Bob Dylan
Ska man skriva en hit i dag är nog chansen till framgång större i bokvärlden än i musikbranschen. Musikindustrin är alltför fragmenterad, enligt det mönster som journalisten Chris Anderson tecknat i boken Den långa svansen. Inom litteraturen är det annorlunda. Det är här vi finner de profilerade stjärnor och massiva försäljningsframgångar som tidigare kännetecknade skivbranschen innan nedladdningen slog till. Kanske är det därför allt fler musiker nu skriver böcker.
Förskottet som förlaget HarperCollins utbetalade till George Michael för hans kommande självbiografi sägs vara det största i anglosaxisk förlagshistoria. Samtidigt vankar en hel manlig västvärld av och an i väntan på del två i Bob Dylans utlovade memoartrilogi. Här hemma skriver Plura Jonsson från Eldkvarn ned sina fragmentariska minnen från de druckna genombrottsåren på 80-talet medan Johan Kinde från Lustans lakejer bidrar ytterligare i en delvis självbiografisk roman med skärvor från 80-talets Riche.
Plura och Johan Kinde har säkert många motiv till att skriva en bok. Men om man vill återvända till den rusiga framgångsyra som de båda gestaltar i sina litterära debutverk är boken ett säkrare medium än skivan. I litteraturen finns nämligen färre av de dystra kvartalsrapporter som så ofta tycks sätta p för partyt i skivbranschen.
Jag har läst både Plura och Kinde. Det är varken stor eller oförglömlig litteratur. Kinde skriver en rätt juvenil sak: Ung man från förorten gör hastig karriär som låtskrivare i ett nyromantiskt popband. För mycket alkohol, en romans med opålitlig modell som sviker honom för framgångsrik fotograf i Paris, trassliga föräldrarelationer.
Plura berättar samma historia, men betraktar världen med en äldre och mer luttrad blick. Han är ofta enerverande pratig i sina dagsaktuella utvikningar, men bättre när han skärper sig och skriver koncentrerat om kokainmissbruk på 80-talet.
Även om schablonerna haglar i båda böckerna finns det något nästan rörande i debutanternas uttrycksglädje. Den plötsliga ordrikedomen påminner om hur en åldring kan leva upp när en surmulen partner äntligen gått bort. Det krävdes tydligen att popmusikkulturen med sina stränga koder och konservativa påbud skulle dö innan vissa textförfattare skulle våga fatta pennan och skriva från hjärtat.
Rörelsen från musikbranschen till bokbranschen syns numer i var och varannan bar. Där det tidigare stod några »obskyra tolvor« parkerade intill flaskorna står i dag ett par halvfranska band, som för att understryka att denna inrättning är mer än en sylta vilken som helst.
På ytan ser boken ut som en kontrast till kommersen i övrigt – eftersom den tar tid att tillgodogöra sig och kräver vissa förkunskaper. Men sanningen är förstås också att den är lönsam som vilken förbrukningsvara som helst.
Kanske bär alla statussymboler på denna dubbelhet.
Björn af Kleen
Går omkring och ekar på Manhattan. Min upplevelse är den att jag har ett tomt kassaskåp i bröstet. Skrammel skrammel. Det är min kärleksorg.
Menar inte att vara för melankolisk. Men ibland känns ensamheten den enda vägen. Det är nästan alltid ensam jag upplever en förhöjning i tillvaron. Efter att jag ställt in en middag på Prune på lower east side, sprang jag nerför Upper West side. jag bor på 80:e gatan och The Met Operan alltså ligger på 66:e.
Jag hade läst i tidningen om The Juiilard Orchestra igår missade jag en dansföreställning signerad en av mina idoler Martha Graham (död). Men så idag spelade The Juillard Orchestra på The Avery Fisher Hall Barthok och Mahler bland annat. Jag sprang in i den fenomenala byggnaden. tittade på han i kassan. han bara gav mig en biljett en i minut i elfte timmen. Gratis. En annan kvinna ledde mig in. En tredje gav mig en plats. jag satt på femte raden. en steinway and sonsflygel rullade in. Juillardstudenterna var så gulliga. Rörande. Sen gick jag hem i regnet.
Jag älskar Upper west side. Idag var jag en sväng i Nolita och Soho, det där gör mig bara beklämd. Jag har inte shoppat en enda sak sen jag kom hit. Det är inte min stil att shoppa.Och Brooklyn e så störigt med sin homogena crowd. Det kan vara så lätt att hata 25+ med fria yrken. Jag vill inte hata dem. Då måste hålla mig från Brooklyn.
Dirigenten gav allt. Älskade även den populistiska sidan av mahler. Ibland fick man lust att brista ut i wienervals helt svepande. Men för det mesta var det tuktat. bra. Ja ja, fantastiskt.
På vägen hem.
Precis sett om "Don't look back". Den riktigt groovy dokumentärfilmen om Bob Dylan från 1967. Alltså, jag tigger och ber, säg att jag har fel nu: men i recensionerna av Todd Hayens' "I'm not there" refereras inte till den? Ej läst i alla fall. Vilket är helt sjukt om det är så. Tjänstefel! Då I'm not there är en hyllning i bemärkelsen KOPIA. De har till och med samma cameo: Allen Ginsburg. (Det riktigt stör mig hur teachers pet Cate Blanchett har "studerat" Dylan i "Don't look back". ) Den är filmad från en Englandsturné 1965. Joan Baez är med och har fruktanvärt låg status. Hon försöker hela tiden claima ett utrymme. Men hennes utrymme är helt begränsat, det enda hon kan göra för att förstärka konturerna av sig själv är stt äta a lot of frukt, apelsiner och abaner i olika taxia, och sjunga ändlösa folkvisor. Oooooh, hur det skär i mig att hon inte har nån humor. Att hon blir liksom utklassad av Bob. Han är underbar, men knappast The bigger person, för ung för ödmjukhet, som han slaktar Donovan sen, och ler när det sker.... oh Bob, you. Ahhhh, han är så fanatstisk i filmen. Och ungdomen. Den är så vacker. Ungdomen är så attraktiv, von Holstein! Can you beleive? Annars tänkte jag rätt mycket på Baez och Dylanissimos förhållande. De verkade inte alls kära. De gjorde också slut efter den turnén. Men deras meant to being, var liksom to good too be true, eller i alla fall, to turn down. Det är ett sådant där TEORETISKT förhållande. Hon är assnygg, judisk, new yorker, concious, politisk, och musikalisk gitarrseplande folkmusikinfluerad kvinna, och han är exakt samma ( fast lite bättre) fast man. - Såklart ska de bli ihop. Men no, i filmen var det på upphällningen, och det spelade ingen roll hur mycket vegetarisk kost hon åt, eller vibraton om bönde hon nynnade på. He wasn't there. Nåväl. Hörs.
PS Apropå två inlägg ner, träffade Janne Gradvall i onsdags och frågade denna expert av experter om Sara verkligen var konstnär i IRL. Han sa nej. Of Course. Den biten i I'm not there, en var så sökt. Målaningarna "Sara gjorde" var också exeptionellt fula, och så billigt att vara "influerad av Vietnamkriget i konsten".
BOB DYLAN ....saga.....continues
Åh! Har precis sett Todd Haynes film "I wasn't there" på bio. Den var så fantastisk. Mycket humor med Julianne Moore till exmepel, hennes frisyr och soffkuddar! Och ibland helt bildskönt och estetisk korrekt. Allen Ginsburgs fejk-cameo var bra. Det var så rörande med Heath Ledger, han spelade så vibrerande känsligt. Fan, hans roll blev biografisk; Dylans skilsmässa från Sara osv, Blood on the tracks, Heaths och Michelle Williams. Charlotte Ginsbourg spelade väldigt bra också. Undrar om Sara, var konstnär IRL? Cate Blanchett var förstås riktigt bra. Fast jag tyckte mer om Ledgers och Moores skådespelarpresationer. Ibland känns Cate Blanchett mest som en duktig gris som gör allt bäst, så klart var hon bäst liksom. Lite teachers pet. Man kan tänka sig at thon valde denna roll "inte för pengarna", att det var en "utmaning" och "dröm rolla tt få gestalta DYlan". (wow., vilken weird ass kändiskännare jag blivit...typ mannen somkunde tala med kändisar, nåja). Det svarta barnet var sämst... Spela helt dåligt.. Och Christopher Bale, han var bara kitchig, smärtsamt att åse... Richard Gere, till motsats från vad alla säger, var bra, rörande med devotion. Det är så mytiskt med John Wesley Harvey-skivan. När Bob Dylan åkte ner till djupaste södern och spelade musik med träskfolk! Och alla omslag, greppet att göra bilden rörlig, Freewheelin, göra film av den ögonblicksbilden. Så fint. Todd Hayens, geni åh Åh Åh..
Todd Haynes
Vem är Bob Dylan? Efter mer än 30 album, en självbiografi och en dokumentärserie av Martin Scorsese vet vi fortfarande inte.
Indiefilmregissören Todd Haynes försöker inte ge oss alla svar. Haynes har ju döpt sin film om Bob Dylan till I’m Not There – en tydligare vink om filmens något flyktiga tema kan man knappast begära.
Var det inte konstigt att spela in en film med sex huvudrollsinnehavare?
– Jag träffade dem egentligen inte så mycket före inspelningen. Med Cate [Blanchett] hade jag flera möten utan att riktigt inse att de var en del av hennes process för att faktiskt tacka ja till rollen. Efter ett år sa hon »Så, nu har jag bestämt mig«. Och jag bara, »Va?! Har du bestämt dig nu?!«.
– När vi filmade var det nästan som speed-dejting. Vi var tvungna att jobba väldigt snabbt, så jag hade inte mycket tid att lära känna varje skådespelare.
Varför behandlar du olika element av Dylans personlighet som olika karaktärer?
– Alla rollfigurer är tänkta som ett destillat av Dylan. Anledningen till att jag valde att göra så är att om du läser Dylanbiografierna får du en väldigt tydlig bild av en person som såg radikala förändringar som kärnan i vem han var som konstnär.
Du har gjort kortfilmen Superstar, om popsångerskan Karen Carpenter, och glamrock-dramat Velvet Goldmine. Är musik en stor inspirationskälla för dina filmer?
– Det är den. En gång hos mina föräldrar i Los Angeles körde jag iväg för att röka en joint. Jag satt i bilen, lyssnade på Sonic Youth och stirrade på något nyrikt hus i kullarna i Encino, det var då jag formulerade idén till min andra långfilm Safe, om en hemmafru som blir allergisk mot sitt liv.
Var du orolig för att Dylan inte skulle godkänna att du gjorde I’m Not Here?
– Inte egentligen. Jag skrev ner idén på en sida som de kunde titta på när Dylan var ute och turnerade. De tittade på Safe och Velvet Goldmine och mot slutet av året fick jag höra att Dylan gett tillåtelse till allt. Då blev jag förvånad – ryktet säger ju att han är tjurig och svår att ha att göra med.
Hur var det att jobba med Richard Gere?
– Han är superstjärnan på sätt och vis. Han är den äldsta Dylan, den Dylan som rymt, en laglös med mytomspunnet förflutet. De bitarna är inspirerade av Dylans är i New Orleans under tidiga 80-talet och handlar om hur han kommer tillbaka från den vildmark som 70-talet var får honom.
Hur tidigt hade du en uppfattning om vem du ville ha med i filmen?
– Charlotte Gainsbourg tänkte jag på redan när jag skrev den. Hennes roll är otroligt viktig. Eftersom scenen är full av manliga karaktärer måste man visa hur de som inte släpps in påverkas. Hon uttrycker så mycket mer än vad man skulle tro utifrån hennes repliker eller tid i filmen.
Ken Miller
Nästa »
