Så här går det till när kända människor mötas:

Ta Uma Thurman (Pulp Fiction). Hon har en svensk mamma. En del vill få det till att hon låter lika hes som Greta Garbo. Hon är än så länge bara 38 år. Och när Donatella Versace ordnade en fest för Tony Blair så mötte Uma en mångmiljonär (hedge-sektorn). Denne rike man heter Arpad Busson. Hana är 45.

Samt filantrop. Det innebär att han ger bort pengar till dem som bättre behöver dem – mot att han får göra avdrag på skatten.

Det finns väl annars bara ett problem – Umas förlovningsring. Den är så stor att hon knappt får på sig kappan. Eftersom ringen fastnar i ärmen.

Uma ska nu gifta sig för tredje gången. Vad gör det – när hon är så bra i Kill Bill.

Tack, Quentin Tarantino. Du är den ende som förstår Uma.

Därför 007

Agent 007 är inte slut. Han tickar här ovanför min armbåge. Jag köpte en klocka gjord av Swatch. James Bond-klockan. De hade bara en kvar. Något måste jag säga till mitt försvar.
En anledning till att 007 är så populär är att varje man skulle vilja vara han. Och varje kvinna skulle vilja vara en Bond-brud. Ytterligare en anledning.
Ni tycker denna förklaring är lite enkel och...ja, sån är inte ni. Det finns kanske kvinnor som inte vill vara en Bond-brud. Det är lätt att säga om man aldrig fått frågan.
Nu är det så här: James Bond har kommit tillbaka. Närmare bestämt: Han uppenbarade sig den 28 maj i ny roman av Sebastian Faulks.
Devil May Care, heter boken. Djävulen kanske bryr sig.
Sebastian Faulks, den nye författaren, blev både rörd och skakad när han fick frågan från familjen Fleming.
Han hade inte läst en Bond-bok sedan han var 13 år. Men skriva kan han och är mest berömd för en fransk trilogi som sålt fyra miljoner bara i England.
Nu har han enligt vad som sägs skrivit en bok precis som om Ian Fleming själv skulle ha skrivit den.
Tror ni att jag går omkring med min Bondklocka varje dag? Ja, från slutet av maj har det blivit så.
Varför är Bond så attraktiv? Eller ska han slänga sig i väggen? Vad tycker du?

Finsmakarens val

Utanför den pseudovärld vi brukar kalla filmfestivalcirkusen är det kanske inte så många som vet vem han är. Om det ens är så många där.

Men Philippe Bober är en doldis som kanske har filmfestivalvärldens – och därmed antagligen hela filmvärldens – mest exklusiva, konsekventa och specifika smak. Och sådant är alltid fascinerande. Den franske producenten/distributören/säljaren och hans bolag Coproduction Office med säte i Köpenhamn producerar en eller ett par filmer per år. På sin höjd. Så gott som varenda en lyckas leta sig in i de allra finaste salongerna på de största festivalerna. Receptet? Formmässigt hårt hållna feel bad-dramer. Bober är handelsresande i filmad ångest om man så vill. Med en underton av mörk humor? Well, inget måste, men varför inte?

Något utöver detta verkar inte riktigt existera. Dyker det inte upp några manus med tillräckligt mycket ångest och saftig samhällssatir ligger Bober hellre lågt än producerar något annat.

Det var Philippe Bober som låg bakom Lars von Triers tidigaste filmer och tv-serien Riket. När Roy Andersson under 2000-talet triumferande comebackat som långfilmsregissör har Bober haft mer än ett finger med i spelet. Begåvade islänningen Dagur Karis debutfilm Noi Albinoi producerades av Bober och han har ett pågående samarbete med österrikiske ångestmästaren Ulrich Seidl (Hunddagar och nu senast Import/export). Carlos Reygadas, Mexikos främste regissör just nu (om Iñarritu och Guillermo Del Toro ursäktar), och hans nästan meditativt långsamma epos om kontrasten (eller konflikten?) mellan storstad och landsbygd har självklart funnit ett hem hos Bober.

Alla är visuellt drivna filmare. Som ogillar att man klipper i filmremsan i onödan. Som antingen älskas eller inte förstås alls beroende på smakpreferenser. Med tanke på Bobers förkärlek för den typen av regissörer var det egentligen inte fråga om han skulle upptäcka svenske Ruben Östlund. Utan när. Så det kom inte som någon större överraskning att Bober var på plats för att prata om Östlund, hans kommande andra långfilm De ofrivilliga och deras samarbete under Göteborgs Filmfestival tidigare i år. Finns det någon svensk regissör som stämmer in på beskrivningen ovan är det ju Östlund. Hans debutfilm Gitarrmongot med dess avsaknad av en tydlig (läs: dramaturgiskt regelmässig och förutsägbar) berättelse och avskalade formspråk och ovilja till närbilder och klippning var så mycket Philippe Bobers likör att den borde ha färgats i någon giftig färg, buteljerats och skickats direkt till fransmannens kontor.

Av det lilla som berättats om De ofrivilliga – fem episoder om relationen mellan grupp och individ, alla filmade i långa scener, med statisk kamera – verkar den inte mindre perfekt för Bober och hans filmfestivalfilmsmak.

Mattias Dahlström