Mossigt
Banksy har gjort det, Takashi Murakami har gjort det, Lovisa Burfitt har gjort det. Alltså konst som handlar om fotomodellen Kate Moss. Från och med den 4 oktober kan man se det senaste bidraget till den stadigt växande genren Kate-konst i London: en 50 kilo tung solid sfinx i rent guld. Siren heter konstnären Marc Quinns verk, som visas i utställningen Statuephilia på British museum under hösten.
Bildtext: Marc Quinn bredvid sin guldsiren.
Det är inte direkt första gången Quinn knådar kvinnokroppar. Tidigare har han bland annat gjort Ms Moss som smältande isskulptur samt en hel serie vitmålade bronsstatyetter av en halvnaken Kate i olika mer eller mindre absurda poweryogaposer. Och hans mest kända verk är ju skulpturen av Alison Lapper, den handikappade kvinnan som han karvade fram ur ett marmorblock och visade upp för allmän beskådan på Trafalgar Square. Fast naturligtvis är det bara Kate, och aldrig Alison, som kallas för ”gudinnan”. Det är Kate som är Marc Qiunns mystiska ”sfinx”, ”ikon” och ”musa”. Handikapp-Alison, får man anta, betraktar han mer som en ren fetisch.
Just musa-prylen har däremot varit en ursäkt för en uppsjö konstnärer att göra Kate-konst det senaste decenniet. Vi har bland annat sett Kate porträtterad som barnamörderskan Myra Hindley, Kate som strippar i brudklänning, Kate som suger på tummar och sugrör och äter Big Mac.
Framförallt är det manliga konstnärer som har använt Kate Moss som sexleksak: Garry Hume nyttjade hennes kropp som målarduk och Lucien Freud målade av henne höggravid. 70-årige Gerald Laings kubistiska Kate från 2007 hyllades som en ny version av Picassos bordelltavla Les demoiselles d’Avignon. Och Richard Prince fotade henne i kinky sjuksköterskeuniform.
Snarare än popkulturens mystiska ”Mona-Lisa” har Kate Moss med andra ord fått representera mest konservativa och banala kvinnoideal. Fast det mest bisarra Kate-verket måste ändå vara ett foto signerat konstnären Lisa Yuskavage: här ser vi alltså supermodellen krypa runt på en björnfäll iklädd endast randiga knästrumpor och kulörta plastkulor på stjärten, samtidigt som hon onanerar och dricker en kopp te. Det kan inte finnas någon som skildrats på så många – och på samma gång förnedrande och romantiserande sätt – förutom en person, som för övrigt har vissa likheter med den fagra fotomodellen rent utseendemässigt; nämligen Jesus.
En annan teori, som den brittiske konstkritikern Jonathan Jones lanserat, är att Kate-verken i själva verket är självporträtt. Gjorda av en viss egoistisk generation stjärnkonstnärer som vill spegla sig i hennes kändisskap, och inte minst, visa att de brukar hänga med häftiga fotomodeller.
Själv är jag mest fascinerad av själva materialvalen. Kate-konsten har genom åren varit en bra mätare på vilka material som är hottast i konstvärlden för tillfället. Från 90-talets porrfoto, via 2000-talets kluddiga måleri och krokiteckningar, till blingbling ā la 2008.
Marc Quinn påstår till exempel att hans gyllene sfinx är den största guldskulpturen som tillverkats sedan faraonerna var i farten. Sant eller inte - som av en slump påminner Siren i alla fall väldigt mycket om ett annat högaktuellt verk. Damien Hirst sålde här om veckan sin Golden calf – ett enormt nötkreatur med horn, gloria och klövar i 18 karats guld, som anspelar på den gammeltestamentliga historien om dansen kring guldkalven. Jag kan inte begripa varför allt i konstvärlden helt plötsligt ska vara ”äkta” och referera till bibliska symboler. Men en sak är säker: den här vurmen för tunga marmorsocklar, ädla metaller och kristaller kommer att skapa inflation på marknaden inom kort. Samt skada god smak på sätt vi ännu inte kan föreställa oss.
/NATALIA KAZMIERSKA
STATUEPHILIA VISAS PÅ BRITISH MUSEUM I LONDON TILL DEN 25 JANUARI
