Topp fem saker att må riktigt dåligt över i Angel

Ser ni symboliken. Han liksom ser ut som en rock-satan och så svävar han liksom runt Angel. Djävulen och Ängelen. Förstår ni. Det här är fucking brilliant.

Alltså, jag lovar. Jag ogillar filmrecensentdrev. Sådär så att jag känner att jag ständigt måste gå i försvar för Richard Hoberg och Colin Nutley. Inte för att jag gillar dem, utan för att det är så accepterat att hånflina åt allt de gör.

Därför gick jag och såg "Angel", fast besluten att försöka se några förmildrande omständigheter . Och kom hem med....inga (jo en, Helena sjunger faktiskt inte alls i filmen. Det är ett...intressant brott mot musikfilmskonventionerna) Det var, helt enkelt, en av mina topp 5-värsta svenska filmer jag sett någonsin. Men jag tänkte att jag kanske i alla fall skulle försöka sortera mina aversioner.

5. Rawkandraul med guran på magen

Det här var precis lika delar roligt som ångestframkallande. Slow motion-bilderna med Rolf Lassgård framför en vindmaskin så att hans blonda page fladdrar medan han har guran på magen och kör ett fett solo. Mycket samma känsla som att se en film från rockpensionärernas årsmöte. Till det en Helena Bergström i plommonstop och svarta vingar som liksom blir som en epa-version av, säg, Lill-Babs. Lill-Babs är sexigare och hetare på scen än det här.

4. Rikard Wolffs hårpiska.

3. Cellulit-filtret

När man gör reklamfilm kan man sätta i skitsnygga filter så att alla ser ut som gudar i fejan. Nutley har tydligen lyckats hitta motsatsen. Visst, den här filmen handlar kanske om hur obarmhärtigt det är att åldras i musikbranschen, men var man tvungen att filma alla med maximalt osympatiskt ljus. Kunde inte någon få åldra med värdighet. Fick sminkösen verkligen order att fylla i alla rynkor och skavanker. Och vem valde ut den där stringtrosan åt Helena?

2. Min 12-åriga son skrev det här manuset alldeles ensam

Jag vet inte. Någons hjärn har helt lagt av när det gällde manusskrivande, eller så bestämde de sig för att improvisera allt på plats. Helena Bergström, som ska spela en artist med listettor i både England och USA, har ungefär samma förhållande till musikbranschen som den där sjuksköterskan som hon spelade i "Livet är en schlager". "Man kan inte leka med döden. Hör du det, Rick. Man kan inte leka med döden".

Jag börjar bli för gammal för att se filmer om mentally challenged svenskar. Ge Bergström ett manus, hon förtjänar det.  Och bara för att man spottar när man skriker, så känns det inte mer äkta.

1. Rolf Lassgårds sexscener

Alltså, det är inte som att jag brukar ha något emot stora män. Men sexscenen med en stånkande Rolf Lassgård fick mig att reagera rent fysiskt. Jag ville bara kräkas. Och förnya mitt medlemsskap i viktväktarna. Colin borde se lite mer björnporr så han förstod hur man kan göra det här på ett snyggt sätt.