Ingrid & Kanye

Blir inte Kanye West mer och mer lik Ingrid Sischy (förra Interviewredaktören)? De har precis samma intressen: design, modern arkitektur, äkta Andy Warhol-tavlor och afrikanska stammar. Helst då alla de tre faktorerna i ett och samma föremål. Tänkte på det på mitt MTV-gym i morse när de vägrade sluta rundgångsvisa vita videon med fjäderbeklädda urfolket. Hela hela tiden kröp de tillbaks till Kanyes famn. Blev lättad varje gång en entonig Akonhit kom på i stället.

En kompis som är flygvärdinna lovade att plocka hem numret ovan till mig när det kommer ut på tisdag, så jag återkommer då med om det innehöll mycket sådant här:

Nike McFlys är äntligen här?

Efter Tillbaka till framtiden 2 startades en fullkomlig folkrörelse kring Michael J Fox skor i filmen.

Ni vet, Nikes flygande sneakers med helautomatiska skosnören och lysande sula; McFly 2015. På internet finns en namninsamling för sneakerfreakers som desperat vill att Nike ska producera skomodellen på riktigt. Och vi har tidigare skrivit om hur Kanye West vill ha dem så mycket att han satt dem på omslaget till sin senaste skiva.

När jag träffade en av Nikes skodesigner tidigare i år, passade jag på att fråga om de någonsin kommer ta tag i saken, lyssna till fansen, och producera skorna. "Den som lever få se", blev det finurliga svaret och jag förstod att snart skulle de få ändan ur vagnen.  Redan nu, verkar det som: Vad som lanserades förra veckan i Santa Monica  är i alla fall ett steg på vägen mot McFly-tillfredställelse: en limiterad "McFly"-upplaga av Nikes nya Kobe Bryant-basketsko Hyperdunk, Hyperdunk Supreme:

Dagar innan realeasen ringlade sig köerna , och när det väl var dags dök Kobe Bryant upp – i självaste Tillbaka till Framtiden-bilen!

(det är svårt att kliva ut ur en bil utan att flasha sig)

Hyperdunk i en jämförelse med de äkta skorna från filmen; till höger och nedan.

Flygförmåga, automatiska skosnören och lysande sulor saknas, men detta till trots säljs skorna redan för flera tusentals dollar på eBay. Så vi har nog inte sett det sista av den här skomodellen, de automatiska skosnörena och lysande sulan kommer nog, tja, till 2015 kanske?

Behöver hiphopen räddas?

Den inflytelserike amerikanske musikjournalisten Sasha Frere-Jones har uppfunnit en musikgenre som han kallar »lazer bass«. Det enklaste sättet att beskriva den är att den innefattar all ny dansmusik som flörtar med hip hop-kulturen, iklädd zebrarandiga tajts och neonfärgade Ray Banglasögon.

Eller, om man ska tolka det bokstavligt: tänk er den musik som en gång i tiden kallades Miami Bass, fast med laser.

Det är alltid lätt att göra sig löjlig över ny musikterminologi, men problemet med »lazer bass« handlar mest om att Frere-Jones påstår att det är den mirakelkur som »kommer rädda hiphopen« i år. Det råkar ju alltid vara så att det uteslutande är icke-hiphopare som anses kunna »rädda« hiphopen. Man verkar utgå från att det är något konstant fel på hiphopens själva essens (som i de här sammanhangen oftast reduceras ner till materialism och politisk inkorrekthet, kombinerat med diffusa idéer om ett »stillastående« sound).

I svenska Sonic skriver Marimba Roney – som lärde mig allt jag vet om hip hop när jag var en valpig 16-åring – om en ny svensk scen som kombinerar hip hop och dansmusik. Det låter lovande, både på pappret och när man faktiskt lyssnar på vissa av artisterna. I USA är Kanye Wests flörtande med dansmusik det mest kända exemplet på samma sak. Det kommer säkert att uppstå intressanta hybrider av traditionell klubbmusik och hip hop – Kid Sister, snarare än Santogold – men jag tror inte att det är vad som kommer att »rädda« hip hop. Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att hiphopen inte behöver räddas.

Till skillnad från nästan alla andra musikgenrer har hiphopen konsekvent lyckats förnya sig själv under i stort sett varje år som gått av 2000-talet. Just nu gör skivbolaget Paper Route spretig, skojig, opretentiös, hysteriskt modern Alabama-rap. Lil Boosie släpper världens bästa mixtapes. Diamond & Princess från Crime Mob skriver några av de busigaste raptexter jag hört på flera år och Lil Mamas debutalbum var både roligare och mer allvarligt än jag hade vågattro. Kaliforniska Pacific Division har väckt nytt liv i Fat Boys spralliga feel good-rap och små rackarungar som V.I.C. och Soulja Boy uppfinner nya dansstilar varje vecka – det finns svenska bloggare som kan fylla på listan med ytterligare 200 namn.

Min lokala darling Foxy Brown har precis släppts ut ur fängelset och sitter på min gata och brummar i en skinande ny, vit Bentley, som om hon inte hade några problem i världen. Hennes nya skiva Brooklyn’s Don Diva är kanske inte lika bra som hennes klassiska album från 1990-talet, men den är lika häpnadsväckande ärlig. I Star cry rappar hon: »Look beyond my fur coats and Chanel purses/ Look aside the Christian Dior/ Look inside my soul, see I’m just a little bit insecure/ After 13 years I feel like I deserve more«.

Foxy förtjänar att veta att hiphopen, som vanligt, mår strålande. Med eller utan hjälp från några hipsters och deras lasersvärd.

Martin Gelin