Djupt upprörande

När den amerikanske konstnären Andres Serranos utställning A history of sex visades i Alingsås tidigare i år beskrevs den som »provocerande« och »kontroversiell«. Detta med anledning av att fyra nazister i rånarluvor hade gått lös på bilderna med järnrör när den tidigare visades i Lund.

Flygblad »mot dekadens och för en sundare kultur« delades ut. Kristdemokrater rasade mot perversioner. Stina Dabrowski tog upp den brännheta frågan i tv. Åldersgräns infördes. En recensent i Aftonbladet tog snabbt ställning – nej, »inte ens en kittling« kände hon inför fotografier på nakna transvestiter, hästballar och onanisten som, högröd i ansiktet, sög av sig själv.

Det ska bli intressant att se hur debatten kommer att gå kring en annan sexliberal konstnär som just nu hyllas på Nationalmuseum i Stockholm. »Ett barnförbjudet konstnärsöde« står det på affischerna för utställningen med Henri Toulouse-Lautrec. Så vitt jag vet är det dock fortfarande fri entré för alla under 19 år och specialvisningar för grundskoleelever som gäller.

Toulouse-Lautrec, den småväxte fransmannen som hängde på krogen i Montmartre vid förra sekelskiftet, anses nämligen inte vara »kontroversiell«. Tvärtom har hans bilder, vid sidan av Dalí-almanackor och Andy Warhol-planscher, snarast blivit sinnebilden för Gallerix-märkt masskultur, en konst så populär att den kvalat in som anonym väggdekoration från en affischaffär.

I själva verket borde det stå konstintresserade nazister i långa köer på Nationalmuseums marmortrappa. Toulouse-Lautrecs bilder är mer sexradikala än Serranos stela hästballar någonsin varit.

Ett av Toulouse-Lautrecs favoritmotiv var nämligen prostituerade kvinnor. Det här har Nationalmuseum verkligen tagit fasta på. En av salarna är inredd som en bordell, med röd plyschsoffa och erotiskt dämpad belysning. I museishopen kan man köpa örhängen med motiv från målningen Reine de Joie, glädjedrottningen. En bild av »den slugt beräknande kvinnan som säljer sin kärlek för pengar« enligt Nationalmuseum, för den som vill ha fransk sexarbetare dinglandes i snibben.

Överallt i salarna hänger dessutom infoskyltar där man bland annat kan läsa om att den här snuskige, högadlige borgaralkoholisten kunde identifiera sig med de prostituerade »artisterna« eftersom han
var handikappad.

»Det tycks ha funnits ett stort populärkulturellt och kommersiellt gångbart intresse för kvinnlig homosexualitet på Montmarte, vilket drog publik till nöjeslokalerna som till största delen besöktes av heterosexuella män« står det under bilder av strippande »dansgrupper« och »voyeurer«.

Att manliga franska konstbohemer romantiserade syfilishärjad traffickingverksamhet och kvinnoförtryck för hundra år sen må vara hänt. Att kalla horor för »nattfjärilar« på Nationalmuseum år 2008, känns däremot inte så fräscht. En mer omoralisk utställning har vi inte sett på länge.

Natalia Kazmierska