Hope
Jag ska snart på pressfrukost hos Calvin Klein. De ska visa nya underkläder och badkläder för våren 2009. Inbjudan ser ut så här:
– What to expect?
Och vad exakt ska serveras till frukost??
I övrigt har jag och Rodeo-Mia varit runt på presskontor igår. Exempelvis såg vi färgglada skor. En masse. Se bara nedan.
Minimarkets skokollektion numero due:
BLANKs första skor:
Fint.
Snygga herrskor.
Whyred:
Carin Wester herrsko:
Hela Carin Westers herrkollektion var supermysig. Fotade den med, mer kommer.
Allt var snuper, och min personliga favorit var Hope. [Svenska Belgien?] Fast, inte sårskilt färgglada skor där.
Det här känns som skor för folk med rejäla fötter. Människor som liksom står stadigt.
Herrskor.
Hope har sneakers också.
[Allt ovanstående kommer komma i butik crika februari.]
Bilder på kläder bilder det snart. Färgglatt där med. Men nu ska jag förhoppningsvis trängas med underklädesmodeller. (Som håller underkläderna framför kroppen? Yessh..) Frukosten tolkar jag som att den blir KÖTT.
Ok, jag måste bara sammansälla vad jag tyckte var bäst på modeveckan. Samt reducera vissa visningar och märken till shopping. Alltså vad jag själv kan tänka mig bära. Kan påpekas att jag inte är en värdig jeanstjej, och jag tycker flickiga plagg som typ Whyred-klänningen kan vara fint men aldrig på mig. Jag gillar rejäla byxor, galna skor, oväntade detaljer och när sådant som egentligen är fult blir snyggt..Elle bara rakt upp och ner välskräddade plagg. Here we go:
Kostymen från Agunandagirl. Den har verkligen fastnat på min näthinna. Mycket fint gjord. Jag ser fram emot mer från dem!
Acnes mycket intressanta byxor. Även hatten såklart. Och skorna med skulpturala träplatåer.
Hopes "graphic pyjama print"; pyjamasbyxe + smokingjacka-mode. Och skorna. Vilka skor!
Det här måste nog varit en av modeveckans finaste klänningar, från Whyred. Men för flickig för min egen smak. Kavajen däremot, mer min grej.
Tigers lediga och kvinnliga stil var fin. Den här ärmlösa blazern snygg, och håret!
Eloge till Nikolaj d'Etoiles, ett av Sveriges bästa initiativ inom mode. De kommer bli intressanta att följa ut i världen. Som sagt, när jag synar deras plagg kan jag inte annat än imponeras av hantverket. Välgjort ut till minsta söm. Skulle en kille som ovan börja prata med mig skulle jag nog tappa fattningen en aning.
En till grej som fastnat på näthinnan. Denna klänningen från Liselotte Westerlund. Axelpartierna! Längden! Skärningen! Helt på rätt spår, jag ville ta den på mig på en gång.
Dragkedjeklänningen från The Local Firm. Den består alltså endast av dragkedjor. Garanterad succé, var du än beger dig i denna. Local Firm har lyckats etablera sin stil, sitt väldigt rakt på sak och sexigt storstadsjeansmode, fast de inte ens kommit in i butikerna ännu. Duktigt jobbat.
För övrigt så var det kul att Sara Blomqvist, ovan, dök upp på en hel del shower under veckan. Hon är en riktig svensk stjärna nu, hon och Elsa Sylvan, som inte syntes någonstans denna gång då hon var och gick Haute Couture i Paris. Det märktes så fort det var Blomqvist som skridande ner podiet. (Undrar om hon fick behålla Miu Miu-klänningen med sina initialer från senaste visningen?)
Annat som var bra...champagnen. Mer än någonsin. Campari och gratis fruktbord och flaskvatten överallt också. På Hope var det t.o.m lunch från Fredsgatan och hos Acne middag! Det är sannerligen lyxigt, i Paris ska man vara nöjd om man får en flaska Ogo-vatten typ varannan dag. Och då attackerar allt modefolk ogo-bordet som gamar, hamstrar. Det finns iofs en buffé där också, för 25 euro tror jag, men den är det ingen som rör såklart.
Well, summa summarum blir Stockholms Modevecka på Berns bättre och bättre, och så ska det vara. Det var många storslagna och genomtänkta visningar. Saknades något? Ja, jag saknade Carin Rodebjer, Nakkna, Björn Borg White. Och fler. Men de kommer nog, jag har en känsla av att de dyker upp till den andra modeveckan i augusti. Får hålla ut tills dess!
Update...jag glömde ju en grej...vad skulle vi gjort utan Carin Wester och hennes avslut på modeveckan? Tacka gudarna för hennes visning i parken med lite småstirriga herrmodeller och coolade damdito indränkta i spets, småstickat och lager på lager av volanger!
Hopes visning var på Hallwylska Palatset på Norrmalmstorg, ett stenkast från Berns. Stämningen var närmast internationell, press hade kommit från hela världen. Jag blev kär i en kvinna i neonorange Marni-klänning, korpsvart Poachahontas-hår, lila platåskor, knallgröna naglar och retroaktiga Marc Jabobs-bågar (alltså ej solglasögon). Jag kände igen henne, men har som vanligt svårt att placera folk. Mer om henne sedan.
Visningen inleddes med att Hopes nya face för sommaren 2009, Stings dotter Coco Sumner, sjöng två låtar. Hon är cool på det där Olsen-tvilling/Amy Winehouse/Pixie Geldof-viset. Hon var klädd i Hope såklart, samt Ray Ban Clubmasters och hennes röst var hes och raspig. Hon kväste fram två underbart brittiska undergorund-nattklubb-för-rika-kändisbarn-låtar.
Kollektionen då? I beskrivningen står det »Khaki is the new black«, hehe, det är ju rakt på sak. För det var mycket khaki. Jag har blivit en sucker för Hope och dess tydliga grund i gammal herrkonfektion och plagg med funktion. Det känns att de vill skapa kvalitetsplagg som håller länge men samtidigt behöver dessa kvalitetsplagg inte vara basla, enkla eller tråkiga utan ha en viss tidlös edge. I mänsklig form syns denna »edge« hos Coco Sumner ovan, samt tidigare frontmodeller som Irina Lazareanu och Freja Beha. Jag gillar Hopes ursprung i riktigt tåliga och välsydda uniforma plagg, och hur de visar att typisk herrkonfektion inte nödvändigtvis är något för män. Nu mer än någonsin regerar kontraster, både i material och plagg; numera tillhör »maskulina« plagg kvinnorna, om vi pratar sexighet, och »feminina« plagg och accessoarer börjar anammas av männen.
Ja, åter till ämnet, Hope var njutbart. De YSL-iga ärmlösa kavajerna och långa västarna med uppbyggda axlar kommer vi nog se mer av under året som kommer. Hoppas. Och jag gillade hur de gjort sin amréinspirerade signaturkappa ut och in. Printsen var också fina, Hope själva kallade dem japansk dip-dye och »Graphic Pyjama stripes«. Looken du ska föreställa dig är, hur du rusar ut genom dörren en stressig morgon iklädd dina pyjamasbyxor, och på vägen ut griper tag i en smokingjacka. Sen är du kittad.
Och skorna var grymma!
Modeveckan, dag 1-2
För en gångs skull sammanfaller modeveckan på Berns inte med en slutproduktion av Rodeo, så sedan fem i måndags eftermiddag har jag ägnat en hel del tid åt så kallat modemingel. Whyred och Filippa K visade sina kommande vårkollektioner igår, Hope, Tiger, Nikolaj d'Etoiles och Acne tidigare idag.
Det finns minst fyra personer på Rodeo som är bättre lämpade att bedöma damlinjerna än jag. Herrgrejerna, däremot, kan jag förstås inte låta bli att skriva ett par rader om. Jag listar först det bästa på varje visning – sedan kommer en lång rant med lite teoretiserande för den som bryr sig om sådant.
(Alla foton Kristian Löveborg.)
Whyred: ett par penny loafers där pennyslejfen (eller vad den nu heter) ersatts av ett resårband och en jättefin, blå strandväska där halva väskan bestod av en sorts nätmaterial. Dessutom (ej på bild) en grön parkas som nog var i poplin, jag såg inte riktigt.
Filippa K: kavajerna med utskjutande axlar ā la Bottega Veneta hösten 2007 och en sorts överlappande tygstycke på ryggen; en tunn, stickad, kortärmad jumper som var very Style Council.
Hope: en överdimensionerad trenchcoat i någon sorts behandlad bomull (och ja, den sitter på Mathias Lauridsen, he's so hot right now).
Tiger: kort kavaj med breda slag, Mick Jagger 1976!
Nikolaj d'Etoiles: också en kavaj, men lång, stor och slängig, nästan som en rock.
Acne: kavaj, igen, den här gången i ett väldigt finmaskigt nättyg – Jonny Johansson berättade att det kom från en italiensk tygfirma som normalt är "rätt gubbig" – och ormskinnsbootsen i klarrött som fick mig att tänka på Vincent Gallo i Buffalo '66. Vill dessutom slå ett slag för damkollektionens floppiga hattar –våren 2009 är alltså de floppiga hattarnas säsong, se Burberry Prorsum, Lanvin och Louis Vuitton.
Så, the extended edit:
Modevisningar i Sverige handlar i grund och botten om kommersiellt varumärkesbyggande, det är en självklarhet som ändå är viktig att återigen etablera. Varken Filippa K eller Whyred var i måndags ute efter att pusha några estetiska gränser eller omdefiniera vad vi tänker om hur vi klär oss. Deras vårkollektioner ska sälja med argumentet att de, typ, är en trygg tolkning av samtidens stiltendenser. Vägarna dit var däremot olika.
Whyred gjorde om man vill vara lite tjurig en chinosshow – twillfabrikerna i Turkiet måste gått på högvarv senaste månaderna. Men man skulle lika gärna kunna kalla det en färgsprakande visning där ett antal plagg reducerades till sina mest, ehm, basala former. Det var grundläggande men stilsäkert mode, i en tilltalande turkos, mossgrön, blå och röd palett.
Filippa K:s herrlinje handlade å sin sida mer om att suga upp och i en mer tillgänglig form presentera ett gäng generella och några mer specifika uttryck som kännetecknat några av de senaste årens mest uppmärksammade internationella designer: Thom Brownes klubblazer, en Great Gatsbyaktig 20-talspastell, Bottega Venetas nämnda axelparti, Lanvins romantiska vimsighet med stora flugor och blombroscher.
Hope verkade istället ha valt att utgå från själva idén om svenskt, basic herrmode – och leka med den, försöka göra något som placerade sig en bit utanför mittfåran men samtidigt väldigt säljbart. Vilket bland annat innebar små kostymer i stora kritstrecksränder som påminde om de Giorgio Armani gjorde för De omutbara. Som vanligt grymma modeller också (de chocköppnade alltså med Mathias Lauridsen).
Tiger kan kanske sägas ha sysslat med samma sak, ett vänligt försökt att ta det hela till en lite mindre vardaglig nivå. Förhandstipsen talade om att visningen skulle "lösa upp gränserna mellan kvinnligt och manligt". Sånt såg man ju inte så mycket av, snarare handlade väl visningen om att ytterligare avlägsna sig från den rockiga kostymtighthet som kännetecknat Tiger under en stor del av 00-talet. Det lyckades de ganska bra med. Poppis med flugor var det här också.
Nikolaj d'Etoiles tycker jag är det som stuckit ut mest hittills av herrgrejerna, med en kollektion rotad i en vid tolkning av 70-talets sydfranska och norditalienska playboys – och därifrån transporterad til nuet genom ett bisarrt men ganska underhållande Saint Tropez-soundtrack. En del stylingdetaljer, som avskurna segelbåtstampar som bälten, kändes mer Marstrand än riviera. Å andra sidan fanns här också en massa fina material som andades subtilt svettande jetset. Stureplansstekarna Kristoffer Ahlbom och Uffe von Roth satt på första raden, sannolikt castade för att skänka visningen en autentisk air av nära förestående champagnesprut.
Acne, slutligen, också väldigt basic, tillbaka till denimen på något sätt. Men samtidigt fanns här saker som krävde uppmärksamhet och höjde kollektionen över mängden. Det handlade främst om de alternativa materialen som kontrasterade fint mot denimen. Nättygskavajen – det fanns även byxor till – har jag nämnt, liksom de röda ormskinnsstövlarna. Gillade även en kavaj med tillhörande shorts i tjock sweatshirtbomull, samt en supertunn och genomskinlig överdimensionerad t-shirt som kan ha varit i samma tyg som nätkavajen.
Okej, läggdags. Imorgon är det dags för The Local Firm som gjorde förra säsongens bästa visning. Återkommer med någon sorts rapport.
Hopes vinterplagg, kroppsdelstryck
Fanns det någonting jag fastnade för i höstkollektionerna så var det Hopes kroppsdelsmönstrade tyg. Det är inte bara kroppsdelar som händer, armar, fötter och läppar, utan även småfåglar! Och de är tryckta så att de tillsammans bildar blommor! Jag kan inte tänka mig något bättre att göra tryck av än att just ta kroppsdelar och blanda med fåglar och forma till blommor.
Kollar man noga ser man att blombladen är pippifåglar och läppar (klicka för större)
Herrskjorta
Kavaj
(det kanske gör sig bäst på damplagg)
Trycket är inspirerat av den amerikanske konstnären Fred Tomaselli. Han gillar att göra tavlor föreställande medicinska plantor, hallucinogena örter, receptbelagda piller och av bilder av exempelvis munnar och näsor urklippta från tidningar. Han blev populär i LA på 80-talet under new wave-eran, och Hopes höstkollektion ska vara inspirerad av just 80-talets synthera under temat "Things that dreams are made of". Så detta passar så bra. Tomasellis verk:
Det fanns andra fina delar ur Hopes höstkollektion också.
Sjuksystrekappa.
Rosa MC-Hammerbyxor.
Kappa med skorstenskrage.
80-tals kofta i snygga färger.
Och fina skor.
Nästa »
