Tillbaka från de döda

Den enda film om Vietnamkriget som, så vitt jag vet, faktiskt spelades in medan striderna fortfarande pågick var den parodiskt patriotiska och usla De gröna baskrarna från 1968. Det skulle dröja år efter USA:s tillbakadragande innan filmmakare började peta i det fortfarande öppna, långsamt läkande såret, men då gjorde de det i och för sig med besked. Filmer som Plutonen, Deer hunter, Full metal jacket, Rambo – First Blood, Taxi driver och en hel del andra har alla format bilden både av kriget, protesterna emot det och effekterna det fick både på hemmaplan och i Vietnam.

Med dagens pågående Irakkrig är läget ett annat. Hollywood fullkomligt sprutar ur sig filmer som på ett eller annat sätt berör konflikten. Bara här i Sverige har vi till exempel sett filmer som The kingdom, Lejon och lamm, In the valley of Elah och en handfull andra. Otaliga fler har gått upp på amerikanska biografer eller är under produktion.
Irakkrigsfilmhysterin leder till att filmerna blir så många och ska produceras i så högt tempo att regissörerna knappt räcker till. Vilket till slut lett till att filmmakare som länge suttit på avbytarbänken eller i utvisningsbåset får chansen att filma igen. Som Kathryn Bigelow. Hennes The hurt locker, om ett amerikanskt förband på jakt efter en bomb i en minst sagt fientlig stad, med bland andra Joseph Fiennes och Guy Pearce i huvudrollerna, verkar kunna få premiär senare i år. Bigelow själv, och kanske ett par människor till, är nog de enda som är gladare över det än jag.

Jag vet inte om ni minns Bigelow? Hon debuterade 1987 med briljanta vampyrfilmen Near dark och tillbringade 90-talet med att göra stor surfaction i Point break och science fiction i Strange days, alltid med samma frågor kring vad människor är beredda att offra för sina kickar och hur de kickarna kan bli handelsvaror. Hon som, trots klenare budgetar och sämre förutsättningar, alltid gjorde så mycket mer helgjuten, spännande och tankeväckande action än all världens samlade Michael Bayar eller andra regissörer som sponsras av Jerry Bruckheimer och gör filmer om stora robotar från yttre rymden.

För sex år sedan spelade Bigelow in K-19: The widowmaker, ett väldigt påkostat projekt med storstjärnor i huvudrollerna, som, precis som Strange days, floppade rejält. Och gjorde det ganska välförtjänt, det var som om de nya möjligheterna hämmade Bigelow snarare än stärkte henne eller fick henne att utvecklas. Efter K-19 har hon haft förtvivlat svårt att finansiera sina projekt, men gör man en jämrans ubåtsfilm med Harrison Ford får man kanske skylla sig själv lite?

Samtidigt har en dålig film, eller hur många som helst, aldrig hindrat, säg, Robert Rodriguez eller Jim Jarmusch från att få fortsätta göra filmer. Men de är ju å andra sidan män.

Mattias Dahlström