Mossigt

Banksy har gjort det, Takashi Murakami har gjort det, Lovisa Burfitt har gjort det. Alltså konst som handlar om fotomodellen Kate Moss. Från och med den 4 oktober kan man se det senaste bidraget till den stadigt växande genren Kate-konst i London: en 50 kilo tung solid sfinx i rent guld. Siren heter konstnären Marc Quinns verk, som visas i utställningen Statuephilia på British museum under hösten.

Bildtext: Marc Quinn bredvid sin guldsiren.

Det är inte direkt första gången Quinn knådar kvinnokroppar. Tidigare har han bland annat gjort Ms Moss som smältande isskulptur samt en hel serie vitmålade bronsstatyetter av en halvnaken Kate i olika mer eller mindre absurda poweryogaposer. Och hans mest kända verk är ju skulpturen av Alison Lapper, den handikappade kvinnan som han karvade fram ur ett marmorblock och visade upp för allmän beskådan på Trafalgar Square. Fast naturligtvis är det bara Kate, och aldrig Alison, som kallas för ”gudinnan”. Det är Kate som är Marc Qiunns mystiska ”sfinx”, ”ikon” och ”musa”. Handikapp-Alison, får man anta, betraktar han mer som en ren fetisch.

Just musa-prylen har däremot varit en ursäkt för en uppsjö konstnärer att göra Kate-konst det senaste decenniet. Vi har bland annat sett Kate porträtterad som barnamörderskan Myra Hindley, Kate som strippar i brudklänning, Kate som suger på tummar och sugrör och äter Big Mac.

Framförallt är det manliga konstnärer som har använt Kate Moss som sexleksak: Garry Hume nyttjade hennes kropp som målarduk och Lucien Freud målade av henne höggravid. 70-årige Gerald Laings kubistiska Kate från 2007 hyllades som en ny version av Picassos bordelltavla Les demoiselles d’Avignon. Och Richard Prince fotade henne i kinky sjuksköterskeuniform.

Snarare än popkulturens mystiska ”Mona-Lisa” har Kate Moss med andra ord fått representera mest konservativa och banala kvinnoideal. Fast det mest bisarra Kate-verket måste ändå vara ett foto signerat konstnären Lisa Yuskavage: här ser vi alltså supermodellen krypa runt på en björnfäll iklädd endast randiga knästrumpor och kulörta plastkulor på stjärten, samtidigt som hon onanerar och dricker en kopp te. Det kan inte finnas någon som skildrats på så många – och på samma gång förnedrande och romantiserande sätt – förutom en person, som för övrigt har vissa likheter med den fagra fotomodellen rent utseendemässigt; nämligen Jesus. 

En annan teori, som den brittiske konstkritikern Jonathan Jones lanserat, är att Kate-verken i själva verket är självporträtt. Gjorda av en viss egoistisk generation stjärnkonstnärer som vill spegla sig i hennes kändisskap, och inte minst, visa att de brukar hänga med häftiga fotomodeller.

Själv är jag mest fascinerad av själva materialvalen. Kate-konsten har genom åren varit en bra mätare på vilka material som är hottast i konstvärlden för tillfället. Från 90-talets porrfoto, via 2000-talets kluddiga måleri och krokiteckningar, till blingbling à la 2008.

Marc Quinn påstår till exempel att hans gyllene sfinx är den största guldskulpturen som tillverkats sedan faraonerna var i farten. Sant eller inte - som av en slump påminner Siren i alla fall väldigt mycket om ett annat högaktuellt verk. Damien Hirst sålde här om veckan sin Golden calf – ett enormt nötkreatur med horn, gloria och klövar i 18 karats guld, som anspelar på den gammeltestamentliga historien om dansen kring guldkalven. Jag kan inte begripa varför allt i konstvärlden helt plötsligt ska vara ”äkta” och referera till bibliska symboler. Men en sak är säker: den här vurmen för tunga marmorsocklar, ädla metaller och kristaller kommer att skapa inflation på marknaden inom kort. Samt skada god smak på sätt vi ännu inte kan föreställa oss.

/NATALIA KAZMIERSKA

STATUEPHILIA VISAS PÅ BRITISH MUSEUM I LONDON TILL DEN 25 JANUARI

Absolut Vodka tar Helmut Langs konst online

Legenden och modeskaparen Helmut Lang har ju slutat med klädskapandet sedan ett par år, och ängar sin numera åt konst via HL Art. Men Lang uttrycker själv att skapandet och processen han genomgår är densamma nu som förut, men uttrycksmedlet är förändrat och han har nu mer frihet än att begränsas till enbart klädskapande.

I slutet av augusti öppnades Langs första stora institutionella konstutställning "Alles Gleich Schwer" på Kestnergesellschaft i Hanover, där Lang inkluderades in i Absolut Vodkas pågående visionärprogram In an Absolut World, ett stort projekt där Absolut Vodka värnar om dagens unga konstnärer. Resultatet av samarbetet är bl a att Vodka tar Langs Alles Gleich Schwer online för alla att besöka, med premiär den 30 september på absolut.com/helmutlang/.

Den virtuella utställningen finns att beskåda när som helst, och var du än är, fram till den 31:a december. Projektet kan ses som en direkt del av avsikten med Helmut Langs konst – ”att utforska sociala och fysiska membran mellan inre och yttre identiteter och utrymmen”, enligt konstnären själv.

Inför utställningen har Helmut Lang även skapat en film som kommer presenteras på ett stort vernissage för onlinedebuten i Paris ikväll:

"Alles Gleich Schwer"

Prada art i Seoul

Modehusets miljardskulder till trots, utvecklar Prada sina parallella konstprojekt tillsammans med arkitekten Rem Koolhaas. Och ska de konstprojektera, så konstprojekterar dessa två på allvar. I början av 2009 tar Prada Transformer  plats i Seoul, Sydkorea. Och visst verkar projektet bli lika bisarrt som namnet – en byggnad fäst på kranar som kan skruvas, vridas och vändas på för att förändra utställningsutrymmet och skapa nya rum. Byggnaden – eller teatedronen som den benämns – är därmed sammansatt så att allt kan vara väggar, glov och tak. Därinne kommer Prada anordna och hysa olika konst- film- och moderelaterade utställningar och tillställningar. Den temporära konstinstallationen kommer, som påtaglig kontrast, placeras bredvid det antika 1700-tals palatset Kyunghee, och stå klart i början av 2009.
Projektet kommer nog ge Prada en välbehövd puff in på den asiatiska marknaden.

Världens undergång

Jag läste för inte så länge sedan att ett av de säkraste tecknen på en nära förestående ekonomisk kollaps är, hör och häpna, rekordpriser på konst. Sålunda är min slutsats, först att den nuvarande krisen hör ihop med de tidigare rekorden för Lucien Freud och Francis Bacon. Men att Damien Hirst säljer konst för 1,4 miljarder kronor måste ändå betyda att framtiden ser ännu värre ut.

Om konst: You don't love me yet

Igår var jag på konsthallen på natten.  Johanna Billing som har gjort cover på Roky Eriksons You dont love me yet ställde ut. Allt var nedsläckt och jag fick en fin känsla.

hitta tyvis inte hennes video...

Yves Saint Laurents konstsamling säljs

Pierre Bergé har beslutat att låta auktionsfirman Christie's i Paris autionera ut hela Yves Saint Laurents konstsamling. Att han var en inbiten konstsamlare kan knappast ha undgått någon, då YSLs kollektioner ofta var baserade på verk från Picasso, Matisse och Mondrian. Auktionen beskrivs i konstvärlden som "århundradets auktion" och värdet beräknas uppgå till enastående 5 miljarder kronor. Minst. Men då ska påpekas att det är över 600 verk som kommer säljas och förutom Picassor, Brancusi-skulpturer och Toulouse-Lautrecs ingår i samlingen även marmorbyster från år 100 e Kr, en Goya, kinsesiska bronsstatyer från 1600-talet, och ett litet porträtt av Louis XIV utsmyckat med 78 diamanter.

En tavla behåller dock Bergé ur deras gemensamma samling, ett av de porträtt som Andy Warhol målade av Yves.

Skrytbyggen på landet

Alla som likt mig har följt den brittiska riddarserien The Tudors – eller alternativt är väl inlästa på Shakespeare – borde kunna placera in citatet »Mitt kungarike för en häst« korrekt i brittisk historieskrivning. Kan komma till användning nu.

Hästen ifråga är gjord av konstnären Mark Wallinger, favorittippad vinnare i tävlingen om ett nytt landmärke på en åker vid Themsens strand i den lilla kommunen Ebbsfleet utanför London. De andra finalförslagen – bland annat en fruktansvärt ful änglavinge av Christopher Le Brun – är fortfarande med i matchen, men det är alltså en fåle som sticker ut. Wallingers vita fullblodsarab är nämligen 50 meter hög och har redan väckt debatt om trojanska hingstar, gammal anglosaxisk nationalmytologi och det brittiska imperiets långa tradition av framavlade kapplöpningshästar. Men framförallt är den ett exempel på en tilltagande trend i konstvärlden.Vi kan kalla den »skrytbyggen«.

En annan, ännu mer radikal hästpojke i genren är konstnären Luis Jimenez verk Mustang, som nyligen uppfördes i Denver i USA efter 16 år av folkstormar och byggrättsstrider. Man behöver bara kasta en blick på den för att förstå varför: den cirka 10 meter höga, glansiga blå pållen som stegrar sig mot Klippiga bergen i horisonten har röda ögon som lyser som blåslampor i mörkret och präglas överlag av en rätt surrealistisk Lisebergkänsla.

Inte underligt att Denvers invånare kallar den för »djävulshästen från helvetet«. Eller att resten av USA ser den som ett uttryck för Colorados skrämmande brist på god smak och finkultur. Sverige är inte sämre när det kommer till monumentalverken. Boråsborna har som bekant gått man ur huse i protest mot popkonstnären Jim Dines nio meter höga Pinocchiostaty Walking to Borås, som härom månaden till slut ändå restes på Allégatan och inom kort med all säkerhet kommer att bli stans stolthet. Och i Svansele i Norrland planerar man sedan flera år tillbaka bygget av världens största älg, »Storälgen« i folkmun, som ska fungera som både konferensanläggning och turistattraktion. En 45 meter hög tolvtaggare i trä, högst upp på en fjälltopp mellan Arvidsjaur och Skellefteå.

Man skulle kunna tro att de här konstverken är ett uttryck för storhetsvansinne – en dålig kombination av konstnärer med uppblåsta självbilder, unken lokalpatriotism och entreprenörsanda gone wrong. I själva verket är det nog tvärtom. Behovet av att sätta en utarmad industristad, en sömning landsände eller en bortglömd glesbygdskommun på kartan med gigantiska djurmanifestationer härrör ju snarare ur en desperation som vem som helst kan känna igen sig i: periferins dröm om att få bli centrum för en stund. Ett rop på hjälp från samhällets sista utpost. Svårt att inte känna sympati för de där vulgohästarna, när allt kommer omkring.

Natalia Kazmierska

Vem vann en Schnabel?

Dammit! Jag vann inte!

För typ två månader sedan satt dessa små kuvert och lappar i samtliga nummer av amerikanska Vogue och The New Yorker. MasterCard lottade ut det "ovärdeliga priset" i form av ett porträtt målat av Julian Schnabel. My God! Läste man det finstilta bestod priset av en tripp till New York och en konsultation med Schnabel på minst 30 minuter. Troligtvis äger denna rum i Schnabels rödmålade skyskrapa mitt i New York som, kanske med rätta, beskrivits som ett "hemskt sår i New York stadsbild". Därefter dyker i alla fall porträttet upp i vinnarens brevlåda inte senare än den sista december i år Om Schnabel plötsligt skulle ändra sig kompenseras vinnaren med en redan existerande Schnabel. Man vet ju aldrig med konstnärer, typ. Vinnaren får även $175,000 att betala vinstskatt med, då priset tydligen värderas till $350,000... Men såklart är det ovärderligt att ha en egen Schnabel med sitt porträtt hemma. Vilket som måste vinnaren iaf äga tavlan i två år. Jag undrar verkligen vem det var som vann..

Det här måste vara den ultimata lyxen, inte bara ett sitt eget porträtt av en känd konstnär, utan personligt skapade grejor öht. Personligt skapade parfymer, skor, kostymer, smaker, måste vara framtidens lyxkonsumtion...Ordet unik får vem som helst att dra fram plånboken.

De andra två priserna bestod i en jorden-runt-resa till världens Sju "nya" Underverk, eller en personlig smakfest med Chef David Bouley. Jag skulle nog valt...tavlan ändå.

All detta courtesy of  MasterCard, vars högkvarter ligger på 2000 Purchase Street i staden Purchase, NY. Jag antar att det är adressen om man ska kunna köpa till sig rätten att ge bort ovärderliga saker..
 

Svensk fotoutställning tolkar modets storheter med fjädrar

Tolkning av modehsen Galliano för Dior, respektive Jean Paul Gaultier

I en fotoutställning kallad Mouches à la Mode på Double Elvis Gallery under försommaren tolkar en fotograf, en kostelev och en modevetare de största och mest lysande modehusen.

Konstelev Niclas Bornold har under assistans av modejournalisten Salka Hallström Bornold, som han även är gift med, satt samman olika fjäderkonstverk vilkas struktur på ett snillrikt vis fångar den sprakande känslan hos Dior eller svala elegansen hos Chanel. De färdiga fjäderverken har fotograferats av kände svenske fotografen Pelle Bergström, vars uppskattade stillben gett honom uppdragsgivare som Louis Vuitton, Hemès och Marc Jacobs. Fotografierna har sedan satts samman till en utställning. Gå och se!

Mouches à la Mode, galleri Double Elvis Gallery, Kocksgatan 52.
Vernissage torsdag 22a maj. Galleriet har öppet tis-fre 11-18, lör 11-19, samt sön 11-16.
 

Salka Hallström Bornold var tidigare med och ledde tidningen Bon och stod bakom utställningen Fashination på Moderna Museet. Nu är hon aktuell med sin tredje bok Salka Frågar på Pocky förlag, den artikelsamling av Salkas möten med modevärldens största designer. 

Det är ALDRIG för sent!

Detta som en tröst till alla er som inte såg utställningen av Andy Warhol på Moderna Museet trots att den pågick nästan fyra månader på Moderna Museet i Stockholm.
Torka era tårar. Res er, ta er säng och gå till sagda musuem där katalogen finns att köpa.
Utställningen hette "Andra röster, andra rum".
Ringer det en klocka? Ni ser. Ingenting är förlorat. Köp denna roman av Truman Capote. Som förstås var god vän med Warhol. Det var så att Capotes ande svävade över hela utställningen.
Men tro det eller ej, på sidan 52 i katalogen finns en fantastisk teckning av Truman.
Ni har gjort ett misstag, kanske ert livs misstag. Eftersom Warhol var och är den som präglat hela vår samtids uppfattning om vad det egentligen är som pågår därute.
Denna eviga fråga som ni ställer varje dag vid 15-tiden eller när ni nu vaknar.
Andy har svaret.
Tro inte att det handlar om Campbells soppburkar eller 25 Marilyn Monroe. Det är så mycket mer. Warhol fattade att tv var allt. Om jag skulle ha sett alla rullar han själv gjorde hade det tagit mig två veckor.
Det fanns ett helt filmrum med hur många tv-skärmar som helst.
Nej, det här verkar sadistiskt.
Hela idén är att göra en modetidskrift för TV. Sa Warhol 1980. Då hade Sverige haft TV i tjugotre år.
Fashonista hette filmerna, hans modetidskrift.
Vad menar jag?
Det är kul med konstnärer som är före sin tid.
Samt komiskt med konstnärer som är efter sin tid. Skratta inte åt dem. De vet om det.
Vem är på omslaget till katalogen? Warhol. Förstås. Titta en gång till så fattar ni att det är han.
Eller hon.

En sjuklig fascination

Erland Cullberg är 77 år och målar rätt fina expressionistiska tavlor med flera lager av oljefärg. Sedan han slog igenom på 1980-talet har han varit en av landets mest respekterade konstnärer. I böcker om hans konstnärskap kan man läsa hyllningstexter av kulturbjässar som poeten Werner Aspenström, konstnären Jan Håfström och konstakademiens sekreterare Olle Granath.

Erland Cullberg kommer själv från en namnkunnig kulturfamilj, har varit gästprofessor på Mejan, har examen i konst och filosofi , har blivit utnämnd till årets konstnär och fi nns representerad med en rad verk i Moderna museets samlingar. Nu kan man se hans senaste verk på Konstakademien på Fredsgatan, där bara väletablerade konstnärer får ställa ut.

Men i en intervju i Dagens Nyheters kulturdel(3/4) kallas Erland Cullberg för »total särling« som mest sitter och levererar »poetiska oneliners« och odlar ett originellt leverne, jämförbart med »en målning utan ramar«. Här får han bara frågor som: »Din första oljemålning, hur såg den ut?« som om det handlade om pärlplattor på dagis.

Anledningen till det här tonfallet är att Erland Cullberg lider av schizofreni. Det verkar DN-skribenten Pontus Dahlman tycka är en pikant detalj i sammanhanget. Om detta pratar han nämligen även med Erland Cullbergs kändisbröder, konsthistorikern Staffan Cullberg och psykiatern Johan Cullberg. Trots att de noggrannt påpekar att det inte handlar om någon »sjukdomskonst«, envisas Pontus Dahlman med diagnoserna. »Deras bror, konstnären, är allt de inte är. Kanske skulle vilja vara?« funderar han. Varför någon skulle vilja vara schizofren framkommer inte. Inte heller varför en etablerad, superproffsig och akademiskt skolad konstnär som Erland Cullberg ska dras med mystifierande epitet som »budbärare från en annan verklighet« som vore han ett väsen ur Sagan om ringen. Eller varför konstvärlden envisas med att romantisera psykiska sjukdomstillstånd.

Ingen skulle få för sig att beskriva människor som söker vård på grund av svår ångest, vanföreställningar och självmordstankar för »budbärare«. Eller upprymt beskriva den nedrustade psykiatrin som motiv för färgglatt måleri. Men i konstvärlden ses sinnessjukdom bara som en intressant inspirationskälla. Där lever galna geniet-klyschan vidare som om inget hade hänt. För något år sen kunde man till exempel se den obehagliga utställningen Inner Worlds Outside på Whitechapel Gallery i London, där man undersökte begreppet »outsider art«. Med det menas den långa hemska konsttradition där man dumpat allt som anses vara konstigt och annorlunda – till skillnad från den vanliga insiderkonsten. »Psykpatienter, kriminella, medium och andra excentriker« enligt kuratorerna. Folk som »utforskar psyket«, har livlig fantasi och vistas i samhällets utkanter. Folk som har »barnasinnet« kvar.

Fördomsfullhet, däremot, verkar vara konstvärldens definition på normalt.
 

Natalia Kazmierska

Whyred öppnar i Köpenhamn och visar konstfilm under tiden

Whyred öppnar sin första butik på Pilestraede 35 i Köpenhamn. Under ombyggnadtionen pryds skyltfönstret av ett svenskt videokonstverk, Rodeo har som enda media fått del av klippet här:

Videokonstnären Joyce Ip är en stockholmsbaserad konstnär med ursprung från Hong Kong. 

Joyce Ip är bara början på många framtida konstsamarbeten i serien Whyred Art Project där Whyred på olika sätt vill samarbeta med många olika konstnärer.

Djupt upprörande

När den amerikanske konstnären Andres Serranos utställning A history of sex visades i Alingsås tidigare i år beskrevs den som »provocerande« och »kontroversiell«. Detta med anledning av att fyra nazister i rånarluvor hade gått lös på bilderna med järnrör när den tidigare visades i Lund.

Flygblad »mot dekadens och för en sundare kultur« delades ut. Kristdemokrater rasade mot perversioner. Stina Dabrowski tog upp den brännheta frågan i tv. Åldersgräns infördes. En recensent i Aftonbladet tog snabbt ställning – nej, »inte ens en kittling« kände hon inför fotografier på nakna transvestiter, hästballar och onanisten som, högröd i ansiktet, sög av sig själv.

Det ska bli intressant att se hur debatten kommer att gå kring en annan sexliberal konstnär som just nu hyllas på Nationalmuseum i Stockholm. »Ett barnförbjudet konstnärsöde« står det på affischerna för utställningen med Henri Toulouse-Lautrec. Så vitt jag vet är det dock fortfarande fri entré för alla under 19 år och specialvisningar för grundskoleelever som gäller.

Toulouse-Lautrec, den småväxte fransmannen som hängde på krogen i Montmartre vid förra sekelskiftet, anses nämligen inte vara »kontroversiell«. Tvärtom har hans bilder, vid sidan av Dalí-almanackor och Andy Warhol-planscher, snarast blivit sinnebilden för Gallerix-märkt masskultur, en konst så populär att den kvalat in som anonym väggdekoration från en affischaffär.

I själva verket borde det stå konstintresserade nazister i långa köer på Nationalmuseums marmortrappa. Toulouse-Lautrecs bilder är mer sexradikala än Serranos stela hästballar någonsin varit.

Ett av Toulouse-Lautrecs favoritmotiv var nämligen prostituerade kvinnor. Det här har Nationalmuseum verkligen tagit fasta på. En av salarna är inredd som en bordell, med röd plyschsoffa och erotiskt dämpad belysning. I museishopen kan man köpa örhängen med motiv från målningen Reine de Joie, glädjedrottningen. En bild av »den slugt beräknande kvinnan som säljer sin kärlek för pengar« enligt Nationalmuseum, för den som vill ha fransk sexarbetare dinglandes i snibben.

Överallt i salarna hänger dessutom infoskyltar där man bland annat kan läsa om att den här snuskige, högadlige borgaralkoholisten kunde identifiera sig med de prostituerade »artisterna« eftersom han
var handikappad.

»Det tycks ha funnits ett stort populärkulturellt och kommersiellt gångbart intresse för kvinnlig homosexualitet på Montmarte, vilket drog publik till nöjeslokalerna som till största delen besöktes av heterosexuella män« står det under bilder av strippande »dansgrupper« och »voyeurer«.

Att manliga franska konstbohemer romantiserade syfilishärjad traffickingverksamhet och kvinnoförtryck för hundra år sen må vara hänt. Att kalla horor för »nattfjärilar« på Nationalmuseum år 2008, känns däremot inte så fräscht. En mer omoralisk utställning har vi inte sett på länge.

Natalia Kazmierska

LaChapelle till Stockholms Factory

En stor utställning med livsstilskonstnären David LaChapelle, världsberömd för sina fotografier av vulgärt rika, vältränade eller bara allmänt kända människor och också för att ständigt finnas vid New York-transan Amanda Lepores sida, kommer till Stockholm. Det är hela 2000 kvadratmeter fulla med LaChapelle-foto det handlar om.

Uställningen öppnar på Factory i Nacka Strand 12:e april och pågår fram till den 11:e maj.

Sex, gäsp och rock'n'roll

Jag har aldrig varit i New York. Jag fattar över huvud taget inte grejen med det stora äpplet – Lower East är bara långtbortistan för mig. Att svenska kulturjournalister brister ut i ramaskri över att talkshowvärden David Lettermans manusförfattare strejkar men inte ens skulle komma på tanken att uppmärksamma sjuksköterskornas krav på högre löner i sin egen hemkommun, ser jag bara som ett symptom på en evig New York-sjuka.

Och nu är det tydligen dags att polera Woody Allens äpple igen. Med tv-serier som Gossip Girl och popband som Vampire Weekend klättrar NY-vurmen ända upp i själva skyskrapetoppen.
I konstvärlden, som naturligtvis inte vill missa tåget, hyllas samtidigt en guldlockig miljonärsson vid namn Dash Snow - även känd som konstvärldens svar på Paris Hilton.

Dash Snow kommer från en av New Yorks välbärgade kulturfamiljer. Hans mormor är en franskättad baronessa som tillhör USA:s tjusigaste konstsamlarelit. Dash satt i popkonstlegendaren Robert Rauschenbergs knä redan som bebis, är systerson till Uma Thurman och har en brorsa som dejtar Olsentvillingar.

Denne 25-årige lyxslyngel gör alltså blixtkarriär i konstvärlden genom att spraya tags på husfasader tillsammans med Patti Smiths avkomma, åka skateboard i Central Park och runka över rubriker ur New York Times helgbilaga. Han jämförs med andra lokala stoltheter från staden – till exempel Andy Warhol och Nan Goldin – har ställt ut på konstmässan Whitneybiennalen, figurerat i reklamkampanjer för AG jeans och beskrivits som »den perfekta kombinationen av Jim Morrison och Jesus«. Det vill säga som en övervintrad gammal hippie, om ni frågar mig.

Exakt vad Dash Snows konst egentligen går ut på är dock oklart. Så vitt jag förstår handlar det, förutom de spermadränkta tidningsurklippen, främst om att odla själva New York-myten. Inte konstigt att NY-societeten formligen frossar i anekdoter om hans flummiga tillvaro.

Det är storyn om hur Dash blev nerslagen av tio snutar och storyn om när Dash snortade kola från sin egen kuk. Crackhistorierna, bordellhistorierna, S&M-historierna, ungdomsvårdsanstalts-historierna och hamsterhistorierna - de sistnämnda syftar på en form av installationer där Dash Snow låser in sig och käkar magiska svampar i flera dagar för att uppnå en »hamsterkänsla«.

Varför någon skulle vilja investera i någon annans masturbering och en penisfixerad överklasshippie är åtminstone för mig helt obegripligt. Speciellt i en stad som New York, där sex, droger och rock'n'roll borde kännas lika nytt, ungt och fräscht som Iggy Pops åderbråck. I New York är Dash ungefär lika rebellisk och samtida som en hembygdsförening från Dalarna.

Fast vid närmare eftertanke kanske det är så man ska tolka hans konstnärliga gärning. Som ett omsorgsfullt bevarande av de gamla NY-klyschor som vi numera kan betrakta som stendött kulturarv.
 

Natalia Kazmierska

Roberto Cavalli gillar också konst

- Roberto Cavalli samarbetar med konstnären Allessandro Ciffo under Milanos möbelmässa.

Hos allt från färgstänkta Dolce & Gabbanaklänningar och Muicca Pradas samarbeten med illustratörer, till Richard Princes sjuksköterskor i livs levande supermodellform hos Louis Vuitton – i år gör sig konstvärlden påmind bland modekollektionerna. Roberto Cavalli är en annan designer som inte heller vill vara sämre än att haka på konsttrenden inför våren. Därför låter han den populäre italienske konstnären och möbeldesignern Alessandro Ciffo inspireras av Just Cavallis vårkollektion och därefter skapa en utställning i Cavallibutiken på Via della Spiga i Milano. Denna kommer äga rum i samband med Milanos kända möbelmässa Salone del Mobile den 16:e till 21:a april.

Det var för elva år sedan som Allessandro Ciffo började använda sig av materialet han beskriver som "evil smelly sticky slimy and expensive", det vill säga silikon. Han ser det som det perfekta råmaterialet till att skapa någonting vackert utav. Idag har Ciffo utvecklat sillikontekniken så pass att han använder sillikon till allt han gör; målningar, vaser, soffbord, lampor, skulpturer, och inkluderar det i installationer som rör sig mellan konst och design. ”Jag gillar en designer som kan jobba med konstvärlden utan att ta över helt, det var därför jag gladeligen accepterade att tolka mr Cavallis kollektion i min nya utställning”, säger konstnären i ett uttalande.
Vill du gå på den, ehum, silikonfyllda vernissagen så anordnas en cocktail den 15:e april i Milano.

Coffeetables och kavajer.

Konstnären Ciffo och designer Roberto och Eva Cavalli.

Vernissage för ”Cover Up” på Weekday

Norska designern Siv Støldal har skapat ett konstprojekt av sin senaste höstkollektion. Kollektionen är skapad utifrån hur folk på hennes egen lilla hemö, norska Tyssoy, respektive folk i centrala London klär sig vid kargt och regnigt väder.

När kollektionen var klar bestämde hon sig för att använda kläderna och bokstavligt talat täcka dessa städer under den kalla årstiden. Utställningen blev en succé som sedan turnerat Europa, bland annat i Antwerpen, Reykjavik och Köpenhamn. Under veckan kan Siv Støldals projekt beskådas på Weekday-byggnaden på Drottninggatan i Stockholm, där kläderna även finns till salu. 

Ikväll kl 20 hålls det vernissage i Weekday med dryck och musik, osa på konst@weekday.se.

Tilda Swinton

Hon är Oscarnominerad till best supporting actress för Michael Clayton.

När jag såg henne första gången tänkte jag, jeez, hon måste vara brittisk adel. Möjligtvis australiensiska/sydafrika/nya zeeland.Och jag kunde inte ha mer rätt, hehe, hon är tydligen dotter till en viss Major-General Sir John Swinton of Kimmerghame och hans australiensiska fru Judith Balfour.

Hennes uppenbarelse är, well, fenomenal. Ett fenomen. Sedan har hon spelat drottningen i Narnia också.

(Här hänger hon i topp till tå Jil Sander)

Men, gräver man i skvallerpressen hittar man en del skumt.

Hon är gift med en skottsk konstnär vid namn John Byrne. Han har skägg, men sannolikt inte för att det är trendigt, utan endast i egenskap av gubbe. Och skotte kanske. Hon är 47, han är 68 (21 år äldre). Tillsammans har de två tvillingar som de döpt till Xavier och Honor, vilket iofs är ballt.

Och det är nu det börjar bli kul....deras förhållande är, uppenbarligen, polygamt. Tilda har nämligen vid ett flertal festliga tillfällen dykt upp med sin nya pojkvän, en annan konstnär dessutom, vid namn Sandro Kopp. Han är 17 år yngre än Tilda, dvs 30.

Boy-toy.

Det allra mest creepy i hela denna grej är såklart konsten som dessa två konstnärer producerar. Där har vi den gemensamma nämnaren, för deras verk är precis lika ohyggligt, förskräckligt fula.

Hennes man John Byrne...

...och ett av Sandro Kopp.  Ni förstår.

Så, den slående Tilda framstod plötsligt i helt annan dager. Whats up with this,liksom? Skumt. 

Får se om hon vinner...

Och en helt annan grej: VARFÖR ÄR INTE THE DARJEELING LIMITED NOMINERAD TILL EN ACADEMY AWARD?? Varför är det bara en massa filmer om seriemördare och galningar? There will be blood, No country for old men, Sweeny Tood? Thank God for tonårsgraviditeter...

Rodeo på nätet = Rodeo punkt net

 Idag lägger sig rodeo.net, vår nya hemsida, för era fötter!  Rodeoredaktionen kommer ge er kommentarer kring det viktigaste vi har att säga för tillfället under Nu och sammanfatta modevärlden under Stil. Annette Kullenberg kommer fortsätta drömma om Argentina och luskammar, Alexandra Dahlström om en Romsk filmkarriär. Och vår nya kompis, hemliga skvallertjejen Xoxo, är här för på plats uppfatta varenda vind som blåser i alla viktiga gossiphuvudstäder.

tous les garcons et les filles.

Hurra för bra teater! Blod, skrik och våldsamma gester till trots, vilken uppfriskande och rolig pjäs! 

Wagner, Disney, Lacan och Francoise Hardy= Vögelein.
Däremot börjar man onekligen undra hur mycket kemikalier man måste konsumera för att skriva något liknande. Mitt sällskap nämnde "Fear and Loathing in Las Vegas" och det är en bra referens. Hunter S Thompson hade varit stolt över Staffan Valdemar Holm. Vilket bara gör hela pjäsen ännu mer uppfriskande.

En sak jag lärt mig att värdesätta här i livet är mina faddrar. Ni vet, såna man hade när man började skolan fast som gick några årskurser över och som visade hur allt funkar. Jag älskar er allihop jättemycket.

Ein Sommernachts Traum

Okej, jag blev lite stressad av att antalet besökta bögklubbar vida översteg antalet kulturinstitutioner hittills under min vistelse i Belrin. Jag menar, tre muséer är inget i den här staden. Så under helgen avverkade jag i rask takt föredrag om Entartete Kunst, samt besök på Brücke-museet och koncentrationslägret i Sachsenhausen. Och som avslutning gick jag och såg En midsommarnattsdröm på Deutsches Theater (efter ett tips från min kulturradiokollega Kerstin Wixe som också är här och pluggar tyska. Och den där uppsättningen...den liksom uppfyllde alla mina fördomar och förhoppningar om tysk teater. Det bjöds på nakna överviktiga gubbkroppar med skrynkliga russinsnoppar, en scen som snart var så indränkt av vatten (som hade föreställt piss), fejkblod, krossade druvor och sönderslitna krukväxter att skådisarna knappt kunde stå på den. Och aggressiviteten. Denna ändå ganska lättsamt flytande komedi spelades bitvis som old school-Norén. I just loved it.
Tyvärr kanske jag inte skulle ha ätit på teaterns restaurang, för nästa dag hade jag akuta magproblem. Men det var det fanimig värt.

Med Stockholms Stadsteaters lustfyllda version av En Midsommarnattsdröm var det ibland lite chockartat att se tyskarnas tolkning. Det skulle liksom skvättas med blod vid varje tänkbart tillfälle. Så här såg Bottom ut när han blivit förvandlad till åsna till exempel.

et lux perpetuam.

Aldrig någonsin kommer jag glömma mina latinlektioner på gymnasiet när vi översatte "Carmina Burana" av Carl Orff och jag plötsligt förstod att döden är överallt och att man aldrig kan lita på ödet. Någonsin.

Ikväll såg jag Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen och en imponerande köttig och platinablond tvåmeterssopran sjunga Berlioz. Alltså musiker är så lyckligt lottade, de behöver inte prata. Och tänk att vara dirigent och befinna sig mitt i all den där musiken, känna den omkring sig och i sina händer.

Som Al Pacinos Roy Cohn i världens bästa tvserie säger att han vill återfödas som en bläckfisk precis innan han dör i AIDS så vill jag återfödas som dirigent.

Konsten & kapitalet

Warszawa, en kall decemberkväll.

Natalia Kazmierska