Björn af Kleen
Att ägna dagarna åt att läsa böcker är ett riktigt skitliv. Arbetet är i sig mycket krävande. Tarvar ett nästan övermänskligt mått av koncentration. Åtta av tio böcker är dessutom dåliga. Eller i alla fall överflödiga, försumbara, man glömmer dem lätt. Sen all ensamhet. Oceaner av självmedveten tid, dina nojor får gro och slå rot i lugn och ro. Vidare är själva uppdraget omöjligt, i alla fall dödsdömt. Böcker – vilken prestation det är att över huvud taget lyckas skriva klart dem. Vem är jag att sätta mig ovan den bragden?
Ni hör: jag har det svårt. Men så ibland ändå dessa stunder av total tillfredställelse. Inte ofta, men ju mer man läser desto mer intensiv tycks njutningen bli av att läsa något fantastiskt. Det är som lön för uthålligheten. Som om den samlade frustrationen efter månaders läsning plötsligt omvandlas till en utsträckt känsla av nästan sublim tillfredställelse. Låter patetiskt. Men det påminner om njutningen i sex efter långa gräl. Det var en omständlig inledning för att framföra mitt enkla ärende: P.O. Enquists nya bok, självbiografin Ett annat liv, är så bra att den blåser ut månader av antiklimaktiskt junk i hjärnbarken.
Jag har knappt läst honom tidigare, jo romanen om baltutlämningen, Legionärerna, pliktskyldigt på gymnasiet. Annars känner jag honom blott som en mycket lång gestalt som alla på Expressens kulturredaktion är lite rädda för – när han skickar ett mejl, han skriver kulturartiklar ibland, är det som ett larm utgått, sidor redigeras om, planeringar kastas i papperskorgen. På möten kan han tala tyst och försiktigt, eftersom han vet att alla ändå lyssnar.
Han skriver en sådan där överjävlig prosa där ironi och innerlighet liksom går in varandra, och bildar en på samma gång metallisk och helt mänsklig enhet. Jag skulle lätt ge en fot för den förmågan: om man kunde skriva både rått och förlåtande på samma gång, vilka möjligheter skulle inte öppna sig. Ett annat liv lanseras som boken om P.O. Enquists alkoholism, den som drabbade honom i slutet av 1980-talet. Boken handlar förvisso om det, men det tar honom 400 sidor att komma till saken.
Den 400-sidiga inledningen är ett slags undersökning, där han vänder upp och ned på uppväxten i bondbyn Hjoggböle i norra Västerbotten och första delen av hans kontroversiella författarskap – för att han vill se om där göms några frön till sjukdomen. Debuten, filmen Baltutlämningen, de satiriska pjäserna ihop med Anders Ehnmark, internationell berömmelse, misslyckandet på Broadway. Drickandet är en skrivkramp och en medelålderskris – isande läsning.
Jag har en märklig fascination för alkoholism, jag vet inte vad det beror på – inte så att jag är i riskzonen. Absolut inte. Men ser jag en ung människa tydligt märkt av beroende kan jag bli melankolisk en hel dag. Jag antar att det är ett slags internaliserad skräck för att förlora kontrollen – tänk om ens arbetsnarkomani bara är en annan sida av myntet? Om ens skrivande är utbytbart mot en drog? Vilken som helst?
Enquist kallar sig för en beroendepersonlighet, boken handlar ju om den, men skrivandet visar sig ändå till slut vara starkare än abstinensen efter alkohol. När han inser det har han druckit sig igenom antabus och rymt från två vårdhem, varav ett på Island. Jag minns en gång ett mingel där två magasinsredaktörer av den hippare kalibern utbytte synpunkter om den keffa svenska bokbranschen och bristen på modernitet däri. Detta märkliga ord: modernitet. Jag inflikade att Norstedts ändå är okej, de har ju P.O. Enquist. Redaktörerna gapade, utstötte något om gubbstrutt osv.
P.O. Enquists bok om sitt liv handlar på sätt och vis också om modernitetens födelse. Hur den långa pojken från Hjoggböle gör sig fri från byn och religionen och den stränga ödmjukheten och utedasset och stöter på ketchup, syltlök, framgångar, andra beroenden och nya gudar.
Det är på så vis en mycket modern bok.
/BJÖRN AF KLEEN
Jag läser Jon Jefferson Klingbergs debutroman under en minisemester i London. Det går fort: när jag väntar på väskan på Gatwick är jag redan på sidan 200. Den är mitt enda sällskap när jag vaknar alldeles för tidigt i mitt skabbiga lilla hotellrum på Pembridge Square. Blicken landar på den uppfodrande titeln Jag tror vi behöver prata faktiskt och sedan är det omöjligt att somna om. Jon Jefferson Klingberg skildrar i dagboksform ett år av sitt liv.
Journalen inleds med skilsmässa och fortsätter sedan med all den bitterhet och monumentala trötthet som drabbar honom när det står klart att exfrun är mer framgångsrik på singelmarknaden än han själv Det är inget uppseendeväckande med storyn: människor skiljer sig varje dag. Men invävd i boken finns en diskussion om manlighet som är interessant.
I romanen är det ”Kristin”, exfrun, som är den rationella och osentimentala arbetsnarkomanen, som träffar nya och äter antidepressiva för att kunna jobba vidare som vanligt. Den manliga berättaren är däremot lamslagen. Inga av de traditionellt manliga medlen för att handskas med en privat kris ligger för honom: han super inte ner sig i ett halvår, han arbetar sig inte upp till en vd-post på reklambyrån, han reser inte till Goa. Han knullar visserligen – men mer pliktskyldigt än ohämmat. I stället hämtar han på dagis varannan vecka, vårdar sina krukväxter, städar, ibland går han ut och dricker två öl på Tranan men tar nattbussen hem långt före stängningsdags.
Romanens berättarjag, här kallad Karl Mikael, behärskar inte klassisk manlig krishantering. Däremot är han till bredden fylld av typiskt manliga känslor: ”han som stal min fitta”, skriver han om fruns nya pojkvän. Han väger sina egna tillkortakommanden på jobbet mot den handlingskraft som exfruns nya snubbar tycks utrustade med. Äganderätten, Hedern, Styrkan. Här är romanens själva kärna: alla typiskt manliga sjukdomssymptom består – det är bara medlen att handskas med dem som inte längre är comme il faut i ett samtida Stockholm.
När Karl Mikael börjar grina, det händer ofta, gömmer han sig i hallen, trots att han bor ensam. Det är en träffande bild av osäkerhet. Mannen är så kluven inför sina känslor att han tvingas retirera till garderoben.
De pseudonymer som Jon Jefferson Klingberg i boken ger manliga bekanta tycks bekräfta att vi har att göra med en uppsättning dinosaurier: de heter märkliga förmoderna saker som Thorsten, Ambjörn, Jarmo, Willy...
Det är oklart vad berättaren egentligen arbetar med. Men då och då masar han sig iväg till en byrå där han driver olika projekt. Ibland går det en vecka innan han kommer, ibland sitter han kvar längst på kvällen. Hans exfru rör sig ledigt och med allt större framgång i medieindustrin, medan den för den manliga huvudpersonen tycks bli ett slags spegelbild av hans privatliv – ännu en arena där man ska prestera, men där det saknas givna regler och ramar.
Som embryo till en riktig roman är Jag tror vi behöver prata faktiskt läsvärd. Om jag vore förläggaren skulle jag bett Jon skriva 200 sidor till, om det samhälle som skilsmässan utspelar sig i.
Det råder ingen brist på mondäna mediemiljöer i samtidslitteraturen. Men jag tror Jon Jefferson Klingberg
skulle kunna bidra med en uppriktig och rörande roman om olycklig kärlek i reklambyråmiljö.
/Björn af Kleen
JAG TROR VI BEHÖVER PRATA FAKTISKT AV JON JEFFERSON KLINGBERG
(ALFABETA) FINNS UTE NU.
Hej, jag har varit hela eftermiddagen på Galleri Lars Bohman. Mycket trevligt pressvernissage med mat, vin och vatten. Där hänger stora bilder på väggarna av Gants höstkampanj, fotad av The Sartorialist Scott Schuman. Scott valde ut några NY-bor han tycker har bra stil, lät dem gå loss i Gants showroom och matcha med sina egna grejor. Plåtade sedan på i gatorna i New York. Det blev fint, typiska Sarto-bilder med vanliga vackra människor och höstig New York-känsla.
Så fick jag ett litet prat med Sartorialisten också. Eller inte så litet, han pratar väldigt mycket denne man, precis som amerikaner enligt stereotypen. Han bad om Björn af Kleens nummer. Jag gav honom det. Vi får väl hoppas på att det blir en date.
För övrigt tyckte Scott att det var så kul att träffa mig. Han mindes mycket väl att Rodeo var en av de första tidningarna att intervjua honom back in the day (och det var Björn som gjorde intervjun, faktiskt).
Några av bilderna:
Blåblodiga bögar
Varje anständigt konstverk om överklassen driver tesen att aristokratin just dött eller snart ska göra det. Från sentimentala romaner som En förlorad värld till akademiska portalverk som The decline and fall of the British aristocracy.
Eftersom Polen haft en stor adelsklass finns denna litteratur även rikt representerad på polska. När den i dag 33-årige författaren Michal Witkowski satte sig ned för att skriva sin bästsäljande roman Lubiewo beslöt han sig för att berätta i samma tonläge och med samma suggestiva dramaturgi som en sörjande aristokratisk sedeskildrare.
Med den skillnaden att Witkowskis roman Lubiewo inte porträtterar den vanliga utdöende adelsklassen – utan en krympande rännstensaristokrati av destruktiva polska fjollor som nätterna igenom vankar av och an i parken för att få suga av heterosexuella råskinn i stinkande pissoarer. Fjollorna kan tänka sig att betala för besväret, om det vore så. Författaren Witkowski berättade om denna hans vinnande strategi – boken har sålt i 150 000 exemplar och till 17 länder – när han gästade Kulturhuset i Stockholm i slutet av april. När jag sedan läste det svenska förlaget Modernistas översättning av Lubiewo var jag uppmärksam på symboliken. Pissoaren där fjollorna ger oralsex liknas vid ett idylliskt lusthus i en herrgårdspark. En nyckel är så stor att den ser ut att passa i en slottsport. Ja, Witkowski skildrar sina gamla fjollor som vore de lätt solkiga salongslejon med handväskorna fulla av aristokratisk rekvisita – även om de dyra krämerna i själva verket är medel mot flatlöss och andra mediciner som krävs för överlevnad i nattliga pissoarmiljöer.
Det låter kanske cyniskt – men författaren tycks tvärtom ha väckt sympati och viss nostalgi för denna rännstensaristokrati. Parken som fjollorna hänger i om natten cementeras och blir shoppingcenter. Bögarna ser sin subkultur marknadsanpassas. Läsarna ser sin stad bli steril och syrefattig. Så har boken fått en allmängiltighet, berättade Michal Witkowski på Kulturhuset.
Jag tänkte under läsningen mycket på Tom Wolfes klassiska text om »förortshallickar« i San Franciscos ytterområden. Under arbetarklassen och »de hederliga fattiga« hittade Tom Wolfe en »falsk aristokrati«, en sysslolös klass av bottenskrapet som hängav sig åt lyx och poser: »gatuvimlets aristokrati«. När det nu råder viss mättnad i kulturen på vanliga blåblodiga, är det kanske dags för dessa skuggaristokrater att strömma ut ur stadens lusthus och ta plats i litteraturen.
Björn af Kleen
Den svenska översättningen av Lubiewo av Michal Witkowski utkommer under sommaren.
Prettohatarhaveri
Det första man får lära sig om brats är att de är kulturlösa. Jag trodde länge det var en överdrift.
När publicisten Hugo Rehnberg avslöjade att han deltar i en bokcirkel på Östermalm inbillade jag mig att yngre brats skulle följa hans exempel. Under vintern nås jag av motstridiga besked. Aldrig tycks kulturella ambitioner ha stått så lågt i kurs som nu. Värderingen av ordet pretentioner är en bra barometer. Och att vara pretentiös – ett pretto – är bland det värsta man kan vara på Stureplan just nu. Om man står under Svampen och lite i förbifarten råkar formulera en hel mening, kanske droppa ett adjektiv, får man genast glåpord till svars inifrån gallerian. Det står en snubbe därute, viskar någon, som typ tror han är August Strindberg.
Detta kulturförakt var emellertid inget problem så länge som bratsen spelade en perifer roll i samhällsapparaten. Men i takt med att arten rör sig från marginalen till centrum, erhåller förlagskontrakt, driver de mest lästa bloggarna, flyter omkring som allmänna livsstilsförebilder, måste jag säga att detta hat mot pretentioner blir obehagligt.
Man vill inte leva i en offentlighet där Ondskan-regissören Mikael Håfström stämplas som »rikspretto«. Hallå, att regissera Hollywoodrullar är inte att ha för stora intellektuella eller estetiska anspråk. Den jantelag som bratsen ofta sagt sig bekämpa med sin frivolitet, upprätthålls nu i själva verket av bratsen.
Det stränga klimatet bekräftas i några av vinterns böcker. Ta Fredriks Ljungs självbiografiska roman Parasiten. Berättarjaget, en tidigare Handelsstudent som går ner sig i finansbranschen, åker då och då till Södermalm för att få utlopp för sitt kulturförakt – lyssna av kvasiträskets kulturflummarfloskler, som han säger.
Ett annat exempel är ekonomijournalisten Pontus Herins dagbok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra. Herin, som är uppvuxen i Djursholm, beslutar sig för att bosätta sig i Tensta i ett och ett halvt år. Herin vill bidra med rakare rör i integrationsdebatten. I stället för en massa abstrakta begrepp såsom »strukturell rasism« tycker han att alla skulle tjäna på klartext. I Tensta anklagas somalier för att vanvårda svenska åldringar. Pontus Herin ger sig ut för att undersöka varför just somalier dras med detta rykte. När en icke namngiven kulturjournalist antyder det koloniala i projektet, slår författaren bakut.
Prettohatarna har en sak gemensamt. De vurmar för uppriktighet. Att vara pretto är att låtsas – spela viktig, tänka abstrakt, teoretisera. Många är nu så rädda för att verka pretentiösa att de dagligen måste manifesta sin uppriktighet. Frågan är om det i denna manifestation inte döljer sig något väldigt pretentiöst. Att begära uppmärksamhet för sin uppriktighet, är inte det att ta sig själv på väldigt stort allvar? Tro att man blottar något unikt? Prettohatarna kan vara mest pretto i stan.
Björn af Kleen
Litterär guldrusch
Ska man skriva en hit i dag är nog chansen till framgång större i bokvärlden än i musikbranschen. Musikindustrin är alltför fragmenterad, enligt det mönster som journalisten Chris Anderson tecknat i boken Den långa svansen. Inom litteraturen är det annorlunda. Det är här vi finner de profilerade stjärnor och massiva försäljningsframgångar som tidigare kännetecknade skivbranschen innan nedladdningen slog till. Kanske är det därför allt fler musiker nu skriver böcker.
Förskottet som förlaget HarperCollins utbetalade till George Michael för hans kommande självbiografi sägs vara det största i anglosaxisk förlagshistoria. Samtidigt vankar en hel manlig västvärld av och an i väntan på del två i Bob Dylans utlovade memoartrilogi. Här hemma skriver Plura Jonsson från Eldkvarn ned sina fragmentariska minnen från de druckna genombrottsåren på 80-talet medan Johan Kinde från Lustans lakejer bidrar ytterligare i en delvis självbiografisk roman med skärvor från 80-talets Riche.
Plura och Johan Kinde har säkert många motiv till att skriva en bok. Men om man vill återvända till den rusiga framgångsyra som de båda gestaltar i sina litterära debutverk är boken ett säkrare medium än skivan. I litteraturen finns nämligen färre av de dystra kvartalsrapporter som så ofta tycks sätta p för partyt i skivbranschen.
Jag har läst både Plura och Kinde. Det är varken stor eller oförglömlig litteratur. Kinde skriver en rätt juvenil sak: Ung man från förorten gör hastig karriär som låtskrivare i ett nyromantiskt popband. För mycket alkohol, en romans med opålitlig modell som sviker honom för framgångsrik fotograf i Paris, trassliga föräldrarelationer.
Plura berättar samma historia, men betraktar världen med en äldre och mer luttrad blick. Han är ofta enerverande pratig i sina dagsaktuella utvikningar, men bättre när han skärper sig och skriver koncentrerat om kokainmissbruk på 80-talet.
Även om schablonerna haglar i båda böckerna finns det något nästan rörande i debutanternas uttrycksglädje. Den plötsliga ordrikedomen påminner om hur en åldring kan leva upp när en surmulen partner äntligen gått bort. Det krävdes tydligen att popmusikkulturen med sina stränga koder och konservativa påbud skulle dö innan vissa textförfattare skulle våga fatta pennan och skriva från hjärtat.
Rörelsen från musikbranschen till bokbranschen syns numer i var och varannan bar. Där det tidigare stod några »obskyra tolvor« parkerade intill flaskorna står i dag ett par halvfranska band, som för att understryka att denna inrättning är mer än en sylta vilken som helst.
På ytan ser boken ut som en kontrast till kommersen i övrigt – eftersom den tar tid att tillgodogöra sig och kräver vissa förkunskaper. Men sanningen är förstås också att den är lönsam som vilken förbrukningsvara som helst.
Kanske bär alla statussymboler på denna dubbelhet.
Björn af Kleen
Nästa »
