Till Linkin Park och Jay-Z:s försvar
Eftersändningen av tidningen på sommaren gör att man hamnar i en annan tidszon på Öland, Cordelia Edvardsson eller någon annan vis person borde skriva ett litet semesterkåseri kring det. Jag är hur som helst borta från verkligheten någon dag till, och läste alltså inte DN-recensionen av förra veckans Jay-Z-konsert förrän i morse.
DN:s recensent Nanushka Yeaman gillar tydligen inte att Jay-Z avslutade Globenspelningen med Linkin Park-samarbetet Encore/Numb. Eftersom det muttrades om samma sak redan när jag var på midsommarfest i fredags kan jag bara upprepa vad jag sa då:
Nog med Linkin Park-bashing nu!
Jag trodde vi var postmoderna – eller var det postpostmoderna? – i Sverige 2008, och hånlog åt idéer om någon sorts universell smakkanon. Ändå verkar Linkin Park vara ett band som man kan avfärda bara genom att säga "Linkin Park". I sin DN-recension menar Nanushka Yeaman att anledningen till att Jay-Z ägnar sig åt "Linkin Park-inspirerade ansatser" är att någon tipsat honom om att svenskar går igång på rock. Framför allt tycker hon att det är "ovärdigt" av Jay-Z att avsluta konserten med Numb/Encore, utan att över huvud taget motivera varför.
För det första: jag har inga problem med att vara lite kulturessentialistisk och förutsätta att Jay-Z resonerar i termer av "amerikansk" publik och "svensk" dito – det gör han säkert, lika mycket som han kör ett annat set när han spelar i Los Angeles än han gör i New York. Men om vi nu ska vara just kulturessentialistiska, är det väl samtidigt ganska motsägelsefullt att tjafsa om att han anpassar spelningen efter en europeisk arena? Det om något är ju hiphopens, en oppurtun kulturform i ständig förändring, essens. Att irritera sig på att en amerikansk rappare siktar in sig på minsta gemensamma nämnare hos sin publik känns lite som att surfa in på 1000 Apor och gorma om braksvenniga skämt.
Det är en del av paketet.
För det andra: Linkin Park är i stunder outhärdliga, men det är väl snarare regel än undantag för alla musiker som sysslar med rock? Jag vill istället fästa er uppmärksamhet på att det här är bandet som skrivit In the End, ett av de mäktigaste stycken popmusik som spelats in under 00-talet. Det är en låt där gitarrerna skär som rakblad i armarna och Chester Bennington sjunger refrängen, briljant, som om varje stavelse bokstavligt talat är det enda som håller honom kvar i broräcket. Ursäkta de fåniga suicidmetaforerna här, men för mig räcker det med att lyssna på In the End – vilket jag för övrigt fortfarande gör, ofta – för att inbilla mig att jag känner – alltså verkligen känner! – alla missanpassade emoungars kollektiva smärta.
Ett mäktigt stycke pop, som sagt.
Andra bra låtar med Linkin Park är till exempel Valentine's Day – och så Numb, både originalet och den faktiskt helt lysande sammanslagningen med Jay-Z:s Encore.
När Michael Mann i nyinspelningen av Miami Vice vill gestalta South Beach som kokainets globala högborg, en plats där husen är kulisser och människorna tömda på varje känsla utom begär, är det med hjälp av Numb/Encore han gör det. Filmen börjar där låten börjar, utan ens en rads förtext, utan ett ord, utan någonting annat än Numb/Encores iskallt syntetiska toner och så, sedan, bilden av en kvinna i kromad catsuit som maniererat rör sig till musiken i det blå, livlösa ljuset på någon av Miamis nattklubbar.
Det är en av de starkaste skildringar av total tomhet jag upplevt på bio de senaste åren – och säkert en av filmhistoriens fyra-fem bästa öppningsscener.
Om ni undrar varför det är dags att sluta snacka skit om Linkin Park, börja där.
(Jay-Z i Globen då? Jättebra!)
