Modeveckan, dag 1-2

För en gångs skull sammanfaller modeveckan på Berns inte med en slutproduktion av Rodeo, så sedan fem i måndags eftermiddag har jag ägnat en hel del tid åt så kallat modemingel. Whyred och Filippa K visade sina kommande vårkollektioner igår, Hope, Tiger, Nikolaj d'Etoiles och Acne tidigare idag.

Det finns minst fyra personer på Rodeo som är bättre lämpade att bedöma damlinjerna än jag. Herrgrejerna, däremot, kan jag förstås inte låta bli att skriva ett par rader om. Jag listar först det bästa på varje visning – sedan kommer en lång rant med lite teoretiserande för den som bryr sig om sådant.

(Alla foton Kristian Löveborg.)

Whyred: ett par penny loafers där pennyslejfen (eller vad den nu heter) ersatts av ett resårband och en jättefin, blå strandväska där halva väskan bestod av en sorts nätmaterial. Dessutom (ej på bild) en grön parkas som nog var i poplin, jag såg inte riktigt.

Filippa K: kavajerna med utskjutande axlar à la Bottega Veneta hösten 2007 och en sorts överlappande tygstycke på ryggen; en tunn, stickad, kortärmad jumper som var very Style Council.

Hope: en överdimensionerad trenchcoat i någon sorts behandlad bomull (och ja, den sitter på Mathias Lauridsen, he's so hot right now).

Tiger: kort kavaj med breda slag, Mick Jagger 1976!

Nikolaj d'Etoiles: också en kavaj, men lång, stor och slängig, nästan som en rock.

Acne: kavaj, igen, den här gången i ett väldigt finmaskigt nättyg – Jonny Johansson berättade att det kom från en italiensk tygfirma som normalt är "rätt gubbig" – och ormskinnsbootsen i klarrött som fick mig att tänka på Vincent Gallo i Buffalo '66. Vill dessutom slå ett slag för damkollektionens floppiga hattar –våren 2009 är alltså de floppiga hattarnas säsong, se Burberry Prorsum, Lanvin och Louis Vuitton.

Så, the extended edit:

Modevisningar i Sverige handlar i grund och botten om kommersiellt varumärkesbyggande, det är en självklarhet som ändå är viktig att återigen etablera. Varken Filippa K eller Whyred var i måndags ute efter att pusha några estetiska gränser eller omdefiniera vad vi tänker om hur vi klär oss. Deras vårkollektioner ska sälja med argumentet att de, typ, är en trygg tolkning av samtidens stiltendenser. Vägarna dit var däremot olika.

Whyred gjorde om man vill vara lite tjurig en chinosshow – twillfabrikerna i Turkiet måste gått på högvarv senaste månaderna. Men man skulle lika gärna kunna kalla det en färgsprakande visning där ett antal plagg reducerades till sina mest, ehm, basala former. Det var grundläggande men stilsäkert mode, i en tilltalande turkos, mossgrön, blå och röd palett.

Filippa K:s herrlinje handlade å sin sida mer om att suga upp och i en mer tillgänglig form presentera ett gäng generella och några mer specifika uttryck som kännetecknat några av de senaste årens mest uppmärksammade internationella designer: Thom Brownes klubblazer, en Great Gatsbyaktig 20-talspastell, Bottega Venetas nämnda axelparti, Lanvins romantiska vimsighet med stora flugor och blombroscher.

Hope verkade istället ha valt att utgå från själva idén om svenskt, basic herrmode – och leka med den, försöka göra något som placerade sig en bit utanför mittfåran men samtidigt väldigt säljbart. Vilket bland annat innebar små kostymer i stora kritstrecksränder som påminde om de Giorgio Armani gjorde för De omutbara. Som vanligt grymma modeller också (de chocköppnade alltså med Mathias Lauridsen).

Tiger kan kanske sägas ha sysslat med samma sak, ett vänligt försökt att ta det hela till en lite mindre vardaglig nivå. Förhandstipsen talade om att visningen skulle "lösa upp gränserna mellan kvinnligt och manligt". Sånt såg man ju inte så mycket av, snarare handlade väl visningen om att ytterligare avlägsna sig från den rockiga kostymtighthet som kännetecknat Tiger under en stor del av 00-talet. Det lyckades de ganska bra med. Poppis med flugor var det här också.

Nikolaj d'Etoiles tycker jag är det som stuckit ut mest hittills av herrgrejerna, med en kollektion rotad i en vid tolkning av 70-talets sydfranska och norditalienska playboys – och därifrån transporterad til nuet genom ett bisarrt men ganska underhållande Saint Tropez-soundtrack. En del stylingdetaljer, som avskurna segelbåtstampar som bälten, kändes mer Marstrand än riviera. Å andra sidan fanns här också en massa fina material som andades subtilt svettande jetset. Stureplansstekarna Kristoffer Ahlbom och Uffe von Roth satt på första raden, sannolikt castade för att skänka visningen en autentisk air av nära förestående champagnesprut.

Acne, slutligen, också väldigt basic, tillbaka till denimen på något sätt. Men samtidigt fanns här saker som krävde uppmärksamhet och höjde kollektionen över mängden. Det handlade främst om de alternativa materialen som kontrasterade fint mot denimen. Nättygskavajen – det fanns även byxor till – har jag nämnt, liksom de röda ormskinnsstövlarna. Gillade även en kavaj med tillhörande shorts i tjock sweatshirtbomull, samt en supertunn och genomskinlig överdimensionerad t-shirt som kan ha varit i samma tyg som nätkavajen.

Okej, läggdags. Imorgon är det dags för The Local Firm som gjorde förra säsongens bästa visning. Återkommer med någon sorts rapport.

Till Linkin Park och Jay-Z:s försvar

Eftersändningen av tidningen på sommaren gör att man hamnar i en annan tidszon på Öland, Cordelia Edvardsson eller någon annan vis person borde skriva ett litet semesterkåseri kring det. Jag är hur som helst borta från verkligheten någon dag till, och läste alltså inte DN-recensionen av förra veckans Jay-Z-konsert förrän i morse.

DN:s recensent Nanushka Yeaman gillar tydligen inte att Jay-Z avslutade Globenspelningen med Linkin Park-samarbetet Encore/Numb. Eftersom det muttrades om samma sak redan när jag var på midsommarfest i fredags kan jag bara upprepa vad jag sa då:

Nog med Linkin Park-bashing nu!

Jag trodde vi var postmoderna – eller var det postpostmoderna? – i Sverige 2008, och hånlog åt idéer om någon sorts universell smakkanon. Ändå verkar Linkin Park vara ett band som man kan avfärda bara genom att säga "Linkin Park". I sin DN-recension menar Nanushka Yeaman att anledningen till att Jay-Z ägnar sig åt "Linkin Park-inspirerade ansatser" är att någon tipsat honom om att svenskar går igång på rock. Framför allt tycker hon att det är "ovärdigt" av Jay-Z att avsluta konserten med Numb/Encore, utan att över huvud taget motivera varför.

För det första: jag har inga problem med att vara lite kulturessentialistisk och förutsätta att Jay-Z resonerar i termer av "amerikansk" publik och "svensk" dito – det gör han säkert, lika mycket som han kör ett annat set när han spelar i Los Angeles än han gör i New York. Men om vi nu ska vara just kulturessentialistiska, är det väl samtidigt ganska motsägelsefullt att tjafsa om att han anpassar spelningen efter en europeisk arena? Det om något är ju hiphopens, en oppurtun kulturform i ständig förändring, essens. Att irritera sig på att en amerikansk rappare siktar in sig på minsta gemensamma nämnare hos sin publik känns lite som att surfa in på 1000 Apor och gorma om braksvenniga skämt.

Det är en del av paketet.

För det andra: Linkin Park är i stunder outhärdliga, men det är väl snarare regel än undantag för alla musiker som sysslar med rock? Jag vill istället fästa er uppmärksamhet på att det här är bandet som skrivit In the End, ett av de mäktigaste stycken popmusik som spelats in under 00-talet. Det är en låt där gitarrerna skär som rakblad i armarna och Chester Bennington sjunger refrängen, briljant, som om varje stavelse bokstavligt talat är det enda som håller honom kvar i broräcket. Ursäkta de fåniga suicidmetaforerna här, men för mig räcker det med att lyssna på In the End – vilket jag för övrigt fortfarande gör, ofta – för att inbilla mig att jag känner – alltså verkligen känner! – alla missanpassade emoungars kollektiva smärta.

Ett mäktigt stycke pop, som sagt.

Andra bra låtar med Linkin Park är till exempel Valentine's Day – och så Numb, både originalet och den faktiskt helt lysande sammanslagningen med Jay-Z:s Encore.

När Michael Mann i nyinspelningen av Miami Vice vill gestalta South Beach som kokainets globala högborg, en plats där husen är kulisser och människorna tömda på varje känsla utom begär, är det med hjälp av Numb/Encore han gör det. Filmen börjar där låten börjar, utan ens en rads förtext, utan ett ord, utan någonting annat än Numb/Encores iskallt syntetiska toner och så, sedan, bilden av en kvinna i kromad catsuit som maniererat rör sig till musiken i det blå, livlösa ljuset på någon av Miamis nattklubbar.

Det är en av de starkaste skildringar av total tomhet jag upplevt på bio de senaste åren – och säkert en av filmhistoriens fyra-fem bästa öppningsscener.

Om ni undrar varför det är dags att sluta snacka skit om Linkin Park, börja där.

(Jay-Z i Globen då? Jättebra!)

Hej då, Robert Rauschenberg

Jag kommer sakna mycket mer än dina genredefinierande upprullade skjortärmar. Jag har för mig att jag förklarar varför här. Sedan ska ni förstås läsa den heltäckande dödsrunan hos NYT också.

(Genren i fråga är alltså "Konstnär", vårens herrmodelook eller hur det nu var.)

Om Justice och Stress

Jag har en grej om nya Justicevideon Stress, och den företrädesvis franska debatten kring den, i DN idag – läs här.

Följande har ingenting med diskussionerna kring videon att göra, utan sorterar mer under kategorin neonrelaterat nörderi (något som jag for the record annars skyr som oputsade skor): Den första större blogg som postade Stress var såvitt jag vet Kanye Wests – han kallade den till och med "exclusive" – och då undrar jag bara om jag missat något här?

Är det en senkommen ursäkt för att Kanye stormade scenen när Justice fick pris på MTV-galan för två år sedan? Eller kan tvärtemot Stronger och Kanyes fäbless för franskt housesamplande härledas till den där Köpenhamnsincidenten? Han och Justice kanske blev vänner efteråt?

Neonnördar och Kanyekännare, enlighten me!

The Intellectual Situation

Carl Reinholdzon Belfrage har upptäckt att svensk modejournalistik är "likriktad och svag", och i nya Nöjesguiden vill han därför diskutera Antiintellektuell modebevakning.

Kul att du vill vara med Carl. På Rodeo har vi ägnat de senaste fyra åren åt att trycka roliga, initierade och – åtminstone när andan faller på – "intellektuella" modeartiklar i en upplaga och en distributionsform som är unik i svenska mediesammanhang. Jag behöver inte räkna upp en massa exempel för att leda detta i bevis, Rodeos track record talar för sig själv.

Människor som läst sig till vad de vet om mode – snarare än att också ha sett och upplevt det i mängder av sammanhang, och utifrån det bildat sig en uppfattning om vad som är bra och dåligt, intressant och ointressant eller snyggt och fult – tror ofta att det främst talar till intellektet. Men vore det så hade väl Stefano Pilati paraderat Seymour Hersh ner för catwalken på YSL:s senaste höstvisning?

De som faktiskt tar mode på allvar vet att bra modejournalistik handlar lika mycket om bild och form som om kritiska analyser och rekontextualiserande essäer (dessutom brukar de tycka om modejournalistik som är lite rolig). Det är när de där sakerna samverkar som man verkligen kan rucka på invanda föreställningar och inspirera till nya tankar kring kläder, utseende och stil.

Sedan, min New York-resa. Jag var inte på semester, jag jobbade och Rodeo betalade biljetten. Att jag samtidigt råkar vara vän med en kille på Adidas skiljer sig knappast ifrån att Carl Reinholdzon Belfrage gillar rock och Göteborg och därför har vänner som gillar rock och Göteborg – vänner som även spelar i band som intervjuats av Carl i Nöjesguiden samt, förstås, representeras av skivbolag och turnearrangörer som regelbundet annonserar och lottar ut skivor och konsertbiljetter i samma tidning.

Jagar man konspirationer är det lämpligt att börja med att söka igenom glashuset man själv står och hivar sten i.

Flyglitteratur

Okej, först erkännadet. Det främsta skälet att jag impulsköpte Juergen Trimborns Leni Riefenstahl-biografi på Newarks flygplats, på väg till gaten och Europa, var att den kändes så bra under armen tillsammans med senaste numret av Fast Company. Estet, troligen vagt intellektuell, på väg hem efter lite affärer, liksom.

Men det finns förstås lärdomar i Juergen Trimborns bok. En uppenbar: acceptera kritik. När recensenter 1932 sågade Riefenstahls regidebut, bergbestigarfilmen Das blaue Licht, lackade Leni. När flera av recensenterna dessutom visade sig vara judiska, lockades hon allt mer av nazismen – och såg snabbt till att läsa Mein Kampf.

Efter kriget hävdade Leni Riefenstahl att hennes dragning till Hitler mest var ett resultat hans karisma. I själva verket delade de både naturvurm och ideologiska övertygelser.

Ändå ville många tro henne. Bilderna var ju så vackra.

Att på ett personligt plan fascineras av Leni Riefenstahls bilder är väl inget problem. Knepigare blir det om man försöker återupprätta henne som konstnär i ett större sammanhang. Susan Sontag skrev om det redan 1974, i den ständigt aktuella essän Fascinating Fascism: "The hard truth is that what may be acceptable in elite culture may not be acceptable in mass culture, that tastes which pose only innocuous ethical issues as the property of a minority become corrupting when they become more established. Taste is context, and the context has changed."

(För det mindre, och fashionfascinerande, sammanhanget – se till exempel Camilla Åkrans fina Lenirefererande bilder från Numéro Homme för något år sedan.)

Köpenhamn

Jag åkte direkt från New York till Köpenhamn och sprang runt på, ehm, modemässan i två dagar. Värt att notera är att hippa danskar, precis som hippa berlinare, börjat tona ner ravetendenserna lite. Men att sedan åka från Köpenhamn till Stockholm är fortfarande som att gå från färg-tv tillbaka till den monokrona eran. 

Hur som helst, bildsammanfattningen:
 

Köpenhamn är en bra stad för tjejhår. I höstas hittade jag det här, i år var det här finast. Hon sa att det tagit en sekund att fixa, men jävlar, det såg ut som en miljon.

Framifrån.

Nitty Grittys Peter Åsbrink och hans legendariska MA1-jacka med patches från 80-talets samtliga svenska modmöten. "När vi var på Öland -87 bad de oss att aldrig komma tillbaka", sa han, och fick något drömmande i blicken. Till vänster fina Chuck-ripoffs som kommer hos Nitty Gritty i höst, till höger den brogue som Tricker's gör för dem.

En gång fanns det en butik i Stockholm som hette Beneath, den hade en logga satt i versal Helvetica med små vågiga streck över och under. Nu finns det en butik i Köpenhamn som heter Norse Projects, den har en logga satt i versal Helvetica med små streck över och under. Märk väl, strecken är inte vågiga!

Halva Peter Jensen-kollektionen var mobbad skolgårdsnörd möter blixtlåsfetischism. Den andra halvan, som jag gillade, kändes mer Raf Simons våren 2007.

Bästa jackan från Acnes vårkollektion kommer i höst även storleksanpassad för barn på Rörstrandsgatan.
 

Mockasiner = seglarskor 2.0. Från Rogues Gallery.

Säg inte "danskjävlar" i kön utanför 7 Eleven. Och om du gör det, åk inte till Riket när du fått däng. De tar nämligen inte emot akutfall med mindre än att det är knivskärningar längre.

År 2008: en bildodyssé

Okej, kameran var översvämmad av bilder eftersom jag inte hunnit tömma den förrän nu. Här kommer alltså ett mastigt modeveckanupplägg från både New York och Stockholm.
 

Först Yorken:

Glenn O'Brien i hatt från Worth & Worth på 57 gatan.
 

Glenn och hans kompis Fabien Baron, även känd som modevärldens mest kände art director, har just tagit över tidningen Interview och ska göra den bra igen. Så här såg den ut förra gången Glenn jobbade med den.
 

Om du var en downtownhipster i början av 80-talet kände du Jean-Michel Basquiat. Kände du honom bra brukade han dessutom göra affischer till dina fester på Mudd Club.
 

Om du är en downtownhipster i slutet av 00-talet känner du Waris Ahluwalia. Känner du honom bra brukar du dessutom spela skivor med honom på fester på Beatrice Inn.

"Sms".

Jung-Lojsan och Per Sko ger det på Opening Ceremony och Chloe Sevignys fest på Webster Hall. Det var tvåtusen personer där, sexhundra till som väntade utanför. För att komma in gick man före hela kön och sa till pointern att man var svensk och kände någon på Acne.

Per Skos läpp mindre än ett dygn senare. Han tog den till ett Apotek, de visste inte heller vad som hänt.

Två män, en blick och hyfsat mycket hår: Vincent Gallo och Adidas-Måns Ericson.

Marit Bergman visar sin nya frisyr. Martin Gelin sammanfattade den som "Naomi Watts i King Kong", och det var ju på pricken.

Martin, nyklippt i en Graydon Carter.

Hårhistoria: en månad tidigare, Graydon-Carter-gone-Keith-Richards-som-kapten-Jack-Sparrows-pappa-i-Pirates-of-the-Carribbean.

Marit igen. Såhär ser det ut i dimman utanför Passerby en fredagkväll.

Jobbiga barnet Alex Goldberg efter Y-3-visningen. Sekunden senare konstaterade han, lätt blaserat: "There's Damon Dash and Lupe". Alex kompis var tio år äldre och hade ett bältesspänne av legobitar.

Så, Sthlm:

Adina Fohlin demonstrerar en av modevärldens sämst bevarade hemligheter: Långa modeller stoppar långa saker i näsorna.

Pruttungen! Jag har eventuellt överhypat den här, men bäbisen heter hur som helst Ville Lindoff och är sötast i landet. Ett par sekunder tidigare har han lagt en stinkande prutt. Notera mamma, stylist-Kattis, som kommer förberedd. Flaskan i hennes hand är en parfym som används som luftrenare.

Give em enough läpp. Johan Johansson Andersson, designern bakom So Last Season och nya modell- och stylistagenturen Kid of Tomorrow, har slagits med en rånare i Farsta och visar upp sina stridsskador.

Mäktige modemannen Daniel Lindström där han helst vill vara, omgiven av modellpöjkar (här efter Filippa K:s visning).

Det här uppslaget från första numret av Sofis mode var populärt hos mina bonnakompisar.

En för Heathcliff

Nu lyssnar jag på en av de finaste sånger Caetano Veloso spelat in, Nine out of Ten. Jag tänker på Heath Ledger. Jag blev ledsen på ett annat sätt än jag kanske skulle ha föreställt mig när jag hörde att han var död. Antar att jag verkligen gillade duden. Dessutom har jag haft feber i tre dagar, vet inte om det hänger ihop men hur som helst kan jag inte riktigt bedöma när jag kommer bli mig själv igen.
Under tiden, en lista på bra Hollywoodkillar som finns kvar. Sådana som vi måste fortsätta "tro på":
1. Leo
2. Christian Bale
3. Emile Hirsch (Jag har inte sett Into the Wild än, jag litar på Martin Gelin som säger att den är värdelös men räknar med att det är Sean Penns fel, inte Emiles.)

Lite Yorken

New York Giants har nyss vunnit Superbowl. Jag såg bara halva matchen mot New Englan Patriots, ingen trodde på det här i förväg – Patriots har inte förlorat en enda match i år före den här, Giants började säsongen uselt och haltade in i slutspelet. Men efter första halvlek, medan halvtidsunderhållaren Tom Petty gjorde mittbenepagen till en stark kandidat till årets sommarfrisyr, fanns det en känsla av att något sådant här faktiskt kunde hända.

Jag var tvungen att springa iväg på en middag, men nu tutar bilarna utanför fönstret.
I övrigt: För ett par timmar sedan var det Y-3-visning, höstkollektionen 2008. Särskilt damgrejerna var jättefina, en kavaj som slutar i fransar som på en halsduk borde alla tjejer skaffa i början av september.
Igår såg jag ThreeAsFour, tidigare AsFour. Även om referenserna är helt andra fick de mig att tänka på Nakkna – tre entusiaster, två kvinnor och en man, som gör fantastiska och väldigt romantiska klänningar. Roligast med deras visning var annars att studera beteendet hos modejournaliststjärnorna på första raden. Anna Wintour tog på sig solglasögonen samma sekund som musiken satte igång, medan Vogueredaktören Hamish Bowles (ser faktiskt ut som Stephen Hawking även live) var djupt försjunken i sitt anteckningsblock och bara tittade upp på varannan ingång.

Glenn O'Brien, däremot, såg allt. Efteråt sa han att han varit på visningarna för ThreeAsFour och As Four (som märket hette tidigare) de senate fem-sex åren och att den här var "jättebra".

Glempa är en av mina skrivande idoler – googla honom, läs hans Style Guy-kolumn i amerikanska GQ eller någon av artiklarna han skrivit i de senaste numrena av Another/Fantastic Man om ni vill fördjupa er i varför. Alternativt kolla ett fantastiskt YouTube-klipp, runt 3 minuter och 50 sekunder in, från Tv Party – tv-programmet som Glenn hade på New Yorks lokal-tv i slutet av 70-talet. Han pratar om vad det "innebär att vara socialist på Manhattan 1979", i grå kostym och eviga Wayfarers, och sammanfattar samtidigt allt som bra journalistisk bör vara: witty och sjukt störig.
Förhoppningvis kan han lära mig lite mer om det där när jag äter frukost med honom imorgon.
Och jo, självklart, Linna/Ken-frågan – snart. Hoppas även kunna leverera nytagna bilder på jobbiga barnet Alex Goldberg som nätverkade på Y-3 idag, samt det tidigare utlovade världsscoopet på en pruttande modebaby från Stockholms modevecka. Återkommer.

En fashionfånes försvarstal

Jag vaknade av sms som pep i telefonen, de handlade om Linna Johanssons krönika idag. Jag befinner mig alltså i New York sedan ett dygn tillbaka, komprometterande nog är jag dessutom här för stadens modevecka. Hur som helst, när jag i förra inlägget skrev ”Så, tillbaka till verkligheten” om mitt häng på Acnevisningen var det ett försök till självironi. Uppenbarligen gick det Linna Johansson förbi, vilket jag antar att en passage jag skrev tidigare i veckan också gjorde: ”Inget av det här gör förstås diskussionen mindre intressant, eller mindre nödvändig, rent principiellt sett. Om någon vill snacka med mig om det hele är det bara att höra av sig.”

Jag tycker alltså inte att diskussioner om journalistik generellt eller Ken Rings blogg specifikt är ”overkligt tråkiga”. Jag hade till exempel en igår kväll, med två journalister och en popsångerska som jag åt vietnamesisk nudelsoppa med i en källare strax väster om Bowery. Och jag har haft dem hela veckan, med Rodeoredaktionen, Dagens Media-reportrar och – och jag förstår att det här är svårt att tro för er som aldrig träffat en modemänniska i verkliga livet, men jag lovar, det är sant – ungefär varannan designer, stylist och pr-person jag träffat under modevisningarna på Berns.

Vad Linna Johansson tycker om diskussioner kring journalistik är inte lika tydligt.

Dagens expressenkrönika är ett sammelsurium av guilt by association-resonemang och citat tagna ur sitt sammanhang. Att Linna Johansson inte förstår ironi, och använder ”tillbaka till verkligheten”-citatet ovan som främsta argument för att reducera mig till ett lojt och aningslöst modeoffer, är mest lite roligt. Märkligare blir det när hon återger det bisarra påhoppet mot henne själv på Ken Rings nya blogg som om det är något jag försvarar, stödjer eller står bakom – i själva verket vet hon ju att Ken slutade blogga hos Rodeo eftersom jag tog bort inlägg och kommentarer som var mindre stolliga än vad han skrev om Linna.

Den större diskussionen vidrör Linna Johansson egentligen bara i en mening: ”Wirfält hävdar att han idkat redaktörskap genom att i efterhand plocka bort inlägg som gått för långt. Plocka bort? Så om besökaren endast en gång hinner läsa sånt som Wirfält själv bedömer som trakasserier så gör det inget?”

Jo, Linna, det ”gör något”, och att jag också tycker det begriper nog de som läst vad jag skrivit och sagt i frågan tidigare i veckan. Men om du förhandsgranskar och redigerar en bloggare så är han eller hon ingen bloggare längre, bara en gratisjobbande krönikör. Bloggar är fria, rakt från hjärtat och allt det där, men bland klyschorna gömmer sig också något som är själva antitesen till de upphöjda röster som talar till dig från Sveriges ledarsidor. Och det är vad principdiskussionen handlar om: bloggen som idé, bloggen som en möjlighet för nya röster att göra sig hörda i det offentliga samtalet.

Det var som bekant också med sådana förtecken jag bad Ken Ring blogga för Rodeo. Att jag med facit i hand borde tagit bort ett inlägg och fem-sex kommentarer mer än jag gjorde har vi redan konstaterat, jag har också bett om ursäkt för att så inte skedde.
 

Så, tillbaka till verkligheten.

Det är ju modevecka därute.
När Thomas Persson intervjuade Lanvins chefsdesigner Alber Elbaz i Acne Paper i höstas, pratade de mycket om elegans – och hur man som modeskapare närmar sig dylika, abstrakta begrepp. Jag fick för mig att Jonny Johansson och Christoffer Lundman letade efter någon variant av, ehm, elegansens väsen när de ritade herrkollektionen som visades på Berns idag. Vid ett par tillfällen nådde de fram helt och hållet, med tunna tröjor av mohair (eller nåt sånt, såg inte riktigt) över löst hängande skjortor, burna under skarpt skurna kavajer och lösa, subtilt randiga byxor till felmatchade turkosa och lila strumpor – "David Hockney style", som det stod i pressmaterialet. Till detta lackskor som tydligt blinkade åt just Lanvin.

Jag tror att ett par av de bästa herrplagg Acne gjort finns i höstkollektionen. Problemet är bara att visningen, precis som med damlinjen, spretade lite för mycket. Förutom moderna dandys i skira material visade man nämligen en helt annan man, klädd i ärmlöst bikerläder och stela safarijackor som förde tankarna till jaktsortier ekiperade av Willis & Geiger snarare än någon färgglad brittisk konstnär.
Jag får aldrig riktigt pli på det där – varför inte bara låta bli att visa grejerna som vägrar harmoniera för att de är för casual?
Det är inte som om de inte kommer att sälja ändå.
Missa förresten inte bloggen imorgon. Jag kommer publicera en världsexklusiv bild på en svensk, fisande fashionbäbis.
 

Vill bara föra till protokollet...

...att jag inte sa till Ken att han "inte får skriva om sin ex-flickvän eller någon i hennes närhet". Vad jag gjorde var att be honom respektera deras privatliv när han i sin blogg skildrar sin vårdnadstvist. Sedan drog jag ett långt resonemang om att vad som klassas som förtal alltid är beroende av sammanhang och att det sammanhanget, i och med de senaste dagarnas uppmärksamhet kring hans blogg, plötsligt blivit mer publikt.
Nåväl, Ken drog vidare, tack för det som varit och lycka till i framtiden. Och det sista gäller förstås lika mycket Cilene Nätterö, vars kommentar till de av Kens blogginlägg som berörde henne publicerades av oss tidigare idag – läs.
Inget av det här gör förstås diskussionen mindre intressant, eller mindre nödvändig, rent principiellt sett. Om någon vill snacka med mig om det hele är det bara att höra av sig.

Kengate

Jo, chefredaktören är hemma, för att röja undan eventuella tvivel som kan ha uppstått efter Linna Johanssons krönika i Expressen idag.
Låt mig räta ut ett par andra frågetecken.
Jag läser alla inlägg i Ken Rings blogg, inte alltid samma minut som de publiceras men såvitt jag kan bedöma inom rimlig tid. Det stämmer inte att Ken, vilket Linna Johansson låter påskina, fått carte blanche att "hojta på" bäst han vill. De inlägg, eller de avsnitt i inläggen, som jag uppfattar som förtal har konsekvent raderats. De kommentarer, från Ken själv eller från andra, som inkräktat på ickeoffentliga personers privatliv raderas också – precis som de rasistiska ramsor mot Ken som dykt upp vid ett antal tillfällen. Till skillnad från vad Linna Johansson hävdar finns det alltså inget språkbruk i Kens blogg som är "åtalbart". Inte ens milt uttryckt.
Så långt de juridiska aspekterna.

När Ken började skriva för oss var instruktionen, som blogginstruktioner brukar vara, enkel: Skriv om ditt liv.
Slick Rick, en rappare som jag och många gillar, gjorde en gång en skiva som hette The Art of Storytelling. Precis som Slick Rick har Ken suttit i fängelse. Precis som Slick Rick har Ken gjort saker som är förkastliga. Precis som Slick Rick är Ken dessutom en exceptionellt begåvad historieberättare.
Ken kan skryta som ingen annan och drogromantisera som få, de där sakerna vi slentrianmässigt förväntar oss av rappare. Men dessutom har Ken i sina berättelser en sällsam förmåga att beröra. Genombrottshitten Mamma eller briljanta Borta bra men hemma helt ok som han la upp på sin blogg i måndags, vittnar dels om ett liv långt ifrån mina och säkert även Linna Johanssons invanda föreställningar om trygghet. Men det som gör Ken speciell är humorn och nakenheten i hans texter, det levnadsglada och samtidigt det självutlämnande.

Hur mycket som är sant av det Ken skriver på sin blogg vet jag inte. Kanske knappt någonting, kanske det mesta, men säkert inte allt. Som jag har sett det har det hur som helst varit Ken själv som tagit den största risken, och största smällen, i blogginläggen. Ken berättar om sådant som formar honom som människa, och därmed också som artist. Vill ni ha er popkulturkoppling har ni den där.
Vårdnadstvister hör inte till våra traditionella bevakningsområden, där är jag helt överens med Linna Johansson. Och den springande punkten är förstås att det också finns någon annan i det här – Ken Rings exflickvän. Även om något inte skulle klassas som förtal i juridisk mening kan det självklart upplevas som en kränkning av henne som person. Det är möjligt, rent av troligt, att jag varit för tillåtande där, och inte tillräckligt försökt sätta mig in i hennes situation. I ljuset av det har jag gått igenom Kens blogg igen och tagit bort ett inlägg samt ett antal kommentarer.

Att jag inte gjort det tidigare är jag uppriktigt ledsen för. Förlåt.
 

#90 Mauro Scocco knyter flugan i SVT

Året är 1982 och sex ungdomar från Östermalm spelar live i TV1:s Casablanca – "ett underhållningsprogram för unga människor (och äldre)". Bland annat gör de Natt efter natt, där den 20-årige Mauro Scocco för första gången sjunger om en flicka som heter Jackie.

Då, i en tid då Ebba Grön stod på höjden av sin popularitetskruva och söderförorten Rågsved var stället folk ljög om att de kom ifrån, var Ratatas uppenbarelse så provocerande att deras fans ogärna lämnade de trygga kvarteren runt Karlaplan.

 

Idag känns Mauros utstuderade dandyuppenbarelse – skarp fluga, kort dubbelknäppt kavaj med uppvikt krage – som essensen av smart svenskt 00-talsmode. Undantaget (de i och för sig klädsamma) knäbyxorna är han som hämtad ur närmaste Acne- eller Whyredlookbook.


Johan Wirfält

Mer ras: Sidan 4!

Synd att Gringo la ner, sedan dess har nämligen den förträffliga bloggen Adios Gringo befunnit sig i mer eller mindre komatöst tillstånd. Kanske plockar någon fram defibrillatorerna och återupplivar den efter att ha läst Carlos Ejemyr Rojas Beskow (now THAT'S kulturelitchilenare for you, CRFN!) debattartikel i Expressen – vederläggning av hans inte särskilt klockrena tes lämnar jag hur som helst åt någon annan. Jag nöjer mig med att konstatera att artikeln redan på premisstadiet är ett sådant haveri att man börjar undra vad de egentligen käkar till frukost på Expressens debattredaktion.
Häng med!

Expressens politiske redaktör: "Mana är en radikal politisk tidskrift. Men dessutom görs tidskriften Mana delvis av invandrare, förlåt blattar. Manadebatten handlar därför inte om vilka krav en statlig myndighet kan ställa på innehållet i en radikal politisk tidskrift – utan kort och gott om invandrar-, förlåt blattetidskrifter. Därför spelar det, enligt samma logik, ingen roll att han, CERB, aldrig drivit en radikal politisk tidskrift. Som före detta redaktör på invandrar-, alltså förlåt, jag menar förstås blattetidskriften Gringo, vet han ju vad redaktionen på invandrar-, förlåt blattetidskriften, Mana nu står inför. På samma sätt som alla invandrare, förlåt blattar, i grund och botten är likadana, är också alla invandrar-, förlåt blattetidskrifter, likadana."
"Elementärt, min käre PM Nilsson", säger Expressens debattredaktör Leo Lagercrantz, "den tar vi in".
 

A to the K

I Debatt igår, om svenska mediers hovsamma bugande för kungahuset, var Annette Kullenberg helt underbar. Hon attackerade och avbröt med (till synes flummiga) inpass – men tog hem sina poänger med konsekvens och en gränslös charm som inte går att värja sig emot.
Note to self: Det är så man vinner diskussioner.
Läs också Annettes fantastiska inlägg om USA:s eleganta parisambassadör Pamela Harriman om du inte redan gjort det. Harriman dog i baddräkt i poolen på Ritz, en hotellbassäng vars bottenmosaik är så vacker "att man tror sig förflyttad till ett museum under vattnet". Skriver Annette, och förklarar att Pamela Harriman inte bara förstod sig på både mode och politik utan även konsten att dö på ett inspirerande sätt.
Jag tycker dessutom hon förklarar varför det är viktigt med just stil och elegans. Folk kommer ihåg dig (vilket idag innebär att de bloggar om dig).

"Nej fy fan, nu skiter jag i fru, barn och hela skiten och drar till Belgien."

I fredags, på väg hem från en middag (italienskt med ett kulturpar, senkommen Myggor och tigrar-diskussion till dessertgrappan), träffade jag min kompis Fredrik, oberoende filmskapare.
Fredrik hade just sett Control och vi pratade lite om filmen. Fredrik älskade den, han berättade att den berörde så starkt för att han kände igen allt och mindes ungdomsåren i Falkenberg: De långa rockarna, den kantiga musiken.
En vän som tog livet av sig.
Sedan, när jag kom hem, läste jag Andres Lokkos artikel i Expressen, där han upphöjer Control till en elegi över brittisk arbetarklass snarare än ytterligare än bit i det redan gravt mytologiserade Joy Division-pusslet.

Själv hatade jag Control, jag tror jag nämnt det i någon bisats här tidigare. Jag tyckte den var provocerande dålig, när jag såg den någon gång sent i höstas var jag på väg att lämna salongen.
Rent estetiskt är filmen fin såklart, varje scen är som en liten Hedi Slimane-dröm och det är väl okej. Men efter att ha matats med den där estetiserade monokromin ett tag börjar man se ett mönster.
Sam Riley som spelar Ian Curtis är en vacker man. Alexandra Maria Lara som spelar en förförisk belgiska som blir hans älskarinna är en vacker kvinna. Samantha Morton som spelar Deborah Curtis är inte en vacker kvinna.
Eller förlåt: Samantha Morton är normalt sett en vacker kvinna. Som Deborah Curtis är hon en inledningsvis söt men högst alldaglig tjej, men ju längre filmen lider blir hon allt rultigare, allt tråkigare. Till slut är hon bara en ensam och ful mamma.
Andres har säkert en poäng när han tolkar det där triangeldramat som en metafor för nordengelska arbetarstäders hopplöshet och löftet om något annat och bättre någon annanstans.
Men det är väl just det som är problemet?
 

Nyckeln till Anton Corbijns sympatier finns ju där, i estetiken. För honom är det så självklart att Ian Curtis vill bort och längtar efter mer – och att detta manifesterar sig i form av en kvinna från kontinenten – att han knappt verkar ha reflekterat över vad Deborah kände under tiden. Det finns ingen fördjupning i hennes situation, inget intresse att komma henne nära. Hon verkar mest vara med i Control för att erbjuda en projektionsyta för Ian Curtis ångest och utbrott.
Och då har verklighetens Deborah Curtis ändå varit med och producerat filmen.
Det säger något om vilken makt Ian Curtis hade över människorna i sin omgivning. Jag hade velat se en film som handlar mer om det. Inte ännu en rockbiografi som låter poetiska ambitioner och slappa referenser till något personligt trauma ursäkta helt bängt beteende – beteende som en kvinna för övrigt hade blivit offentligt hudflängd för (hej Maja Lundgren-debatten).
En kompis berättade i vintras att när hon och hennes självupptagne konstnärs-/popstjärnepojkvän gjorde slut, läste hon Deborah Curtis Touching from a Distance för att få perspektiv. Det hjälpte tydligen.
Jag tror inte att någon kommer se Control av samma anledning.

(Sedan får Fredrik tycka vad han vill. Han har redan gjort en mycket bättre film om män och självmord, Farväl Falkenberg.)

Grammisbloggen!

01.20

Okej, tillbaka efter blogghaveri, det försvann ett par inlägg (lita aldrig på Wordpress). Svarar igen på läsarfråga om Anna Ternheim, fritt ur minnet: hon är inte lesbisk, på sin höjd bi. En före detta rockjournalist som jag delade soffa med tidigare ikväll berättade att hon varit på en SVT-audition för Studio Pop för ett par år sedan. Anna Ternheim var också där. Och, case in point, hon kom med sin kille.
Ingen av dem – den före detta rockjournalisten, Anna Ternheim eller hennes kille – kom däremot med i Studio Pop.

Efterfesten är slut, det har luktat en del weed här sista timmarna. Dags för mig att åka hem.
 

23.03

Okej, inne på efterfesten och gör "research". Jag har hittat en kontakt i det enda hörn där det går att koppla upp sig – i resten av Globen funkar det mobila bredbandet däremot utmärkt (tack Telenor!).
Framför allt har jag pratat med Carl Bildt (som sa att det är många halmstadbor här ikväll) och Gry Forsell (som sa "Gry"). Jag fick även svaren på kvällens två stora frågor:

Carl Bildts kavaj kommer från Venedig.
Gry Forsells solbränna kommer från Brasilien.

För alla rockers på Sticky Fingers som undrar hur det går för gubbarna uppe i Stockholm kan jag dessutom meddela att Mustachmannen numera är skitfull.

Återkommer om det händer något mer värt att rapportera. 

21.54

Sändningen är över, obligatorisk fotografering på scen och Salem al-Fakir ombeds stiga fram "lite extra".

Svar på några läsarfrågor...

Vem är fullast?
- Mustachmannen. Han skrek nyss nåt om sprit och "stagediving, vågar du din tjockis?!" i en mikrofon. Det ekade över hela Globen. Bjuder nu barnen i moshpiten på bira.

Tas det mycket droger?
- Inte än. Men det kommer nog, "nya härliga barer öppnas upp bakom scenen, 'stage right'".

Slagsmål?
- Inte än. Men det kommer nog, "nya härliga barer öppnas upp bakom scenen, 'stage right'".

Hångel?
- Mustaschmannen hånglade upp nån i sitt band tror jag. 

Kändast?
- "Det är en fråga för efterfesten", säger Stefan. Återkommer.
 

Är Kristina Tunkrans full?
- Vem är Kristina Tunkrans? 

Måste ladda igen, vi går ner till efterfesten och letar jack. Stage right. 

21.50

Annika Norlin gjorde just en Beastie Boys: "Jag är jätteglad att jag vann det här priset, men jag önskar att det inte fanns ett pris för manliga och ett pris för kvinnliga artister. Jag är inte en kvinnlig artist, jag är bara en artist. Tack."

P3-poppen!
 

21.48

Har laddat lite dator. Anna Ternheim stod för Årets Judits Second Hand-ögonblick under tiden, fina glasögon och någon sorts Patti Smith-light-upplägg. 

21.26

Gry har bytt klänning märkte jag just. Bättre kontrast mot spraytantonerna på den här? 

21.22

Jag ska berätta en grej om Joakim Nätterqvist. Innan han blev Arn (med "hela svenska folket") var han, precis som jag, en vanlig gymnasist i Halmstad. Joakim gick dramaprogrammet på något som hette Sturegymnasiet, jag gick på en annan skola men brukade hänga på Sture på rasterna eftersom ingen gillade Curtis Mayfield på mitt gymnasium. Ibland så blottade stureeleverna sina personliga sidor i små filmer som visades i cafeterian. En gång gjorde Joakim Nätterqvist en. Den var svartvit, han satt med akustisk gitarr och sjöng innerligt. Chris Isaak, men ändå inte. Jag tror folk tyckte han var lite over-the-top. Nu har han hittat hem. 

Som ni säkert såg var juryn och hela svenska folket förresten helt överens om Årets album. Kent mosade. Vem blir galans kungar, de eller Salem? 

21.08

Vet inte om skriket från golvet som Jocke Berg tyckte var så insiktsfullt hördes? Nån skrek i alla fall "visa pattarna". Äntligen lite stämning.

Värt att notera apropå Kenthat och sånt är att en ganska stor del av publiken  ("branschen") buade när de snuvade juryfavoriterna Sahara Hotnights på Årets grupp-priset. Men när Kent väl gick upp på scen dränktes de i jubel ("svenska folket"). Slutsats: Kent borde hänga mindre på skivbolagskontor och mer i Eskilstuna.

 

21.07

Årets grupp-utdelaren Bengt Åke Gustafsson pekar med hela handen. Signalen är tydlig: Kenthelvetet har börjat!
 

21.05

Carl Bildts kavaj? Låt mig förekomma morgondagens analyser i kvällspressen: vi har just sett Götrich-tolkningen av Junya Watanabes ett år gamla Taxi Driver-kollektion. 

20.55

Lars Winnerbäck. Vi går och köper öl, Stefan? 

20.52

Sångaren i bandet Mustach, som ligger på Regaine Records, har mustasch och mycket hår på bröstet. Han kommer uppenbarligen från Göteborg.
 

20.46

Petter gav just Ken en manlig kram nere vid ett av hip hop-borden. Sedan tog de en mobilkamerabild tillsammans med Bert Karlsson.  

20.45

Efter reklampausen ska Exportpriset delas ut. Carl Bildt-peppet[Shampoo Rising-korrigering:] förväntningarna är skyhöga!  

20.42

Svar på läsarfråga om Gry Forsell: Ja, från fjärde rad (runt 50 meter till scen) är intrycket definitivt att hon fastnat i en spraytandusch.  

20.40

Att Andres Lokko skulle pregrammisdissa Adam Alsing och Gry Forsell som programledare var väl ungefär lika oväntat som Horace Engdahls erkännande att Ebba Witt fick honom att upptäcka Doris Lessing.
Men Andres har förstås en poäng.
Folkligt behöver inte vara dumt. En halvtimme in finns det en tydlig diskrepans mellan vad Adam och Gry talar om som svensk musik (Max Martin, Måns Zelmerlöw) och de som faktiskt uppträder på scen: Sahara Hotnights, Maia Hirasawa. 
De som spelar här ikväll är sådana där artister som branschen tycker är "riktiga". Jag kan inte påstå att jag älskar deras musik, men både Sahara och Maia har de gånger jag sett dem live varit sjukt tighta och, återigen som man säger i branschen, "solida". Så även ikväll.

Okej, nu gick Lasse Stefanz precis på scen. Återkommer med eventuell vederläggning av min tes. 

20.36

Kvällens första gimmick! Linda Sundblad, i solglasögon kommer in bredvid Martin Stenmarck för att dela ut pris till Årets nykomling. Martin säger, helt utan inlevelse, "ska du verkligen ha på de där?". 
"Jaaaa".
"Okej".
Så Martin tar också på sig ett solglasögon. Med bara ett solglas.
Helt crazy.
Salem al-Fakir vann förstås priset. 

20.25

Adam Alsing pratar polska eftersom Idol-Måns tydligen "erövrat" Polen. Tom Pyl sitter tyvärr en sektion bort så jag fick ingen översättning. 

20.24

Adam Tensta vann hip hop/soul. Han fick mest applåder redan när nomineringarna lästes upp. Reppar med Amnesty-t-shirt och sin crew på scen.

Burgarinfo: ingen ost, jag är off mjölkprodukter för tillfället. 

20.13

Reklampaus. Petter reste sig just från rapbordet nere på golvet och gick för att peppa Mange Schmidt. Giftig är nominerad till Årets låt. Vi får se vad svenska folket tycker. De är en avgörande faktor ikväll.
 

20.11

Tillbaka efter lite tekniska problem. Sahara Hotnights sparkade igång det hela med Visit to Vienna, uniformerade i American Apparel eller nåt dyrare (pastelligt och tight i allafall). Sedan vann The Hives Årets liveakt. En stor skärm visade hur juryn (där jag är med) röstat i form av en vit stapel, Hives ledde före Timbuktu. Sedan kom en ny stapel och fyllde på. Svenska folket. De, har vi fått veta av galavärdarna Adam och Gry, kommer vara viktiga under kvällen.
 

19.56

På plats med 3 minuter kvar enligt den officiella nedräknaren. Några rockers som såg ut som HIM (eller de kanske är från Finland?) stod och skrek vid ingången, förmodat fulla på fördrinken.
 

19.09

Pitstop på Trafiket, Gullmarsplan. Jag käkar en 150-grammare, min vapendragare Stefski håller i en tunnbrödrulle, innehåll okänt. Enligt "upplägget" jag fick med biljetterna håller Grammisgalans projektledare Lennart Wass sedan sju minuter tillbaka någon sorts välkomstdrink vid Globens Entré 7. Vi funderar på att slänga i oss maten.
 

---- 

Jag kom på att det kunde vara skoj att liveblogga från Grammisgalan. Den börjar om en och en halv timme, jag drar dit nu, datorn och mobilt bredband från Telenors hjälpsamma presstjänst under armen.

Säsong fem

Okej, om The Wire då. Jag, en gallerist, en stylist, en bunt wiggers och tre oberoende filmskapare såg alltså avsnitt ett och två av nya säsongen hemma hos Martin och Lisa i förrgår. Först och främst, tack till värdparet, ni gjorde den finaste köttfärssås jag ätit 2008. Det blir ett bra år, det vet jag nu.

Härligt annars:
- Bunk och Bubbles.
- De två minuterna med Avon i finkan.
- Baltimore Sun-redaktören Gus deadlineångest när han ringer till redaktionen mitt i natten för att kontrollera en siffra i någon statistik från hamnen. Som Loyal-Kristian sa: "Det där är du som vaknar kallsvettig och måste kolla att '90-talet' verkligen hamnade på rätt plats i Rodeos trendkurva".
- Slumpmötet i rådhuset mellan mördar-Chris och polischef Daniels och åklagare Pearlman.
- Michael och Dukie som spelar fyra i rad med Michaels lillebror.
- Scenen där McNultys fyllekassa är slut och han försöker köpslå med en bartender om pant på sina övertidscheckar.
- "Westcoast"-drive-byn, som slutar med att Snoop kliver ur bilen, siktar, skjuter en snubbe med ett skott och förklarar att "I Baltimore missar man inte". Mord som accessoar.

Kefft:
- De Hill Street-svenniga snutarna på Western District.
- För mycket Steve Earle.
- För lite skolungdomar och Kima.
- "Westcoast"-drive-byn. Mord som, ehm, accessoar?

Fråga:
- Omar, yo?

Bonusblaj för dem som orkar:
Så, säsong fem av The Wire inleddes alltså med ett Bunk-citat, borde vara ett gott tecken.
Det övergripande temat, förutom att Marlo fortfarande är nuts och om jag räknat rätt står för ungefär 7,5 procent av Baltimores totala mordkvot, är dels mediernas vacklande ställning i den nya, digitala, eran – hur kan en lokaltidning som Baltimore Sun fortsätta vara relevant som opinionsbildare samtidigt som den moderna mediekoncern tidningen är en del av hela tiden kapar budgetarna? Dels hur en politiker behåller trovärdigheten när han blivit borgmästare genom löften om förändring (eller som det heter här, "a new day is coming") samtidigt som han måste skära bort budgetposter från de områden han gick till val på att förbättra.

Seriens skapare David Simon är som bekant inte världens muntraste man. En cynisk sentimentalitet löper som en röd tråd genom samtliga The Wire-säsonger och få som följer serien gör det nog i jakt på optimistiska budskap. Men när Simon nu ska skildra sin gamla arbetsplats – han jobbade som reporter på Baltimore Sun i tolv år – blir nostalgin övertydlig.
Skrockande skägg som läxar upp lärlingar från någon småstadstidning om vikten av att trippelkolla varje fakta (den gamla, sanna, skolan) ställs mot närmast klichéartade karriärister och den nya tidens chefredaktörer i koncernledningens koppel, män som rabblar "gör mer med mindre" som ett mantra.
 

Att David Simon längtar tillbaka till en bättre researchad och mer nyanserad journalistik är förstås lätt att sympatisera med. Men det finns kanske bättre sätt att argumentera för sådant än genom en svartvit skildring av den moderna dagstidningsredaktionen?
Jaja, ge mig två avsnitt till så kommer jag säkert älska det där också.

The Wire-peppet

Om du är i USA just nu sitter du antagligen och darrar av nervositet eftersom det bara är ett par timmar kvar tills du får se första avsnittet av sista säsongen av världens bästa tv-serie. Jag och typ tio andra gör det hemma hos en kompis imorrn. Till dess: pepp med en ung Prop Joe och Emils rapport från screening-partyt!

(Ja, jag vet att avsnitt ett-sju redan har läckt, men jag har fått för mig att det är viktigt att titta på The Wire så nära realtid som möjligt så jag har inte laddat ner dem. Än.)

(Update/korrigering: Det är bara avsnitt ett, två och fem-sju som läckt, alltså dem som skickades till amerikanska tv-kritiker. Den enda tidning i världen som fick screeners på 1-7 sägs vara Baltimore Sun, som ju har en rätt framträdande roll i serien. Så nu vet vi det.) 

Speaking of skägg...

…så upphör man aldrig att förvånas över hur mycket av världens totala medieutrymme som reserveras för män som inte rakar sig. Veckans mest omskrivna skägg sitter som ni säkert noterat på David Letterman. I de första Late Show-avsnitten efter programmets comeback i onsdags ägnas dessutom det mesta av den tid som inte går åt referenser till den pågående manusförfattarstrejken åt just skäggskämt.
Dave frågar om vi gillar lukten av en varm, ullig filt, för om vi gör det, säger han, ska vi skaffa oss ett likadant skägg som han har. Då kommer vi lukta som en varm, ullig filt "hela tiden". Sedan, i vad som måste vara den största hederbetygelse en bit ansiktshår fått sedan Fantastic Mans Stefano Pilati-omslag, lufsar New Yorks borgmästare Michael Bloomberg in och ger David Lettermans skägg stadens nycklar.
Eftersom ett välansat skägg är lite som en djup urringning, ett säkert sätt att fånga mäns uppmärksamhet och få dem att glömma bort viktigare saker som de egentligen borde syssla med, har Lettermanskägget också fungerat som en effektiv avledningsmanöver. Det läggs så mycket energi på att analysera det där jävla skägget att tv-kritikerna verkar missa att Letterman, åtminstone i onsdagens och torsdagens Late Show som är de avsnitt jag sett, känts rätt ringrostig.
Timingen, David Lettermans adelsmärke och det som gör honom till världens bästa talk show-värld, är helt enkelt inte riktigt där än.

Nytt år, samma gamla ansiktshår

Aningen sen på den här, sorry. Men Terry Richardson och Vincent Gallo har alltså gjort en reklamfilm för Belvedere-vodka där de tillsammans med ett par modeller, Kunle Martins från IRAK och random downtownskägg kraschar en societetsfest.
Vince klottrar ner en ful tavla, nyper någon i stjärten, hånglar under en flygel och bråkar i största allmänhet. Terry plåtar lite med sin Yashica och ler Terry-leendet.
Juvelprydda damer skakar "chockerat" på huvudet.

Som hipstergestaltning av ett vodkamärke är det nästan provocerande fantasilöst, och ytterligare en spik i den vid det här laget ganska sönderhamrade Lower East Side-kistan – svenskar och andra trendiga människor har ju sedan länge övergett Chrystie Streets barer för jobbiga fransmannen Andres ställe Beatrice Inn i West Village (meddelade Martin Gelin över en lunch nyligen, och konstaterade förnöjt att han efter sju år i New York äntligen har bättre koll på stan än jag).

Men mest intressant med den här filmen är inte vad den eventuellt säger om nattlivsmigrationen på Manhattan, utan vad den säger om världens mest kände modefotograf.
Jag känner inte Terry, jag känner bara folk som blivit plåtade av honom. Men jag har hur som helst svårt att tro att hans inte direkt subtila dolmen-i-korvbrödet-humor skulle ersatts av utstuderad ironi över en natt.
Istället för att vara en drift med myten om en sleazig fotograf och hans anarkistiske skådespelarvän blir Belvederefilmen alltså ännu ett i raden av – vid det här laget ganska tröttsamma – försök att upprätthålla Terry Richardsons antietablissemangsimage.
Därför, en liten julbön till honom och Vincent Gallo: Ni har gjort så mycket fina grejer för inte så länge sedan, varför hålla på med det här tvångsmässiga rebellandet varenda gång ni visar er ute bland folk? Ta itu med era skeva självbilder på allvar istället, träffa en terapeut eller börja med balettyoga.
Det finns säkert nåt spritföretag som vill sponsra en film om det också.

Apropå överåriga hipsters förresten, låt mig bara kort hemfalla till lite neonarcissism eller vad det nu heter och länka till någon som har länkat hit. Kristoffer, bra att du inte tog åt dig när jag kallade dig rasist! Jag har kallat alla jag gillar för rasist på någon fest på något tak någon gång.