"Klassiskt journalistiskt hantverk"

Dave Eggers och Valentino Achak Deng.

När Nina Björk i våras tilldelades Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik på 128 000 kronor löd en del av prismotiveringen: ”Hon utgår alltid från sig själv. Hon talar aldrig från någon annan position än sin egen”. Det låter lite som ett småcyniskt karriärtips från den nya handboken Byt namn! – och andra sätt att lyckas som journalist av mediestrategerna Klas Ekman och Anders Rydell. Men är alltså i själva verket den mycket spridda motiveringen bakom årets Gerard Bonnier-pristagare.

I romanen Vad är detta vad prövar den amerikanske författaren Dave Eggers en annan modell än Nina Björks prisbelönta. Eggers skriver här en sudanesisk flyktings självbiografi. Berättelsen är baserad på flera månaders inspelade intervjuer med den till USA invandrade sudanesen Valentino Achak Deng. Dave Eggers har skrivit ut intervjubanden, strukturerat materialet, tagit sig författarens frihet att lägga till scener och bunta ihop vissa verkliga personer till en karaktär. Boken har undertiteln Valentino Achak Dengs självbiografi och är skriven i jag form. Att greppet har mottagits som kontroversiellt, trots att arbetsmetoden är ett ganska klassiskt journalistiskt hantverk, säger kanske mer om tiden den är publicerad i än om boken som sådan. Dave Eggers utgår inte endast från sig själv, vilket just nu gör honom originell. 

Ramberättelsen utspelar sig i Atlanta, USA. Deng, nu vuxen, öppnar en dag sin lägenhetsdörr för en kvinna som vill låna telefonen. Denna lantliga gästfrihet bestraffar sig. Deng slås blodig och bakbinds samtidigt som han ser sina tillhörigheter lämna huset. Där ligger han ensam i en amerikansk storstad och sparkar i golvet för att förgäves försöka väcka sina kristna grannars uppmärksamhet samtidigt som en pojke utsedd till vakt släpper tunga böcker i ansiktet på honom när han ger ifrån sig livstecken: ”Den här pojken tror inte att jag hör till samma art som han, han tror att jag är någon annan sorts varelse, en som man kan krossa med tyngden av en telefonkatalog.”

Dessa öppningsscener är så fantastiskt skickligt komponerade eftersom de tycks fånga hela den drygt 500-sidiga romanens motiv och stämningar. Dave Eggers skriver rörande om övergivenhet och utsatthet: den likgiltighet och tysta vardagsrasism som möter Deng när han väntar i timmar på polis och läkare i Atlanta växer samman med den större och mer oöverskådliga berättelsen om Dengs barndom i inbördeskrigets Sudan.

Kriget och flyktingströmmarna i Östafrika har mötts av samma slags koloniala överlägsenhet som Deng i Atlanta. ”Det handlar om brutala krigare på kamelrygg”, har Carl Bildt förklarat kriget. Ni sudaneser ska då alltid slåss, suckar man på Dengs arbetsplats efter att han rånats. När man så börjar lyssna till Dengs barndom på flykt undan kriget i Sudan känner man redan ett slags skuld över händelserna i Afrika – utan att man riktigt märkte hur det gick till när Dave Eggers lade den på en. Vi har alla suttit på en läkarmottagning, färre har väntat i ett flyktingläger i Kenya Valentino Achak Deng var bara åtta när han skildes från sina föräldrar och blev en del av en grupp pojkars vandring genom Sudan via Etiopien till Kenya, där han levde i ett flyktingläger i nästan tio år. Som läsare tycks man följa denna vandring med det utsvultna barnets loja blick på omvärlden. Jag har aldrig förr läst så lakoniska beskrivningar av barnadöd. När en pojke ska dö slutar han tala, hans ögon sjunker inåt, hans fötter börjar hasa. ”Till slut letade en döende pojke upp ett träd och satte sig med ryggen mot det och somnade. När huvudet föll mot trädet rann livet ur honom och hans kropp återgick till jorden”.

Storsäljaren Dave Eggers är inte i behov av Gerard Bonniers prispengar. Men det är just nu lätt att känna sympati för en författare som inte endast utgår från sig själv.

/BJÖRN AF KLEEN

Vad är detta vad av Dave Eggers (Forum) finns ute nu.