Agnes Braunerhielm
Tydligen har H&M redan frågat Alexander MQueen om ett samarbete. Och han har sagt nej; flera gånger. Men nu, nu har han plötsligt sagt ja – till cheesy amerikanska lågbudgetkedjan Target. I en intervju i WWD kommenteras det:
"Jag blir hela tiden kontaktad av H&M-folk och klädkedjor i England för att göra saker ihop. Men jag är inte särskilt intresserad av att följa någon slags norm. Jag ville inte följa efter Stella McCartney på H&M eller Karl Lagerfeld på H&M. Jag såg inte poängen i det. Vad jag vill är snarare att infiltrera en marknad som inte är medveten om mig på det viset."
Han menar alltså att folk som shoppar på Target är folk som inte har en aning om vad eller vem Alexander McQueen är, och just därför vill säljas där. Där har han ju en poäng, bredda sin markad. Och kollektionen för Target har inget med Alexander McQueens coutrelikt romantiska huvudlinje att göra, det är i stället ett samarbete med underlinjen McQ. McQ ligger i vanliga fall i mellansegmentet och använder sig påtagligt ofta av läskiga material.. Något som redan var gemensamt med Target alltså!
"Bortsett från Öst- respektive Västkusten, syns inte mitt märke alls i USA. Jag har alltid gillat idén att folk i västra mitten av USA ska bära mina kläder. Idén om att ta sig från London till någonstans där folk inte har hört talas om mig, jag tror att det var intressant för mig. Jag tycker det är ganska äventyrligt av Target."
Det är alltså hillybilly-amerikanerna som McQueen vill åt? Tja, då är ju Target rätt forum i alla fall. Och inte för att med flit krossa hans illusioner eller någonting – men jag tror faktiskt att det finns folk i England och Europa som inte har hört talas om Alexander McQueen. Och som handlar på H&M. Precis som jag tror det fanns folk som inte hade hört talas om Karl Lagerfeld, Stella McCartney, Comme des Garcons etc innan de dök upp där. Men om det är superbilliga priser, superdålig kvalitet och material, samt "dokusåpa"-nivå på designen han vill åt – då har han valt helt rätt. Allt det där är ju precis vad som lockar amerikaner från vilda västern. Jag trodde bara inte att de var intressanta för Alexander McQueen. Var det inte han som en gång sa att "Paris Hilton är på livstid portad från min butik" bara för att han inte ville se henne i något med sitt namn på? Vad snabbt man kan ändra sig. Alltså, jag skulle inte ha något mot det här samarbetet i vanliga fall – jag tycker bara att hela detta utspelet runtomkring riktat mot H&M och Topshop är löjligt och ogenomtänkt.
De bilder som hittills dykt upp på McQs kommande Target-linje är dessa , (kollektionen släpps i mars)
Om skorna här ingår, så är ju det waaay över förväntan och jag tar tillbaka vad jag sagt (men jag skulle inte tro det). Annars, vad vi får – glansiga tights och en t-shirt med tryck! Wooohaa!! Modellen och tjejen på t-shirten är för övrigt Leila Moss, musan för samarbetet och sångare i brittiska bandet The Duke Spirit. Och hon skulle aldrig gå klädd i något så här fult.
McQueen säger slutligen,
"Det finns ingen chans att min huvudlinje skulle gå i mellersta USA. Det tog mig 15 år att över huvud taget få konceptet av McQueen bort över dit. Men Target-partnerskapet kommer nog öppna dörrar för McQ-linjen i andra butiker, det ger en bra smak för McQ där det inte nu finns. Det kan komma fantastiska saker ur detta, det kan förändra hela viset på vilket vi distribuerar."
Och kanske har han delvis rätt ändå , när han tar ett sådant här samarbete för vad det borde vara; marknadsföring och inget annat. Kanske ser han McQ-linjen på samma vis, inget mer än en nödvändighet för att kunna hålla huvudlinjen vid liv och göra vad han vill. Nya Target-samarbeten kommer sedan följa honom med andra stora Europeiska designernamn. Så kanske ska vi se samarbeten med b-laget på Target som någon slags räddning för våra makalösa kreativa genier vi har här i Europa. Bara en så jäkla tråååkig räddning...
"Chopshop" – ur pressutskicket från McQ som avslöjade Target-samarbetet.
Imorgon klockan tio släpps Comme des Garcons-kollektionen för H&M....något som den som läser detta nu nog inte har lyckats undgå (se det som envist blinkar här över och till höger).
I Tokyo släpptes kollektionen redan i lördags, och folk hade börjat köa redan på onsdagen... Fashiontälta! Enligt braschtidningen Women's Wear Daily hade Rei Kawakubo herself befunnit sig i H&M-butiken till långt in på kvällen dagen innan, och vikt skjortor (!) enligt sitt eget speciella vis.
Jag frågar några av mina icke-fashion personer i mitt liv om de ska med och köa med mig imorgon. Jag möts av en skeptisk blick, och utlåtandet att Comme des Garcons bara är konstigt. Jag gör därför mitt yttersta för att försvara modevärldens bästa samarbete någonsin, och sätter på mig mina gamla CdG-alster jag lyckats eBaya hem. Visar upp mig och förklarar att när Rei Kawakubo visade den första CdG-kollektionen 1981 var det som när konsten för första gången började måla utan konkreta motiv, kalla det i stort sett modevärldens abstrakta expressionism. Nu innehåller inte H&M-kollektionen de mest avancerade plaggen (av naturliga skäl), men jag tycker Rei fått den till att göra Comme des Garcons uttryck rättvisa. Något som exempelvis en snabb sökning på eBay kan ge bevis på.
Exempelvis den här Comme des Garcons-kjolen (ligger just nu på 40 dollar), går ju på precis samma linje som CdgxH&M-prickarna.
De här Comme des Garcons-byxorna är i stort sett samma som Rei även skapat i H&M-upplaga.
Denna Comme des Garcons-kavajen ligger just nu på ca 1600 kr på eBay, Reis H&M-verision kostar 798, och är väl också mer en innonhuskavaj i mjuk, kokad ull.
CdG-klänningen i sammet och siden är troligtvis förlagan till H&Ms (till höger), fast utan det snygga öppna partiet i nederdelen av ryggen. Ligger på ung. $400 på eBay just nu.
På samma sätt låg kanske denna kjolen till grund för de dekonstruerade H&M-kjolarna och byxorna. Jag har en gammal likadan, som är min snyggaste kjol, fast där fortsätter det svarta transparenta undertyllen ända ner till anklarna. Just det är lite svårburet, men passformen är finast.
Någon betalade nästan 4000 pix + frakt från usa för kappklänningen ur höstkollektionen 2006, densamma som ligger till grund för det dyraste plagget och i mest begränsad upplaga ur CdG-samarbetet, till höger (2998 kr kostar den).
Nästan lika mycket, $400, betalade en annan eBayare för den dekonstruerade kavajen till vänster, och den till höger ligger just nu på cirkus 200 dollar. Just de dekonstruerade kavajerna (nedan) är de bästa ur Reis H&M-kollektion om du frågar mig...
...och ja jag ska göra mitt bästa för att få tag i båda två...så vi ses i kön.
Enligt H&M kommer butiken på Hamngatan i Stockholm få in mest på lager av Stockholms alla H&M-butiker.
Det ska bli rätt intressant att se vilka och hur många som faktiskt kommer att köa. Blir det lika galet som varje år? Kommer de som inte förstår sig på CdG att trängas bara för själva galenskapens skull? Kommer man se folk på stan i harem-byxor och dekonstruerade kavajer? Är det här första steget till en avantegardistisk mainstream?
För i spåren av finanskrisen (å var bara tvungen att slänga mig med medievärldens populäraste uttryck!) så är väl det här precis vad som känns mest modernt; mode som inte bygger på en glansig yta.
[ps...Ullis, min fashionabla barndomsvän in crime; ring mig så köar vi tillsammans.]
Nya Rodeo kom till kontoret igår. Den är så rosa att det blir omöjligt för någon att missa!
SNART finns numret ute, har du tur kan du redan nu hitta det på Kulturhuset, där jag och Johanna passade på att lämna en begränsad bunt påväg till SJ-tågen igårkväll. Eller, så kan du bara maila redchefen Johanna, och gå till din närmsta tågstation. Johanna är nämligen sådan.
( Som en liten parantes... kunde jag inte låtabli att märka hur det är samma pose på modellen på både Bons och Rodeos omslag. De råkade hamna bredvid varandra på mitt skrivbord då ser man ju det... Helt omedvetna om varandra, vill jag påpeka. Vackert androgynt. Fast vår Charlies blick är ju mycket mer fixerande, måste jag säga.
Vi, Rodeo, proklamerar "Tillsammas", Bon säger "New Age". Vilket osökt för tanken till ett annat omslag...
...För hmmmm...vad blir det om man tar "Tillsammans" + "New Age" ...? tja... :
Hehe. Se det som en omedveten hommage om du vill. )
Novemberrodeo ser du även, bland mycket:
Naomi Itkes-mode av fotografer Marcus Werner Hed & Jeremy Valender, samt på herrsidan Hannes Hetta-mode fotat av hans syster Julia.
Jag skriver om parfymer och Anya de Tobon gör smink så färgglatt som man bara behöver och vill ha det i November.
Mia har hittat säsongens bästa smycken, myskläder och halsdukar, och trätt på dem på två crazy muppar, medan Alexandra Dahlström har träffat regissören Ruben Östlund och pratat, och redaktionen skickade Lisa Milberg från The Concretes till L.A för megarepotaget om den fantastiska musik som skapas där just nu.
Johan Grönlund å sin sida skriver om hur man hittar nutidens bästa rock i Sydafrika, gruppen Blk Jks.
Johan Wirfält dyker rakt ner i och beskriver framtidens modeförvaltning: du kommer inte äga någonting.
Missa inte för bövelen ditt modehoroskop (det står ju skrivet i stjärnorna!) och trendcirkeln, samt fantastiska Kerstin Hallert som skriver Kära Rodeo om sin nuvarande gastronomiska exil i PARIS.
Allt detta + de 79 bästa sakerna, nu i November...don't miss.
Acnes pressrumsvår del två...
Damkollektionen för vår SS09 är delvis inspirerad av konstskolan/rörelsen Bauhaus...
...samt begreppet The Urban Cowboy - storstadscowboyssen.
Klänning med Bauhaus-skolans labbjacka som förgrund.
Påmålad läderjacka
Söderrippade jeans.
Klänning.
Korsettklänning i syrénlila, Acnes vårfärg numero ett, tillsammans med grått och vitt.
Mycket effektfulla byxor i randig transparens. Tyget är ett specialgjort vävt silke.
Button-down skjortor med en "western-slips" av en dragkedjedragare. Very Västern goes Bauhaus.
Mockakjol med fina draperingar. Överlag mycket mocka i kollektionen.
Så fin westernjacka i mocka som var helt öppen bak.
Tie-dyeade jeans.
Höstens skinnjacka fast lite tunnare.
De där flärp-byxorna jag blev så begaistrad kring efter visningen i somras. Tänk att de är gjorda som ett par kostymbyxor fast med alldeles för stor midja, som du bara flärpar över i sidan.
Acne lanserar också nya linjen New Standard för kvinnor. Den kan kanske bäst beskrivas som sportiga kostymkläder, allt med råa kanter och sköra tyger som tunt siden.
Fin och enkel kavaj, New Standard.
Inseason, som når butik först i april ungefär, är 80-tal och sportig den med, med sidenklänningar i knallgrönt och orange. På många plagg fanns också ett grafittitryck, som är texten ur "Blå blå är himelen...".
Grön mockajacka
Trasiga denimshorts.
På herrsidans inseason,
Var det tidigt 90-tal som gällde, med håliga jeans med applicationer och flera tröjor med hål i.
Hm, glömde visst dessa herrboots förut. Snygga.
Western-inspirerad herrskjorta.
Duffel,
En del av herrkollektionen var också inspirerad av (och håll i dig nu Johanna) rastafari och reggae. Därav färgerna ovan och läderkepsmössorna.
Även hela set med sådana här sportiga plagg, med ränder längs sidorna (i bästa Royal Tenenbaums-feeling) gick på temat rastafari.
Det var allt jag lyckades foto någotsånär okej. Det fanns myyyycket mer. Men lookbooken kommer nog snart online.
[Edit: länken jag postade här förut gäller inte längre.]
Nu & Då...och olika sidor
På sidan thefashionspot, som är en modenördsite värd namnet, har det läckt ut bilder ur Vogue Paris novembernummer. Varje år gör alla upplagor av Vogue ett "Klä-dig-enligt-din-ålder"-nummer, som ofta slår säljrekord. Enligt editorialen "30 år vs 17 år" ska en 30-åring klä sig i Balmain-klänningar. Och en 17-åring i Balmain-jeans.
Men mest av allt syns skillnaden mellan dagens senaste supermodellstjärnskott (och Christophe Decarnin/ Balmains favoritmodell), ryskan Anna Selezneva, 18, och tidigare supermodellen tjeckiska Eva Herzigova, 35.
(Jättefint foto av Mario Sorrenti. Och styling, suprise suprise, Vogues Emmanuelle Alt)
Det här visar egentligen att de nya modellerna egentligen bara är tråkigare kopior på de gamla supermodellerna. Eller är det bara för att man är trött på att se Anna S etc i jeans? På sätt och vis påminner hon om iaf om en svag reflektion av Eva, 1990, när hon var 18 och blev känd över en natt genom den där [tveksamma] Wonderbra-kampanjen.
Jag vet inte vad det är, men det är något i det där Paris Vogue-jobbet som känns fel. Kanske att Eva verkligen inte ser ut som 35. De skulle ju egentligen kunna byta kläder med varandra. Eller jag menar, Carine Roitfeld, som väl är väl över 55, skulle lätt kunna dyka upp i de där ormskinns-printade jeansen och en liten glittrig kavaj, men om exempelvis min mamma, (din mamma?) gjorde detsamma så skulle det inte bli lika kul.
Så är det kanske Christophe Decarnins Pierre Balmain som stör mig, det är ju inte så mycket mode utan mer ett sätt att tjäna jättemycket pengar på att sätta supermodeller i Axl Roses kläder. ...Det nya Balmain blir lite som Posh för mig, jag tycker att det är störigt, och därför lite kul, och om några år kommer det säkert definiera en era.
Å andra sidan ska ju ett "Klä-dig-enligt-din-ålder"-nummer handla mest om kläder, inte lika mycket om mode. Så Balmain var kanske bra val av inspiration.
Hmm, något jag tänkt ta upp länge... finns det inte många olika definitioner på mode och mode, särskilt just nu, och hur man förhåller sig till det. De finns de som är mest intresserade av att vara mode, livin' and breathing fahsion, genom sitt sätt att klä sig ska de bli modevärlden. Ofta trendigt, enkelt, med sexig som prio ett. Sedan finns modenördar, de är mest intresserade av att konstant tänja på gränserna. Lustigt nog är det ofta just de senare som blir till mode.(i alla fall i min bok). Det finns även sådana som försöker med en konstant men ändå intressant stil, typ Demeulemeester, och kör på den. Jag själv finns där någonstans och tittar på. Samtidigt som jag innerst inne vet sedan länge att Johan har rätt när han skriver om hur snygg stil egentligen är enkelt, bara att bära anonymt slappt, tröjor, och mörka solglasögon, tänk Jane Birkin och alla bohem-chica Paris-fransyskor ungefär. Ändå gör jag ändå allt för att undvika just det eftersom det är så, ja, tråkigt..
Pressvecka (Calvin Klein–ekivokiteter och färgglada skor?)
Jag ska snart på pressfrukost hos Calvin Klein. De ska visa nya underkläder och badkläder för våren 2009. Inbjudan ser ut så här:
– What to expect?
Och vad exakt ska serveras till frukost??
I övrigt har jag och Rodeo-Mia varit runt på presskontor igår. Exempelvis såg vi färgglada skor. En masse. Se bara nedan.
Minimarkets skokollektion numero due:
BLANKs första skor:
Fint.
Snygga herrskor.
Whyred:
Carin Wester herrsko:
Hela Carin Westers herrkollektion var supermysig. Fotade den med, mer kommer.
Allt var snuper, och min personliga favorit var Hope. [Svenska Belgien?] Fast, inte sårskilt färgglada skor där.
Det här känns som skor för folk med rejäla fötter. Människor som liksom står stadigt.
Herrskor.
Hope har sneakers också.
[Allt ovanstående kommer komma i butik crika februari.]
Bilder på kläder bilder det snart. Färgglatt där med. Men nu ska jag förhoppningsvis trängas med underklädesmodeller. (Som håller underkläderna framför kroppen? Yessh..) Frukosten tolkar jag som att den blir KÖTT.
Ännu en anledning att åka till Antwerpen
Margiela-utställningen på MoMu i Antwerpen pågår till den 8:e februari. Kanske dags att masa sig dit nu..
Har ni läst den 6 sidor långa Margiela-specialen i söndagens SvD (heja Svenskan) ? Jag har inte gjort det ännu, om jag ska vara ärlig, men är precis på väg. Utställningen är ett collage av de 20 år som gått sedan Margiela och Meirens skapade sin lilla avantegaremodebaby. Nu är Margiela-hysterin totalt utan proportion. Kalla det en feber. Till och med Carine Roitfeld dyker upp i plagg hon inte kan bära med en kappa över. Jag vill gära det samma, även om jag inte låta bli att tycka att Margiela i dag är helt annorlunda än bara för några år sedan. Jag tror att de på något vis gjort det lättare att förstå idag, trots att "svårheten" finns kvar, är den så tydlig och uppenbar att man fattar. Alla fattar. Fattar hur att de vill att man först inte ska fatta, utan måste stanna upp och titta med en annan blick än den som man tittar på allt annat med. De känns passionerade på ett helt annat sätt än alla andra modehus. Men idag är de väl mer eller mindre utan en massa referenser. Förut kunde en kollektion bestå exempelvis av omgjorda möbler och typ bilsäten till kläder, där "prislappen" från så att säga den slaktade möbeln fortarande hängde kvar på plagget. Nu finns inget sådant, utan kvar är bara en känsla av Margiela. Där ett team som vet precis hur man skär i tyg och därför gör det det på ett vis vi aldrig sett tidigare. Som vi inte visste att vi ville ha....
Hur som helst, är utställningens curator Bob Verhelst som jobbat med huset sedan starten 1989. Självklart ska han inte ha satt ihop den i någon kronologisk eller för den delen ens logisk ordning, utan där ska vara fullt med trompe-l’oeil-väggar och annat som kan förvirra en åskådare. Förvirrad, och sedan en känsla av att bli upplyst. Gah jag vill åka dit nu....
Hareem/Hammer/Drop-crotch
Jag har lite feber. Men snart tillbaka på banan. Har en grej att säga om byxor.
Jag vet att många drivs av ett otroligt djupt rotat hat till denna byxa. Jag kan inte låta bli att vara lite småbesatt av den. En bra byxa varva med peg-leg-varianten. Men den kommer faktiskt i flera olika varianter i år, denna byxa med förlängd gren. Dels en haremversion med ganska vida ben. Sedan drop-crotch, som nedan, där grenen är som en säck eller ett vattenfall ned till knäna, där sedan benen blir helt raka. Jag gillar vattenfalls-versionen, men också säcken (som ju exempelvis kommer dyka upp hos H&MxCdG) för den är mer udda än fashion (den gräns där jag tvis bäst). Sedan MC Hammer-byxan...det är här många haters dyker upp...det är som en helt vanlig byxa med veck fram och gylf, men grenen bara hänger ner en bit. Se Hope längst ner. Jag måste prova. (Och gemensamt för drop-crotch:högklackat och/eller armekängor?)
Bilder, uppifrån: Dior Homme s/s 08, Kingdom of Style (man kan ju inte annat än dö lite för Queen Michelle), The Sarto, Altamira NYC, Alexandra Fundin-byxor från Ibeyos presskontor, Hope aw 08, Sasha Pivovarova i Comme des Garcons-byxor fotad av Craig McDean i Vogue Paris Aug 08, MC Hammer på Rolling Stones omslag september 1990.
Sedan finns de ju de där riktiga haremsbyxorna från Vuitton och YSL, som kanske inte har låg gren, men definitivt något slags pös-pegleg goin' on.
*love*
Det är så SKÖNT ut att glida runt i. Man känner sig rätt annorlunda med grenen vid knäna.
Update; Tack till Stockholmstreetstyle som gör en samhällstjänst och dokumenterar Elinor, inköpare på Weekday. Här framgår poängen.
Chloé vår/sommar 09 :
Under lördagen presenterades nytillträdde Hannah MacGibbon sin första kollektion för franska modehuset Chloé. Svenske Paolo Melim fick kicken tidigare i år, och Hannah har tidigare fungerat som närmsta vapendragare för succuéåren under Pheobe Philo.
Allt jag kan säga är: PAOLO, kom tillbaka! ALLT ÄR FÖRLÅTET!!!
:
Fulaste skorna EVER.
MacGibbon.
Inget funkar. Jag menar, det ser inte ens särskilt välskuret ut. Och klänningarna, metallicplaggen känns omoderna.
Ok då, det fanns en del som faller under kategorin "helt okej" (i jämförelse med den ovanstående horrorn) :
Under Pheobe Phlio blev ju Chloé signifikant för att göra de absolut mest oklanderligt skurna byxorna, och en detaljrikedom med fantastisk finnish. Philo lanserade en flickig, nybohemisk estetik (som Lagerfeld ursprungligen skapade för huset på 70-talet) med bärbara plagg i härligt jordig färgpalett, plagg man fortf ser på Zara, H&M och KappAhl i dag. Dessa element; byxor, färger och flickighet, har väl MacGibbon här delvis lyckats få in. Men uuuhh, ändå, vad ful kollektionen är som helhet.
Om jag var ett Chloé-fan och hade massor med pengar i överflöd, skulle jag snarast lägga dem på en av de blommiga Chloé-Melim-chiffongklänningarna nu i butik– gissar att de kommer få högt samlarvärde...
Nu blir frågan, hur länge tror vi McGibbon stannar? Får hon en chans att gottgöra tro? Troligtvis. Får hoppas på nästa kollektion, alltså.
Något heeelt annat jag inte kunde låta bli att fundera kring när jag såg bilderna var Elsa Sylvan...; jag har sagt det förut men undrar igen, var ska hon ta vägen? Och vad kommer hända med alla dessa modeller i slutändan – nästa steg blir liksom att -poff- försvinna i tomma intet. Eller kanske blir de osynliga som flickan Ninni i Mumindalen?
Överlag tycker jag att castingen i Paris (och New York såklart) varit hemsk, exempelvis bore ingen castat Anja Rubik i sitt nuvarande tillstånd, hon är ju inte Anja Rubik längre. Var tog Anja vägen, liksom. Förstår väl iofs att de måste ta med henne på Chloé, de senaste säsongerna har hon (och Zimmermann) varit Chloé, i samtliga reklamkampanjer. Men det var när man kunde se att hon var hon.
Anja på Chloé, och nedan nyligen backstage (hello dödskalle med hår) & på JPG,
Och här, the Rubik as we know her, Pucci exakt ett år sedan.
Uh. Deras agenter måste vara hemska, hemska människor.
En [elva år gammal] bild på Martin Margiela
finally:
En bild på den osynlige mannen... Martin Margiela, 1997.
New York Times har grävt fram ett gammalt foto på mannen som aldrig ger en intervju och aldrig ställer upp på bild, Martin Margiela. Att jag sprider vidare bilden är nog precis motsatsen till vad Margiela vill, men jag kan inte låta bli. Så länge som jag letat. (Fast har hört att han har skägg numera.)
Det går rykten om att han sörjer det kommersiella hål som Renzo Rosso styrt hans märke, och att Margiela himself tänker hoppa av.
Jag har lyckats höra från en källa rakt inifrån Maison Martin Margiela-husets hjärta att de iaf inte vet eller hört någonting om det hela, och att ryktet om att mr Margiela skulle sluta är helt befängt.
Trots det cirkulerar historier om flertalet möten mellan Margiela och en tilltänkt ny chef, Raf Simons (innan Raf tillslut förlängde sitt Jil Sander-kontrakt).
Läs på nytimes.com, en längre artikel kring det hela, Fashions Invisible Man;
"But the changes also caused friction. Current and former employees have mentioned Mr. Margiela’s displeasure at Diesel’s marketing-driven culture, which would seem at odds with his philosophy that requires his fans to make an effort to find his clothes. Before the acquisition, the maison had not even been listed in the phone directory, nor had his name appeared on his collections or outside his shops."
snart hemma
Jag är påväg hem. (I Stockholms lugna vrå kanske mer genomtänkta grejer kan flyga ur mig också. )
Men det första jag tänkte när jag såg bilder från Karl Lagerfelds ss09, var att han nog haft bortgångne Yves i åtanke då kollektionen tog form, många fina siluetter som för tankarna till just ysl. Men mest var det skrädderiet som Karl själv har en svaghet för såklart. Och en hel massa överdrivna korsettbälten.
Sedan är ju Karl alltid Karl. Därför kan han göra en väska med sitt eget porträtt tryckt på. Och nog med det, han låter Angela Lindvall hålla upp den framför ögonen så att det plötsligt blir en Karlmaskerad modell där mitt på catwalken. Karl-humor (och en otroligt effektivt sätt att sälja en väska) på hög nivå !
Nu ska jag försöka kolla in bilderna från YSL-visningen och mysa lite.
Förresten, missa inte att Viktor & Rolf-visningen nu finns för alla att se på www.viktor-rolf.com ! Det tog tydligen ett crew på över 50 personer två dagar / 28 timmar att skapa filmen. Den enda modellen Shalom Harlow fick gå visningspodiet ner fem gånger per look (för att få med fem olika kameravyer och ordna så att minst tre Harlow kan befinna sig på skärmen samtidigt) och stackarn fick byta om 20 gånger. Vad blir det? Minst hundra varv på en och samma catwalk? Tydligen så ingick det en privat Harlow-fotmassör i det där 50-manna crewet. Man kan förstå det, då skorna tydligen var aningens små. Aj... Ingen hade nog trott att det skulle vara svårare att få ihop onlinevisningen än en live.
Den sju minuter långa filmen anspelar på filmen Funny Face med Audrey Hepburn, som handlar om hur en Vogue-chefredaktörs jakt på "intellektuellt mode" tar henne till en bokaffär (...) där som hittar Audrey...som hon vill göra till modell...
Förresten, stockholmsbebodda, missa heller inte det stora modesymposiet fredag och lördag på SU !
Stella...(sorry jag menar PAUL)(!)
Jag har precis sett Stella McCartney. Själva kollektionen var typisk för Stella, stora kavajer ("jag har lånat pojkvännens"), söta små klänningar, sportigt, flickigt, lekfullt / lätt. Visningsprospektet (där det oftast står massa info om hår, modeller, inspiration mm) var härligt:
Tvärs över från mig, på front row of course, satt kvinnan med världens mest eviga page (som också tidigare satt Bob Marley) :
Precis som min mamma har hon solglasögon inomhus. (fast min mamma har ursäkten att hennes har slipade glas och hon lyckas jämt tappa bort sina vanliga brills)
Själva visningen fick jag ingen bra bild på...men musiken var RnB.
Alla mina bilder ser ut så här (modeller rör sig fort) så se style.com.
Jag lyckades dock snabbt glömma allt vad Stella hette eftersom jag blev totalt STAR STRUCK:
OMG PAUL!!! Två meter från mig!
(Hon i blått som han pratar med är dessutom fabulösa Jeane Baker från FashionTelevision, hon är också en idol...)
Twiggy.
Catwalken efter visningen.
Catwalkens backdrop. Anledningen till inbjudan-megafonen var att hon ville ge att lekfullt budskap (antar jag).
Sedan hann jag med lite smygtagen streetstyle...
(Jag tror kappan och klänningen måste vara DavidDavid. Eller ngt brittiskt iaf).
Nu står de och blutar på hotellrumsdörren, jag skulle checkat ut för tre kvart sedan! Stress! Men det gör inget, för jag hör bara "Love me Do" innuti hjärnan.
Imorgon...Stella McCartney och Stockholm
Jag åker snart hem. Men först ska jag på Stella McCartney. Hon brukar visa kläder som är inget annat än för värdiga tjejer, eller sådana tjejer som vill ge illusionen av att vara värdiga, perfekta, mysigpysiga små flickvänner. Ibland stör jag mig på det.
Men så gör mig hennes inbjudan ändå nyfiken; en liten minimegafon, där man kan välja mellan röstlägena "kid", "robot" och "boy". Snart får vi veta meningen.
min dag (tisdag; miyake, kokosalaki, arora, jeremy scott och karl lagerfelds residens)
Ok, dagen inleddes med att jag nästan kom försent till Issey Miyake. Jag säger nästan, fast jag kom egentligen försent (gick vilse i tunnelbanan) men visningen var en halvtimme försenad så det jämnade ut sig.
Miyake var fint. Det hölls i en av de enorma lokalerna på Louvren (visningsområdet i Paris, som NYs Bryant-parktält antar jag) där det lätt kan bli ganska anonymt, men med hjälp av en enkel men häftig dekor blev det bra. Dekoren var flera rader gröna franssjok i olika nyanser som hängde från taket, ju längre visningen fortgick desto längre ut hängde sjoken av gröna fransar. De delade av vägen som modellerna gick, samtidigt som sjoken var tillräckligt glesa att se igenom. Temat var djungeln. Issey Miyake-djungeln. Först en hel radda transparenta korta klänningar, som övergick till kläder i bomullstwill med en hel del intressanta draperingar, för att ta in de kännetecknande pleatsen och på slutet, en fantastisk explosion harmoniska färger (äntligen färg!)
Sophia Kokosalaki däremot, en besvikelse. Hon brukar vara en personlig kärlek, men detta...ingen innovation, ingenting nytt, inget spännande. Temat var EGYPTEN vilken innebar att modellerna bar en egyptisk knut på huvudet, sminket var Kleopatra-inspirerat, och musiken var egyptisk. Kläderna hade lite egyptiska applikationer. Men ingenstans sågs hennes fina veckningar och draperingar från förra säsongen. Tyldligt blev det hela när visningen tog slut – applåderna tog liksom inte riktigt vid. De var klapp -klappklapp - - - klapp klapp. Inte så tillfredsställda med andra ord. Jag kom på mig själv att under visningens gång sitta och titta mest på modellerna (dåligt tecken) och hur galet det var att se Lily Donaldsons utomjordiska axlar på något sånära håll. Jag blev även ofrivilligt men mycket påtagligt medveten om en tjej, som inte borde få vara modell – det gjorde ont i hela kroppen att se hennes dito.
Därefter bar det av till Manish Arora, som jag sett fram emot det, och jag blev inte besviken. Det var en show värdig märkets rykte, och den hölls passande nog i en gammal cirkusarena, Cirque D'Hiver. Kreationerna varierade i stor, större störst, och ut på arenan (snarare än catwalken) medföljde även ibland mimare – de fungerade som modellernas skuggor.
Därimellan tog jag mig tid att fördriva, vilket resulterade i en stående crepeslunch (aahh efterlängtat) och en session i Dries van Notens butik (som Robin Givhan beskriver som bustling – stämde också vid mitt besök). Jag kan inte säga annat än att Van Noten-kollektionen för a/w 08 är helt totalt fantastisk även i butik. Sedan lyckades jag också hamna inne på YSL St Sulpice, där jag på något vänster lyckades beställa ett par byxor på specialuppdrag (och på kredit) (är jag tokig?)
Jag lyckades i butiksvevan tappa ut min Branquinho-inbjudan (Gud straffar den konsumtionsgirige) så det blev inte så mycket mer än så för mig. På kvällen, efter några ärenden, dags för Jeremy Scott; Marie Antoinette-tema, fast med taglinen "Let Then Eat Gas" ist för, "Cake". (Det syftades såklart på bensin och rådande bensinkrisen...men jag hörde en del folk med släkt som överlevt förintelsen som tagit illa upp...) Det var...inte lika bra som Jeremy Scott brukar vara. För mycket streetwear och sneakers för min smak. Men det var ju en off-visning.
Därefter började "Let Them Eat Party", som var en soft tillställning med plastmuggar och r'n'b + en massa svenskar (bl a min kollega och boss Johan W of course) att hänga med. Såg Susie Bubble men lyckades sansa mig tillräckligt att inte kasta mig över henne (blev nog sist).
Nu har jag precis kommer hem från Helmut Lang/Absolut Vokda-fest, som ägde rum i en lite mindre herrgård mitt i centrala Paris (St Germain). Hela det gigantiska huset/palatset var helt tomt på möbler vilket visade sig bero på att det varit Karl Lagerfelds hem och residens fram tills ungefär förra veckan (han har tydligen flyttat till större? Hur det nu går när detta var två våningar à ung. 300 m2 och 6m i tak...Tja…Han fick kanske inte plats med sin samling böcker och ipods.)
Och efter att precis jag gjort en världens rejälaste vurpa i mina nyinvigda stilettoplatåer över golvet i Karl Lagerfeld f.d salong, bestämde jag mig att det var dags att gå hem. (jag räddades dock lite av Filippa Berg, som dök upp från ingenstans och ropade "That's so fashionable right know!")
Imorgon är inte schemat lika späckat, så jag ska försöka få upp bilder här (och på så vis vidare kunna undvika YSL-butiken), men så länge:
.
Issey Miyake
Sophia Kokosalaki
Manish Arora!
Karl Lagerfelds hus / Helmut Langs och Absolut Vodkas fest (den tomma nedervåningen).
Margiela
På Margiela var det kaos. De hade skippat den vanliga lokalen, sportarenan Omnisports Bercy (där även Alexander McQueen alltid är) och förflyttat sig till slummen i nordöstra Paris, 18e distriktet. På vägen från tunnelbanan till lokalen gick jag förbi två mentalsjukhus och kanske tre utslagna hemlösa personer som låg nerdrogade på trottoaren. Jag mötte bara nyligen invandrade fransoser och inga vita (förutom ett gäng rabbiner) och ungdomsgängen skrek och visslade efter mig (jag var klädd från topp till tå Margiela, I know det är hett). Framför mig dök även kvinnor som övergett sina privata bilar upp (hemska trafik) och kunde då räkna till ca fem Chanel-väskor.
Väl framme vid lokalen (som enligt visningsprospektet varit ett gammal bårhus, trevligt, men numera ngt slags konststadium) började kaoset. Marigelas people hade tydligen glömt att den nya lokalen hyste färre personer än den gamla (?) för de hade bjudit lika mycket folk som vanligt. Men alla skulle alltså inte få plats.
Klockan 19.15 hade fortfarande ingen blivit insläppt, vilket var 45 minuter efter utsatt tid och en kvart efter att själva showen egentligen skulle startat. Jag stod längs bak i kön, inte så lång bort bredvid mig fick även Carine, Geraldine och Emanuelle (hon är så lång!) snällt också stå (denna gång skippade de flatsen och körde spetsiga Balenciagaheels med gummiöverdel). Franska Voguemaffian dök iofs upp ungefär klockan 19.15 och då började även insläppet, då de gick först in.
Alla med inbjudan och placering samt de som stod på "heta listan" gick först, därefter fick de med stående placering och "sista-minuten-listan" fyllas på efter plats. Jag hade blivit nedpetad från inbjudan med placering från förra säsongen i den gigantiska arenan, till en "sista-minuen"-person. Strax efter åtta var fortfarande inte alla insläppta (däribland jag) och visningen hade inte börjat. Under de en och en halv timme jag stått och väntat hade mina tankar förflyttats från avantgardistisk dekonstruktion taget till en ny nivå för nästa sommar till middag. Jag tänkte ge upp – när jag äntligen blev inskuffad i stort sett samtidigt som showen började. Yes!
Ryktet om Margielas avgång måste ha spritt sig till hela modevärlden, för där inne var den. Någon av de tänkta efterföljarna kanske är Gareth Pugh eller Rick Owens? För de satt front row. Jag skymtade även Raf Simons.
Från min ståplats längst bak såg jag ungefär lika mycket som jag skulle ha gjort om jag blivit kvarlämnad utanför, men det var i alla fall ett retroperspektiv på Margielas 20 år i branschen. Modellernas ansikten var täckta med hudfärgad tyg eller gigantiska afrofrisyrer, och vissa stod stilla på en skiva och kördes fram. Det som presenterades var Margielas historia i kronologisk ordning, det började med den första kavajen i olika utföranden, en plastavgjutning av kavajen var kul och imponerande, såg även artisanal-plastpåsekavajen, sedan dök Aids t-shirten upp, de oversizade Barbie-kläderna, kappor av hår, och en effektfull parad av den senaste tidens Star Trek-axlar. In fördes även en modell (med huvudet i en låda) som bar de nya Damiani-smyckena. Det hela var ett väldigt corny (såklart) sätt gå igenom sin historia på, som ett levande collage. Jag kunde inte märka någonting nytt som presenterades för ss09, jag väntade mig det i slutet (då kom i stället en levande tårta).
Jag tolkar det hela som en bekräftelse att Margiela faktiskt ska sluta. Något som kan noteras att han iofs gjort redan för länge sedan, om man jämför hans fantastiska tidiga åstadkommanden med Margiela i dag. Jag tycker om det nutida Margiela, även det är imponerande och beundransvärt, men den ursprungliga Margiela hade ändå en annan själ.
Oj vad långt det blev.
Jag kan knappt vänta tills style.com lägger upp alla bilder! ( jag fick inga bra men lägger väl ändå upp de, men lite senare, för jag håller på att döö nu för jag är så trött.)
Carine & Geraldine längst bak
Crazycrazy
Margielabrillor
fyi – modeller som faller & Gareth Pugh i Paris
Milanos Modevecka är slut, och kommer troligtvis bli ihågkommen som den där alla modeller föll. På Pucci, som skulle vara Matthew Williamsons avsked från märket, kommer alla bara minnas hur råproffset Angela Lindvall drattar omkull inte mindre än TVÅ gånger, och hon har aldrig ens snubblat genom hela sin 12-åriga karriär. Vid det första fallet fick hon hjälp upp av kollegan Karlie Kloss och klarade sig utan större skråmor, men andra gången kom olyckligtvis under slutklämmen när alla modeller går ut på rad, och skapade något av en dominoeffekt....Allt enligt Grazia. Modellen själv skyller på ofasade klackar, och fick ett uppskrapat knä. Fenomenet kallas nu "The Curse of the Stiletto!" Kommer den slå till även i Paris?
För Paris modevecka har ju redan startat! Och på topp dessutom. GARETH PUGH, kan det bli bättre. Och han var även ganska...ja, tro det eller ej men rätt så...somrig.
(Detta är första gången Gareth producerar skor.)
Förutom att bli helt mållös (som vanligt av Gareth Pugh, älskar hur han inte skapar utifrån några tydliga refernsramar eller modehistoria förutom sig själv, och tja, kanske Renässansen då) , får det mig att undra:
När ska style.com börja med 360 graders-shots ??
NU är jag påväg till Paris!
Se fram emot live monsterupdates snart.
(Och efterlys gärna något.)
Stackars Bruno portad i Milano...
Trots att han är kittad till tänderna i Alexander McQueen (och – han bär upp det!) blir han portad, Bruno, från Versace.
Ryktet om Bruno som aka Sacha Baron Cohen (aka Borat) lyckades tillslut spridas i Milano. Kanske inte så konstigt, efter upptåg där han iklädd en Velcro(kardorreband)-täckt spratteldräkt rullat runt backstage på Iceberg så att alla visningskläder fastnar på hans kropp, (!!! jag dör!) skickade tillslut Italienska Moderådet ut en rekommendation att hålla Bruno på så långt avstånd som möjligt från visningarna. Kan inte vara kul att motta motsvarigheten till modebranschens terroriststämpel....stackarn. Och jag undrar vad han hade tänkt hitta på med Donatella.
Man vill bara krama de där sorgsna välansade ögonbrynen
Agatha Ruiz de la Prada (spanskt kommersiellt märke, har inget med the Prada att göra) fick tydligen inte Moderådets utskick. Här lyckas Bruno ta sig ända ut på catwalken i sin Velcrosuit. Visningen stängs ner, allt blir svart, kaos uppstår, polisen kommer, ingen skrattar, Bruno skäms. Men är nog lite (mest) nöjd ändå.
The Bruno Movie – Delicious Journeys Through America for the Purpose of Making Heterosexual Males Visibly Uncomfortable in the Presence of a Gay Foreigner in a Mesh T-Shirt ska komma på bio den 15e maj. Han verkar mest driva med Texas-bor och Arnold Schwartzeneggers of the world. Se mer på, thebrunomovie.com, de har blogg såklart.
Han kan posa.
Tjära, tjäder, kär
När jag gick ut genom porten igår morse stank det tjära på hela min gata. Helt ok med mig, luktar rätt gott. Tills jag gick lite längre ner och upptäckte ursprunget – tydligen har djurrättsaktivisterna som ibland härjar mot pälsbutiken varit framme igen. För inte så länge sedan kladdade de MORD i skyltfönstret.
Nu verkar de i skydd av mörkret hällt tjära i hela dörren. Såklart ett jäkligt ineffektivt sätt att vissa sitt missnöje på. De försöker inte förändra folks åstikter, utam bara ge utlopp för sina egna känslor. När jag var djurrättsaktivist skulle jag aldrig gjort sånt, jag gick in och förde (ok, ganska hetska) diskussioner med butiksägaren tills jag blev utkörd (ganska fort).
Jag insåg plötsligt att jag stod där och fotade med Daphne Guinness i armarna, iförd vad som såg ut att vara en död fågel. Oj då, jag skyndade genast iväg,liksom lite rädd att gärningsmännen skulle dyka upp. (De verkar så fyllda med hat.)
Daphne Guinness pryder alltså omslaget av Italienska Vogues coturespecialutgåva som kommer med septembernumet. Medföljer gör även en accessoarspecial. Dessa tre tidningar bildar tillsammans det tyngsta Vogue Italia någonsin och jag var tvungen att gå till Posten med en avi för få mitt ex.
Men Daphne Guinness som hemlig agent neddränkt i couture fotat av Steven Klein gjorde det värt mödan.
Det hela verkar vara Vogue Italias försök till att sporra couturen och hylla de som faktiskt köper och bär den (miljonärskor och blåblod som Daphne). Nu när Balmain-klänningar ligger på hundra tusen riksdaler blir inte coturepriserna lika långt från rtw-priser längre. Får Balmain kunder så får nog inte couturen så svårt att fortsätta leva, speciellt om Vogue Italia tar tag i det hela och marknadsför den lite.
Specialutgåvan är ren underbar modefrossa..tills. Ett sjukt freaky jobb med tonåringen Emma Watson dyker upp i bästa(sämsta) amerikanska-vogue-stil. Uurgh. Hon är en exakt avbild på Kiera Knightley fast yngre och det är...så fel det kan bli. Jag hatar när tonåringsfilmstjärnor helt utan förvarning dyker upp i coutureklänningar på blomsterfyllda skottkärror i en "hà-hà-hàa-haaa"-pose. "Barnet" Dakota Fanning var värst. Creepy.
Tjockleken på Vogue Italia september issue. Mamma!
Prada is here! Med skrynkliga skeppsbrutna geishor?
Det går så jäkla snabbt nu! Efter knappa timmen rullar bilderna in!
Skrynkligt! Skeppsbruten-chic? Ja, jag vet inte riktigt vad jag ser, men jag vet att de fantasifulla fisktrycken och kimonokänningarna med stjärtfena baktill, likväl som firrarna på visningsgolvet för tankarna till japanska trädgårdsdammar. Men framför allt verkar hela looken skapad ur någon slags skeppsbrutenhet.
Tyger är skrynkliga och prassliga, och vissa överdelar ser ut att bara hänga i remmar kring halsen, medan de flesta kjolar hålls uppe med dragsko. Det blir en del avskalat, avklätt, skrykligt och dekonstruerat som om någon fiskat upp modellerna direkt från en öde piratö. De sobra svarta delarna i kombination med prassliga och pösiga segeltygskreationer och de bruna tonerna för tankar till kriget och stramt 40-tal, efterkrigsglamour. Medan ormskinnen känns bara taget ur intet (fast de dyker nog upp på Zara...). Likaså en särskild look jag gärna sett hon skippat – fult och smärtsamt blir det när modellen i röd bolero och uppskrynklad kjol visar hela revbenen och ser fruktansvärt koncentrerad ut i rädslan att snubbla. Men jag gillar dragskokjolarna.
Update:
Efter att bara sett bilder tycker jag att det finns ett katastrofalt fel i hela kollektionen, det är skorna. Eller snarare strumporna. Tydligen snubblade inte mindre än tre modeller (en föll ett smärtsamt pladask) och en fjärde kunde inte slutföra "sammanfattningsrundan" på slutet. Modellerna ser därmed uppenbart lidande ut på bilderna och det måste ha varit en pina även för publiken att bevittna hur de stackars flickorna försöker hålla balansen för glatta livet (och karriär).
Skulle mrs Prada i stället skickat ut varenda modell i helt platta skor hade det gett en helt annan oompfh och lyft kollektionen. För rädda modeller är det värsta som finns. Synd att allt faller i takt med modellerna, också särskilt eftersom Prada nog är den mest noggranna i branschen med vilka modeller hon väljer.
Kanske stod fiskillustrationen på golvet för något annat: Varning för halka.
Obs, om Stam snubblar, hur ska vi kunna gå i de skorna?
Kollektionen, som helhet:
Tre saker brukar gälla när det kommer till Prada. Det första är, hur hon alltid lyckas ge Cathy Horyn eller Sarah Mower en kommentar backstage som förklarar och lägger ljus på hela kollektionen. Vi väntar på den. Den har aldrig behövts så mycket som nu.
Det andra är att hon alltid vill lyckas med något sexigt, men aldrig en sexighet som tar ursprung i ungdomlighet, utan något annat, låtom oss kalla det damighet eller, rent och slätt chicness.
Det tredje är intresset för nya tekniker i sättet att tillverka och använda tyger och material. Och hur hon ständigt återuppfinner sig själv, såklart.
