när han fick frågan från familjen Fleming.
Han hade inte läst en Bond-bok sedan han var 13 år. Men skriva kan han och är mest berömd för en fransk trilogi som sålt fyra miljoner bara i England.
Nu har han enligt vad som sägs skrivit en bok precis som om Ian Fleming själv skulle ha skrivit den.
Tror ni att jag går omkring med min Bondklocka varje dag? Ja, från slutet av maj har det blivit så.
Varför är Bond så attraktiv? Eller ska han slänga sig i väggen? Vad tycker du?

Prettohatarhaveri

Det första man får lära sig om brats är att de är kulturlösa. Jag trodde länge det var en överdrift.

När publicisten Hugo Rehnberg avslöjade att han deltar i en bokcirkel på Östermalm inbillade jag mig att yngre brats skulle följa hans exempel. Under vintern nås jag av motstridiga besked. Aldrig tycks kulturella ambitioner ha stått så lågt i kurs som nu. Värderingen av ordet pretentioner är en bra barometer. Och att vara pretentiös – ett pretto – är bland det värsta man kan vara på Stureplan just nu. Om man står under Svampen och lite i förbifarten råkar formulera en hel mening, kanske droppa ett adjektiv, får man genast glåpord till svars inifrån gallerian. Det står en snubbe därute, viskar någon, som typ tror han är August Strindberg.

Detta kulturförakt var emellertid inget problem så länge som bratsen spelade en perifer roll i samhällsapparaten. Men i takt med att arten rör sig från marginalen till centrum, erhåller förlagskontrakt, driver de mest lästa bloggarna, flyter omkring som allmänna livsstilsförebilder, måste jag säga att detta hat mot pretentioner blir obehagligt.

Man vill inte leva i en offentlighet där Ondskan-regissören Mikael Håfström stämplas som »rikspretto«. Hallå, att regissera Hollywoodrullar är inte att ha för stora intellektuella eller estetiska anspråk. Den jantelag som bratsen ofta sagt sig bekämpa med sin frivolitet, upprätthålls nu i själva verket av bratsen.

Det stränga klimatet bekräftas i några av vinterns böcker. Ta Fredriks Ljungs självbiografiska roman Parasiten. Berättarjaget, en tidigare Handelsstudent som går ner sig i finansbranschen, åker då och då till Södermalm för att få utlopp för sitt kulturförakt – lyssna av kvasiträskets kulturflummarfloskler, som han säger.

Ett annat exempel är ekonomijournalisten Pontus Herins dagbok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra. Herin, som är uppvuxen i Djursholm, beslutar sig för att bosätta sig i Tensta i ett och ett halvt år. Herin vill bidra med rakare rör i integrationsdebatten. I stället för en massa abstrakta begrepp såsom »strukturell rasism« tycker han att alla skulle tjäna på klartext. I Tensta anklagas somalier för att vanvårda svenska åldringar. Pontus Herin ger sig ut för att undersöka varför just somalier dras med detta rykte. När en icke namngiven kulturjournalist antyder det koloniala i projektet, slår författaren bakut.

Prettohatarna har en sak gemensamt. De vurmar för uppriktighet. Att vara pretto är att låtsas – spela viktig, tänka abstrakt, teoretisera. Många är nu så rädda för att verka pretentiösa att de dagligen måste manifesta sin uppriktighet. Frågan är om det i denna manifestation inte döljer sig något väldigt pretentiöst. Att begära uppmärksamhet för sin uppriktighet, är inte det att ta sig själv på väldigt stort allvar? Tro att man blottar något unikt? Prettohatarna kan vara mest pretto i stan.

Björn af Kleen

Litterär guldrusch

Ska man skriva en hit i dag är nog chansen till framgång större i bokvärlden än i musikbranschen. Musikindustrin är alltför fragmenterad, enligt det mönster som journalisten Chris Anderson tecknat i boken Den långa svansen. Inom litteraturen är det annorlunda. Det är här vi finner de profilerade stjärnor och massiva försäljningsframgångar som tidigare kännetecknade skivbranschen innan nedladdningen slog till. Kanske är det därför allt fler musiker nu skriver böcker.

Förskottet som förlaget HarperCollins utbetalade till George Michael för hans kommande självbiografi sägs vara det största i anglosaxisk förlagshistoria. Samtidigt vankar en hel manlig västvärld av och an i väntan på del två i Bob Dylans utlovade memoartrilogi. Här hemma skriver Plura Jonsson från Eldkvarn ned sina fragmentariska minnen från de druckna genombrottsåren på 80-talet medan Johan Kinde från Lustans lakejer bidrar ytterligare i en delvis självbiografisk roman med skärvor från 80-talets Riche.

Plura och Johan Kinde har säkert många motiv till att skriva en bok. Men om man vill återvända till den rusiga framgångsyra som de båda gestaltar i sina litterära debutverk är boken ett säkrare medium än skivan. I litteraturen finns nämligen färre av de dystra kvartalsrapporter som så ofta tycks sätta p för partyt i skivbranschen.

Jag har läst både Plura och Kinde. Det är varken stor eller oförglömlig litteratur. Kinde skriver en rätt juvenil sak: Ung man från förorten gör hastig karriär som låtskrivare i ett nyromantiskt popband. För mycket alkohol, en romans med opålitlig modell som sviker honom för framgångsrik fotograf i Paris, trassliga föräldrarelationer.

Plura berättar samma historia, men betraktar världen med en äldre och mer luttrad blick. Han är ofta enerverande pratig i sina dagsaktuella utvikningar, men bättre när han skärper sig och skriver koncentrerat om kokainmissbruk på 80-talet. 

Även om schablonerna haglar i båda böckerna finns det något nästan rörande i debutanternas uttrycksglädje. Den plötsliga ordrikedomen påminner om hur en åldring kan leva upp när en surmulen partner äntligen gått bort. Det krävdes tydligen att popmusikkulturen med sina stränga koder och konservativa påbud skulle dö innan vissa textförfattare skulle våga fatta pennan och skriva från hjärtat.

Rörelsen från musikbranschen till bokbranschen syns numer i var och varannan bar. Där det tidigare stod några »obskyra tolvor« parkerade intill flaskorna står i dag ett par halvfranska band, som för att understryka att denna inrättning är mer än en sylta vilken som helst.

På ytan ser boken ut som en kontrast till kommersen i övrigt – eftersom den tar tid att tillgodogöra sig och kräver vissa förkunskaper. Men sanningen är förstås också att den är lönsam som vilken förbrukningsvara som helst.

Kanske bär alla statussymboler på denna dubbelhet.

Björn af Kleen

Nära Ulla

Laddar upp inför måndagens prat om Ulla Isakssons De två saliga på Modernistas Souterräng. Inledde dagen med att kolla på Nära livet, med manus av Isaksson och i regi av Ingmar Bergman. En av IB:s mindre kända filmer, men en liten pärla till kammarspel, lyft till konstnärlig höjd av skådespelerskorna – Eva Dahlbeck, Ingrid Thulin, Bibi Andersson, Barbro Hiort af Ornäs - som alla belönade med skådespelarpris i Cannes för besväret. Mycket bättre än jag kom ihåg den från min Bergmankurs på universitetet.

He's a real monkey. Real funky.

Gud vad jag älskar Bob Dylan. Jag älskar honom för allt. En sak som var konstig med "I'm not there" var det uteblivandet av "gypsys" och "gypsy girls" (Zigenarromantiken!). Todd Haynes, filmens regissör verka annars rätt insatt i Dylans problematik och romantik. (Filmen var fantastisk annars, se nedan) Men om man snabbt skulle göra ett diagram på Bob Dylans teman, skulle det ungerfär se ut så här, om man delade upp det i femtedelar: 1. HOBO, LUFFAR, INTE ÄGA NÅT FÖRUTOM KLÄDERNA JAG HAR PÅ MIG / ORPHAN-ROMANTIKEN. 2. GYPSYROMANTIKEN!!! 3. METAFORER OM SAMTIDENS HÅRDA POLITISKA KLIMAT 4. KÄRLEK/OLYCKLIG KÄRLEK, SKILSMÄSSA, MEDIAKRITIK 5. BONDHUMOR, BIZARRHUMOR, DJURHUMOR, ....JÄRNVÄGSHUMOR, BOURGOISEHUMOR ORDVISTAR OCH BLAJ

Men alltså gyspy-romantiken kommer lätt på andra plats. Hur kunde Haynes missa det???

Flyglitteratur

Okej, först erkännadet. Det främsta skälet att jag impulsköpte Juergen Trimborns Leni Riefenstahl-biografi på Newarks flygplats, på väg till gaten och Europa, var att den kändes så bra under armen tillsammans med senaste numret av Fast Company. Estet, troligen vagt intellektuell, på väg hem efter lite affärer, liksom.

Men det finns förstås lärdomar i Juergen Trimborns bok. En uppenbar: acceptera kritik. När recensenter 1932 sågade Riefenstahls regidebut, bergbestigarfilmen Das blaue Licht, lackade Leni. När flera av recensenterna dessutom visade sig vara judiska, lockades hon allt mer av nazismen – och såg snabbt till att läsa Mein Kampf.

Efter kriget hävdade Leni Riefenstahl att hennes dragning till Hitler mest var ett resultat hans karisma. I själva verket delade de både naturvurm och ideologiska övertygelser.

Ändå ville många tro henne. Bilderna var ju så vackra.

Att på ett personligt plan fascineras av Leni Riefenstahls bilder är väl inget problem. Knepigare blir det om man försöker återupprätta henne som konstnär i ett större sammanhang. Susan Sontag skrev om det redan 1974, i den ständigt aktuella essän Fascinating Fascism: "The hard truth is that what may be acceptable in elite culture may not be acceptable in mass culture, that tastes which pose only innocuous ethical issues as the property of a minority become corrupting when they become more established. Taste is context, and the context has changed."

(För det mindre, och fashionfascinerande, sammanhanget – se till exempel Camilla Åkrans fina Lenirefererande bilder från Numéro Homme för något år sedan.)

Guilty Pleasures

Gjorde en antikvariatsrunda idag, och kunde inte riktigt motstå den. Allan Schulmans självbiografi. Kommer att stå så himla bra där i bokhyllan sidanom Privat. Samtidigt som jag känner mig som en alexstalkare. Hmmm.

Schweden: Der Alex Schulman

Det mest intressanta med Alex Schulmans och Carolina Gynnings nyligen utkomna bok är väl titeln. Privat.
Jag antar att både titeln och boken kommer att vara centrala företeelser när morgondagens populärkulturarkeologer ska försöka förstå tiden vi lever i just nu. Och då tänker jag att tillbakablicken börjar sådär om...två månader kanske? Eller kanske två veckor?
För givetvis är det inget privat med Privat. Det handlar bara om imagekorrigering. Gynning vill sudda ut det sista av Big Brother-personen, och gärna suga åt sig lite trovärdighetshjälp genom att ta ut sina implantat. Och Alex Schulman är dödligt trött på sig själv efter Stureplanstiden.
Trots att det sista mailet i boken bara är några månader gammalt, har det hänt saker på kort tid. Schulman fick till sist delar av kulturvärldens godkännande redan innan den här rätt tunna boken kom ut. Croneman skrev hyllande i en krönika, han fick sitta med i Kulturexpressen på Axess och kulturaktierna liksom höjdes nästan dagligen. Gynning fick fler tv-jobb, återstår vad som händer med henne i femman framöver.
Själv har jag stött på Schulman här och där, när vi suttit hos Virtanen och hos Lantz tillsammans, och liksom mest bara förundrats över hur killen orkar. Uppdatera sin blogg, som urartat till en blodhungrig Tamagochi som ständigt måste matas. Säkert med en ständig blick på statistiken för att se vad som fungerar och inte fungerar hos publiken. Och alla som bloggat vet vad det är som drar folk. Påhopp, pinsamheter och det privata. Och allt, förstås, pådrivet av ett rätt högt uppskruvat bekräftelsebehov.
Och även om vi har kört lite tough love med varandra när vi träffats, så känner jag ändå någon sorts sympati. Lite som när man träffar en barnstjärna. För även om Schulman lyckats med att fånga tidsandans uppmärksamhet, så måste han väl själv också då och då fundera på vad det egentligen är han kan. Kan han vara redaktör för en tidning, är han en begåvad skribent, är han den ultimate popkulturelle sanningssägaren – eller är han bara sveriges mest välbetalde tourettesdiagnostiserade? Jag tror att både han och jag och många andra vet att han har NÅGONTING speciellt. Men går det att använda utan bloggen, fanbasen, karikatyren Alex Schulman.
På ett sätt kan man också se det som att Schulman hoppar av sin blogg när hans medieaktier står som högst. Han har satt en ny standard för vad det innebär att vara en svensk stjärnbloggare, och han har lyckats ro i hamn flera olika skribentjobb i Aftonbladet och i andra tidningar. Den enda vägen härifrån var ju liksom neråt, att bloggen gick i stå, att han inte fick tid till att göra andra jobb ordentligt, etc.
Om det där med att han tröttnat på elakheterna avvaktar jag. Jag har för mig att han sa saker i den stilen efter Stureplanstiden, och ganska snabbt föll tillbaka i gamla vanor. Vi får se när jag kommer tillbaka till Sverige i november. Inleder han ytterligare ett program av Studio Virtanen när jag sitter intill i soffan, med att kommentera min kulmage så vet vi att ondskan lever.
Love and kisses, Alexander. Säger Roger.

Loserns era

Vinterns två roligaste böcker hör ihop.

I´ve been to Manilla, but I´ve never been to me

Mitt nya favoritskämt: "Om du hade sagt det här till Maja Lundgren så hade det i alla fall blivit minst två kapitel i hennes nästa bok". Man kan också vända på det, förstås. Om jag hade sagt det här till Maja Lundgren....etc.
När jag ligger i min säng på kvällarna och inte kan somna så försöker jag att inte kalla det för plumpt skämtande om någon som alla redan hackar på. Kan jag inte få kalla det för en medvetandegörandekampanj istället? Dels om den totala omöjlighet mitt liv skulle vara om alla skulle vara Maja-känsliga. Men också om de där jävla strukturerna som genomsyrar journalistik/kultur/medievärlden (precis som Caroline skriver om i sitt inlägg).
Jag drog det där skämtet några gånger på Manilla i tisdags.
Någon sa förresten att Manilla-festerna blivit så trista. Att det inte är några skandaler längre. Att folk slogs förr, eller hånglade ibland. Jag räknade på fingrarna och kom fram till att vi var sju eller åtta puggor (som jag kände till i alla fall) på festen. Inte så många att väja mellan. Om det ska bli något hångel. Är förlagsbranschen mer konservativ än de andra konstformerna? Eller ligger det bara utanför mina vanliga umgängeskretsar? Är det därför Malte Persson såg så förskräckt ut när jag bad honom lista vilka på festen som såg mest ut som porrstjärnor (förlåt Malte).
Nu är jag i Christianshavn. Efter en skitdag. Där jag gick runt och skrek Danskjävlar högt på gatan. Imorgon är jag glad igen, tror jag.

Jag försökte prata med Jens om bristen på hångelobjekt på festen, men han förstod verkligen aldrig vinken.

 

Bögklassiker Del 1: Faggots

Ibland frågar folk mig varför jag inte skriver den ultimata samtididsskildringen om bögar i Stockholm just nu. Du vet, den smutsiga baksidan, med nattliga besök på videoklubbar, ohejdad promiskuitet, svimningsanfall på venhälsan och tårar hos psykhälsan.
Svaret är att romanen redan är skriven. 1978. Av Larry Kramer och den heter Faggots.
En elak satir över det promiskuösa livet bland New York-bögar på 70-talet. Jakten på kickar, upplevelser och sex – där kroppen står i centrum, men mera sällan själen. Klubbar som öppnar och stänger, sexpartners som kommer och går, knarktrender som blir mode och sedan omodernt igen. Allt kombinerat med ett romantiserande av Mr Perfect som ligger någonstans på 14-årstjejnivå. Allt slutar med ett stort sm-party på Fire Island där en av huvudpersonerna blir dubbelfistad och skriker något i stil med "Finally! Finally I feel something!"
Boken är i efterhand försett med ett förord, som är betydligt mer moraliserande än själva boken. Där man skriver om avtrubbning, och hur mycket fysisk närhet vi klarar av med hur många människor innan vi börjar stänga av.
Så här i post cocktailmedicinland är det ganska tydligt hur hämningarna börjar släppa igen. Och vi kanske inte är på samma nivå som i slutet av 70-talet, men utvecklingen börjar påminna om det. Jag är inte så säker på att jag ställer upp på hela det moraliska budskapet (det är väl extra viktigt att jag säger det nu, så folk förstår att jag trots allt kanske ändå är lite "radikal"), men som satir tycker jag fortfarande att boken är sjukt effektiv.

 

Älskarinnans dotter

Ikväll kan man lyssna på reprisen av mitt litteraturprogram under P1-rubriken Biblioteket. Det handlar om två författare som skrivit av sig efter att ha varit med om traumatiska upplevelser. Där snackar jag dels med Ben Watt från Everything but the Girl, men också med A M Homes, en av mina favoritförfattare.
I Sverige är Homes nästan okänd. Visst, Lokko fick recensera hennes senaste (och mesigaste) bok på Expressens kultursida, men bara en bok har översatts, Timmarna med Jody, och den måste ha fått fasansfulla recensioner i Sverige. Den finns nämligen inte på ett enda bibliotek i Stockholms stad – utan jag fick beställa den från något depå någonstans i norrland.

Om man ska börja läsa Homes så tycker jag att man ska inleda bekantskapen med pedofilromanen The End of Alice. Där skriver hon utifrån en pedofils synvinkel, och det är en både vacker och helt sinnessjukt obehaglig bok.

Hennes senaste bok är helt sjävbiografisk, och handlar om när den adopterade Homes blir kontaktad av sin biologiska mamma. En kontakt som går käpprätt åt helvete. Vill man höra Homes snacka lite om det så gör man det i P1 ikväll onsdag kl 18.15. Annars ligger programmet uppe en månad på Bibliotekets hemsida

 

Ben Watt-festival

 

Jag har läst boken, lyssnat på uppläsningen och sett honom dj:a. Veckan har redan urartad i någon sorts märklig Ben Watts-festival. Håller på med ett bokprogram för P1 och försökte därför få se så många sidor av mannen som möjligt.
Litteraturkvällen var annars det bästa. Bodil Malmsten skulle samtala med Ben, men gick helt loss i någon sorts moderlig kärlek och kunde liksom inte sluta att hylla boken coh uppmana Ben att "sluta med det där dj:andet och börja skriva på något nytt". Men just för att Bodil var så aggressivt kärleksfull så blev det ett rätt oförväntat och kul samtal. Själv gjorde jag min intervju med Ben i morse, och efteråt berättade han att han först nu förstått hennes position inom litteratursverige och hur engagerad hon är i boken.
Annars började dagen riktigt vidrigt, min granne under är döv. Det är ganska skönt när man själv är stökig långt in på nätterna, men inte när han börjar lyssna på någon sorts rockklassikerkanal på högsta volym halv nio på en helgmorgon.
Nu ska jag fira av Jennys flytt till Frankrike och sen kanske öla på Torget efteråt. Men mest av allt borde jag ligga hemma och sova en hel dag. Det får kanske bli imorgon?

 

Ibland får jag vara med och leka med de coola tjejerna

Jag har fått den stora äran att medverka i Elises och Martinas O-tidskrift.
Nu känner jag mig levande. Äntligen.
Läs här
 

il mio tesoro.

en gång blev jag meddragen på middag på via margutta av min kompis celeste. de serverade ostron och champagne och hade låtsasvapen i sovrummet. killen som hade festen var hjärtkirurg och påminde jättemycket om en figur i en niccoló ammaniti-novell.

novellen handlar om en plastikkirurg som försöker gömma ett halvkilo kokain för polisen och opererar in det i en tv-kändis bröst. hon blir jätteenergisk och framgångsrik och han råkar hamna i fängelse för skattefusk. när han kommer ut försöker han få tillbaka sitt kokain genom att tvinga sin bästa kompis att imitera en fotbollstjärna, bjuda henne på middag och söva henne. det går snett och hela novellen slutar som en slags pastisch på sagan om ringen.

i alla fall, hjärtkirurgen liknade den här fiktiva karaktären så mycket att jag började undra om inte han var kompis med niccoló ammaniti. eller så är alla italienska kirurger sådär. jag träffade en på gemelli sjukhuset i monte mario när jag skar upp handen på en tonfiskburk .

läkaren skakade inte hand med mig men var sjukt slick och proffsig. hans hår och hans tänder glänste tillsammans med hans smycken. han gav mig jättemycket morfin och sydde ihop min blödande hand på två röda. det var omöjligt att inte förställa sig hur han har ett hov av italienska sjuksystrar, några älskarinnor och en och en halv fru samtidigt om han ordnar storartade fester med ostron, champagne och kokain.

jag måste släppa de här dagdrömmarna om italienska läkare och drogberoende. eller så borde jag läsa lite färre colorado gialli-deckare.

Plats för Uffe

Björn af Kleen konstaterar att Ulf Lundell personifierar den nya småborgeligheten, men blir samtidigt kär i den självutlämnande outsiderns sånger 1975-2007.

Det händer märkliga saker med den manliga omgivningen när man berättar att man på allvar börjat lyssna på Ulf Lundell.

En plötslig intimitet med en äldre redaktör, som uttrycker tillfredsställelse med ens bildningsgång. En irritation hos en känd krönikör som tror att man driver med hans hushelgon när man ropar »Rom i regnet« genom vimlet på Humlegårdens uteservering en varm fredag i september.

Ulf Lundell dricker vin igen, och den del av mig som fängslas av återfallshistorier undrar om det är alkoholen som förvandlat bardens strida ström av produktivitet till höstens veritabla flodvåg — tolv skivor med återutgivet material, en roman snart klar, pjäser och en notboksantologi om nästan 1200 sidor. Jag ägnade några kvällar åt den senare: 5,4 kilo fotografier och rocklyrik i en volym så dyr att förlaget vägrade skicka mig ett recensionsexemplar.

Jag är verkligen ingen Ulf Lundell-expert, och inte ens ett nyfrälst fan pallar närläsa 1200 sidor musiktext utan ackompanjemang. Men när jag satt i soffan och bläddrade roade jag mig ändå med att försöka få syn på några hållplatser som försvunnit eller återkommit i nationalpoetens långa bussresa mot farbroderlig självförsoning och ödmjukhet. Att döma av höstens intervjuer är ju Lundell mer tillfreds med livet än på länge.

I begynnelsen var han en skabrös storyteller med en låda på magen. »Vid nya bibblan står Louise / med allt sitt blonda lurv / jag tar’na på armen / och bjuder på en kurv«, rimmar han på debutskivan Vargmåne från 1975. Fyra år senare, med Nådens år / Dådens år inbillar jag mig att han kanske för första gången hittar fram till sin högstämda naturlyrik med en favoritfras som »kärlekens sjörök«. På klassikerskivan Ripp Rapp från 1979 introduceras hans nu sedan länge patenterade frihetslängtan. Och frågan är om inte alla teman smälter samman på skilsmässodubbeln Den vassa eggen från 1985, där det lundellska uppbrottet finner hela sin stora hjärtskärande estetik.

Så påtaglig är närvaron, lättheten och patetiken i allt Ulf Lundell skriver att jag inte kan förstå hur man inte kan smittas och attraheras av hans stil. Själv får jag samma känsla av Lundell som av tv-serien Vita Huset, den jäktade passionen sätter sig längs rygg-raden och det enda sättet att bli av med den är att själv börja skriva.

Ja, finns det en renässans, eller i varje fall en ny acceptans, för Ulf Lundell måste den bero på att både form och innehåll hos Lundell har blivit mainstreamuttryck i det tidiga 2000-talet. Hans monologiska ordflöde, som nästan alltid utgår direkt från honom själv och hans fysiska position, är inte direkt främmande för bloggosfären. Hans rättshaveristiska sida, hans kritiker-hat och fixering vid vissa kändisar, tycks inspirerat en generation amatörmediekritiker.

På samma sätt är hans eviga teman och etik kanske mer förankrade i samtiden än förr. Skyhög skilsmässostatistik och en omstrukturerad arbetsmarknad där allt färre har fasta tider och kontorsplats gör att Lundells kringflackande vardag och hans uppbrottsromantik är verklighet för många. »Ingen plats här för såna som vi« heter det i låten Ute på vägen igen från 1993.

Sanningen är nog att han har rätt gott om sällskap på den där upphöjda motorvägen. Ulf Lundell är den nya småborgerligheten. Att han ser sig som en outsider, ett offer för sina drömmar, gör honom bara mer tidstypisk. Vem är inte kränkt under sina egna livsstilsideal i dag.

Gentlemmanen måste dö

Sven-Bertil Taubes memoarer slaktar myten om honom som stilikon, älskare och far.

Ingen kan klaga på mina förberedelser inför utgivningen av Sven-Bertil Taubes memoarbok Ord och många visor, berättad för och ned- skriven av Expressenjournalisten Petter Karlsson.

Veckor innan boken gått till tryck beställde jag fram trettiotalet bruna kuvert med arkivbilder föreställande Sven-Bertil Taube från Pressens bild i DN-skrapan. Jag arrangerade sittplatser på Taubes årliga sommarkonsert på Gröna Lund. Och intervjuade honom i logen efter konserten samtidigt som han rökte en Marlboro och bytte skor från svarta handsydda loafers till bruna skor av samma modell. I min fickkamera finns nu dyrköpta bilder av Sven-Bertils weekendbag, hans rosa strumpor och matchande kashmirjumper. Om jag mot förmodan skulle drabbas av åldersnoja plockar jag fram dessa avbildningar av en gentleman på toppen av sin stilmässiga förmåga och konstaterar att livet, jo, det blir bara vackrare ju äldre man blir.

Jag är medvetet romantiserande nu. För samtidigt som mitt och många andra mäns omhuldande av klassiska gentlemannaideal i höst kulminerar med Sven-Bertil Taubes rikt bildsatta memoarbok, måste denna bok också markera startskottet för en mer nyanserad inställning till samma livsstilsfantasi. Boken får mig att inse det.

Över nitton kapitel refererar Sven-Bertil Taube sin familjehistoria och sitt framgångsrika yrkesliv, som Dramatenskådespelare, filmstjärna och kompetent karaokemaskin laddad med sin pappa Everts låtskatt. Sorglöst och galant, så som publiken på Grönan vill ha det, förmedlar han inledningsvis anekdoter från ett kringflackande liv med Östermalmstorg som utgångspunkt.

Det är getingbett på skärgårdsparadiset Sjösala, »älskogssnuvan« han drar på sig som femtonåring när han och hans kompisar får mängdrabatt hos en prostituerad i Paris, minnen om hur han på resor åker gräddfil genom UD-byråkratin som son till ett adligt nationalmonument.

Missförstå mig inte: en stöt har rätt att vara knarrig, och sätter man en kvällstidningsjournalist framför en storyteller är detta nog det förväntade resultatet. Vad som får mig att revidera min inställning till gentlemannaidealet är däremot hur värdelös denna galanta livshållning tycks vara när det gäller uppriktig självrannsakan. En attityd som framstår som charmigt verserad på scen eller vid en bardisk, framstår plötsligt som feg och begränsad i verkliga livet.

Slutkapitlen, redogörelserna för tillkortakommandena i äktenskap och barnuppfostran, är sorgliga eftersom Sven-Bertil Taube fortfarande med alla korten på bordet tycks så låst i sin egen tafatthet. Visserligen säger han sig ångra en del svikna förpliktelser mot barnen, men landar ändå i slutsatsen att han inte hade några möjligheter att handla annorlunda. Och som 73-åring konstaterar han att »trettioårsåldern var den bästa. Att vara mogen men ändå ung. Erfaren, men ändå hungrig, nyfiken och ambitiös«.

Och med ens framstår Sven-Bertil Taube, hur chevaleresk han än framtonar i sina whiskeyfärgade manchesterbyxor, som en gammal strandraggare som saknar sina trettio när han kunde bota rastlösheten med att slira runt på en motorcykel och göra fotomodeller med barn. Så nostalgisk hade jag aldrig tänkt mig min gentlemannapension. Samtidigt är det förstås en av bokens styrkor att den så frankt blottar verkligheten bakom de trivsamma gesterna.

Jag har denna månad också läst poeten mara lees uppgörelse med ytfixeringen i konst- och modevärlden, hennes romandebut Ladies. Jag säger inte som Mara Lee verkar göra i romanens upplösning, att poesiuppläsningar i mörka källare är lösningen på vår fåfånga och självupptagenhet. Men om kulturkonsumtion kan rädda en från att sluta som en tom gentlemannabimbo à la Sven-Bertil Taube är jag i alla fall beredd att pröva den mer introspektiva medicinen.


Sven-Bertil Taubes / ord och många visor & Mara Lees / Ladies (Albert Bonniers förlag) finns ute nu.

Tina Brown om Diana

I sin biografi över prinsessan Diana fångar Tina Brown samtidens svåraste frågor utan att ens nämna dem vid namn

Liksom i alla andra branscher och kotterier finns det inom journalistiken signalord som genast får murvlar att höja rösten, gestikulera, bli värsta fiender eller bästa vänner.
Tom Wolfe, till exempel. En gång när jag delade tåg med DN:s Henrik Berggren pladdrade vi kärvänligt hela vägen från Sälen till Borlänge bara för att någon av oss droppat den nya journalistikens fader någonstans i höjd med Mora.
I somras stavades detta konversationstriggande namn Tina Brown, den forne Tatler-, Vanity Fair- och New Yorker-chefredaktören som publicerat en fantastiskt suggestiv biografi över prinsessan Diana, The Diana Chronicles.
Exempelvis åt jag en dag i slutet av juli lunch med Annette Kullenberg i skuggan på Mälarpaviljongen på Kungsholmsstrand. Som det ofta blir när man intervjuar idoler som man egentligen helst bara vill bli kompis med, tog det tid innan det trevande samtalet hittade fram till sitt tonläge. Men ungefär vid kaffet nämnde jag Tina Brown. Genast puttrade Kullenberg och jag på om hur välskrivande fru Brown är och hur mycket researchtid hon ägnade sin monumentala biografi. (Åtta år, läste jag någonstans.)
Kan hända har ni läst allt om Diana och anser er klara med den fallna välgörenhetsprinsessan — jag minns var jag befann mig när dödsbudet kablades ut över världen den där augustinatten för tio år sedan, men jag upptäckte när jag läste Tina Browns bok att jag inte alls förstått vidden av hur smaskig denna grymma tragedi verkligen är.
Ur väl gestaltade reportage och böcker växer budskap och samtida berättelser fram utan att författaren behöver annonsera dem. I denna biografi göms framförallt två berättelser som knyter an till frågor som stötts och blötts i svenska tidningar under senaste åren. Det gäller den om varför man ska bilda sig (kanondebatten) och konflikten kring lyxkonsumtion (väskdebatten).
Diana tillhörde den sista generationen brittiska överklassflickor som inte ansågs behöva en akademisk utbildning, utan som i väntan på giftermålet sattes i husmorsskola. Prinsessans bokliga bildning var reducerad till Emma Bovarysk läsning av Barbara Cartland-romaner — berättelser där kvinnan aldrig är socialt, ekonomiskt eller intellektuellt starkare än sin man men som just därför vinner sin prins mot slutet. Dianas kioskromanutbildning gjorde visserligen henne extremt receptiv för medierna och deras sentimentala dramaturgier — hennes egen världsbild var lika banal. Denna medietillvändhet var emellertid också Dianas svaghet. Hon blev absolut sårbar för tidningarnas nycker eftersom hon aldrig lärt känna några andra berättelser.
Här finns ett budskap: vi bör bilda oss för att inte bli slavar under den kommersiella världens förenklade perspektiv. I praktiken: om medierna hävdar att du är fet, är det inte säkert att det är sant.
Vad gäller väskdebatten kan man förenklat säga att prins Charles med sina ärvda rockar, sitt naturintresse och sin stela bildning gestaltar lägret som är emot lyxkonsumtion, medan Diana med sin svaghet för glittrig global jetsetkultur personifierar lyxkonsumenterna. Och som ni vet dog Diana, medan Charles fortfarande knullar en gammal godshagga.
Klart att alla journalister älskar en skribent som lyckas fånga samtidens svåraste frågor, utan att ens nämna dem vid namn.
I love, kort sagt, Tina Brown.

Ladies – Mara Lee

Mara Lee
Ladies
Albert Bonniers förlag

Först läste jag poeten Mara Lees romandebut Ladies en gång.
Krånglig. Främst på grund av en uppbruten kronologi, man flänger fram och tillbaka som en vante i handlingen.
Jag slog igen boken och fick en ingivelse, man kan kalla det en teori.
I boken finns en dekadent, deprimerad poet som Laura Magnusson. Hon har en bakgrund som fotomodell.
I boken finns också en narcissistisk konstgallerist med smak franska kulturmiljöer och annan bohemelegans, hon heter Lea.
Jag fick för mig att Lea och Laura var en och samma karaktär. Att Lea var Lauras ytliga föregångare, som under romanens gång doppar sig i ett moraliskt och intellektuellt reningsbad - kulturen.
Den kyliga Lea skriver sig till empati, var tanken.
Sedan snabbläste jag boken ännu en gång, bara för att förkasta denna min teori. Lea och Laura är nog två karaktärer i egen rätt.
Min slutgiltiga tolkning – inte så djupsinnig, kanske - är dock att Lea och Laura Magnusson representerar två sidor av författaren Mara Lee, namnen skvallrar i alla fall därom.
Narcissisten som hatar fula människor och blir förbannad på det hon inte förstår, men som i romanens upplösning mjuknar inför poesin, inför det abstrakta och obegripliga. Möjligen läser vi Mara Lees uppgörelse med sin egen ytfetischism
Ladies är långt ifrån njutbar läsning. Men romanen ansluter till en debatt om mode- och skönhetsindustrins korruption av människors omdömen och förmåga till empati, en debatt jag tycker är intressant, eftersom det är långt ifrån självklart vilken sida man ska välja.
Om det är kulturens uppgift att sätta problem under debatt, vilket Georg Brandes tyckte, har Mara Lee lyckats, även om hon formmässigt kunde gjort resan något bekvämare för läsaren.

Nöjesguiden 25 år!

Nöjesguiden
25 år! augusti 2007

Jag läste Nöjesguidens jubileumsnummer och drabbades av melankoli.
Frågan är om någon annan enskild tidning haft större betydelse för unga svenska nöjes- och kulturjournalisters självuppfattning och branschinställning än Nöjesguiden.
25 år av lillgammal hybris. 25 år av debila drygheter.
Tänk om varje begåvad skribent som ägnat tid åt att formulera självbekräftande frågor eller vassa punschlines i Nöjesguiden för varje nedplitad artikel istället läst en poäng idéhistoria på Stockholms universitet. Tänk hur radikalt annorlunda den stockholmska journalistscenen skulle se ut.
Chefredaktören Daniel Sparr skriver i sin ledare att han avskyr nostalgi – och att det återblickande jubileumsnumret är ett undantag från den framåtblickande regeln - men sanningen är förstås att Nöjesguiden är djupt beroende av sin historia. En anledning till att tidningen fortfarande existerar måste vara att medie- och nöjesbranschen är nedlusad av människor som har en historia till tidningen och därför på olika sätt bekräftar den.
En inte obetydlig del av Nöjesguidens varumärke måste dessutom bestå i nostalgi över en tid då det fanns en större efterfrågan på den typen av cityguidning som Nöjesguiden tillhandahåller.
Jag läste en skribent i morgontidningen som suckade artigt över Nöjesguidens bratifierade efterföljare. Men oavsett vad man tycker om Rodeo, som måste vara den tidning som åsyftades, får man konstatera att den riktiga grosshandlaren i gratistidningsbranschen alltjämt är Nöjesguiden.
De dagsaktuella artiklar som följer med jubileumsnumret är inramade av ämnesrelaterade annonsplattor, som guldramar kring Hötorgskonst.
Nöjesguidens 25-åriga historia, sammanbitna byline-bilder, kvicka sarkasmer, fick mig att minnas en gammal misslyckad romans. Rädd för allt för mycket närhet bestod det hela mest i darriga sms. I efterhand minns man de ängsliga orden och motivet bakom att skickade dem – rädsla för insikten att det snart skulle ta slut.
Nöjesguiden är skriven i samma tonläge