Film
Över trettio år efter att Vivienne Westwood upfinner punken, skriver hon för evigt in sig i en klart motsatt del av historien, genom att designa bröllopsklänningen som Carrie Bradshaw blir dumpad vid altaret i. Där tar däremot inte dame Westwoods bidrag till flimhistorien slut, nu börjar filmen om hennes liv spelas in. Ett äntligen är kanske på plats här. En designer som bidragit så mycket till mode såväl som musiken, och samtidigt engagerat sig i miljö, politik och mänskliga rättigheter (bland annat begär hon Leonard Peltiers frigivelse på var och en av sina annonskampanjer och modevisningar) kommer vi inte se igen på ett tag. Frågan är hur två och en halv timme ens ska räcka till att berätta allt. Bekräftat är i alla fall att Kate Winslet ska spela huvudrollen, och kan någon göra rollen rättvisa så är det väl hon? Enligt Brittiska Vogue har nu Winslet börjat tillbringa arbetstid med designern för att komma in i karaktär. Releasedaturm är ännu inte satt.
Filmen om en annan modegigant, Coco Chanel, kommer förresten under nästa år från samma filmbolag (Universal) och med Audrey Tatou som legenden Chanel.
Winslet.
Butiken som startade allt, 1971.
När Prada ska lansera nya herrdoften Infusion d’homme verkar idéerna kring reklamfilmen ha spretat. Därför la de helt enkelt över problemet på nio lovande unga filmregissörer. Riktlinjerna var knappa, de fick endast instruktionen inspireras av doften och skapa. Man kan se det som en intressant dokumentering av möjliga sätt att sälja samma produkt om man så vill, de nio resultaten (som kan ses på prada.com) skiljer sig i alla fall mycket från varandra och är av varierande kvalitet. Nu ska inte en vinnare koras om någon trodde det, nej, nu låter Prada det riktiga proffset stiga in i bilden – den erkände filmredigeraren och Oscarpristagaren Pietro Scalia får i uppgift att klippa samman de nio filmerna till en enda Prada-vision. Kanske är det alltså främst en kraftmätning på Scalias talang vi i slutändan blir serverade? För hur han ska nu få ihop detta blir intressant att se. Under tiden kan man se alla nio filmerna på Pradas hemsida.
Ja, ja har snott den här idén. Från Guardian. Så stäm mig.
0:01 "Och var har du frugan då..." frågar en man med glasögon och glasögonsnodd (han har uppenbarligen koll på förra Lanvinvisningen och läser Johan Wirfälts blogg) till Gustaf Skarsgård med en festlig cocktail i handen. Vi är utomhus i en trädgård och i bakgrunden ser vi kedjehus. Alla är blonda och vi befinner oss i sålunda i svenssonland.
0:03 Innan han hinner avsluta sin fråga får vi dock se en kvinna i blommig klänning som till en helt annan person slänger ur sig "Ja?" I alla fall ser det ut som om hon säger det till någon annan eftersom man inte förstår om hon står i närheten eller på andra sidan trädgården. Hon ser däremot mest ut som om hon var med i filmen Muriels wedding och man förväntar sig att hon ska brista ut i Dancing Queen vilken sekund som helst. Är det ett subliminal message på något sätt? Vi vet inte och innan vi hinner fundera mer på det kastas vi tillbaka till första gruppen, eftersom det här är en trailer som försöker slå rekord i hur många klipp man kan trycka in på en minut och tjugofyra sekunder.
0:04 "... kommer inte hon också?" avslutar glasögonsnoddsmannen.
0:05 "Jo! ... Eller... " säger Gustaf Skarsgård och ser lite förvirrad ut. Vi är också förvirrade eftersom vi undrar vad som hände med kvinnan från Muriels wedding.
0:06 Torkel Pettersson har tydligen stått och väntat två meter bort och tar nu tre resoluta steg fram och joinar gruppen samtidigt som Gustaf avslutar: "Det här är Sven. Min man." LOL eller något.
00:11 Gustaf Skarsgård blickar mot en plats snett bakom biopubliken samtidigt som han håller något slags mat i handen. "Vi trodde att det var en barnfamilj som hade flyttat in." säger blomklänningskvinnan i en voiceover innan vi får se henne. Hon ser väldigt glad ut som om hon hoppas att hon på något sätt har missuppfattat allt. Kanske har hon missuppfattat vilken film hon är med i?
0:14 Torkel kommer fram och lägger handen på Gustafs axel. Konstigt nog stod han minst fem meter bort för bara en sekund sedan och har tydligen superkrafter.
00:15 "Men det är det också", säger Torkel. "Alltså vi ska adoptera." Fast egentligen säger han: "Alltså. Vi ska. Adoptera." som om han försöker få in något som helst spänning i den här trailern. Hur som helst, den stora frågan är hur han får ihop de två meningarna eftersom man knappast blir en barnfamilj förrän när man har fått det adopterade barnet. Men sådana petitesser bryr sig inte den här trailern om. Inte heller får vi någon förklaring till varför blomsterklänningen trodde att det var en barnfamilj om det inte var så att de redan under inflyttningen bar in massa barnleksaker och barnvagn.
00:16 Blomsterklänningskvinnan ser lika oförstående ut som publiken och utbrister "Jaså?". Möjligtvis ska vi tänka att hon kämpar med sina inre fördomar, men mest av allt ser hon ut som om hon precis har kommit på att hon glömt att ta på sig inkontinensskyddet.
00:17 Nu får vi se tre snabba klipp när Gustaf Skarsgård joggar genom grannskapet. Grannarna kollar på honom, inte direkt misstänksamt, snarare lite halvt ointresserat, vilket ligger ganska mycket i linje med hur man själv känner sig än så länge. Men visst. Om man anstränger sig kan man kanske associera lite till The invasion of the bodysnatchers.
00: 21 Gustaf och Torkel reser sig från något som man tror är en kyrkbänk och deras skrev hamnar i fokus. Om det här är ett sätt att signalera att de har sex är det lite väl otydligt.
00:22 En kvinna med väldigt spänd hals sitter bakom ett skrivbord och säger bistert: "Det har visat sig att det inte finns något givarland. Det finns inga länder som släpper iväg sina barn till homosexuella." Aha, det var inte en kyrkbänk utan ett väntrum. Men det förklarar inte the crotch shot.
00:24 Vi ser de två männen nu. Gustaf står upp. Varför vet inte. Var han på väg att gå? Har kvinnan med den ansträngda halsen sagt något otrevligt innan? Den här trailern ger mig en obehaglig känsla av att världen är en osäker plats där alla gränser är flytande och där inga svar finns att få.
00:26 "Ja, men svenska barn. Går ju också. Det går ju också. Bra." säger Torkel och tittar med valpögon på Gustaf. Han vägrar dock att sätta sig ner, han kanske har något slags kramp som gör att han måste stå upp?
00: 29 EN KÄRLEKSKOMEDI AV ELLA LEMHAGEN. Tack. Då fick vi det klarggjort i alla fall. Det är alltså inte en film om farliga grannar som kanske är utomjordingar. Jag upprepar: inte en film om utomjordingar.
00: 31 KASCHUNK! En lunta papper slängs framför kameran som är i extremt närbildsläge så att alla kan läsa "Patrik 1,5". Det står massa annat också, men man orkar inte läsa det om man inte som jag sitter och spolar trailern fram och tillbaka.
00:34 "Patrik 1,5" läser Gustaf om det var någon som inte väcktes från sin dvala av den höga ljudeffekten och fortsätter sedan om Patrik bla bla bla något om trasslig bakgrund. Redan här börjar man undra lite vad för slags trasslig bakgrund ett 1,5-årigt barn kan ha, men kanske framförallt om trailern är handikappanpassad. det skulle faktiskt vara väldigt jobbigt om vi ska behöva höra någon uttala allt som sker på skärmen.
00:37 I ett tomt rum tonar en barnkammare fram. Är det en drömvision, eller snabbspolning i tiden? I vilket fall som helst får det oss återigen att undra hur grannarna kunde tro att det var en barnfamilj som flyttat in.
00:39 KLING-KLONG. Dörren öppnas för att avslöja filmens twist. Det är inte Patrik 1,5 utan Patrik 15! Trots att hela biopubliken förstår hur det hänger ihop ser Gustaf ut som goddag yxskaft där han står i dörröppningen med en kopp kaffe. Man börjar fundera på om spänningen i den här trailern kommer från alla obesvarade frågor, som varför någon öppnar dörren med kaffet i handen?
00:43 KASCHUNK! Den här gången kan vi inte läsa något alls ur luntan som svischar förbi utan får i stället se Gustaf läsa i pappren igen som man nu ser är ungefär två A4. Hur det är möjligt att två papper skapar ett KASCHUNK hinner man fundera på ungefär en sekund innan trailern går vidare och lämnar alla frågor hängande i luften.
00:44 "Patrik Eriksson, 15 år" läser Gustaf och fortsätter medan vi får se Patrik gå igenom köket med en attityd som får honom att se ut som om han går genom en farligt område i Bronx. Han tittar misstänksamt på något på sin vänstra sida, troligtvis en lädergunga eller något annat bögigt.
00: 48 Nu är det till och med bara ett A4 i luntan och Gustaf avslutar: "grov misshandel". Torkel och Gustaf tittar skräckslaget på varandra.
00: 52 Under några snabba klipp får vi se hur Torkel och Gustaf tar bort alla köksknivar och låser dörren till Patriks rum (vi vet inte om han är därinne, men undrar lite hur han ska få plats i spjälsängen).
00: 54 "Men han är ju ett barn!?" utbrister Gustaf. "Ett barn. Med kniv." svarar Torkel. Och jag som trodde att de gömt alla knivar. Patrik måste ha snott åt sig en innan de hann dit, det kanske var det han stirrade så misstänksamt på i köket?
00:57 "Vi får sova i skift. Och så väcker jag dig. Om några timmar." säger Torkel. Gustaf Skarsgård tittar direkt på oss och jag tror att han försöker förmedla något slags känsla av han tycker det är absurt. Men det som är absurt är att den här trailern redan är inne på sitt 1342534:e klipp.
1:03 "Jag tänker inte bo hos några jävla bögar!" utropar Patrik 15 år medan vi får se hur han springer så snabbt han kan med Gustaf Skarsgård jagande bakom. Och jag som trodde att de var bögarna som var rädda för honom! Uppenbarligen är bögar farligare än knivar.
1:05 En helt okänd man slår huvudet i gruset. Vem är han? En granne? Vi vet inte och ingen förklaring ges. Det blir allt mer uppenbart att den här trailern försöker med något slags förvirringstaktik så att vi ska gå från biografen och tänka: jag kan inte fortsätta att leva med så många obesvarade frågor. Det enda jag kan göra är att se filmen och hoppas att den får mig att se meningen med livet igen.
1:07 Men i stället får vi Gustaf Skarsgård som förklarar att "Patrik stannar." Kanske har han insett att Patrik är bra som skydd mot bodysnatchergrannarna. Om det nu var en granne som fick äta grus och om det nu var Patrik som golvade honom. Men, som sagt, det vet vi inte, eftersom vi inte har sett den här filmen. En film som besitter alla svar i universum och som vi alla kommer behöva se om vi inte ska begå kollektivt självmord.
1:09 Fast i och för sig. Sen får vi faktiskt fortsättningen: "... Tills han hittat en familj som han kan stanna hos." De är alltså fortfarande livrädda för honom och tänker tvinga honom att sova i spjälsängen i man vet inte hur många månader.
1:13 Vi får se en scen som visar lite vardag. Patrik sitter på någons plats. "Man kan väl sitta var som helst, när som helst. Kan väl flytta tallriken också. Kan väl ta mera." säger Torkel. Nej, jag förstår heller inget av det här. Men som sagt. Jag tycker verkligen att den här filmen verkar som den viktigaste filmen någonsin. Någonsin.
1:17 PATRIK 1,5. Och en regnbåge. Det är en regnbågsfilm.
1:22 "Det fattar ni väl själva att det inte kommer att funka", säger Patrik som har fått av sig mössan. "Vad ska jag kalla er? Pappa och pippa?" Om det här är en av de där filmerna som sätter sina bästa skämt redan i trailern har jag inte mycket hopp om humornivån i filmen.
Så hur känns den här filmen baserad på trailern? Som åtminstone två filmer. Den ena handlar om ett bögpar som flyttar in ett villaområde med bodysnatchersvenssons men till slut blir accepterade och kvarterets älsklingar. Den andra en feelgoodkoemdi om ett bögpar som adopterar en problemunge men där alla finner varandra på slutet.
Men det viktigaste är så klart att trailern klart visar att det här kanske är den enda filmen som kan lösa klimatfrågan, bringa världsfred och avskaffa fattigdomen. Om vi alla ser Patrik 1,5 kommer vi att leva som ett med världsalltet så sprid budskapet, mina lärjungar. Jag har sett ljuset!
Så här går det till när kända människor mötas:
Ta Uma Thurman (Pulp Fiction). Hon har en svensk mamma. En del vill få det till att hon låter lika hes som Greta Garbo. Hon är än så länge bara 38 år. Och när Donatella Versace ordnade en fest för Tony Blair så mötte Uma en mångmiljonär (hedge-sektorn). Denne rike man heter Arpad Busson. Hana är 45.
Samt filantrop. Det innebär att han ger bort pengar till dem som bättre behöver dem – mot att han får göra avdrag på skatten.
Det finns väl annars bara ett problem – Umas förlovningsring. Den är så stor att hon knappt får på sig kappan. Eftersom ringen fastnar i ärmen.
Uma ska nu gifta sig för tredje gången. Vad gör det – när hon är så bra i Kill Bill.
Tack, Quentin Tarantino. Du är den ende som förstår Uma.
Därför 007
Agent 007 är inte slut. Han tickar här ovanför min armbåge. Jag köpte en klocka gjord av Swatch. James Bond-klockan. De hade bara en kvar. Något måste jag säga till mitt försvar.
En anledning till att 007 är så populär är att varje man skulle vilja vara han. Och varje kvinna skulle vilja vara en Bond-brud. Ytterligare en anledning.
Ni tycker denna förklaring är lite enkel och...ja, sån är inte ni. Det finns kanske kvinnor som inte vill vara en Bond-brud. Det är lätt att säga om man aldrig fått frågan.
Nu är det så här: James Bond har kommit tillbaka. Närmare bestämt: Han uppenbarade sig den 28 maj i ny roman av Sebastian Faulks.
Devil May Care, heter boken. Djävulen kanske bryr sig.
Sebastian Faulks, den nye författaren, blev både rörd och skakad när han fick frågan från familjen Fleming.
Han hade inte läst en Bond-bok sedan han var 13 år. Men skriva kan han och är mest berömd för en fransk trilogi som sålt fyra miljoner bara i England.
Nu har han enligt vad som sägs skrivit en bok precis som om Ian Fleming själv skulle ha skrivit den.
Tror ni att jag går omkring med min Bondklocka varje dag? Ja, från slutet av maj har det blivit så.
Varför är Bond så attraktiv? Eller ska han slänga sig i väggen? Vad tycker du?
Finsmakarens val
Utanför den pseudovärld vi brukar kalla filmfestivalcirkusen är det kanske inte så många som vet vem han är. Om det ens är så många där.
Men Philippe Bober är en doldis som kanske har filmfestivalvärldens – och därmed antagligen hela filmvärldens – mest exklusiva, konsekventa och specifika smak. Och sådant är alltid fascinerande. Den franske producenten/distributören/säljaren och hans bolag Coproduction Office med säte i Köpenhamn producerar en eller ett par filmer per år. På sin höjd. Så gott som varenda en lyckas leta sig in i de allra finaste salongerna på de största festivalerna. Receptet? Formmässigt hårt hållna feel bad-dramer. Bober är handelsresande i filmad ångest om man så vill. Med en underton av mörk humor? Well, inget måste, men varför inte?
Något utöver detta verkar inte riktigt existera. Dyker det inte upp några manus med tillräckligt mycket ångest och saftig samhällssatir ligger Bober hellre lågt än producerar något annat.
Det var Philippe Bober som låg bakom Lars von Triers tidigaste filmer och tv-serien Riket. När Roy Andersson under 2000-talet triumferande comebackat som långfilmsregissör har Bober haft mer än ett finger med i spelet. Begåvade islänningen Dagur Karis debutfilm Noi Albinoi producerades av Bober och han har ett pågående samarbete med österrikiske ångestmästaren Ulrich Seidl (Hunddagar och nu senast Import/export). Carlos Reygadas, Mexikos främste regissör just nu (om Iñarritu och Guillermo Del Toro ursäktar), och hans nästan meditativt långsamma epos om kontrasten (eller konflikten?) mellan storstad och landsbygd har självklart funnit ett hem hos Bober.
Alla är visuellt drivna filmare. Som ogillar att man klipper i filmremsan i onödan. Som antingen älskas eller inte förstås alls beroende på smakpreferenser. Med tanke på Bobers förkärlek för den typen av regissörer var det egentligen inte fråga om han skulle upptäcka svenske Ruben Östlund. Utan när. Så det kom inte som någon större överraskning att Bober var på plats för att prata om Östlund, hans kommande andra långfilm De ofrivilliga och deras samarbete under Göteborgs Filmfestival tidigare i år. Finns det någon svensk regissör som stämmer in på beskrivningen ovan är det ju Östlund. Hans debutfilm Gitarrmongot med dess avsaknad av en tydlig (läs: dramaturgiskt regelmässig och förutsägbar) berättelse och avskalade formspråk och ovilja till närbilder och klippning var så mycket Philippe Bobers likör att den borde ha färgats i någon giftig färg, buteljerats och skickats direkt till fransmannens kontor.
Av det lilla som berättats om De ofrivilliga – fem episoder om relationen mellan grupp och individ, alla filmade i långa scener, med statisk kamera – verkar den inte mindre perfekt för Bober och hans filmfestivalfilmsmak.
Mattias Dahlström
Buñuel
Tack Sveriges Television för att ni har sänt fyra filmer av Luis Buñuel.
Inklusive Borgerskapets diskreta charm. Med Fernando Rey.
Ni som missade detta event kan alltid läsa Buñuels självbiografi Min sista suck.
Om jag skulle välja en enda självbiografi att ta med på en öde ö så får det blir Buñuel.
Här ett litet smakprov om drycker:
"Naturligtvis dricker jag aldrig vin i en bar. Vinet är en enbart fysisk njutning som på intet sätt stimulerar fantasin.
I en bar och för att få igång och underhålla drömmerierna måste man dricka engelskt gin. Min favoritdryck är dry martini. Med tanke på den allt överskuggande roll dry martinin spelat i det liv som skildras här måste jag ägna denna dryck en sida eller två.
Som alla cocktails är dry martinis antagligen en amerikansk uppfinning. Den består i huvudsak av gin och några droppar vermouth, helst då Noilly-Prat. De verkligt hängivna vill ha sin dry maryini mycket torr och går så långt att de menar att man blott skall låta en solstråle falla genom en Noilly-Prat -flaska innan den når ginglaset. En god martini sade man en gång i världen i Amerika, skall likna Jungfru Marias obefläckade avelse. Vi vet ju faktiskt att enligt den helige Tomas av Aquiono genomborrade Den helige andes skaparkraft Jungfruns hymen som en solstråle utan att få det att brista. Samma sak med Noilly -Prat, sade man..."
Ja, ni får läsa vidare själva såvida ni inte är katoliker och tar illa vid er av denne hädare och surrealist.
Ett måste - och därmed menar jag något viktigare än stegräknare - är att se alla Luis Buñuels filmer.
Den ende regissör som egentligen förstått sig på Catherine Deneuve.
Tillbaka från de döda
Den enda film om Vietnamkriget som, så vitt jag vet, faktiskt spelades in medan striderna fortfarande pågick var den parodiskt patriotiska och usla De gröna baskrarna från 1968. Det skulle dröja år efter USA:s tillbakadragande innan filmmakare började peta i det fortfarande öppna, långsamt läkande såret, men då gjorde de det i och för sig med besked. Filmer som Plutonen, Deer hunter, Full metal jacket, Rambo – First Blood, Taxi driver och en hel del andra har alla format bilden både av kriget, protesterna emot det och effekterna det fick både på hemmaplan och i Vietnam.
Med dagens pågående Irakkrig är läget ett annat. Hollywood fullkomligt sprutar ur sig filmer som på ett eller annat sätt berör konflikten. Bara här i Sverige har vi till exempel sett filmer som The kingdom, Lejon och lamm, In the valley of Elah och en handfull andra. Otaliga fler har gått upp på amerikanska biografer eller är under produktion.
Irakkrigsfilmhysterin leder till att filmerna blir så många och ska produceras i så högt tempo att regissörerna knappt räcker till. Vilket till slut lett till att filmmakare som länge suttit på avbytarbänken eller i utvisningsbåset får chansen att filma igen. Som Kathryn Bigelow. Hennes The hurt locker, om ett amerikanskt förband på jakt efter en bomb i en minst sagt fientlig stad, med bland andra Joseph Fiennes och Guy Pearce i huvudrollerna, verkar kunna få premiär senare i år. Bigelow själv, och kanske ett par människor till, är nog de enda som är gladare över det än jag.
Jag vet inte om ni minns Bigelow? Hon debuterade 1987 med briljanta vampyrfilmen Near dark och tillbringade 90-talet med att göra stor surfaction i Point break och science fiction i Strange days, alltid med samma frågor kring vad människor är beredda att offra för sina kickar och hur de kickarna kan bli handelsvaror. Hon som, trots klenare budgetar och sämre förutsättningar, alltid gjorde så mycket mer helgjuten, spännande och tankeväckande action än all världens samlade Michael Bayar eller andra regissörer som sponsras av Jerry Bruckheimer och gör filmer om stora robotar från yttre rymden.
För sex år sedan spelade Bigelow in K-19: The widowmaker, ett väldigt påkostat projekt med storstjärnor i huvudrollerna, som, precis som Strange days, floppade rejält. Och gjorde det ganska välförtjänt, det var som om de nya möjligheterna hämmade Bigelow snarare än stärkte henne eller fick henne att utvecklas. Efter K-19 har hon haft förtvivlat svårt att finansiera sina projekt, men gör man en jämrans ubåtsfilm med Harrison Ford får man kanske skylla sig själv lite?
Samtidigt har en dålig film, eller hur många som helst, aldrig hindrat, säg, Robert Rodriguez eller Jim Jarmusch från att få fortsätta göra filmer. Men de är ju å andra sidan män.
Mattias Dahlström
Därför pratar de konstigt på svensk film
Det händer märkliga saker på kinoredaktionen. Den här veckan har till exempel Clara nördat fullständigt loss i ett lååååångt inslag om varför folk låter så konstigt på svensk film från förr. Är det språket som förändrats, handlar det om mikrofonteknik, och vad håller på att hända med ö-ljudet i modärn svensk film. Kommer i radion ikväll, eller på söndag, eller i efterhand på nätet.
Själv sitter jag och är lite perplex. jag ska intervjua Michel Gondry om en liten stund, det kom lite hastigt på. Har inte hunnit förbereda mig som jag borde. Jag får väl lösa det på uppstuds.
Såg förresten "rec" igår. Tyckte att den var bra. Gillar lo fi-skräckisar med litet effektkonto och klaustrofobisk känsla. Alla filmer där barn blir zombies är också bra (inte värre spoiler än när Strage avslutade slutet på filmen i pastan i går).
Idag har också "Maggie vaknar på balkongen" som jag har skrivit om tidigare, premiär. Gå och se!
The itch factor
Vad gör man när man ser ut såhär under båda armhålorna?
Jag har bytt deodorant men det fortsätter ändå att klia. Det är inte för att jag har rakat mig för det kliar inte ens på det specifika partiet, det kliar liksom på sidorna om det. Jag blir tokig. När jag väl sätter igång med nagelskrapandet kan jag inte sluta förrän det börjar svida. Jag är inte så sugen på att kleta in halva mig i Idominsalva heller. I alla fall inte på dagarna.
Sorry for almost flashing, jag har på mig ett jätteslitet, stort linne från H&M som lever sitt eget lilla liv. Haha.
Nåväl, nu ska jag äta det som är kvar av min Ben & Jerry's (baked Alaska!) och titta på en flatfilm jag laddade ner för någon vecka sedan. Angående just flatfilmer, någon som har ett tips att dela med sig av? Eller så finns det kanske någon som vill ha ett tips av mig? Jag har nämligen sett ganska många, dock av väldigt varierande kvalité.
Buenos Aires 1977
'
Jag tror att den bara går upp i en enda ynka kopia i hela Sverige. Ändå är den lätt en av vårens bästa filmer. Berättelsen om Claudio Tamburrinis tid i juntans hemliga fängelse går från politiskt laddat drama, till en undersökning kring Stockholmssyndrom-liknande upplevelser, för att sluta i rena actionfilmen. Otroligt bra! Jag har intervjuat verklighetens Claudio Tamburrini en gång, han bor i göteborg och är idrottsfilosof. Och verkar ha exorcerat ut sina dämoner ganska ordentligt.
Att Tamburrinis bok - som den här filmen bygger på - inte har kommit ut på svenska, är väl inget mindre än en skandal.
Terapiad och klar
Idag testade vi filmterapi på jobbet. Hela Kinoredaktionen och en terapeut och en dator fulladdad med filmklipp. Med bandet rullande. Jag är inte så säker på om vad vi hann komma fram till, bara att jag blev löjligt känslosam inför klippen som radades upp framför mig. Precis som det var jävligt skönt att bara släppa hela recensentperspektivet för att istället koncentrera sig på att BARA se sig själv i bilderna. En ren fröjd, även om teraputen nämnde något om narcissism efter en av mina utläggningar. Vad kan hon ha menat ed det. Å andra sidan kanske det var förutsägbart att jag skulle reagera positivt på en filmterapi? Resultatet hörs på fredag kväll i Kino i P1.
Efter det satt jag i fyra timmar i en källare på söder för att göra en intervju för Re:Public Service. Kanske en av de mest märkliga reportage jag gjort i mitt liv. Nu tänkte jag avsluta denna splittrade dag med att städa toaletten. En annan sorts terapi kanske?
Och så är jag sjukt stressad över att jag bara läst typ 20% av den bok som vi ska diskutera i läsecirkeln Kulturkoftorna som drar igång på fredag. Någon som har några bra tips på hur jag ska mörka det om jag inte hinner klart?
Ole Bornedal mår bättre än på länge
En helt vanlig dag bland designhusen på Amager
Hur överlever man ett fiasko?
Ja, för Ole Bornedal verkar ett låååååååångt uppehåll ha gjort susen. Efter praktplakatmagplasket med samproduktionsmardrömmen "Jag är Dina" 2002 så kom det inte mycket i filmväg från mannen som gjorde ett storstilat genombrott med "Nattvakten". Sen dök plötsligt barnrysaren "Vikarien" upp från ingenstans (där Paprika Steen spelar en elak lärarvikarie från yttre rymden) ifjol, tillsammans med "Kaerlighed på film" för de lite vuxnare barnen.
Såg "Kærlighed..." igår, och tyckte att den innehöll mycket av det där som man alltid saknar i svensk film. Ett genomfört visuellt språk, väl uttagna svängar rent intrigmässigt, och ett vällustigt frossande i genrekonventioner. Och så en jävla lust att använda sig av den danska moderna arkitekturen. Paret som filmen handlar om bor förstås i en av de där moderna lådorna ute på Amager, ett hus som jag kände igen från någon arkitekturartikel i Sverige, och Metrotåget susar förbi för jämnan utanför deras fönster.
På samma sätt använde Christoffer Boe sig av de strikta, då relativt nybyggda, Metrostationerna i sin "Reconstruction". I bägge filmerna är arktitekturen i allra högsta grad en del av berättelsen. Och jag började fundera, har någon svensk filmare gjort likadant på sistone? Använt den Nya Svenska Arkitekturen för att berätta en samtida berättelse. När får vi se det första klaustofobiska dramat uppe i Turning Torso. Eller hur begår man ett elegant mord i Hammarby Sjöstads integritetslösa fönstersjuka kvarter?
("Vikarien" fick biodistribution av Folkets Bio, I Danmark är det SF som släpper "Kærlighed på film" på dvd, men någon svensk release har jag fortfarande inte hört ett knyst om).
Gondry och Lucas with the lid off
När jag såg Michel Gondrys senaste, "Be kind, rewind" tyckte jag att jag kände igen vissa grejor. Och häromnatten när jag låg sömnlös i jetlag hittade jag videon jag hade tänkt på. En av Gondrys tidigare, från 1994, som jag hade inspelad och kollade på om och om igen. Lucas with the lid off, med Lucas. En av de där entagningsvideorna som Gondry höll på med ett tag, fast hör omständligt redovisat. Och man kan liksom känna hur sweded film-rörelsens linda finns här.
Lite kul att Gondry nästan haft vissa bildlösningar med sig sen dess och väntat på att få göra filmen som de skulle kunna passa i (för de som har hunnit se den: jag tänker framför allt på vissa av lösningarna i filmatiseringen om Fats Wallers liv och montaget mellan de olika sweded-film-inspelningarna).
Och efter lite ytterligare googlingar så fick jag reda på att artisten Lucas förresten är dansk, kallar sig själv för The Concept och skryter om att han jobbat med Pussycat Dolls på sin myspace-sida. Bara som en liten bonusinfo.
Topp fem saker att må riktigt dåligt över i Angel
Ser ni symboliken. Han liksom ser ut som en rock-satan och så svävar han liksom runt Angel. Djävulen och Ängelen. Förstår ni. Det här är fucking brilliant.
Alltså, jag lovar. Jag ogillar filmrecensentdrev. Sådär så att jag känner att jag ständigt måste gå i försvar för Richard Hoberg och Colin Nutley. Inte för att jag gillar dem, utan för att det är så accepterat att hånflina åt allt de gör.
Därför gick jag och såg "Angel", fast besluten att försöka se några förmildrande omständigheter . Och kom hem med....inga (jo en, Helena sjunger faktiskt inte alls i filmen. Det är ett...intressant brott mot musikfilmskonventionerna) Det var, helt enkelt, en av mina topp 5-värsta svenska filmer jag sett någonsin. Men jag tänkte att jag kanske i alla fall skulle försöka sortera mina aversioner.
5. Rawkandraul med guran på magen
Det här var precis lika delar roligt som ångestframkallande. Slow motion-bilderna med Rolf Lassgård framför en vindmaskin så att hans blonda page fladdrar medan han har guran på magen och kör ett fett solo. Mycket samma känsla som att se en film från rockpensionärernas årsmöte. Till det en Helena Bergström i plommonstop och svarta vingar som liksom blir som en epa-version av, säg, Lill-Babs. Lill-Babs är sexigare och hetare på scen än det här.
4. Rikard Wolffs hårpiska.
3. Cellulit-filtret
När man gör reklamfilm kan man sätta i skitsnygga filter så att alla ser ut som gudar i fejan. Nutley har tydligen lyckats hitta motsatsen. Visst, den här filmen handlar kanske om hur obarmhärtigt det är att åldras i musikbranschen, men var man tvungen att filma alla med maximalt osympatiskt ljus. Kunde inte någon få åldra med värdighet. Fick sminkösen verkligen order att fylla i alla rynkor och skavanker. Och vem valde ut den där stringtrosan åt Helena?
2. Min 12-åriga son skrev det här manuset alldeles ensam
Jag vet inte. Någons hjärn har helt lagt av när det gällde manusskrivande, eller så bestämde de sig för att improvisera allt på plats. Helena Bergström, som ska spela en artist med listettor i både England och USA, har ungefär samma förhållande till musikbranschen som den där sjuksköterskan som hon spelade i "Livet är en schlager". "Man kan inte leka med döden. Hör du det, Rick. Man kan inte leka med döden".
Jag börjar bli för gammal för att se filmer om mentally challenged svenskar. Ge Bergström ett manus, hon förtjänar det. Och bara för att man spottar när man skriker, så känns det inte mer äkta.
1. Rolf Lassgårds sexscener
Alltså, det är inte som att jag brukar ha något emot stora män. Men sexscenen med en stånkande Rolf Lassgård fick mig att reagera rent fysiskt. Jag ville bara kräkas. Och förnya mitt medlemsskap i viktväktarna. Colin borde se lite mer björnporr så han förstod hur man kan göra det här på ett snyggt sätt.
När monster klär ner sig
I min gymnasieskola fanns det två iögonenfallande stilar bland kidsen från socialgruppen med lägst nummer. Några visade ganska överdrivet vilka förhållanden de kom ifrån med sinnessjukt många lager av tråkiga, men, i alla fall för genomsnittliga gymnasieelever, ganska dyra, kläder på en och samma gång. Andra klädde ner sig och gjorde räder i sina föräldrars garderobers mörkaste skrymslen för att förhoppningsvis hitta ett par utsvängda jeans. Den grupp som bar sin bakgrund med stolthet steg gärna utanför dörren med en Polo-piké under två (!) Boomerang-skjortor, över det en stickad Gant-tröja, en jeansjacka och en Peak Performance-väst eller Chevignon-jacka. Typ så. Vi brukade kalla dem för »klädbyggare«, ett slags variant på »kroppsbyggare« eftersom lagren av kläder gav dem rätt rejäla tygmuskler.
Skaparna bakom den moderna blockbustern har nästan uteslutande varit klädbyggare. De har visat upp sin status och sina ekonomiska muskler på ett så flagrant sätt som möjligt med CG-effekter, stora stjärnor, svulstiga rockballader på soundtracket och svindyr musikvideoestetik. Har man inget annat att komma med än överdåd, ska det i alla fall vara ett rejält överdåd.
Med science fiction-katastroffilmen Cloverfield, där en gigantisk fyrfota utomjording löper amok på Manhattan ansluter sig regissören Matt Reeves snarare till den nerklädda gruppen trots att han förmodligen haft förutsättningar att i alla fall närma sig blockbustermästaren Bruckheimer – Reeves har Lost-skaparen J.J. Abrams som producent. Och för all del: bilderna av monstret och den allt mer raserade storstaden är spektakulära på samma sätt som i, säg, King Kong.
Men Reeves har också valt mer eller mindre okända skådespelare i rollerna som tjugonåntings som får en avskedsfest avbruten av det namnlösa monstret och bestämmer sig för att rädda en skadad tjej högt upp i ett av husen vid Central Park. Och, framförallt, har han spelat in (eller i alla fall spelat in så att det ska se ut som om det spelats in) på en skakig grynig handhållen sjösjukeframkallande videokamera. Det är mångmiljonbudgeterad storfilm med dogmateknik. Världarnas krig genom ett fejkat Blair witch project-filter. Resultatet blir att Cloverfield är något så ovanligt som en nerklädd blockbuster. Vilket, hur konceptuellt tillkrånglat Reeves tilltag ibland än ter sig, faktiskt blåst lite liv i en annars ganska tråkig storfilmsgenre.
Jerry Bruckheimers inarbetade blockbusterkoncept har de senaste åren med rätta förlöjligats i Team America och floppade rejält i The Island. Hybrisdrabbade regissörer och manusförfattare sänkte de avslutande delarna i spindelmän- och pirattrilogierna. Kanske är vägen framåt en formmässigt mer utmanande blockbuster? Till nästa gång hoppas jag Reeves tar sig an en superhjälte. Gärna i svartvitt.
Mattias Dahlström
Cloverfield går på bio.
Samtida regissör á la Wim Wenders
I retrospektiv osar de flesta av tyskfödde regissören Wim Wenders -ografier av en längtan åt två håll: tillbaka till sextiotalet och över atlanten. Denna längtan avspeglar sig såklart i hans stil, vilken enklast kan sammanfattas som hår och glasögon. Tack vare de amerikanska influenserna är det dessutom en stil som är lätt att efterlikna. Köp upp dig på illasittande kavajer och enfärgade skjortor i blå och röda nyanser, för en närmast komplett basgarderob. Accentuera med hattar och cowboy-smycken för festligare tillfällen.
Glasögon: Paul Smith
Kavaj: Myrornas
Skjorta: Gant
Henrik Sagen
Flickorna, dokumentärfilmsregissörer och Rookiedebutant
Vi har ett ganska sunkigt kontor, jag och de andra på Kinoredaktionen på radion. Inte alls sådär vitmålat och reklambyråfräscht som på Rodeo. Visserligen kan jag se Globen från fönstret, men värmen går inte att skruva ner på rummet, whiteboarden har flera redaktioners avlagringar som inte går att ta bort, och jag har en tendens att bygga små berg av cola-lightflaskor runt väggarna. Och eftersom vi inte är fast anställda har vi också sämre skrivbord än alla andra. Sådana som inte går att höja och sänka.
Men där inne i DDR-myset i bunkern trivs vi ändå. Och producerar massor av radio. Jag är otroligt nöjd med att få jobba med två hyperkompetenta producenter– Jenny Aschenbrenner och Clara Törnvall, och det enda som är dåligt är att vi aldrig jobbar alla tre samtidigt, på grund av våra komplicerade deltider och de oregelbundna pressvisningarna på filmer. Å andra sidan. Det är skönt att ha något att längta till.
Ikväll, fredag, sänder vi vårt åttonde program, och det kommer att handla om typ det här:
Dokumentären ”Maggie på balkongen” skildrar massajkvinnan Maggies liv utan genrens vanliga ingredienser – integritetskränkning och offermentalitet. Möt svensk dokumentärfilms nya hopp, filmarna Ester Martin Bergmark och Mark Hammarberg i fredagens Kino.
Kino undrar vad som döljer sig bakom flosklerna kring det nya Rookie-projektet. Vad räknas som experimentellt och nyskapande? Debuterande rookieregissören Petra Revenue vet i alla fall att hon aldrig vill bli en skitnödig demonregissör
Och så frossar vi i Mai Zetterlings utskällda klassiker ”Flickorna” från 1968 som nu kommer ut på dvd, och träffar den israeliske dokumentärfilmaren Yoav Shamir som i ”Flipping out” följer unga israeliska soldater som knarkar ner i sig i Indien.
P1 fredag 18.15, söndag 16.03. Och på webben från och med en stund efter sändning.
(bilden föreställer Kinoredaktionen när vi testar redaktionslooken inför årets Cannesfestival)
Eyecandy på Tempo (och då menar jag filmerna)
Emma Gray Munthe hävdar att jag är en manodeppressiv filmrecensent, och att jag just nu är inne i en...eh...glad period. Jag är inte lika säker. Jag menar, obehagsattackerna som jag fick efter de kackiga inledningsscenerna av "Kärlek i kolerans tid" var verkligen inte livsglada. Å andra sidan var jag på förvånansvärt gott humör efter senaste Rambo-rullen. Och det kanske inte var helt väntat.
Flera av de filmer som jag sett ur Tempo-festivalens utbud har också gjort mig smått euforisk. "Maggie vaknar på balkongen" skrev jag om häromdagen. "Dixie Chicks - shut up and sing" var också cool. Ett sorts idolporträtt av gruppen som hatades av hela amerikas country-publik efter att de dissat George W Bush på en konsert. I London. Men där gruppmedlemmarna svarade på kritiken med att byta image, musikgenre och skriva jävligt förbannade texter om alla som svikit dem.
Och när jag tittade på "Three Miles North of Molkom" så tyckte jag till och med att New ageare var riktigt söta och gulliga. Fast filmens viktigaste huvudperson är förstås australiensaren som HATAR New Age och som hamnat på det stora hippielägret av misstag. Det är hans utveckling från hater till lover som hisnar. Att Regina Lund råkar hamna på den där festivalen i början känns däremot nästan som filmens svagaste punkt. Det och att en kille som jag faktiskt tror kallar sig för Siddharta i filmen inte fattar varför han inte får brudar. Inte ens på No Mind-festivalen funkar det raggningstricket.
FLM # 2
Ikväll, onsdag, är det releasefest för nummer två av filmtidskriften FLM på Allmänna Galleriet i Stockholm, mellan 19 och 01. Gå gärna dit. Själv har jag redan tjyvläst det mesta av numret, och är mycket positivt inställd. Många bra vinklar och grepp, och i stort sett inget som är lik den slentrianmässiga filmjournalistik som vi annars överöses med. Men texten om det svenska filmsexet lider av lite nybörjarmissar. Det är en sån SKITBRA idé, att klippa ihop alla sexcener i förra årets svenska filmproduktion, och sedan försöka göra en analys av läget. Men att intervjua folk var och en och sedan göra ett rekonstruerat runda bords-samtal blir lite för odynamiskt. De kunde väl ha samlat de där fantastiska hjärnorna i en telefonkonferens eller något?
Men, som sagt, det mesta är fint som snus, bland annat gillade jag Athena Farrokhzads text om My little eye. Schysst om- och närläsning av en bortglömd film.
Maggie vaknar på balkongen
Helt på egen hand, i min tv-soffa, håller jag på att ladda upp inför Tempo-festivalen med att kolla på några av filmerna som ska visas. Och måste säga att jag hade en höjdarkväll igår. Maggie vaknar på balkongen var verkligen en jävligt bra dokumentär.
Filmarna har liksom bara struntat i att ge alla bakgrunder, förklara allt in so many words, och istället koncenterat sig på att skildra Maggies liv JUST NU. Eller, Maggie själv är en av filmarna. Hon plåtar själv, till exempel en man som föföljer henne på stan, eller en sjuk duva. Medan resten av materialet är löst sorterat , utmärkt musiklagd och gav mig sakta men säkert de ledtrådar jag behöver för att förstå vad som har hänt i Maggies liv. Eller Beatrice Andersson, som hon också heter. Se den på festivalen, eller när den får biodistribution senare.
#75 Helen Mirren byter kläder i The cook, the theif, his wife & her lover
Peter Greenaways The Cook, the The Thief His Wife & Her Lover (1989) är ett enda stort frosseri i sinnen; genom allt från dekor, musik, skådespeleri, handlig, känslor, kläder och den påtagliga nakenheten. Som tittare drabbas du av äckel, fascination och lust på en och samma gång, vilket alltid känns lite besynnerligt, och en aning barbariskt.
I Det Femte Elementet får Jean Paul Gaultiers kostymdesign påvisa framtiden. I The Cook, the Theif, His Wife & Her Lover blir den, trots sin fantasirikedom, snarare tidlös eller omöjlig att placera. Restaurangen där filmen utspelas har väggar täckta i röd sammet och bord dekorerade med konstellationer av döda fåglar, och med restauranggästerna i fantasifulla kostymer skapas en känsla av barocken. Sannolikt är det så här världen skulle se ut om vi fortfarande hade kvar 1600-talets estetik för kläder och dekoration...
Helen Mirrens håruppsättningar och omsorgsfullt utarbetade klänningar förändras mellan olika känslor snarare än för att påvisa tid. Hon spelar kvinnan som blir misshandlad och förtyckt av sin hemska man, den groteske restaurangägaren the Theif. Tillslut revolterar hon och inleder ett passionerat förhållande med en ung författare hon träffar på restaurangen. Vi får följa hur Mirrens annorlunda klänningar nu ställs i kontrast mot hennes och hennes älskares (spelad av Alan Howard) oförvarnat helnakna kroppar. Hennes man, the Theif, får tillslut reda på romansen och skriker i raseri att han ska mörda älskaren, laga honom och äta upp honom. Ett löfte han får, well, äta upp.
Just Like Heaven.
Kära vänner, ni förstår inte, ni kan inte föreställa er hur klaustrofobiskt det är att upptäcka att man arbetar i en litenlitenliten ankdamm där man inte kan simma för då skulle man skrapa sina knän blodiga. Älskade Sverige, älskade Stockholm, jag håller verkligen på att försöka ge er en chans men ni måste nog erbjuda något mer än det här för annars kommer jag inte tillbaka nästa gång jag åker härifrån.
Det funkar inte när en snorig trettionånting gör anspråk på Stanley Kubrick och Ingmar Bergman utan att ha någon som helst täckning för det. Eyes Wide Shut och Scener Ur Ett Äktenskap är två mästerverk om trasiga, vuxna, relationer fulla av svek, becksvart mörker och jorbävningsliknande åtrå. Det räcker inte med köttiga, klaustrofobiska närbilder om dialogen är sjukt styltig och forcerad. Fast det kanske låter bra på danska, vad vet jag?
Jag menar inte att all film måste vara lättsam och superrealistisk. Film kan vara fantastisk när den är teatral, kolla bara på Vem är rädd för Virginia Woolf eller på Closer. Men den sortens teatraliskhet funkar inte när den är krystad, onaturlig och stel. Då blir det bara outhärdligt. Visserligen fanns det ett par roliga repliker och det var fantastiskt att se stora, skräckinjagande bautastjärnor spela hjälplösa, fumliga och oerhört rörande äkta makar. Men det räcker inte. Se på Francois Ozon, Guillame Canet eller Agnes Jaoui. De hanterar skitstora, övernaturliga och oändligt smärtsamma känslor med en sådan lätthet att filmen borrar sig rakt genom bröstkorgen, hjärtat och längst in i ryggmärgen eftersom det är intelligent, subtilt och träffsäkert. En bra regissör är opretentiös eftersom hon eller han kan omfånga sin berättelse. Oftast med erfarenhet och om man inte har det, om man är väldigt ung och vill berätta om fullmogna människor som närmat sig livets mitt måste man åtminstone ha intution eller tillräcklig begåvning för att ömsa skinn och kunna föreställa sig andras liv och situation kristallklart. Jag beundrar dem som vågar ge sig ut på tunn is men jag blir fan inte imponerad av ihåligt, ungefärligt och syntetiskt fantiserande. Man kan inte ta en yxa och hugga fram någon slags naturvidrig vikingdialog och förvänta sig att den ska beröra någon på djupet. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHH, ta mig långt, långt bort härifrån. Om det här betraktas som ett mästerverk säger det ganska mycket om hur låga förväntingar vi svenskar har på vår egen filmindustri.
Idag har jag haft möte med Darling Desperados för ett teaterprojekt om Lou Andreas Salomé, den kanske största eurpoeiska musan någonsin. Hon var Sigmund Freuds lärjunge, Freidrich Nietzcshes stora olyckliga kärlek och Rainer Maria Rilkes tvillingsjäl. Vi lyssnade på en föreläsning med Caroline Krook som skällde lite på mig för att jag var sen. Stockholm Stifts Biskop sa åt mig att ta av mig ytterjackan som när man gick på högstadiet. Sen fortsatte hon sitt föredrag om gudsbilder och var fullkomligt genialisk. Enkel och väldigt torr men just därför gick budskapet fram utan onödiga kringelkrokar. Vi diskuterade även troskriser. De riktigt jävliga tvivlen som får hela ens världsbild att rasa samman och man slutar tro på Gud eller någon som helst form av godhet. Hon sa också att religion och konst är tvillingsjälar. Dagens bittra men nyttiga erfarenhet är att min tro på skandinavisk filmkonst har lidit ett av de svåraste slagen någonsin. Men som en bekant sa tidigare ikväll, är man omgiven av små små ankor i en liten liten ankdamm så är det bara en utmärkt sporre att försöka förbättra saker och ting själv. Man måste försöka höja ribban på egen hand och leta ordentligt för att hitta verkligt och intressant filmskapande. Även om den ännu inte är i närheten av att vara lika kanoniserad som alla dessa klumpfotade melodramer.
Nästa »
