TShirt Stores invigningsfest, Köpenhamn, 21/11

Aldrig

När snön föll över Stockholm i fredags föll den samtidigt över Södertälje, Nässjö, Alvesta, Hässleholm och Malmö. Tågvägen var konstant vit. Enda som var som vanligt var Köpenhamn. Kallare, isigare, hanglande, mer halt än i normala fall men knappast täckt.

När jag bodde där bodde där hatade jag Vesterbro, försökte att aldrig passera det ens. Min favoritstadsdel var... vet inte vad den heter men området sydöst om city? Som taxibilar passerar om man från centralen ber dem köra till Christiania? Det är fullt av stora gamla byggnader, palats nästan, men ändå väldigt danskt. Nuförtiden har jag inga problem med V. Hamnar där ganska ofta eftersom jag brukar gå morgonpromenader som går ut på att runda alla søerne (ungefär en lugn, bred kanal som går genom de tre mest centrala stadsdelarna och som en tjugofemte del av befolkningen joggar kring) och då blir det så att man förr eller senare befinner sig på V-bro igen. I går gick jag till och med till Enghave. Torget. Det var ganska inisat. Lilla tvärgatan in bakom var tom och ren. Club 54 har nämligen stängt. Jag vet ju det men jag blir ändå förvånad varje gång. Club 54 är den enda Köpenhamnska sexklubb jag sett inifrån, eller de kanske kallade den något mildare, minns inte, jag trodde redan från början att den aldrig någonsin skulle stänga. De hade de sämsta väggarna, den sämsta musiken, sämsta receptionen, sämsta ölen, sämsta allt och det fanns ett likamedtecken mellan det och charm. Jag kommer ihåg att jag tänkte på Kphmn som en stad där ingenting stänger. Jag brukade gå omkring och vänta på stängningsdags. Så mycket av stan var så konstigt stolt över sin smuts. Den älskade gammeldags graffiti, älskade att behöva spela klassisk musik superhögt i bakersta ingången till centralen för att skrämma bort langare och sovsugna, älskade Vesterbros image, älskade droger, älskade att trilla i søerne på natten. Det är plusgrader i stan i dag. Jag väntar på ett ordentligt snötäcke för dem att sova under, då lovar jag att ta tåget över igen.

Där Lisebergskaninen bor

Artikeln om nyavhoppade toppsocialdemokrater i senaste Fokus börjar såhär: "När livet känns som mest deppigt finns det ett speciellt ställe dit Göran Johansson brukar gå. Nöjesfältet Liseberg. Han har egna nycklar. Allra helst åker han »Kaninresan«, en 180 meter lugn båttur genom ett trolskt landskap där Lisebergskaninen bor."

Ett annat nöjesfält, Tivoli i Köpenhamn, ligger 45 minuter från mig nu och en kvart i från den lägenhet jag bodde i när jag var 18. En av mina dåvarande närmsta vänner, lite yngre än jag, hälsade på i området efter 32 email med argument för varför vi borde gå ut där.

Det var april, 2004, båda hade spagettibandsklänningar. En vi lyssnat in lite skulle spela på en klubb och mitt repetativa "vi har inte råd med inträdet, vi kommer inte in" gjorde bara min kompis mer och mer irriterad. Hon sa att hon inte tyckte en aprilnatt utomhus räckte för oss. Vi gick längs alla Vesterbros gränder. I hörnet av en i övrigt tom Absalongade spärrade en person – så frustrerad att hans ögonvitor blivit röda (ganska många ser ut så däromkring) – av vägen. "Skall ni följa med till mitt rum på Carlton", frågade han på Jyllandsdanska. Han såg ut som en lidande kattunge. "Ta en öl eller så?" Jag gick ganska snabbt förbi för jag var så van vid de där gatorna. Men min kompis svarade, två decimeter bakom min rygg, "får jag 500?"

Absalongade är en ganska lugn tvärgata. Jag stannade och tittade upp in i något fönster sedan på gatplattorna sedan på husväggarna. Min kompis hade sagt åt mig att vänta en kvart. Inte röra mig. När hon kom tillbaka hade hon tre danska 200-sedlar. Hon räknade upp drinkar vi skulle köpa och jag ville bara slå henne.  Men jag stod mest kvar på samma punkt och lutade mig lite mot dansk arkitektur. Jag sa: Tror du allvarligt att jag tänker DRICKA för dina pengar?

För det värsta var att hon skaffat dem för vår skull, för oss, för mig, för att vi skulle ha en bra kväll i min nya hemstad. Jag bestämde att jag skulle se till att skaffa ett liv där jag alltid kunde betala allt mina kompisar kunde tänkas vilja ha för stunden. Nu har jag det.

"Vad gjorde du med pengarna", frågade jag min uppväxtskompis när vi första gången pratade igen närmre sommaren. "Jag gick på Tivoli" sa hon. När åkbandet inte var kul längre hade hon åkt hem till Sverige.

Jag har alltid hatat Köpenhamns sexekonomi mer än andra städers efter den kvällen. Det är inte något jag skulle kalla åsikt, det är mer en känsla.

En kväll långt senare tänkte jag på Tivoliparken. Att jag borde gå in, i alla fall en gång. Så jag köpte en entrébiljett. Soldatpälsmössorna guidade till den äldsta bergochdalbanan. Först tänkte jag att det säkraste måste vara att spärra emot så hårt som möjligt med fötter och armar. Då skulle inte banan kunna göra mig illa. Sedan släppte jag, som min kompis från 18-årstiden skulle ha gjort.  Tåget gick i gång. Det var i början av hösten. Jag upptäckte en konstig sak. Att åka karusell var inte som ett "äventyr" någonstans. I stället var det som framförallt kändes känslan av hur den järnstång som skyddar bergochdalbanans passagerare skar hårt in under revbenen och höll emot för fallet. Den bar mig. Lika mycket när banan gick i nittiogradig vinkel uppåt som i nittiogradig vinkel neråt. Jag hörde andra människor skrika men själv blev jag buren. Det kändes som det tryggaste i hela världen.

Kort tips #2

Growing up with en lämnande jazzpappa, är jazzklubbar kanske inte det första man söker sig till som vuxen. Men en gång i Köpenhamn gjorde jag ett undantag, gick hela vägen och accepterade att hänga på ett ställe som trots att de kallade sig klubb bara innehöll instrument, skrynkliga kostymer och cigaretter istället för droger. Knäppt. Halvvägs över midnatt kom jazzstjärnan dit. En tjock pustande dansk jag aldrig förr hört talas om. Det märktes på resten av lokalen though, att det hade de. För dem var det stans mest kända trummis. Jazzstjärnan satte sig ner, klappade lite på cymbalerna och började sen slicka på virveltrumman. Jag himlade med ögonen, tänkte att jag hatade det och förberedde mig på att gå. Men då började han spela.

Kan inte kommentera så mycket mer än att jag stannade förlamat i fyra timmar till.

I kväll spelar samma kille på Glenn Miller Café i Stockholm. Tror det börjar vid 19.

Weekdayfest i Köpenhamn 29/5

Whyred öppnar i Köpenhamn och visar konstfilm under tiden

Whyred öppnar sin första butik på Pilestraede 35 i Köpenhamn. Under ombyggnadtionen pryds skyltfönstret av ett svenskt videokonstverk, Rodeo har som enda media fått del av klippet här:

Videokonstnären Joyce Ip är en stockholmsbaserad konstnär med ursprung från Hong Kong. 

Joyce Ip är bara början på många framtida konstsamarbeten i serien Whyred Art Project där Whyred på olika sätt vill samarbeta med många olika konstnärer.

pop Copenhagens hotellfest 19/4