Skrytbyggen på landet

Alla som likt mig har följt den brittiska riddarserien The Tudors – eller alternativt är väl inlästa på Shakespeare – borde kunna placera in citatet »Mitt kungarike för en häst« korrekt i brittisk historieskrivning. Kan komma till användning nu.

Hästen ifråga är gjord av konstnären Mark Wallinger, favorittippad vinnare i tävlingen om ett nytt landmärke på en åker vid Themsens strand i den lilla kommunen Ebbsfleet utanför London. De andra finalförslagen – bland annat en fruktansvärt ful änglavinge av Christopher Le Brun – är fortfarande med i matchen, men det är alltså en fåle som sticker ut. Wallingers vita fullblodsarab är nämligen 50 meter hög och har redan väckt debatt om trojanska hingstar, gammal anglosaxisk nationalmytologi och det brittiska imperiets långa tradition av framavlade kapplöpningshästar. Men framförallt är den ett exempel på en tilltagande trend i konstvärlden.Vi kan kalla den »skrytbyggen«.

En annan, ännu mer radikal hästpojke i genren är konstnären Luis Jimenez verk Mustang, som nyligen uppfördes i Denver i USA efter 16 år av folkstormar och byggrättsstrider. Man behöver bara kasta en blick på den för att förstå varför: den cirka 10 meter höga, glansiga blå pållen som stegrar sig mot Klippiga bergen i horisonten har röda ögon som lyser som blåslampor i mörkret och präglas överlag av en rätt surrealistisk Lisebergkänsla.

Inte underligt att Denvers invånare kallar den för »djävulshästen från helvetet«. Eller att resten av USA ser den som ett uttryck för Colorados skrämmande brist på god smak och finkultur. Sverige är inte sämre när det kommer till monumentalverken. Boråsborna har som bekant gått man ur huse i protest mot popkonstnären Jim Dines nio meter höga Pinocchiostaty Walking to Borås, som härom månaden till slut ändå restes på Allégatan och inom kort med all säkerhet kommer att bli stans stolthet. Och i Svansele i Norrland planerar man sedan flera år tillbaka bygget av världens största älg, »Storälgen« i folkmun, som ska fungera som både konferensanläggning och turistattraktion. En 45 meter hög tolvtaggare i trä, högst upp på en fjälltopp mellan Arvidsjaur och Skellefteå.

Man skulle kunna tro att de här konstverken är ett uttryck för storhetsvansinne – en dålig kombination av konstnärer med uppblåsta självbilder, unken lokalpatriotism och entreprenörsanda gone wrong. I själva verket är det nog tvärtom. Behovet av att sätta en utarmad industristad, en sömning landsände eller en bortglömd glesbygdskommun på kartan med gigantiska djurmanifestationer härrör ju snarare ur en desperation som vem som helst kan känna igen sig i: periferins dröm om att få bli centrum för en stund. Ett rop på hjälp från samhällets sista utpost. Svårt att inte känna sympati för de där vulgohästarna, när allt kommer omkring.

Natalia Kazmierska

Vem vann en Schnabel?

Dammit! Jag vann inte!

För typ två månader sedan satt dessa små kuvert och lappar i samtliga nummer av amerikanska Vogue och The New Yorker. MasterCard lottade ut det "ovärdeliga priset" i form av ett porträtt målat av Julian Schnabel. My God! Läste man det finstilta bestod priset av en tripp till New York och en konsultation med Schnabel på minst 30 minuter. Troligtvis äger denna rum i Schnabels rödmålade skyskrapa mitt i New York som, kanske med rätta, beskrivits som ett "hemskt sår i New York stadsbild". Därefter dyker i alla fall porträttet upp i vinnarens brevlåda inte senare än den sista december i år Om Schnabel plötsligt skulle ändra sig kompenseras vinnaren med en redan existerande Schnabel. Man vet ju aldrig med konstnärer, typ. Vinnaren får även $175,000 att betala vinstskatt med, då priset tydligen värderas till $350,000... Men såklart är det ovärderligt att ha en egen Schnabel med sitt porträtt hemma. Vilket som måste vinnaren iaf äga tavlan i två år. Jag undrar verkligen vem det var som vann..

Det här måste vara den ultimata lyxen, inte bara ett sitt eget porträtt av en känd konstnär, utan personligt skapade grejor öht. Personligt skapade parfymer, skor, kostymer, smaker, måste vara framtidens lyxkonsumtion...Ordet unik får vem som helst att dra fram plånboken.

De andra två priserna bestod i en jorden-runt-resa till världens Sju "nya" Underverk, eller en personlig smakfest med Chef David Bouley. Jag skulle nog valt...tavlan ändå.

All detta courtesy of  MasterCard, vars högkvarter ligger på 2000 Purchase Street i staden Purchase, NY. Jag antar att det är adressen om man ska kunna köpa till sig rätten att ge bort ovärderliga saker..
 

Svensk fotoutställning tolkar modets storheter med fjädrar

Tolkning av modehsen Galliano för Dior, respektive Jean Paul Gaultier

I en fotoutställning kallad Mouches à la Mode på Double Elvis Gallery under försommaren tolkar en fotograf, en kostelev och en modevetare de största och mest lysande modehusen.

Konstelev Niclas Bornold har under assistans av modejournalisten Salka Hallström Bornold, som han även är gift med, satt samman olika fjäderkonstverk vilkas struktur på ett snillrikt vis fångar den sprakande känslan hos Dior eller svala elegansen hos Chanel. De färdiga fjäderverken har fotograferats av kände svenske fotografen Pelle Bergström, vars uppskattade stillben gett honom uppdragsgivare som Louis Vuitton, Hemès och Marc Jacobs. Fotografierna har sedan satts samman till en utställning. Gå och se!

Mouches à la Mode, galleri Double Elvis Gallery, Kocksgatan 52.
Vernissage torsdag 22a maj. Galleriet har öppet tis-fre 11-18, lör 11-19, samt sön 11-16.
 

Salka Hallström Bornold var tidigare med och ledde tidningen Bon och stod bakom utställningen Fashination på Moderna Museet. Nu är hon aktuell med sin tredje bok Salka Frågar på Pocky förlag, den artikelsamling av Salkas möten med modevärldens största designer.