Dungen måste ha ett beat

Foto: Andreas Ackerup

Dungens debutskiva missförstods av större delen av den svenska kritikerkåren. Sedan gjorde Gustav Ejstes band succé i England och USA. När Dungen nu släpper sitt fjärde album är det dags för Sverige att sluta kalla fria jazzimprovisationer, INNOVATIVA popmelodier och ett sväng från dansmusikens värld för progg.

Den legendariske londondiskjockeyn och klädbutiksinnehavaren Don Letts, känd som mannen som introducerade dub för The Clash och Sex Pistols, brukar hävda att entusiasmen från 70-talets punkrörelse gått förlorad under 2000-talet. Det sanna pionjärskapet har ersatts av en håglös vilja att foga in sig i led och anpassa sig till rådande attityder och förhållningsregler snarare än att vända dem ryggen, menar Letts. ”På min tid gjorde vi popmusik för att gå emot etablissemanget”, förklarade han uppgivet i en intervju för några år sedan. ”Numera görs popmusik för att bli en del av etablissemanget.” 

Don Letts problem, ett han delar med majoriteten vuxna musikkritiker, är att han ser musiken som en historisk artefakt – någonting statiskt som pliktskyldigt måste leva upp till 70-talets ideal om kläder, marxism och korta låtar med tre ackord. När han konfronteras med musik som bryter med 70-talets autenticitetsideal, något som vägrar falla in i led och definieras, reagerar han instinktivt och slår bakut.

Ingen svensk musik har i modern tid synliggjort den här konflikten i lika hög utsträckning som den Gustav Ejstes under 00-talet spelat in under pseudonymen Dungen. När han debuterade, med Stadsvandringar 2002, bemöttes han kallsinnigt av en reaktionär svensk musikbransch. De avskydde hans kläder, hans hår och förkärlek till att smycka musiken med långa, improviserade flöjtsolon. Detta trots att Ejstes redan då var långt före sin tid, i ett outforskat gränsland mellan renodlad folkmusik och modern
jazz. Först i och med 4, hans tredje album efter genombrottet i USA och England med Ta Det Lugnt, befinner sig Gustav Ejstes i en position där han behandlas med följdriktig respekt i sitt hemland. Hans likar står framför allt att finna i samtida musik av brittiska artister som A Mountain of One och Beyond the Wizards Sleeve – vita, utbildade män som försöker införliva den svarta dansmusik de växte upp med i folkmusik och Jethro Tulls 70-talsalbum.

Den näst sista fredagen i september sitter Gustav Ejstes i en nödtorftigt inredd lägenhet i Stockholmsförorten Bandhagen. Han är klädd i en stickad kofta och har en vinröd Kangolmössa långt nerdragen över ansiktet. Han pratar högt, mycket och snabbt och försöker förgäves tända en L & M med en alldeles för gammal tändare.

– Efter mitt förra album Tio Bitar bestämde jag mig för att jag inte ville hålla på med musik längre.
Skivan fick klara sig själv, jag gjorde ingen promotion, åkte inte på någon turné. Det var så klart korkat, rent karriärmässigt. Vi hade byggt upp en publik i USA och åkte från kust till kust och fick mer och mer uppmärksamhet. Men i stället för att åka ut i världen och bygga vidare på framgången så flyttade jag ner till Småland och började scratcha.

SCRATCHA?

– Ja. Jag jobbade som målare och övade på scratch. Det ställde såklart till det för människor runtomkring mig, att jag inte bara gjorde det enkelt för mig och följde upp Tio Bitar direkt efter turnén. Men jag var tvungen att göra det. Jag var helt inne på scratch. Det brann i fingrarna och jag var sjukt nyfiken på hur långt jag kunde ta det. ”Nu är det slut med Dungen”, tänkte jag, ”nu är det scratch som gäller”. Jag lade ner hela min själ i det. Jag målade på dagarna och scratchade på kvällarna.

– Men jag kunde inte scratcha hela tiden, utan behövde ju pauser ibland också. Och då spelade jag piano. Efter några månader växte nya låtar fram, i takt med att jag hunnit lämna scratchandet för pianot ett tag. Texter och musik som inte varit aktuella två månader tidigare framstod plötsligt som självklara. Plötsligt fanns Dungen igen.

När Gustav Ejstes debuterade mottogs hans musik av raljanta recensioner och tillrop i inhemsk press.
Svenska Dagbladets Kristin Lundell tillhörde en av den svenska kritikerkårens mer positiva röster, men
lyckades i sin recension av Stadsvandringar samtidigt sammanfatta den gängse synen på Dungens musik under den här tiden: ”Retroaktig”; ”Den gyllene progg-eran”; ”Landsortsromantik”; ”Utsvängda byxben”, “Sprittande flöjtsolon”; ”Mjuka trallvänliga melodier [...] skräddarsydda för en barfota publik”.

– Allt som skrevs runt den tiden, att jag var en hippie som sjöng om tomtar och troll och gick barfota på stan, känns väldigt avlägset numera. Det fanns korn av sanning i en del av det. Jag var verkligen intresserad av hela den här Woodstock-prylen och jag var måhända lite flummig. Men jag hade ingen aning om att det var så laddat och kontroversiellt.

JAG KÄNNER MÄNNISKOR SOM INTE HADE EN ANING OM ATT ”PROGG” VAR ETT SKÄLLSORD FÖRRÄN DE LÄSTE OM DIN MUSIK I SVENSKA TIDNINGAR.

– Nej, precis. Vilket är intressant, eftersom det är musik som jag aldrig har lyssnat särskilt mycket på. Men
jag förstår ju de där mekanismerna. Som lyssnare vill man gärna sätta upp namn och referenser så att man kan förhålla sig till vad man hör. Människor såg en bild av mig, hörde min musik och så ringde en klocka: ”Progg!”. Människan är ett enkelspårigt djur.

Gustav lyckas till slut tända sin cigarett. Röken ringlar långsamt upp under kanterna av hans Kangolmössa.

– Jag har varit ganska trött på att jag under en lång period fått agera frontfigur för något som kallas
”nyprogg”. Helt enkelt eftersom det där resonemanget var helt nytt för mig när det dök upp för första
gången. I efterhand har jag insett att det är den gamla punkgenerationen som varit mest kritiska – de som vuxit upp med ett ingrott hat mot flower power, och som sett allt de avskytt manifesterat i mig.

DE HÖR NATIONALTEATERN OCH PUGH ROGEFELDT I DIN MUSIK, MEDAN DU I USA ÄR ÄLSKAD AV REDAKTIONEN PÅ MUSIKTIDNINGEN THE FADER SOM HAR FÖR VANA ATT SÄTTA LIL WAYNE PÅ OMSLAGET.

– Exakt. En ganska stor del av min publik i USA har visserligen en väldig koll på ”sixties psych” och den
typen av obskyra saker. Privatpressad vinyl hit och dit. Men en minst lika stor och betydande del kommer från dansmusik och hip hop. De förstår på ett helt annat sätt vad det är jag försöker göra.

DE FÖRSTÅR ATT DU INTE FÖRSÖKER GÖRA POP?

– Ja, och att det är väldigt viktigt för mig att hitta ett groove i musiken. I pop är det tonerna som är grejen.
Hip hop handlar snarare om rytmik än harmoni. Den känns i kroppen. I pop är det mer, hur ska jag beskriva det, taggat till hundra procent. Men det svänger inte. Visst, ”cymbalerna är lodräta och det är jävligt grymt”, liksom. Men det svänger inte. Jag kanske är skadad, men jag måste ha ett beat.

INTE MÅNGA KÄNNER TILL ATT DU ÄR UPPVUXEN MED HIP HOP?

– Ja, men jag är först och främst uppvuxen med fikakorgar och spelmansmöten. Hiphopen kom in senare i mitt liv. Min äldre bror var väldigt musikintresserad. Han introducerade mig för Eric B & Rakim och Cold Cut, och kort därefter köpte jag min första Public Enemy-singel. Jag var elva år gammal och hade äntligen hittat något som bara var mitt. Den musiken präglade hela min tonårstid. Det är därifrån mitt behov av att göra egen musik kommer. Hiphopen var inte ett dugg etablerad på landsbygden när jag växte upp i början av 90-talet och lät över huvud taget inte som musiken mina föräldrar lyssnade på.

Dungens 4 är Gustav Ejstes mest angelägna album sedan avslappningsövningarna på mästerverket Ta Det Lugnt. Låtar som Sätt att se, Ingenting är sig likt och Maleras Finest är renodlad jazz. Samtliga börjar i improvisation, men letar sig makligt fram till ett sprittande groove. Avslutningen är strålande.

”Varför har du döpt en av sångerna på skivan till Bandhagen?”, frågar jag Gustav när vi träffas. ”För att det är paradiset på jorden”, svarar han, med ett förtjusande leende. Ingen konstform definierar sig själv så mycket utifrån vad den inte vill vara som popmusik. Det enda som kommer i närheten är modet – ständigt
i uppror mot föregående infall. Men inte ens där, i en ny kollektion av Yves Saint Laurents Stefano
Pilati eller Lanvins Alber Elbaz, möts vi av ett lika strängt förhållningssätt till gårdagens nycker som inom popmusiken. För Gustav Ejstes handlar popmusik främst om två saker. Att göra musik som är lika nyfiken och öppen för nya intryck och infall som den av Madlib och Aphex Twin, två av hans främsta inspirationskällor. Men också – och främst – om att aldrig falla in i led och
tillfredsställa andra med sin musik. För Gustav Ejstes är pop i viss mån ett skällsord. En urvattnad variant av något genuint.

– Jag har ju personligen upplevt pop, i bemärkelsen hype, kring min musik. Ett exempel var när vi skulle spela på musikaffären Other Music i New York och kön ringlade sig runt hela kåken. Jag stod inomhus och tänkte: ”den här tillströmningen är fantastisk, men vad händer om ett år? Då är det något nytt som gäller.” Det är pop för mig. Det är inte vad jag sysslar med.

MEN DU HAR GRÄVT DÄR DU STÅR I SNART TIO ÅR NU. PUBLIKTILLSTRÖMNINGEN SÄGER KANSKE MER OM DEN MÄNSKLIGA NATUREN ÄN OM DIN MUSIK.

– Ja, det är så människan fungerar. Hon vill vara där alla andra är. Jag brukar säga att det är som när man har träffat världens snyggaste tjej. Man är nyförälskad och pirrig, men det finns en hake med det hela. Hon är för snygg. ”Varför vill hon vara med mig egentligen? Jag är inte så cool som hon tror. Det är bara en tidsfråga innan hon upptäcker det.” Och, mycket riktigt, efter några veckor blir hon tillsammans med sin gamla kille igen. Det är exakt så det känns när kön ringlar sig runt hörnet på Other Music i New York. Men jag har accepterat att det är så nu, och det irriterar mig inte lika mycket längre. Jag är ju inte dummare än någon annan. Jag vet exakt vad jag ska göra för att passa in, men jag har varken lust eller tid. Musik är större än så för mig.

I OCH MED 4 BEFINNER DU DIG MER I STORMENS ÖGA ÄN NÅGONSIN TIDIGARE. DE SOM EN GÅNG AVSKYDDE DIG STÅR NU FÖRST I KÖ ATT TVÄTTA DIN HALS.

– Ja, och det är ju en märklig känsla. Men jag kan samtidigt inte hoppa på medierna och alla andra och fråga varför de inte gillade mig från början. Numera är jag mycket mer medveten om hur branschen fungerar. Jag minns när jag spelade lite flöjt på Håkan Hellströms tredje skiva, Ett Kolikbarns Bekännelser. Ta det Lugnt hade precis kommit, och jag hade sakta börjat få en publik utomlands. Då var det något geni i en svensk tidning som hade en lång, lång utläggning om att det inte var hans jobb att ha fel. Han hade inte haft fel när han inte tyckte om mig, men nu tyckte han verkligen om mig och
då hade han plötsligt rätt. Det var så konstigt. Jag kan inte ta det på allvar. Det ligger utanför min kontroll. Några timmar innan Gustav Ejstes tar emot i Bandhagen har han kommit hem från sin rekreations- och hemort i småländska Alstermo, mellan Växjö och Kalmar. Mellan varje album och turné åker han dit för att hitta sig själv igen.

– Jag slutar med musik efter varje skiva. Oavsett vad som skrivs eller hur människor reagerar på det jag gör. När första skivan kom sa alla inblandade till oss att vi var bäst i världen. Vi var unga och trodde på varje ord. Så när den väl gavs ut och ingenting blev som det var sagt sa jag till mig själv att innan jag lägger ner allting så ska jag göra en skiva som är bara min och som låter precis som jag vill att den ska låta. Det blev Ta Det Lugnt. Sedan dess känner jag mig fri att göra lite vad jag känner för.

/Niklas Elmér