Höstmode - modesamtalet hösten 2007

Höstrusk — The Director's Cut

I Rodeos novembernummer har vi samlat vår modepanel bestående av Daniel Björk, Lisa Milberg, Agnes af Geijerstam och Liselotte Watkins. Johan Wirfält ställer lite frågor och låter dem analysera modets och popkulturens nuvarande varande. Eftersom vi vet att en del av er där ute inte kan få nog, utan vill läsa den sjukligt långa versionen av samtalet, slänger vi upp the uncut version här. Förbered er på att scrolla.




********
Johan Wirfält: Inför det här samtalet var det flera av er som tyckte att vi skulle strunta i att ringa in höstens trender rent modemässigt. Är det inte meningsfullt att prata i termer av specifika trender längre?
Daniel Björk: Jag tycker att det alltid är samma trender: goth, hippie, punk, disco. Typ. Och lite inslag av överklassmode och sådant. Men varje höst utropas androgynt till en trend och varje vår blir det mycket färg.
Lisa Milberg: Trenchen, pastell, djurmönstrat, klarblått och orange, tweed, androgynt, the return of the parka. Slå in i lite spets och du har ett år. Det där är inte trender, det är årstider. Trender i modemagasinsbemärkelsen har i bästa fall ett visst underhållningsvärde eller ett namn som känns roligt på tungan. Typ nu grave.
– I ett lite större perspektiv handlar det ju om reaktioner hos folk, om försvarsmekanismer, bortförklaringar, fosterställningar, fetischer och rökridåer. Det kan jag tycka är intressant på ett sociologiskt plan, men det är ju inget man använder sig av när man köper skor. Fast detta är ju inget nytt. Trender har väl inte riktigt fyllt någon funktion sedan 1986 typ? Sen dess har vi mest jobbat på att finjustera lycra.
D. B.: Trender är helt meningslösa för alla utom dem som tjänar pengar på att berätta för folk vad som är en trend.
Agnes af Geijerstam: Men det existerar ofrånkomligen trender, så varför inte prata om dem? Även om det är lättare och lättare att vara trendig utan att följa trender, påverkas man av vad man ser, och ens uppfattning om vad som är snyggt eller inte. Det är knappast så att vi har nått till de gamla utopisternas grå särkar än…




Jag måste ändå ställa standardfrågan: Vilka kollektioner var bäst i höst? Varför?
Liselotte Watkins: Balenciaga vann igen. Helt överlägset, med Christopher Kane som god tvåa. Balenciaga har dessutom bevisat att allt är kommersiellt gångbart, till och med metall-leggings för 20 000 kronor. Kan man sälja det kan man liksom krånga vad som helst. Jag är sjukt upprörd över deras dåliga kvalitet och finish på kläderna, men rent estetiskt är det hands down det bästa. När man helt plötsligt vill ha vitt smink i hela fejjan vet man att Nicholas Ghesquière är kungen.
D. B.: Låt mig för en gångs skulle tala om herrmodet, närmare bestämt Prada. Prada är nästan alltid intressant, men den här gången upptäckte jag att även ärmlösa pälsvästar kan kännas fina på riktigt. Jag såg en av deras rockar på Brown’s och dog.
— På tjejsidan gillade jag Margiela. Han är inne på en spännande grej sedan förra våren, eftersom han verkar ha upptäckt sex och gör sin version av det. Och så klart Christopher Kane. Den nya vårkollektionen är inte speciellt bra, men den för hösten tyckte jag var magisk. Det var ganska galet, men vem som helst som såg en tjej klädd så där skulle känna att hon var skrämmande cool och samtidigt modern.
A. a. G.: Jag var ju så himla trött på allt som hade med kläder att göra i våras, men blev upplyft av Galliano för Dior. Det hade liksom det där sagoelementet som man så sällan ser. Haute couture-visningen var fantastiskt vackra kläder, inget trams.
L. M.: Jag blev också jätteglad och lite kär av Galliano, men det är inget som kommer påverka min garderob. Sen är jag med Daniel om Margiela som jag tyckte kändes väldigt rakryggat och sexigt på ett intressant, nästan nytt sätt.
D. B.: New York Times modekritiker Cathy Horyn recenserade Marc Jacobs-visningen som var nu senast, vårkollektionen alltså, och nämnde något som jag verkligen håller med om och har velat säga till svenska designers länge. Hon sa så här: När jag pratar med unga designers så säger jag `show me sexy in a new way that hasn’t been done before´. Det är det som saknas. Gör något sexigt som inte är Alaïa eller...
L. W.: …läder, lack eller tuttar.
A. a. G .: Eller `sekreterare i tight kjol´.
D. B.: Precis. Och det var därför Cathy Horyn älskade Marc Jacobs senaste visning, för att han levererade det. Om det stämmer kan man ju tycka vad man vill om, men hur som helst är ett problem i Sverige att folk aldrig vill göra sexiga saker. De tror att sexigt bara kan vara på ett visst sätt, att det måste vara Gucci, liksom. Så istället för att hitta ett nytt sätt att göra sexiga saker älskar man bara Comme des Garçons eller sånt som bara handlar om att inte vara sexig.




I våras hade alla trendiga svenskar Ray-Ban Wayfarers. Vilken accessoar kommer man inte kunna klampa in på Riche utan att stöta på i höst?
L. W.: Sjalen.
D. B.: Plommonstopet?
A. a. G.: Hatt är för svårt, hur mycket folk än säger att de vill. Så kanske de kraftiga kängorna, anpassat efter klimatet.
D. B.: Ja, det ska helst vara något som man kan ha till allt och som inte är så dyrt, svenskar är först och främst praktiska. Enligt Men.Style.com var Persol 649 de nya glasögonen.
L. M.: Solglasögonen är bara att släppa tycker jag, ha aldrig någonting på ögonen. Är inte den nya accessoaren ingen accessoar? Jag är verkligen inne på det minimalistiska igen, inga accessoarer är bekvämt. Vi pratade ju om boken som accessoar förra våren, jag tänker sluta läsa böcker nu, det känns så otroligt klyschigt.
D. B.: Det naturliga efter boken är antckningsboken, att visa att man gör något.Hate to break it, men estradpoeten Daniel Boyacioglu lanserade anteckningsboken redan förrförra sommaren. Jag minns att han stod bredvid dj-båset på Berns veranda och antecknade saker i ett litet häfte som det stod TÄNK på. Dessutom var han skitsur för att vi dansade. På dansgolvet. Vi rubbade tydligen hans cirklar.
A. a. G.: Och folk har väl gått runt ett bra tag med Moleskin- böcker i väskan. Jag försöker då och då att använda mina, men det slutar alltid med att jag skriver på lappar istället. Den bästa versionen är väl egentligen att panik-klottra i marginalen på boken eller tidningen man läser. Reflekterande kulturkonsumtion!




Om ni själva fått välja, vad skulle det vara istället?
L. W.: Vad som helst bara jag slipper se fler svenskar i luvtröjor.
L. M.: Jag tror mycket på de här mutantstickningskreationerna, en fjäder i hatten och valfritt percussivt instrument.
A. a . G: Tja, jag har inget egentligen emot kängor. Det är ju praktiskt. Men egentligen, hatten. Alla hattmakare där ute borde få kunna överleva på att göra fina hattar.
D. B.: Någon av Pradas skor eller väskor som går från en färg till en annan.




Sedan vi sågs senast har Hedi Slimane, en av de senaste fem årens mest inflytelserika herrmodedesigner, lämnat sitt jobb på Dior Homme och efterträtts av Kris van Assche. Vad innebär det?
D. B.: Att eran Slimane är över. Men frågan är om smal pojke-eran också är över, bara för det? Tillåt mig att tvivla. Det finns ju en hel del sådana där saker som folk hela tiden tror kommer förändras. Vi går alla och tror att celebrity culture har nått toppen, men det trodde chefredaktören Tina Brown redan när hon slutade på Vanity Fair för 100 år sedan. Sedan dess har kändiskulturen blivit större än hon någonsin kunde tänka sig. Det är samma sak med hela den här idén om högkulturens återkomst och smala modeller. Att vara smal, att blanda högt och lågt, allt det där är det vi kallar nutiden. Det försvinner inte.
L. M.: Fast jag har kommit på att jag inte tycker om jättesmala människor längre. På riktigt. Jag har insett att överdelen av armen bör vara tjockare än underdelen. För några veckor sen sa det bara klick, sedan dess har jag varit illa berörd av alla supersmala modeller och tycker de ser för jävliga ut.
A . a . G .: Chubbyness är nya svarta?
L . M .: Nej, inte chubbyness, bara att vara helt vanlig. Normalvikten är den nya bra vikten. Det har folk förstås sagt i decennier men jag har insett det först nu. Det finns tydligen en vikt som det är bra att ligga på.
D . B .: Ja, ett bmi över 18,5.
L . M .: Och det tycker jag också. Jag är med nu. Jag håller med alla läkare.




Okej. Samtidigt som Hedi Slimane lämnade Dior Homme har Tom Ford, en av de senaste femton årens mest inflytelserika designer över huvud taget, kommit tillbaka. Vad tror ni om hans nya märke, är det bara en väldigt dyr och fin parentes i modehistorien? Eller kan det faktiskt påverka modets riktning på något sätt?
A. a. G.: Det kommer behövas fler som gör superdyra grejer, nu när de traditionella lyxvarumärkena håller på att sälja ut sig. Bisarrorika människor måste ju ha sätt att skilja sig från populasen. De är väl inte heller speciellt kända för sin goda smak, så Tom Ford passar perfekt. Och han vet att utnyttja det.
D. B.: Tom har sagt att `I go out of business when sex goes out of business´. Nu är han tillbaka, därmed sexet. Det är ju fittor i hans parfymreklam, om ni ursäktar.
L. W.: Det som fascinerar med Tom Ford, förutom att han verkar använda en hel massa hudprodukter och är mycket blank i ansiktet, är att han envisas med att på ett mycket omodernt sätt ha en massa nakna tjejer överallt. Men inte på ett sätt som jag tror tilltalar heteromän, utan mer bara för att han kan! När jag var på Harvey Nichols sist försökte de få mig att köpa hans parfym med argumentet om du köper den här gigantiska parfymflaskan kommer du att få en liten skeppad till dig direkt från Tom Ford i New York. Som om Tom sitter i lagerrummet i New York och skeppar ut parfym. Och som om den där fittbilden skulle få mig att vilja köpa den!
D. B.: Tom Ford är, vad man än tycker om honom, en av de smartaste businessmännen inom modet. Han är också en av få som folk känner till och känner igen. Jag tycker det verkar sjukt smart att, som han valt att göra med sitt nya märke Tom Ford, helt och hållet strunta i kraven på att visa och producera säsongskollektioner. Det är ändå inte de sakerna som man tjänar pengar på. Jag menar, vem köper egentligen prét-à-porter i dag?
— Min enda undran är om han har gjort märket tillräckligt dyrt i dessa dagar av hedgefund managers. Men där borde jag kanske lita på att 10 000 dollar för en kostym är helt adekvat? Jag tänker på Thom Browne som ju är absurt dyr. Vi pratar kappor för strax under 200 000 kronor, han är väl poppis bland hedgefundarna så det borde funka för Tom Ford också.




Newsweek-journalisten Dana Thomas bok Deluxe: How Luxury Lost Its Luster dödförklarar dagens lyxindustri. Thomas ser den som en sorts chimär som tappat kontakt med den där genuina handgjordheten som lyx traditionellt inneburit.
Samtidigt pratar Yves Saint Laurents 19 chefsdesigner Stefano Pilati 20 i senaste numret av AnOther Man om hur han tröttnat på att köpa lyxprodukter och vill definiera lyx som `tid att tänka´.
Vill vi fortfarande ha lyx? Och vad är lyx i så fall?
L. M.: Jag tror att lyx mer och mer handlar om just det, att köpa sig abstrakta saker som tid. Men också konkreta saker som boyta och utopiska saker som harmoni. Det är väl därför det blir mer och mer fokus på raw food, kabbalah och bikramyoga och/eller botox. Status ligger i postnummer och möjligheten att vara ledig och sådana saker. På 90-talet var det hippt att vara utbränd och jobba med it. Nu är det snarast att strosa omkring och tacka nej till saker som är eftersträvansvärt. Jag tror överhuvudtaget att allt som kan uppfattas som brackigt och vulgärt blir mer och mer tabubelagt ju mer lättillgängligt det är.
D. B.: Megafilantropin är ju den nya lyxen, att kunna ge tio miljoner pund till Afrika. Men den går hand i hand med hyperkonsumtion. Samtidigt tror jag hela den här `säg nej till saker´-lyxen har ett grundproblem: att vem som helst kan säga nej. Det kom ju en bok i somras som hette Richistan som ser på de superrika som en egen nation. Det intressanta är att bara 10 procent av de rika är rika för att de har ärvt pengar. Det är nya pengar som kommer att driva utvecklingen och de har inga jobbiga traditioner att hålla liv i. De vill inte välja bort saker, lyx för dem är att ha tillgång till exakt vad de vill ha när de vill ha det, typ Ben & Jerry’s 24-glass mitt i natten trots att de befinner sig på sin lyxjakt i Medelhavet. En sorts sjukt rika barn helt enkelt. Frågan är om det inte är medelklassen som är mest fascinerad av den gamla överklassen.
L. M.: Vem som helst kan verkligen inte säga nej! Det är hela poängen, för det första behöver man smak och urskiljning och ovanpå det måste man även ha råd att säga nej. Oavsett om man har ärvt pengarna eller ej. Och mer de nyrika smetar in sig i Ben & Jerry’s ute på haven, desto mer abstrakt och filosofisk kommer lyxlyxen bli.
D. B.: Spoken like a true medelklassperson.
En annan sida av det här är förstås det ökade intresset för hållbar utveckling, engagemang i tredje världen och så vidare. Om vi snackar `Afrika´, kommer tigermönstrade klänningar och säckväv alltid som ett inverterat biståndspaket på posten några säsonger efter en Live Aid-gala?
A. a. G .: Det är ungefär som att ha röd tröja för att stödja munkarna i Burma, jävligt enkla utvägar för att visa att man vet att det är viktigt att `bry sig´. Jag föredrar alltid när man utnyttjar icke-europeeiska mönstertraditioner för att de är vackra, inte för att de är `etniska´. Eller åtminstone inte försöker göra någon grej av det.
L. M.: Jag tror Nya Zealand och Australien, Oceanien alltså, är det nya Afrika. Nya hbo-serien Flight of The Conchords, som handlar om två nyzeeländare och deras digifolk-band, är bara början. Nu pratar jag alltså inspirationsmässigt, inte Live Aid-mässigt. På den fronten tror jag Afrika ligger fortsatt bra till…




Är det inte talande att SVT väljer att göra en serie som Upp till kamp just nu?
D . B.: Jag tror det finns en längtan efter utopier igen. Nu kanske jag flummar, men politik med visioner, med idéer om att förändra världen till det bättre, känns mer gångbart än på länge. Förvaltarpolitiker som bara gör sitt jobb känns oerhört omoderna, man accepterar dem för att de är kompetenta, men vill egentligen ha glöd. Det för naturligtvis med sig andra faror och är kanske inte så gångbart i länder som Polen, men i väst, där vi uppnått ett visst välstånd känns det som om det finns ett tomrum, en längtan efter själ.
A a .G.: Jag funderar på att flytta till Norge.
L. M.: Jag inbillar mig att vi till slut har börjat omfamna det svenska. Motsvarande utveckling kan man se över hela västvärlden tror jag, och den går tvärt-emot vad man kanske hade trott att internets genomslag skulle innebära. Folk har blivit mer och mer regionala, man gräver där man står. Jag tänker alltså att Upp till kamp är en annan sida av samma Anna Järvinen-mynt. Maria i mitt band är plötsligt helt besatt av ABBA och Ted Gärdestad, och en nyfunnen patriotism är den rimligaste förklaringen jag hittat. Eller så är det bara för att Skandinavien är så hippt i Brooklyn.
L. W.: Ha ha. Hur som helst tycker man ju att solidaritet ska vara lite mer än en trend. Jag hörde någon representant för en klädkedja tala om ekologiska kläder som en `lifestyle´. Det dåliga med när människor får för sig att man ska ta till sig en livsstil är att det ofta är mycket övergående och inte ligger så mycket individuellt tänkande bakom. Jag är såklart för allt som förbättrar miljö och levnadsvillkor, men man kanske inte ska sälja det som en `lifestyle´? Riktigt, långsiktigt engagemang är uppenbart inget för generationen bokstavskombination. Istället får vi lite grunge och sen lite boho chic, men sen vänder allt och blir välskräddat igen! Batik känns helt plötsligt roligt igen, men låt er inte luras, det funkar väldigt sällan och gör det för guds skull inte själv hemma i badkaret! Batik är lite årets turban.




Taget. Och om vi pratar turbaner är avståndet inte så långt till vad som säkert blir vårens accessoar — det tunna pannbandet, även känt som Bat For Lashes-pannbandet. Är Bat For Lashes och bandets frontfigur Natasha Khan nya Björk eller nya Babyshambles, förresten?
L . W.: Nej!!! Natasha Khan är min, bara min!
D . B.: Jag är lite smått besatt av Bat for Lashes. Natasha Khan är helt klart mer Björk än Babyshambles. För det första är hon tjej, för det andra är hon kooky, inte crazy. Men jag skulle vilja utlysa henne till den viktigaste stilikonen i höst. Hon är både hippie och nu grave samtidigt.
L . M.: Hon är nya bulgurvetet. Hon är indiens Jessica Alba. Hon är Mercuryprisets hippa alibi. Hon är Boom Box Pocahontas. Hon är `the Feist it’s ok to like´.
Ja, jag gillar henne faktiskt också, det är nog första gången någonsin för ett band som jag typ upptäcker via Purple Magazine. Men låt oss prata om modebloggar ett tag. Vad har de egentligen inneburit?
A . a . G.: Jag tror att de framför allt har inneburit nya marknadsföringskanaler, helt frikopplade från all källkritik och oberoende. Och de kommer nog utnyttjats rätt ordentligt, som hela grejen med att Chanel flög iväg ett gång modebloggare till Paris och lät dem lukta på deras nya parfym, gå guidade turer och så vidare. Väl hemma skrev de duktigt om upplevelsen på varierande sätt.
D. B.: Jag misstänker att vi kommer att få se en ny sorts `modejournalistik´ eftersom modebloggare verkligen är fans. Jag tror Chanel och Dior kan köpa dem rätt lätt genom lite välplacerade presenter och pressmeddelanden. Något säger mig att bloggarna kommer att vara ännu mer sårbara eftersom de är ensamma. Kanske kommer de till och med hamna på företagens payroll. De behöver liksom inte ha integritet.
L. M.: Att folk tycker att integritet är något man kan välja bort sammanfattar vår tid bättre än någonting annat. Det är förklaringen
till bloggen, fan och hans moster. Om folk inser att integritet inte är en del av någon slags plusmeny så skulle Internet och Stureplan vara smakfullare platser att bevista. Vad gäller att bloggare kan köpas billigt: I och med att de bloggar gratis är det klart som fan att de rear ut sina själar till Chanel om tillfälle erbjuds. Man säger att bloggosfären har gett makten tillbaka till folket, men det är givetvis bara en tidsfråga innan makten åter är hos, eh, makthavarna. Det vill säga dem med pengar och produkter att sälja.
L . W.: Jag är nog helt fel målgrupp, men jag kunde inte bry mig mindre om vad för skön style man har när man dricker kaffe latte med sina tjejkompisar en helt vanlig lördag…skärpning och höj ribban! Jag kan ärligt säga att jag försöker titta på lite modebloggar någon gång i månaden men att det slutar med att jag blir så matt att jag måste dricka en stor gin och tonic och genast läsa Cecil Beaton eller nåt som Joan Juliet Buck skrivit och påminna mig själv om varför jag älskar mode.




Om vi ser det ur ett litet större perspektiv då? Det ständiga och ofta frivilliga utfläkandet av privatlivet som vi möter överallt, framför allt som diskussionsämne på svenska kultursidor men också på bloggar och i bekännelseromaner, säger det egentligen något om den så kallade tidsandan?
A. a. G.: Om man växer upp idag och se det som världens mest naturliga grej att skriva om sitt privatliv så alla kan läsa, tror jag att något har förändrats. Kanske är det en inneboende grej hos människor som bara har legat latent och väntat på tekniken, teknik har ju alltid förändrat människan.
D. B.: Efter allt som varit pratas det ju om en backlash mot det privata och det personliga, men jag tror ärligt talat att det är som med kändiskulturen. Det kommer bara att fortgå. Och det är egentligen en trend som sträcker sig väldigt långt tillbaka i tiden. Jag menar, den strikta uppdelningen i privat och offentligt var väl en typiskt småborgerlig idé? Vissa människor kommer alltid tycka att det är lite tacky att fläka ut sig, eftersom de i grunden är konservativa.
L. M.: Det är väl inte konservativt att inte vilja fläka ut sig? Och att vilja det har knappast något med en hyperindividualism att göra. Tvärtom. Vi är flockdjur som försöker bräcka varandra hela tiden. Helst med minsta möjliga insats. Då ligger ju visa tutte-grejen nära till hands. Eller dess påklädda variant: bloggen. Jag önskar att vi människor kunde vakna upp från missuppfattningen att vi är intressanta.
D. B.: Nej Lisa, jag tänker inte spela med i din kulturkonservativa symfoni, även om jag vill. Någon måste slå ett slag för vår samtid. Vi försöker hålla fast vid en tid då man inte tvättade sin byk i offentligheten, men den tiden är över och därför är vårt motstånd konservativt. Vi måste också tänka på att med en strikt uppdelning av privat och offentligt kommer också idéer om vad som är moraliskt acceptabelt. Och det finns fortfarande områden som är tabu. Än så länge har vi normalt sett inte sex offentligt till exempel, men å andra sidan, varför inte? Jag tycker att vi borde ha en diskussion kring varför det är dåligt att visa sin slida offentligt.
A. a. G.: Och det känns väl som den logiska fortsättningen på ett extremt individualiserat samhälle att alla verkligen inbillar sig att de har något att säga världen om sig själva? Alternativt känner sig kränkta hela tiden. Ungefär som femåringar.
L. M.: Daniel, har du bott under en sten eller? Britney har väl demonstrerat i både ett och två baksäten att det är en sällsynt dålig idé att visa slidan offentligt. Samma principer ligger bakom offentligt sex. Estetiskt är det så påfrestande för omgivningen. Jag ska döpa min förstfödda till Kulturkonservativa Symfoni. Ganska fint tycker jag.




Det här för oss in lite på vad Andres Lokko skriver om på annan plats i det här numret, "Skvaller 2.0".
Alltså, jag har väl alltid varit ganska intresserad av kändiskulturen som fenomen, men det senaste året har jag börjat engagera mig i det på ett helt annat sätt än tidigare.
Det har säkert nåt med internet och genreupplösningar att göra, men hur som helst leder det till att jag, till exempel, börjat respektera en skvallernestor som Sten Hedman på ett helt annat sätt än tidigare.
Framför allt tror jag det bottnar i en insikt om att kvalitativ kändisjournalistik faktiskt sitter på de flesta nycklarna till samtiden. Vad tror ni? Finns det till exempel utrymme i Sverige för en tidning som Grazia, där relativt avancerade modejobb blandas med paparazzibilderna från typ MTV-programledare Karin Winthers senaste Spy Bar-fylla?
A. a. G.: Jag undrar om det finns tillräckligt många roliga kändisar i Sverige för att fylla en sådan tidning? Men isåfall är det definitivt läge, det är bara att titta på dagens svenska skvallertidningar. Jag får seriöst panik när jag "läser" dem. Uselt skrivna, usla kändisar, noll humor.
– Grejen är väl bara att det kostar att göra en så underhållande tidning som Grazia, det är välskrivna texter, riktiga modejobb och inte bara inköpta bilder och utklippta pressutskick. Kanske kan man hoppas att någon gör en Ebba och kommer hem nypluggad från London och styr upp en av fredagsbilagorna.
D.B.: En svensk variant av Grazia skulle vara intressant att se, men jag tror att svenskar har för mycket respekt för kändisar och är för dåliga på mode för att göra det bra. Jag tycker att det finns ett behov av en intelligent take on kändiskulturen. Perez Hilton är inte det, eftersom han för det mesta bara ritar in lite sperma i en paparazzibild.
– Grazia gör det till viss del genom att inte sätta likhetstecken mellan skvaller och modereportage med Lindexkläder. De behandlar kändiskulturen för vad den är, vår tids stora underhållningskanal, en oerhört avancerad såpopera med uppgång och fall, svek, komedi och tragik. Självklart säger den mycket om vår tid och om oss och att vi tidigare trodde att vi kunde undvika den tycker jag framstår som mer och mer delusional. Det här är vår samtid, deal with it. Det är därför jag blir glad av intelligenta och vassa skribenter som The Guardians Marina Hyde som både skriver för ledarsidan och om att Brad Pitts nya tatuering föreställer en 6000 år gammal isman från Österrike.
L.M.: Om hon den där tjejen som kräktes i direktsändning på TV4 Plus varit engelsk hade det funnits en självbiografi av henne i handeln nu. Kändiskulturen i England känner absolut inga gränser. Men jag tror verkligen det är en fråga om typ dagar innan Sverige har en egen Grazia. Veckans Bild, Nu och Tjena! var givetvis bara början. Problemet är att vi ju inte har några kändisar. Vi kan omfamna Lindsay Lohan bäst vi vill men för att en Grazia ska funka måste vi ju ha några egna, svenska kändisar också. Det kan ju liksom inte bara vara Kikki Danielsson som sitter och äter ister i sin tvättkorg.
– Scenariot där paparazzi står utanför Riche och Spy Bar hela kvällarna är nog verkligen inte långt borta men det kommer bli en väldigt konstig övergångsperiod innan vi liksom har skapat några kändisar. För det är ju så det oftast går till. Kimberly Stewart och Peaches Geldof är ju inte kända för att de gör nåt. De är ju kända för att de har kända föräldrar eller pojkvänner eller har tagit så mycket kokain att deras näsor kollapsat på Grouchos. Så om fem år kommer vi säkert ha massa korniga bilder på Anders Wendins flickvän som är ute och går på Nytorget med deras hund. Men problemet är ju också att svenskar är för artiga för att bli pappade. De skulle ju bara stanna upp och le trevligt och det blir det ju inte så festliga bilder av... I bästa fall kanske vi kan få nån bild på Sahara Hotnights-Maria på väg ut ur en taxi.




Att "trendtidningar" inte har samma inflytande som för tio år sedan är vi alla överens om. Men som svensk vill man ändå veta: när gör det brittiska trendmagasinet i-D det stora Studioknäcket?
L.M.: Nästa nummer. Eller det efter det.
D. B.: Det är ju intressant, för engelsmännen gillar verkligen Studio, medan de absolut inte tycker om The Tough Alliance. Studio påminner lite om The Cure tycker de och det är bra. TTA måste man ha vuxit upp med tidningen Pop för att förstå. Men för att svara på frågan: det är bara en tidsfråga.
L. W.: Oj, jättesnart! Jag kan förresten släppa en jättebomb här och nu: jag har ALDRIG varit i Götet, hur sjukt omodern gör det inte mig?! Till och med New York Times vet ju var det ligger.




Tidningen Modette startades med buller och bång men las ner efter bara ett halvår eftersom de inte nådde sina upplagemål. Samma vecka som Modette stängde igen butiken lanserade DN sin omgjorda söndagsbilaga, enligt redaktörens första ledare efter att de gjort en läsarundersökning där 35-åriga småbarnsmammor berättade om sin `lyxiga stund med dn på söndagar´. Kan man dra några slutsatser om det svenska modeklimatet utifrån detta?
A. a. G.: Egentligen är det väl dessa Täbymammor som är i det största behovet av bra svensk modejournalistik? De som inte läser vad andra internationella tidningar skriver, och som hämtar den mesta informationen från svenska damtidningar. Det som känns sorgligt är om man använder sig av läsarundersökningar för att enkelt och smärtfritt tillfredsställa deras enkla önskningar. Någonstans måste det bli tråkigt om man aldrig får bli överraskad, eller lära sig något nytt.
L. W.: Sedan tror inte jag att Modettes nedläggning har så mycket med det svenska modeklimatet att göra, den var helt enkelt bara en ganska tråkig tidning. Ska man göra en svensk motsvarighet till Nylon räcker det inte med att sätta lite bilder huller om buller och prata om Jane Birkin och tights. DN vet jag inte ens var man ska börja prata om. Jag hörde någon därifrån på p1 för typ ett halvår sedan, det handlade om hur DN-redaktionen inte lyckats reda ut vilken inställning de skulle ha till `mode´. Men det har de tydligen gjort nu då. Jag orkar inte ens prata om hur `svenskt mode´ är så hett just nu och hur alla i hela världen har på sig våra, just det, jeans! Svenska staten borde gå in och hälla pengar på Sandra Backlund, Helena Hörstedt och Martin Bergström istället, de är genier!
A. a. G.: Alla svenska tidningsmänniskor sitter ju annars och dreglar över New York Times i största allmännhet. Varför kan de inte göra det över deras Style-sektion också?




Ja visst. Eller ta den andra favoriten Guardian, det är bara att vaska fram en svensk skribent som motsvarar deras modeorakel Hadley Freeman så är det klart ju. Någonstans kan DN Söndag ändå vara på rätt väg, bara de skippar Elloskatalogen som förebild för modejobben. Vi går vidare. Jag har bara sett ett klipp från I’m not there än, med Cate Blanchett som en väldigt porträttlik och sent 60-tals bohochic Bob Dylan. Men det känns som om den kommer bli en av årets viktigaste modefilmer?
D. B.: Jag är ju övertygad om att det är Anton Corbijns Control som är den stora modefilmen, filmen om Joy Division. Men det kanske bara är för att Sam Riley är så snygg.




Ja, men det var en extremt äcklig film ur alla andra aspekter än den rent estetiska. Det är ju uppenbart att Corbijn faktiskt tycker att Ian Curtis fru Deborah får skylla sig själv som blev lämnad kvar. Dessutom skulle jag vilja se någon annan självmördarskildring än den om Ian Curtis komma undan med sådana manusklyschor. Bilderna är jättevackra, tyvärr verkar det också innebära att folk missar att de sitter och glor på Mitt livs novell.
L. M.: Men Joy Division är precis som lövhögen: ett naturligt inslag i hösten. Klart att den filmen kommer bli mega. Jag är beredd att sätta pengar på att alla modeskapare de senaste 25 åren har haft en bild på Ian Curtis på sin moodboard vid minst ett tillfälle. Själv hoppas jag att bbc-serien The Mighty Boosh ska få genomslag i Sverige. Noel Fieldings karaktär Vince Noir som är en av huvudrollerna är världens bästa stilikon för män. Han ser ut som om Marc Bolan fått barn med Betty Boop — ett barn som de sen glömt kvar i Camden en blöt kväll, och som likt Mowgli fått växa upp där själv och överleva på Ziggy Stardust-sjuor och, eh, konjak. Jag vill ha glammiga män, inte glåmiga män.




För att återgå till I’m Not There. Kan man se castingen av Cate som Bob som ett led i någon sorts större rörelse mot friare, ehm, könsroller? Senast pratade ju Daniel om att modet generellt går mot att bli mer androgynt?
D. B.: Gjorde jag? Well, Prada blandar ju samman sina kollektioner nu och eftersom Miuccia Prada är modevärldens oraklet i Delfi så hade jag helt enkelt rätt. Men det är ju det där med att det androgyna ständigt kommer tillbaka i modet. Det är en pågående undersökning hos världens modeskapare om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Cate kommer så klart bli oscarsnominerad för den där rollen och det är ju helt klart nästa steg i att bara spela en känd person utan att ta hänsyn till könet — även om hon kommer att bli nominerad för att hon är porträttlik snarare än för själva skådespeleriet.
L. W.: Gender-bending och smink på killar och Cate som Dylan är väl precis som det ska vara. Måste det vara en trend, kan det inte bara vara ett tillstånd? Kan inte alla kids bara fortsätta se ut som om det är Nacht eller BoomBox varje klubbkväll och skita i om Lindsay Lohan har kört full igen?
L. M.: American Apparels framfart är väl mer talande än någonting annat för androgynitetens genomslagskraft? American Apparel är för 2000-talet var CK One var för 90-talet. Men jag tror inte det har så mycket med friare könsroller att göra. American Apparel är bara den sista subkulturen och alla tillhör den. Ironiskt nog.