Håkan Hellström - Jag är inte där

På nya skivan För sent för Edelweiss träder en mörkare och mer proggig ton in i Håkan Hellströms musik. Men alla emotjejer kan vara lugna – ungdomsdesperationen och romantiken är inte borta. Den handlar bara om någon annan än Håkan själv.

Foto: Andreas Ackerup

 

Regeringen lanserade sin nya flyktingpolitik i Landskrona i veckan. Reinfeldt och Billström vill förbjuda att barnen till asylsökande får komma efter familjen, om inte föräldrarna redan har jobb. Det regnar. Man är fast i både folkhemmet och kapitalismen. Johan Staël von Holstein sitter i kulturrådet. Åke Green finns. Manligt nätverk rules. Människor är ängsliga. Det finns aldrig någon ute på gatorna på kvällen och så vidare i all oändlighet. Jag skulle säkert kunna ägna resten av mitt liv åt att räkna upp vidriga saker med Sverige.

Men så kanske det är sommar, och det är lördagkväll och man borde vara ute och fira sin ungdom, men i stället sitter man inne och stirrar på tv:n. Och kanske slår man över och ser Allsång på Skansen och skriket är kompakt. Det finns en  hel del riktigt gamla, skrumpna russin i publiken, och, så klart, fjortisar med uppkavlade jeans och linnen från H&M. Det är så fint. Håkan Hellström är på scen, och han svingar sig över flyktingpolitik och kvinnoförtryck och tunnelbanan. Alla kan texten och hans egen röst drunknar i deras.

Sverige kräver sina poeter. Alla vet att bortom november och mars är poesin det enda som kan rädda en. Svensken behöver poeten, som Huckleberry behöver floden, som trottoaren behöver förloraren, som Theo Jensen behöver gitarren, som slavskepp behöver lasten, som den ängslige behöver gryningen, som Romeo behöver Julia.

Jag tror på poeten. Det är lätt att glömma honom (eller henne). Man kanske tror att poeten måste vara någon som ingen känner till, någon 40-talist, eller en Martina Lowden som säger nej till ens friend request på Facebook. Men poeten är också här. Nu har han gjort en ny skiva.

På den låter Håkan Hellström inte så hjärtlig som han brukar. Låtarna bär på ett avståndstagande. Att vara med på Allsång på Skansen är att ägas av alla, och man får inte äga den Håkan som uppenbarar sig på hans nya album. Jag träffar honom i Göteborg, han har flyttat från Stockholm och tillbaka hem.

Det finns en aggressivitet i dina nya låtar, det låter inte så älskvärt längre. Det är liksom knarkigare, hårdare, mer skinnvästigt?
– Mer skinnvästigt, absolut. Det är smutsigare.

Är du trött på något? Det verkar så i låten Inte skyldig nån nåt till exempel? Är det medierna?
– Ha ha, nja. Musiken är hårdare och fulare, absolut, och aggressiviteten finns där, men bara i några av låtarna. Det är så att säga proggigare.

Jag hörde att skivan ska heta För sent för Edelweiss?
– Ja. Edelweiss är en blomma som tyska militärer under andra världskriget gav till sina dejter, de plockade den på en alptopp. Blomman var ren och vit som deras kärlek och att plocka den var som ett slags mandomsprov. Men nu är det inte så längre. Titeln syftar på att det är för sent för den typen av man och den typen av kärlek. Men man ska inte skriva folk på näsan.

Alla älskar ju dig jättemycket, vad du än gör?
– Det stämmer tyvärr inte, men vi kan låtsas att det är så. Jag har inte blivit nedslagen än, men det kommer väl. Ibland på krogen säger folk saker som »Du kan fan inte sjunga, men du är en go’ gubbe!«. Då har jag lust att bara: »Jag kan fan visst sjunga. Och jag är ingen go’ gubbe.«

Men att säga att du är en »go’ gubbe« är ju bara ett annat sätt att älska dig. Och det förstör lite för mig, för jag vet inte vad ska jag fråga. Jag, och så många andra är så nöjda med dig. Jag undrar inget och har inget att tillägga.
– Du tänker: »Jag kommer inte åt honom. Jag måste göra ner honom. Fördärva honom.«

Nej, nej, inte så.
– I så fall blottar jag strupen och säger: »Varsågod! Förgör mig, mademoiselle!«

Jag såg en dokumentär på SVT som hette Alla hittar kärlek utom jag som handlade om tre emo-tjejer som gjorde lite pajiga saker. Men återkommande i deras tilltufsade liv var att de älskade dig. De upprepade det som ett mantra när de var ledsna: »Jag älskar Håkan Hellström. Han förstår mig.«
– För mig är det där väldigt ovant. Jag lever ju som vem som helst och har inte kontakt med folk som köper mina skivor. Om jag har det är det oftast i en vanlig konversation.

Du har ju alltid sjungit om clownerna som går till jobbet och förmedlat ett slags kritisk hållning till en vuxen nio-till-fem-värld. 
– Det har blivit många clowner som har gått till jobbet, och det ska tolkas bokstavligt. Jag bor bredvid en clownfabrik, så det finns ingen symbolik alls i det…nej, jag skojar.

Men allvarligt. Du fick barn för två år sedan, är du på väg att själv bli en borgerlig clown?
– Jag är på god väg att bli clown, ja. Kärnfamiljelivet är ju på ett sätt en del av clownlivet. Men jag har verkligen ingen lust att vara någon slags outsider, det är ett missförstånd om mig. Jag har alltid velat ha... hmm...

... kärlek?
– Ja. Och trygghet, framförallt. När man är ihop med någon blir den personen också ens bästa vän. Jag älskar scheman och rutin. Valmöjligheter och frihet får jag panik av, det är att inte veta vilken väg man ska gå. Att ha barn är ett ankare som har varit väldigt välkommet för mig.

Har dina texter ändrats? Är ungdomsdesperationen borta?
– Kanske! Men jag sjunger inte heller utifrån mina personliga upplevelser.

När man pratar om litteratur är det totalt ute att tolka fiktionen biografiskt.
– Jag trodde det var tvärtom? Alla skriver väl självbiografiskt nu?

Ja, alla kanske skriver självbiografiskt. Men om man som litteraturskribent på DN tolkar en bok självbiografiskt snarare än som en konstprodukt, då blir man fullständigt utskälld.
– Jaha! Inom rockmusiken är det tvärtom. Alla förväntar sig att det ska vara självbiografiskt och blir sura om det inte är det. Eftersom det i mitt fall inte är det vill folk ge mig stryk. Men det där är ytterligare en sak som jag inte bryr mig om. Jag ser det på samma sätt som med konst eller litteratur — att man skapar något! Man ritar upp en värld eller känsla som är helt skapad.

– Jag försöker bara göra något som är vackert och låter fint i öronen. Att »jag« skulle komma fram i låtarna – min åsikt om något, eller min känsla – stämmer absolut inte. Snarare skulle det vara förmätet att pracka på andra människor det där.

Håkan Hellströms tendens att låna textrader och melodi-snuttar från sina gamla favoritlåtar ledde till en hel del kritik – och en stämningsansökan från Andrew Lloyd Webber – under början av solokarriären. Vad kritikerna inte förstod var att Håkans musik är modern på samma som hip hop är det. Den är medvetet antioriginell, i bemärkelsen antiursprunglig.

Inom hip hop samplar man gamla skivor för att skapa konst som är ny och gammal på samma gång. Detta fragmentariska nutidskärl har även Håkan Hellström låtit sin musik skölja genom. Hans musikaliska blinkningar flirtar med alla, från Bob Dylan till Nelly och Evert Taube, och både musikaliskt och textmässigt står han i direktkontakt med hela pophistorien. Håkan Hellströms närhet till hip hop blev också uppenbar när han fick sin första grammis, för »Årets textförfattare« år 2000. När han gick upp på scenen för att hålla sitt tacktal var det första han sa: »Det här priset borde inte ha gått till mig, utan till Dogge.« The Latin Kings var inte ens nominerade i kategorin, trots att de nyligen hade släppt sin karriärs bästa skiva, Mitt Kvarter. Att hip hop-texter ofta är mer välgjorda än rocklyrik hade undgått grammisjuryn, men inte hip hop-fanet Håkan Hellström.

Rappare som Snoop Dogg bygger sin musik på att skapa intressanta karaktärer i texterna, till exempel den dekadenta pimpen / livsnjutaren. Jag tycker att du gör samma sak, fast inverterat — oavsett hur lyckligt kär du är privat bygger du upp en persona i dina texter, en karaktär som är misslyckad och olyckligt kär. Du påminner verkligen om Snoop.
— Ja! Jag älskar Snoop.

Han var ju också gift i flera år och fick tre barn med sin fru.
— Jaha? Och så sjunger han om hoes and bitches. [Håkan börjar rappa:] »I got bitches in the livin’ room gettin’ it on / And they ain’t leavin’ till six in the morning / So whatcha wanna do?« Jag kan alla låtarna på Doggy Style. Snoop är bäst tycker jag.

Du hittar också på, men inte om lika politiskt inkorrekta saker…
– Men nu pratar vi om texterna. Jag lyssnar alltid först på musiken, och försöker känna efter vad det är för bilder som dyker upp. Det finns liksom redan en text som musiken kräver. Det kanske låter flummigt, men den är där och jag ska hitta den och plocka och förfina den, skrapa fram den. Egentligen handlar det bara om att klä musiken i ord.

–  Jag har ju vissa erfarenheter: de här platserna, de här människorna och så vidare. Sen blir det som om jag målar det i andra färger. Jag vill måla skyn över Göteborg i regnbågens färger.

Så du behöver inte vara olycklig för att skriva alla fantastiska sånger om olycklig kärlek, som gör så att man börjar gråta?
– Nej, nej, nej. Gud, nej.

Autenticitetskravet sitter annars djupt rotat i rockmusiken, med allvarliga män som odlar skägg, lirar rock och sjunger Sanningar om Livet. Gubben har blivit ett ideal.
–  Men att vara gubbe är ju inget positivt. Det låter bara trött, det är inget ideal för mig. Om man frågar mig vem som är bäst av Evert Taube och Dylan, så blir det nog Evert. Hans grejer är fullproppade av livskraft, det är inte gubbigt. Han råkade vara en gubbe när han kom i den åldern, men i själen är han inte det. Det han beskriver är explosioner och berg av kraft.

– Alla de som kallas gubbar i dag var ju unga när de spelade in sin bästa grejer. Det är ett missförstånd det där med gubbar. De var hungriga när de var unga, men om en trött människa gör en trött bluestolva har det inte med ålder att göra. Jag tycker det är löjligt att säga att gubben är »inne« eller »ute«...

Jag tycker också det är löjligt. Men det känns så känsligt allt det där. Rock är ju väldigt manligt och konservativt och så att säga klassiskt kvinnoexkluderande. Men din musik känns så modern och inte alls förtryckande.
– Men det är ju för att jag är en bildad människa. Jag är utbildad, jag har koll på jämställdhetsfrågor!

Så hur känner du inför »mannen«?
– Ha ha, inför en hård erektion, eller hur menar du? Är det något jag inte identifierar mig med så är det machorockers. Muskel-rock med uppkavlade armar har aldrig varit min grej, men jag kanske bara har anpassat mig efter mina dåliga förutsättningar. Jag hade till exempel aldrig någon skäggväxt och har alltid varit spinkig. Jag tror man börjar digga sån musik som man kan identifiera sig med, och jag kan ju säga att Bruce Springsteen inte var någon jag kunde känna igen mig i. Alltså, uppkavlade ärmar på skjortan är skitsnyggt. Men jag avskyr när folk säger »ja, det är manligt«, som om det vore något bra. Det är faktiskt bland det fånigaste jag vet.

Jag försöker inte tvinga dig att säga att du är feminist.
– Det är ingen fara, vi är på samma sida. Det går inte att sätta dit mig. Jag älskar Evert Taube när han sjunger sina visor, och när han är gammal och gaggar på. Men det är inte för jag gillar gubbar, utan för att jag gillar äldre människor. Jag tycker de är fina.

»Den här natten kommer döda mig om jag inte får vara med dig«, sjöng du på förra skivan. Jag har ju inte hört så mycket av den nya, bara några låtfragment. Men de heter saker som Zigenarliv Dreamin, Exil på Wollmar Yxkullsgatan och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Du romantiserar Stockholms kyla, du romantiserar kärlekens smärta, någon dude som heter Johnny, du romantiserar proggen och hoes. Hur viktig är romantik för dig? 
– När jag lyssnar på annan musik och läser andra saker märker jag att det är de grejerna jag faller för. Det extremt romantiska. Och det betyder ju att något är förskönat, omgjort på något sätt. Alla behöver måla tillvaron i bättre färger. Eller »alla«, jag behöver det i alla fall. Jag berörs mer av romantik än av realism. Realismen fördärvar mig bara. Det är för brutalt och verkligt.

Så du gillade inte Vera Drake, den där engelska filmen om fattiga människor som gör illegala aborter?
– Den har jag inte sett, men det låter inte som något jag skulle må bra av. Jag vill hellre ha något som får mig tänka på annat. Jag vet ju att saker är för jävliga och hårda, men det är just därför jag behöver någonting annat. Det är därför jag gillar Frank Sinatra. Hans är liksom en värld som inte finns, en värld som är på ett sätt man hade kunnat hoppas att det skulle kunna vara. Det är samma sak med Taube, han är så extremt romantisk. Han vrider upp allt till nästa nivå, och jag stärks av det. Jag tror att romantik är livsnödvändigt.
 

Caroline Ringskog Ferrada-Noli