Behöver hiphopen räddas?
Den inflytelserike amerikanske musikjournalisten Sasha Frere-Jones har uppfunnit en musikgenre som han kallar »lazer bass«. Det enklaste sättet att beskriva den är att den innefattar all ny dansmusik som flörtar med hip hop-kulturen, iklädd zebrarandiga tajts och neonfärgade Ray Banglasögon.
Eller, om man ska tolka det bokstavligt: tänk er den musik som en gång i tiden kallades Miami Bass, fast med laser.
Det är alltid lätt att göra sig löjlig över ny musikterminologi, men problemet med »lazer bass« handlar mest om att Frere-Jones påstår att det är den mirakelkur som »kommer rädda hiphopen« i år. Det råkar ju alltid vara så att det uteslutande är icke-hiphopare som anses kunna »rädda« hiphopen. Man verkar utgå från att det är något konstant fel på hiphopens själva essens (som i de här sammanhangen oftast reduceras ner till materialism och politisk inkorrekthet, kombinerat med diffusa idéer om ett »stillastående« sound).
I svenska Sonic skriver Marimba Roney – som lärde mig allt jag vet om hip hop när jag var en valpig 16-åring – om en ny svensk scen som kombinerar hip hop och dansmusik. Det låter lovande, både på pappret och när man faktiskt lyssnar på vissa av artisterna. I USA är Kanye Wests flörtande med dansmusik det mest kända exemplet på samma sak. Det kommer säkert att uppstå intressanta hybrider av traditionell klubbmusik och hip hop – Kid Sister, snarare än Santogold – men jag tror inte att det är vad som kommer att »rädda« hip hop. Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att hiphopen inte behöver räddas.
Till skillnad från nästan alla andra musikgenrer har hiphopen konsekvent lyckats förnya sig själv under i stort sett varje år som gått av 2000-talet. Just nu gör skivbolaget Paper Route spretig, skojig, opretentiös, hysteriskt modern Alabama-rap. Lil Boosie släpper världens bästa mixtapes. Diamond & Princess från Crime Mob skriver några av de busigaste raptexter jag hört på flera år och Lil Mamas debutalbum var både roligare och mer allvarligt än jag hade vågattro. Kaliforniska Pacific Division har väckt nytt liv i Fat Boys spralliga feel good-rap och små rackarungar som V.I.C. och Soulja Boy uppfinner nya dansstilar varje vecka – det finns svenska bloggare som kan fylla på listan med ytterligare 200 namn.
Min lokala darling Foxy Brown har precis släppts ut ur fängelset och sitter på min gata och brummar i en skinande ny, vit Bentley, som om hon inte hade några problem i världen. Hennes nya skiva Brooklyn’s Don Diva är kanske inte lika bra som hennes klassiska album från 1990-talet, men den är lika häpnadsväckande ärlig. I Star cry rappar hon: »Look beyond my fur coats and Chanel purses/ Look aside the Christian Dior/ Look inside my soul, see I’m just a little bit insecure/ After 13 years I feel like I deserve more«.
Foxy förtjänar att veta att hiphopen, som vanligt, mår strålande. Med eller utan hjälp från några hipsters och deras lasersvärd.
Martin Gelin
