DFA 3.0

Få skivor som släppts under 2000-talet har haft en mer originell ljudbild än The Days of Mars, debutalbumet från New York-duon Delia Gonzalez och Gavin Russom.
När skivan släpptes 2005 drunknade den tyvärr i en dansmusikvärld besatt av snärtig popelectro och tillbakalutad stranddisco. The Days of Mars var inte den typ av dansvänliga discorock som Delia Gonzales och Gavin Russoms skivbolag DFA gjort sig känt för, men det var inte heller tillräckligt mysig popambient för att spelas på hotellbarer eller på balla kontor. Det var stämningsmusik som verkade skapad i ett svart hål i rymden – något skrämmande och mörkt vilade ständigt under ytan.
En anakronistisk skiva, skapad med hemmabyggda, analoga syntar som ekade av 1970-talets episka krautrock och elektroniska musikpionjärer som Manuel Göttsching och Throbbing Gristle. I intervjuer pratade Gavin Russom om hur han som barn brukade sitta i flera timmar med ett finger på en tangent på familjens luftorgel, hypnotiserad av de mikroskopiska förändringarna i tonläge och volym. Samma tålmodiga skönhet finns i Delia & Gavins musik, som ofta verkar vara skapad i en annan dimension, med större avstånd och där tiden fungerar annorlunda. Och även om Delia & Gavin till slut fick en liten hit, när albumspåret Relevee remixades av Carl Craig, så förtjänar The Days of Mars redan nu att placeras i avdelningen för förbisedda mästerverk.
Sedan The Days of Mars släpptes har Delia & Gavin flyttat till Berlin, där de lockats med i stadens envist pulserande technoscen. I sommar kommer Gavin Russoms första skiva under namnet Black Meteoric Star, som representerar en hårdare, dansvänligare sida av samma episka mörker. I stort sett låter det som om Gavin tagit de Göttschingaktiga fasförskjutningarna från sin förra skiva och parat ihop dem med fluffiga acid house-trummor. Hade det funnits ett dansgolv i hotellet där Jack Nicholson febrilt försöker skriva i The Shining så hade de antagligen spelat sådan musik där.
Black Meteoric Star kan ses som ett nytt kapitel för DFA, ett skivbolag som vägrar släppa greppet om New Yorks dansmusikscen på 2000-talet. I år släpper de fler skivor än någonsin – bara under våren och sommaren kommer singlar och album med ett tjugotal olika artister. Det är allt från etablerade dansmusikakter som Juan Maclean och Maurice Fulton, till nya projekt som Still Going (med Eric Duncan från discoduon Rub’n’Tug) och det redan hyllade debutalbumet från Hercules & Love Affair (som jag visserligen tror att jag är ensam i världen om att inte älska).
DFA börjar allt mer framstå som en pålitlig fabrik för en typ av dansmusik som nästan kan kallas tidlös. Bortsett från Delia & Gavin, som fortfarande ser ut som två heroinmissbrukande, belgiska modedesigner, domineras skivbolaget av lätt gråhåriga män som har sett så många nya dansmusikfenomen komma och gå att de till slut bara kan omfamna alltihopa.
Martin Gelin








