Dungen måste ha ett beat

Foto: Andreas Ackerup

Dungens debutskiva missförstods av större delen av den svenska kritikerkåren. Sedan gjorde Gustav Ejstes band succé i England och USA. När Dungen nu släpper sitt fjärde album är det dags för Sverige att sluta kalla fria jazzimprovisationer, INNOVATIVA popmelodier och ett sväng från dansmusikens värld för progg.

Den legendariske londondiskjockeyn och klädbutiksinnehavaren Don Letts, känd som mannen som introducerade dub för The Clash och Sex Pistols, brukar hävda att entusiasmen från 70-talets punkrörelse gått förlorad under 2000-talet. Det sanna pionjärskapet har ersatts av en håglös vilja att foga in sig i led och anpassa sig till rådande attityder och förhållningsregler snarare än att vända dem ryggen, menar Letts. ”På min tid gjorde vi popmusik för att gå emot etablissemanget”, förklarade han uppgivet i en intervju för några år sedan. ”Numera görs popmusik för att bli en del av etablissemanget.” 

Don Letts problem, ett han delar med majoriteten vuxna musikkritiker, är att han ser musiken som en historisk artefakt – någonting statiskt som pliktskyldigt måste leva upp till 70-talets ideal om kläder, marxism och korta låtar med tre ackord. När han konfronteras med musik som bryter med 70-talets autenticitetsideal, något som vägrar falla in i led och definieras, reagerar han instinktivt och slår bakut.

Ingen svensk musik har i modern tid synliggjort den här konflikten i lika hög utsträckning som den Gustav Ejstes under 00-talet spelat in under pseudonymen Dungen. När han debuterade, med Stadsvandringar 2002, bemöttes han kallsinnigt av en reaktionär svensk musikbransch. De avskydde hans kläder, hans hår och förkärlek till att smycka musiken med långa, improviserade flöjtsolon. Detta trots att Ejstes redan då var långt före sin tid, i ett outforskat gränsland mellan renodlad folkmusik och modern
jazz. Först i och med 4, hans tredje album efter genombrottet i USA och England med Ta Det Lugnt, befinner sig Gustav Ejstes i en position där han behandlas med följdriktig respekt i sitt hemland. Hans likar står framför allt att finna i samtida musik av brittiska artister som A Mountain of One och Beyond the Wizards Sleeve – vita, utbildade män som försöker införliva den svarta dansmusik de växte upp med i folkmusik och Jethro Tulls 70-talsalbum.

Den näst sista fredagen i september sitter Gustav Ejstes i en nödtorftigt inredd lägenhet i Stockholmsförorten Bandhagen. Han är klädd i en stickad kofta och har en vinröd Kangolmössa långt nerdragen över ansiktet. Han pratar högt, mycket och snabbt och försöker förgäves tända en L & M med en alldeles för gammal tändare.

– Efter mitt förra album Tio Bitar bestämde jag mig för att jag inte ville hålla på med musik längre.
Skivan fick klara sig själv, jag gjorde ingen promotion, åkte inte på någon turné. Det var så klart korkat, rent karriärmässigt. Vi hade byggt upp en publik i USA och åkte från kust till kust och fick mer och mer uppmärksamhet. Men i stället för att åka ut i världen och bygga vidare på framgången så flyttade jag ner till Småland och började scratcha.

SCRATCHA?

– Ja. Jag jobbade som målare och övade på scratch. Det ställde såklart till det för människor runtomkring mig, att jag inte bara gjorde det enkelt för mig och följde upp Tio Bitar direkt efter turnén. Men jag var tvungen att göra det. Jag var helt inne på scratch. Det brann i fingrarna och jag var sjukt nyfiken på hur långt jag kunde ta det. ”Nu är det slut med Dungen”, tänkte jag, ”nu är det scratch som gäller”. Jag lade ner hela min själ i det. Jag målade på dagarna och scratchade på kvällarna.

– Men jag kunde inte scratcha hela tiden, utan behövde ju pauser ibland också. Och då spelade jag piano. Efter några månader växte nya låtar fram, i takt med att jag hunnit lämna scratchandet för pianot ett tag. Texter och musik som inte varit aktuella två månader tidigare framstod plötsligt som självklara. Plötsligt fanns Dungen igen.

När Gustav Ejstes debuterade mottogs hans musik av raljanta recensioner och tillrop i inhemsk press.
Svenska Dagbladets Kristin Lundell tillhörde en av den svenska kritikerkårens mer positiva röster, men
lyckades i sin recension av Stadsvandringar samtidigt sammanfatta den gängse synen på Dungens musik under den här tiden: ”Retroaktig”; ”Den gyllene progg-eran”; ”Landsortsromantik”; ”Utsvängda byxben”, “Sprittande flöjtsolon”; ”Mjuka trallvänliga melodier [...] skräddarsydda för en barfota publik”.

– Allt som skrevs runt den tiden, att jag var en hippie som sjöng om tomtar och troll och gick barfota på stan, känns väldigt avlägset numera. Det fanns korn av sanning i en del av det. Jag var verkligen intresserad av hela den här Woodstock-prylen och jag var måhända lite flummig. Men jag hade ingen aning om att det var så laddat och kontroversiellt.

JAG KÄNNER MÄNNISKOR SOM INTE HADE EN ANING OM ATT ”PROGG” VAR ETT SKÄLLSORD FÖRRÄN DE LÄSTE OM DIN MUSIK I SVENSKA TIDNINGAR.

– Nej, precis. Vilket är intressant, eftersom det är musik som jag aldrig har lyssnat särskilt mycket på. Men
jag förstår ju de där mekanismerna. Som lyssnare vill man gärna sätta upp namn och referenser så att man kan förhålla sig till vad man hör. Människor såg en bild av mig, hörde min musik och så ringde en klocka: ”Progg!”. Människan är ett enkelspårigt djur.

Gustav lyckas till slut tända sin cigarett. Röken ringlar långsamt upp under kanterna av hans Kangolmössa.

– Jag har varit ganska trött på att jag under en lång period fått agera frontfigur för något som kallas
”nyprogg”. Helt enkelt eftersom det där resonemanget var helt nytt för mig när det dök upp för första
gången. I efterhand har jag insett att det är den gamla punkgenerationen som varit mest kritiska – de som vuxit upp med ett ingrott hat mot flower power, och som sett allt de avskytt manifesterat i mig.

DE HÖR NATIONALTEATERN OCH PUGH ROGEFELDT I DIN MUSIK, MEDAN DU I USA ÄR ÄLSKAD AV REDAKTIONEN PÅ MUSIKTIDNINGEN THE FADER SOM HAR FÖR VANA ATT SÄTTA LIL WAYNE PÅ OMSLAGET.

– Exakt. En ganska stor del av min publik i USA har visserligen en väldig koll på ”sixties psych” och den
typen av obskyra saker. Privatpressad vinyl hit och dit. Men en minst lika stor och betydande del kommer från dansmusik och hip hop. De förstår på ett helt annat sätt vad det är jag försöker göra.

DE FÖRSTÅR ATT DU INTE FÖRSÖKER GÖRA POP?

– Ja, och att det är väldigt viktigt för mig att hitta ett groove i musiken. I pop är det tonerna som är grejen.
Hip hop handlar snarare om rytmik än harmoni. Den känns i kroppen. I pop är det mer, hur ska jag beskriva det, taggat till hundra procent. Men det svänger inte. Visst, ”cymbalerna är lodräta och det är jävligt grymt”, liksom. Men det svänger inte. Jag kanske är skadad, men jag måste ha ett beat.

INTE MÅNGA KÄNNER TILL ATT DU ÄR UPPVUXEN MED HIP HOP?

– Ja, men jag är först och främst uppvuxen med fikakorgar och spelmansmöten. Hiphopen kom in senare i mitt liv. Min äldre bror var väldigt musikintresserad. Han introducerade mig för Eric B & Rakim och Cold Cut, och kort därefter köpte jag min första Public Enemy-singel. Jag var elva år gammal och hade äntligen hittat något som bara var mitt. Den musiken präglade hela min tonårstid. Det är därifrån mitt behov av att göra egen musik kommer. Hiphopen var inte ett dugg etablerad på landsbygden när jag växte upp i början av 90-talet och lät över huvud taget inte som musiken mina föräldrar lyssnade på.

Dungens 4 är Gustav Ejstes mest angelägna album sedan avslappningsövningarna på mästerverket Ta Det Lugnt. Låtar som Sätt att se, Ingenting är sig likt och Maleras Finest är renodlad jazz. Samtliga börjar i improvisation, men letar sig makligt fram till ett sprittande groove. Avslutningen är strålande.

”Varför har du döpt en av sångerna på skivan till Bandhagen?”, frågar jag Gustav när vi träffas. ”För att det är paradiset på jorden”, svarar han, med ett förtjusande leende. Ingen konstform definierar sig själv så mycket utifrån vad den inte vill vara som popmusik. Det enda som kommer i närheten är modet – ständigt
i uppror mot föregående infall. Men inte ens där, i en ny kollektion av Yves Saint Laurents Stefano
Pilati eller Lanvins Alber Elbaz, möts vi av ett lika strängt förhållningssätt till gårdagens nycker som inom popmusiken. För Gustav Ejstes handlar popmusik främst om två saker. Att göra musik som är lika nyfiken och öppen för nya intryck och infall som den av Madlib och Aphex Twin, två av hans främsta inspirationskällor. Men också – och främst – om att aldrig falla in i led och
tillfredsställa andra med sin musik. För Gustav Ejstes är pop i viss mån ett skällsord. En urvattnad variant av något genuint.

– Jag har ju personligen upplevt pop, i bemärkelsen hype, kring min musik. Ett exempel var när vi skulle spela på musikaffären Other Music i New York och kön ringlade sig runt hela kåken. Jag stod inomhus och tänkte: ”den här tillströmningen är fantastisk, men vad händer om ett år? Då är det något nytt som gäller.” Det är pop för mig. Det är inte vad jag sysslar med.

MEN DU HAR GRÄVT DÄR DU STÅR I SNART TIO ÅR NU. PUBLIKTILLSTRÖMNINGEN SÄGER KANSKE MER OM DEN MÄNSKLIGA NATUREN ÄN OM DIN MUSIK.

– Ja, det är så människan fungerar. Hon vill vara där alla andra är. Jag brukar säga att det är som när man har träffat världens snyggaste tjej. Man är nyförälskad och pirrig, men det finns en hake med det hela. Hon är för snygg. ”Varför vill hon vara med mig egentligen? Jag är inte så cool som hon tror. Det är bara en tidsfråga innan hon upptäcker det.” Och, mycket riktigt, efter några veckor blir hon tillsammans med sin gamla kille igen. Det är exakt så det känns när kön ringlar sig runt hörnet på Other Music i New York. Men jag har accepterat att det är så nu, och det irriterar mig inte lika mycket längre. Jag är ju inte dummare än någon annan. Jag vet exakt vad jag ska göra för att passa in, men jag har varken lust eller tid. Musik är större än så för mig.

I OCH MED 4 BEFINNER DU DIG MER I STORMENS ÖGA ÄN NÅGONSIN TIDIGARE. DE SOM EN GÅNG AVSKYDDE DIG STÅR NU FÖRST I KÖ ATT TVÄTTA DIN HALS.

– Ja, och det är ju en märklig känsla. Men jag kan samtidigt inte hoppa på medierna och alla andra och fråga varför de inte gillade mig från början. Numera är jag mycket mer medveten om hur branschen fungerar. Jag minns när jag spelade lite flöjt på Håkan Hellströms tredje skiva, Ett Kolikbarns Bekännelser. Ta det Lugnt hade precis kommit, och jag hade sakta börjat få en publik utomlands. Då var det något geni i en svensk tidning som hade en lång, lång utläggning om att det inte var hans jobb att ha fel. Han hade inte haft fel när han inte tyckte om mig, men nu tyckte han verkligen om mig och
då hade han plötsligt rätt. Det var så konstigt. Jag kan inte ta det på allvar. Det ligger utanför min kontroll. Några timmar innan Gustav Ejstes tar emot i Bandhagen har han kommit hem från sin rekreations- och hemort i småländska Alstermo, mellan Växjö och Kalmar. Mellan varje album och turné åker han dit för att hitta sig själv igen.

– Jag slutar med musik efter varje skiva. Oavsett vad som skrivs eller hur människor reagerar på det jag gör. När första skivan kom sa alla inblandade till oss att vi var bäst i världen. Vi var unga och trodde på varje ord. Så när den väl gavs ut och ingenting blev som det var sagt sa jag till mig själv att innan jag lägger ner allting så ska jag göra en skiva som är bara min och som låter precis som jag vill att den ska låta. Det blev Ta Det Lugnt. Sedan dess känner jag mig fri att göra lite vad jag känner för.

/Niklas Elmér

Håkan och männen

"Muskelrock med uppkavlade armar har aldrig varit min grej. Jag tror man börjar digga sån musik som man kan identifiera sig med, och jag kan ju säga att Bruce Springsteen inte var någon jag kunde känna igen mig i. (...) Jag avskyr när folk säger 'ja, det är manligt', som om det vore något bra. Det är faktiskt bland det fånigaste jag vet."

Sa Håkan Hellström när CRFN intervjuade honom för Rodeo nyligen. På konserten i lördags dröjde det ända till Klubbland och hattbytet (hattbytet? Hattbytet!) innan jag kom ihåg det där. 

Då hade jag hängt vid den provisoriska folkölsbaren på Fryshusets basketplan – inklämd mellan Aftonbladetmän, vasastanskonsulter, exilgöteborgare och en och annan kvinnlig journalist – och i över en timme hojtat med i manskörerna, lyssnat på det manliga pianot och den manliga saxofonen och blivit varm i kroppen av all den manliga kamratskap som manifesterades på scenen: suddiga snapshots av en ung Håkan och en ung Daniel Gilbert projicerade på backdroppen; män som grät, män som bröt ihop och män som reste sig upp igen framför den.

Sedan tog Håkan bokstavligen av sig gubbkepsen – en sådan där överdimensionerad, säckig sak sak som Bruce Springsteen brukade ha när han fortfarande var spinkig, höll på att skriva Born to Run och gjorde fyratimmarsgig i småstäder längs den amerikanska östkusten – och bytte till en stråhatt av trillby-modell. 

Samtidigt vaknade jag upp och insåg att jag den föregående timmen varit på god väg att förvandlas till en Markus Larsson-rockman.

1997 skrev Karolina Ramqvist i historiens kanske mest kända Ulf Lundell-recension att "de huvudsaklig adressaterna" för Ulf Lundells musik (och hans Best of-bok Noter) "är de som alltid dricker för mycket". Våren 2008 kan samma sak sägas om en Håkan Hellström-konsert – åtminstone om man håller sig i den bakre fjärdedelen av lokalen.

Här står den välmående svenska medelklassen och skrålar, kramas och dricker för mycket. Många här skulle säkert kalla sig feminister, och stod självklart på Karolina Ramqvists sida under Fittstimsfejden. Precis som Håkan har vissa av oss svårt att förstå varför "manligt" i sig skulle vara något bra. Samtidigt har vi åtminstone en sak gemensamt med dem som var med när Uffe rockade röven av riket. Vi står som förhäxade av ett homogent grabbgäng som blöder ut sina känslor på scenen. Vi känner innerligheten i deras uttryck, hur varje attack mot gitarrsträngarna görs som om den vore den sista. Alltså, det där ju bara en metafor och dessutom en sliten sådan. Men det är sådana uttryck vi Markus Larsson-rockmän tar till. Vi måste intala oss själva att musiken är på liv och död för att kunna motivera varför vi känner så mycket när vi lyssnar på den.

I själva verket handlar det förstås om något så enkelt som att vi på scenen ser en spegling av oss själva: idealversionen av hyggligt bildade killar som gillar att krama varandra och gärna pratar känslor i timmar.

Grejen är att de och vi fortfarande helst gör det med andra killar.

Att en Håkankonsert ändå aldrig urartar i någon sorts nymanligt väckelsemöte beror på att vi än så länge inte har det mentala övertaget i publiken. Längst fram, närmast scenen och insläppta före alla andra, står som alltid horderna av tolvåriga tjejer i blå och vit-randiga t-shirts. De kan varje textrad precis som oss i baren, men de sjunger högre och framför allt bättre.

Så jag förstår att Håkan tystnar ibland och bara leende lyssnar på dem. När man står där han står är det bara deras sång man hör, och ärligt, det finns nog inget vackrare än tvåtusen tonåringar som sjunger "Jag har aldrig varit normal – bara när jag går med dig".

De väcker hopp om framtiden. Nästa gång jag går på Håkanspelning ska jag vara med dem. I folkölsbaren kommer det ju alltid låta som på O'Leary's en derbykväll.

 

Håkan Hellström - Jag är inte där

På nya skivan För sent för Edelweiss träder en mörkare och mer proggig ton in i Håkan Hellströms musik. Men alla emotjejer kan vara lugna – ungdomsdesperationen och romantiken är inte borta. Den handlar bara om någon annan än Håkan själv.

Foto: Andreas Ackerup

 

Regeringen lanserade sin nya flyktingpolitik i Landskrona i veckan. Reinfeldt och Billström vill förbjuda att barnen till asylsökande får komma efter familjen, om inte föräldrarna redan har jobb. Det regnar. Man är fast i både folkhemmet och kapitalismen. Johan Staël von Holstein sitter i kulturrådet. Åke Green finns. Manligt nätverk rules. Människor är ängsliga. Det finns aldrig någon ute på gatorna på kvällen och så vidare i all oändlighet. Jag skulle säkert kunna ägna resten av mitt liv åt att räkna upp vidriga saker med Sverige.

Men så kanske det är sommar, och det är lördagkväll och man borde vara ute och fira sin ungdom, men i stället sitter man inne och stirrar på tv:n. Och kanske slår man över och ser Allsång på Skansen och skriket är kompakt. Det finns en  hel del riktigt gamla, skrumpna russin i publiken, och, så klart, fjortisar med uppkavlade jeans och linnen från H&M. Det är så fint. Håkan Hellström är på scen, och han svingar sig över flyktingpolitik och kvinnoförtryck och tunnelbanan. Alla kan texten och hans egen röst drunknar i deras.

Sverige kräver sina poeter. Alla vet att bortom november och mars är poesin det enda som kan rädda en. Svensken behöver poeten, som Huckleberry behöver floden, som trottoaren behöver förloraren, som Theo Jensen behöver gitarren, som slavskepp behöver lasten, som den ängslige behöver gryningen, som Romeo behöver Julia.

Jag tror på poeten. Det är lätt att glömma honom (eller henne). Man kanske tror att poeten måste vara någon som ingen känner till, någon 40-talist, eller en Martina Lowden som säger nej till ens friend request på Facebook. Men poeten är också här. Nu har han gjort en ny skiva.

På den låter Håkan Hellström inte så hjärtlig som han brukar. Låtarna bär på ett avståndstagande. Att vara med på Allsång på Skansen är att ägas av alla, och man får inte äga den Håkan som uppenbarar sig på hans nya album. Jag träffar honom i Göteborg, han har flyttat från Stockholm och tillbaka hem.

Det finns en aggressivitet i dina nya låtar, det låter inte så älskvärt längre. Det är liksom knarkigare, hårdare, mer skinnvästigt?
– Mer skinnvästigt, absolut. Det är smutsigare.

Är du trött på något? Det verkar så i låten Inte skyldig nån nåt till exempel? Är det medierna?
– Ha ha, nja. Musiken är hårdare och fulare, absolut, och aggressiviteten finns där, men bara i några av låtarna. Det är så att säga proggigare.

Jag hörde att skivan ska heta För sent för Edelweiss?
– Ja. Edelweiss är en blomma som tyska militärer under andra världskriget gav till sina dejter, de plockade den på en alptopp. Blomman var ren och vit som deras kärlek och att plocka den var som ett slags mandomsprov. Men nu är det inte så längre. Titeln syftar på att det är för sent för den typen av man och den typen av kärlek. Men man ska inte skriva folk på näsan.

Alla älskar ju dig jättemycket, vad du än gör?
– Det stämmer tyvärr inte, men vi kan låtsas att det är så. Jag har inte blivit nedslagen än, men det kommer väl. Ibland på krogen säger folk saker som »Du kan fan inte sjunga, men du är en go’ gubbe!«. Då har jag lust att bara: »Jag kan fan visst sjunga. Och jag är ingen go’ gubbe.«

Men att säga att du är en »go’ gubbe« är ju bara ett annat sätt att älska dig. Och det förstör lite för mig, för jag vet inte vad ska jag fråga. Jag, och så många andra är så nöjda med dig. Jag undrar inget och har inget att tillägga.
– Du tänker: »Jag kommer inte åt honom. Jag måste göra ner honom. Fördärva honom.«

Nej, nej, inte så.
– I så fall blottar jag strupen och säger: »Varsågod! Förgör mig, mademoiselle!«

Jag såg en dokumentär på SVT som hette Alla hittar kärlek utom jag som handlade om tre emo-tjejer som gjorde lite pajiga saker. Men återkommande i deras tilltufsade liv var att de älskade dig. De upprepade det som ett mantra när de var ledsna: »Jag älskar Håkan Hellström. Han förstår mig.«
– För mig är det där väldigt ovant. Jag lever ju som vem som helst och har inte kontakt med folk som köper mina skivor. Om jag har det är det oftast i en vanlig konversation.

Du har ju alltid sjungit om clownerna som går till jobbet och förmedlat ett slags kritisk hållning till en vuxen nio-till-fem-värld. 
– Det har blivit många clowner som har gått till jobbet, och det ska tolkas bokstavligt. Jag bor bredvid en clownfabrik, så det finns ingen symbolik alls i det…nej, jag skojar.

Men allvarligt. Du fick barn för två år sedan, är du på väg att själv bli en borgerlig clown?
– Jag är på god väg att bli clown, ja. Kärnfamiljelivet är ju på ett sätt en del av clownlivet. Men jag har verkligen ingen lust att vara någon slags outsider, det är ett missförstånd om mig. Jag har alltid velat ha... hmm...

... kärlek?
– Ja. Och trygghet, framförallt. När man är ihop med någon blir den personen också ens bästa vän. Jag älskar scheman och rutin. Valmöjligheter och frihet får jag panik av, det är att inte veta vilken väg man ska gå. Att ha barn är ett ankare som har varit väldigt välkommet för mig.

Har dina texter ändrats? Är ungdomsdesperationen borta?
– Kanske! Men jag sjunger inte heller utifrån mina personliga upplevelser.

När man pratar om litteratur är det totalt ute att tolka fiktionen biografiskt.
– Jag trodde det var tvärtom? Alla skriver väl självbiografiskt nu?

Ja, alla kanske skriver självbiografiskt. Men om man som litteraturskribent på DN tolkar en bok självbiografiskt snarare än som en konstprodukt, då blir man fullständigt utskälld.
– Jaha! Inom rockmusiken är det tvärtom. Alla förväntar sig att det ska vara självbiografiskt och blir sura om det inte är det. Eftersom det i mitt fall inte är det vill folk ge mig stryk. Men det där är ytterligare en sak som jag inte bryr mig om. Jag ser det på samma sätt som med konst eller litteratur — att man skapar något! Man ritar upp en värld eller känsla som är helt skapad.

– Jag försöker bara göra något som är vackert och låter fint i öronen. Att »jag« skulle komma fram i låtarna – min åsikt om något, eller min känsla – stämmer absolut inte. Snarare skulle det vara förmätet att pracka på andra människor det där.

Håkan Hellströms tendens att låna textrader och melodi-snuttar från sina gamla favoritlåtar ledde till en hel del kritik – och en stämningsansökan från Andrew Lloyd Webber – under början av solokarriären. Vad kritikerna inte förstod var att Håkans musik är modern på samma som hip hop är det. Den är medvetet antioriginell, i bemärkelsen antiursprunglig.

Inom hip hop samplar man gamla skivor för att skapa konst som är ny och gammal på samma gång. Detta fragmentariska nutidskärl har även Håkan Hellström låtit sin musik skölja genom. Hans musikaliska blinkningar flirtar med alla, från Bob Dylan till Nelly och Evert Taube, och både musikaliskt och textmässigt står han i direktkontakt med hela pophistorien. Håkan Hellströms närhet till hip hop blev också uppenbar när han fick sin första grammis, för »Årets textförfattare« år 2000. När han gick upp på scenen för att hålla sitt tacktal var det första han sa: »Det här priset borde inte ha gått till mig, utan till Dogge.« The Latin Kings var inte ens nominerade i kategorin, trots att de nyligen hade släppt sin karriärs bästa skiva, Mitt Kvarter. Att hip hop-texter ofta är mer välgjorda än rocklyrik hade undgått grammisjuryn, men inte hip hop-fanet Håkan Hellström.

Rappare som Snoop Dogg bygger sin musik på att skapa intressanta karaktärer i texterna, till exempel den dekadenta pimpen / livsnjutaren. Jag tycker att du gör samma sak, fast inverterat — oavsett hur lyckligt kär du är privat bygger du upp en persona i dina texter, en karaktär som är misslyckad och olyckligt kär. Du påminner verkligen om Snoop.
— Ja! Jag älskar Snoop.

Han var ju också gift i flera år och fick tre barn med sin fru.
— Jaha? Och så sjunger han om hoes and bitches. [Håkan börjar rappa:] »I got bitches in the livin’ room gettin’ it on / And they ain’t leavin’ till six in the morning / So whatcha wanna do?« Jag kan alla låtarna på Doggy Style. Snoop är bäst tycker jag.

Du hittar också på, men inte om lika politiskt inkorrekta saker…
– Men nu pratar vi om texterna. Jag lyssnar alltid först på musiken, och försöker känna efter vad det är för bilder som dyker upp. Det finns liksom redan en text som musiken kräver. Det kanske låter flummigt, men den är där och jag ska hitta den och plocka och förfina den, skrapa fram den. Egentligen handlar det bara om att klä musiken i ord.

–  Jag har ju vissa erfarenheter: de här platserna, de här människorna och så vidare. Sen blir det som om jag målar det i andra färger. Jag vill måla skyn över Göteborg i regnbågens färger.

Så du behöver inte vara olycklig för att skriva alla fantastiska sånger om olycklig kärlek, som gör så att man börjar gråta?
– Nej, nej, nej. Gud, nej.

Autenticitetskravet sitter annars djupt rotat i rockmusiken, med allvarliga män som odlar skägg, lirar rock och sjunger Sanningar om Livet. Gubben har blivit ett ideal.
–  Men att vara gubbe är ju inget positivt. Det låter bara trött, det är inget ideal för mig. Om man frågar mig vem som är bäst av Evert Taube och Dylan, så blir det nog Evert. Hans grejer är fullproppade av livskraft, det är inte gubbigt. Han råkade vara en gubbe när han kom i den åldern, men i själen är han inte det. Det han beskriver är explosioner och berg av kraft.

– Alla de som kallas gubbar i dag var ju unga när de spelade in sin bästa grejer. Det är ett missförstånd det där med gubbar. De var hungriga när de var unga, men om en trött människa gör en trött bluestolva har det inte med ålder att göra. Jag tycker det är löjligt att säga att gubben är »inne« eller »ute«...

Jag tycker också det är löjligt. Men det känns så känsligt allt det där. Rock är ju väldigt manligt och konservativt och så att säga klassiskt kvinnoexkluderande. Men din musik känns så modern och inte alls förtryckande.
– Men det är ju för att jag är en bildad människa. Jag är utbildad, jag har koll på jämställdhetsfrågor!

Så hur känner du inför »mannen«?
– Ha ha, inför en hård erektion, eller hur menar du? Är det något jag inte identifierar mig med så är det machorockers. Muskel-rock med uppkavlade armar har aldrig varit min grej, men jag kanske bara har anpassat mig efter mina dåliga förutsättningar. Jag hade till exempel aldrig någon skäggväxt och har alltid varit spinkig. Jag tror man börjar digga sån musik som man kan identifiera sig med, och jag kan ju säga att Bruce Springsteen inte var någon jag kunde känna igen mig i. Alltså, uppkavlade ärmar på skjortan är skitsnyggt. Men jag avskyr när folk säger »ja, det är manligt«, som om det vore något bra. Det är faktiskt bland det fånigaste jag vet.

Jag försöker inte tvinga dig att säga att du är feminist.
– Det är ingen fara, vi är på samma sida. Det går inte att sätta dit mig. Jag älskar Evert Taube när han sjunger sina visor, och när han är gammal och gaggar på. Men det är inte för jag gillar gubbar, utan för att jag gillar äldre människor. Jag tycker de är fina.

»Den här natten kommer döda mig om jag inte får vara med dig«, sjöng du på förra skivan. Jag har ju inte hört så mycket av den nya, bara några låtfragment. Men de heter saker som Zigenarliv Dreamin, Exil på Wollmar Yxkullsgatan och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Du romantiserar Stockholms kyla, du romantiserar kärlekens smärta, någon dude som heter Johnny, du romantiserar proggen och hoes. Hur viktig är romantik för dig? 
– När jag lyssnar på annan musik och läser andra saker märker jag att det är de grejerna jag faller för. Det extremt romantiska. Och det betyder ju att något är förskönat, omgjort på något sätt. Alla behöver måla tillvaron i bättre färger. Eller »alla«, jag behöver det i alla fall. Jag berörs mer av romantik än av realism. Realismen fördärvar mig bara. Det är för brutalt och verkligt.

Så du gillade inte Vera Drake, den där engelska filmen om fattiga människor som gör illegala aborter?
– Den har jag inte sett, men det låter inte som något jag skulle må bra av. Jag vill hellre ha något som får mig tänka på annat. Jag vet ju att saker är för jävliga och hårda, men det är just därför jag behöver någonting annat. Det är därför jag gillar Frank Sinatra. Hans är liksom en värld som inte finns, en värld som är på ett sätt man hade kunnat hoppas att det skulle kunna vara. Det är samma sak med Taube, han är så extremt romantisk. Han vrider upp allt till nästa nivå, och jag stärks av det. Jag tror att romantik är livsnödvändigt.
 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli